söndag 30 juli 2017
Katarina Janouch igen...
Jag kan meddela - om nu någon är intresserad - att jag har delat Katarina Janouch två senaste blogginlägg till min facebook. Dels hennes läsarbrev om de nordafrikanska gatubarnen i Stockholm och dels hennes senaste intervju i tjeckisk tv om situationen i Sverige. Ingen kan förneka att hon har rätt. Det är tänkvärt och bra! Rekommenderas.
fredag 28 juli 2017
Utvisning måste - alltid - vara en självklar påföljd...
De som välkomnas ska ha väldigt klart för sig att de åker ut på livstid om de ägnar sig åt brott och i synnerhet våldsbrott. Allt annat är oacceptabelt.
Döms för gruppvåldtäkt men slipper utvisning
Publicerad 28 jul 2017 kl 11.48
De tre männen – två 19-åringar och en 20-åring – tog stryptag och höll fast armarna på den tonåriga kvinnan medan de våldtog henne.
Nu döms två av dem för grov våldtäkt till tre års fängelse, medan den tredje får två års fängelse för medhjälp till samma brott.
Åklagarens begäran att två av männen ska utvisas får avslag hos tingsrätten.
– En seger för rättvisan, säger målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz som dock kommer att överklaga utvisningsavslaget.
Det var i mitten av april som kvinnan för första gången träffade de tre männen, i samband med en fest i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Samma natt utsatte de henne för grov våldtäkt i omgångar, enligt tingsrättens dom som meddelades på fredagen.
Enligt åklagarens beskrivning av händelseförloppet har männen tillsammans och i samförstånd tagit stryptag på kvinnan och hållit fast hennes armar medan de turats om att våldta henne under natten.
Tidigt nästa morgon larmade kvinnan sin pappa i sms om att hon hade blivit våldtagen. Utan jacka och skor lämnade hon bostaden och mötte upp pappan och slog larm till polisen. Kort därefter greps de tre männen.
Tingsrätten fäller alla tre
Rätten har gått på åklagarens linje och dömer nu två av männen för grov våldtäkt till tre års fängelse. Den tredje mannen döms till två års fängelse för medhjälp till våldtäkten.
De döms att solidariskt betala 165 000 kronor i skadestånd till kvinnan.
Åklagaren yrkade på att två av männen skulle utvisas från Sverige. Tingsrätten menar att det allvarliga brottet motiverar utvisning, men har slutligen landat i att männen ska få stanna kvar. I ett av fallen hänvisas till mannens koppling till Sverige, i det andra fallet humanitära skäl.
Männen döms mot sitt nekande. Under rättegången berättade männen olika historier om hur de hade haft frivillig sexuell kontakt med kvinnan under kvällen.
Elisabeth Massi Fritz, målsägandebiträde för den våldtagna kvinnan, menar att den fällande domen är en "seger för rättvisan".
– Jag hoppas att alla läser den här domen och inser att det enda rätta är att just polisanmäla. Att aldrig ge upp och att komma ihåg att det aldrig är ditt fel som brottsoffer att du blir våldtagen.
Läs hela artikeln här.
Publicerad 28 jul 2017 kl 11.48
De tre männen – två 19-åringar och en 20-åring – tog stryptag och höll fast armarna på den tonåriga kvinnan medan de våldtog henne.
Nu döms två av dem för grov våldtäkt till tre års fängelse, medan den tredje får två års fängelse för medhjälp till samma brott.
Åklagarens begäran att två av männen ska utvisas får avslag hos tingsrätten.
– En seger för rättvisan, säger målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz som dock kommer att överklaga utvisningsavslaget.
Det var i mitten av april som kvinnan för första gången träffade de tre männen, i samband med en fest i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Samma natt utsatte de henne för grov våldtäkt i omgångar, enligt tingsrättens dom som meddelades på fredagen.
Enligt åklagarens beskrivning av händelseförloppet har männen tillsammans och i samförstånd tagit stryptag på kvinnan och hållit fast hennes armar medan de turats om att våldta henne under natten.
Tidigt nästa morgon larmade kvinnan sin pappa i sms om att hon hade blivit våldtagen. Utan jacka och skor lämnade hon bostaden och mötte upp pappan och slog larm till polisen. Kort därefter greps de tre männen.
Tingsrätten fäller alla tre
Rätten har gått på åklagarens linje och dömer nu två av männen för grov våldtäkt till tre års fängelse. Den tredje mannen döms till två års fängelse för medhjälp till våldtäkten.
De döms att solidariskt betala 165 000 kronor i skadestånd till kvinnan.
Åklagaren yrkade på att två av männen skulle utvisas från Sverige. Tingsrätten menar att det allvarliga brottet motiverar utvisning, men har slutligen landat i att männen ska få stanna kvar. I ett av fallen hänvisas till mannens koppling till Sverige, i det andra fallet humanitära skäl.
Männen döms mot sitt nekande. Under rättegången berättade männen olika historier om hur de hade haft frivillig sexuell kontakt med kvinnan under kvällen.
Elisabeth Massi Fritz, målsägandebiträde för den våldtagna kvinnan, menar att den fällande domen är en "seger för rättvisan".
– Jag hoppas att alla läser den här domen och inser att det enda rätta är att just polisanmäla. Att aldrig ge upp och att komma ihåg att det aldrig är ditt fel som brottsoffer att du blir våldtagen.
Läs hela artikeln här.
onsdag 26 juli 2017
Något av det bästa jag läst...
Claes Borgström i ETC:
 |
Claes Borgström
jurist och fd jämställdhetsombudsman
Så jäkla bra!
|
Därför begår inte kvinnor sexuella övergrepp mot män
Sexuella övergrepp är i stor utsträckning ett uttryck för makt.
Män tar det de vill ha.
Möter de motstånd använder de våld eller andra maktmedel för att nå sitt mål.
Kvinnor våldtar inte män. Hur kommer det sig? Kan inte män våldtas? Jo, det är klart de kan. En kvinna, eller flera tillsammans, kan naturligtvis utöva sexuella handlingar med en man mot hans vilja. Han kan försättas i vanmakt på ett eller annat sätt och sedan stimuleras sexuellt så att han får erektion varefter kvinnan kan ha samlag med honom hur mycket han än protesterar. Men kvinnor begår inte sexuella övergrepp mot män.
Inte heller håller tjejer på att tafsa på killar på utomhuskonserter som Bråvalla, på tunnelbanan, i arbetslivet, i skolan eller på andra platser.
Kvinnor däremot utsätts för sexuella övergrepp av män, varje dag året runt. Övergreppen begås av svenska män, av invandrade män, av äldre och medelålders män, av pojkar.
Om en utomjording landade på jorden skulle hen tycka att det var mycket konstigt. Både kvinnor och män har en sexualdrift och vill ha utlopp för den. Utomjordingens första tanke skulle nog vara att män har en mycket starkare sexualdrift än kvinnor. Men efter att ha fått förklarat för sig att det inte förhåller sig så skulle det framstå som oförklarligt att endast människor av det ena könet tilltvingar sig sexuella handlingar.
Förklaringen är väl känd sedan länge. Sexuella övergrepp är i stor utsträckning ett uttryck för makt. Män tar det de vill ha. Möter de motstånd använder de våld eller andra maktmedel för att nå sitt mål.
Alla ojämställda förhållanden i samhället har ett samband med varandra. Alltjämt förekommer att lika arbete ger kvinnor lägre lön men framför allt har kvinnor lägre lön för arbete som är likvärdigt med mansdominerade arbeten. Makt och inflytande i arbetslivet är ojämnt fördelat till kvinnors nackdel. Kvinnor har alltjämt huvudansvaret för hem och barn. Mäns sexuella övergrepp och andra våldshandlingar mot kvinnor är det värsta uttrycket för det ojämställda samhället.
Många män säger i ett ganska aggressivt tonläge att ”jag begår inga övergrepp, jag sätter inte löner, jag har ingen skuld i att det ser ut som det gör.” Nej, men det är männen som har ansvaret för att machokulturen och den manliga normen bryts. De män som är medvetna om att det råder en under- och överordning mellan kvinnor och män, något som medför ojämställda levnadsvillkor, har ett ansvar för att bidra till en förändring. De som inte gör något alls får så småningom en skuldbörda. Och de män som gillar läget – de är redan medskyldiga till att kvinnors mänskliga rättigheter oavbrutet kränks.
Att det är det manliga kollektivet som måste förändras är klart. Men det räcker inte att slå fast detta faktum. Det krävs åtgärder från samhällets sida. I sitt sommarprogram den 17 juli föreslår handbollsspelaren och opinionsbildaren Linnéa Claesson en rad välmotiverade insatser som till exempel ett eget obligatoriskt ämne i skolan om sexuell integritet och sexuella övergrepp. Hon, liksom många andra, förespråkar också olika lagändringar, bland annat en samtyckeslagstiftning när det gäller sexualbrott. Den man som har sex med en kvinna ska försäkra sig om att hon vill ha sex med honom och på det sätt som sedan äger rum.
Det ska alltså inte räcka med att ”jag förstod inte att hon inte ville” för att undgå straffansvar.
Men framför allt krävs målmedvetna och tydliga insatser från samhällets sida. Det är klart att det finns behov av insatser på en rad andra områden. Men det är nödvändigt att inse och deklarera att de ständigt pågående sexuella övergreppen och kränkningarna av kvinnor är ett av de största och allvarligaste problemen i vårt samhälle.
Om det offentliga Sverige genom alla sina organ, både på riksnivå och lokalt, slår fast den tesen och förklarar att nuvarande förhållanden är oförenliga med ett demokratiskt samhälle skulle det utgöra startpunkten för genomförande av radikala åtgärder.
Det krävs effektiv lagstiftning på flera olika områden. Förbud mot diskriminering finns redan i Diskrimineringslagen. Bestämmelserna behöver utvidgas och tillämpas i större utsträckning än i dag.
Men framför allt är det nödvändigt med krav på ett effektivare arbete med att främja jämställdhet mellan kvinnor och män inom alla samhällsområden. För att det ska kunna ske är det bland annat nödvändigt med utvidgad lagstiftning. Det krävs en stark myndighet med långtgående befogenheter som har till uppgift att tillse att av lagen anvisade åtgärder genomförs.
Finns det ett samband mellan individualiserad föräldraförsäkring och förekomsten av sexuella övergrepp? Skulle jämställda löner leda till färre trakasserier på konserter och i andra folksamlingar? Eftersom alla yttringar av ojämställdhet hänger ihop är svaret ja.
Alla statsråd borde återkommande beröra jämställdhetens betydelse inom deras eget politikområde.
Claes Borgström
(för tidningen ETC)
tisdag 25 juli 2017
Och så var det då det här med Katerina Janouch...
- Ska du verkligen fortsätta göra reklam för Katerina Janouch, skriver en vän i ett mail med anledning av att jag länkar till henne här i bloggen.
Faktum är att jag är tveksam...
Först, när hon fick så mycket kritik för sin tjeckiska intervju att hon nästan blev utfrusen i hela Sverige, så kände jag spontant att jag ville stötta henne på mitt eget lilla vis genom att just länka till hennes blogg. Inte för att jag delar alla hennes åsikter om Sverige utan för hennes rätt att få framföra dem och bemötas med respekt. Det är ju det vår svenska åsikts- och yttrandefrihet handlar om.
Det stod emellertid inte länge på förrän hon publicerade texter som åtminstone i min värld är lite väl märkliga. Jag håller till exempel med om att man ska skilja på samhällskritik och främlingsfientlighet men mycket av det som framförs är lite väl enögt och med för många pekpinnar för min smak.
Att be Per Ström om ursäkt var mer än magstarkt. Jag var inte särskilt inblandad och kan hålla med om att tongångarna då var rätt hårda - inte minst från hans håll - så han hade verkligen inte gjort sig förtjänt av annat än kritik. Hans åsikter om och attityd mot kvinnor är lika vämjeliga som nazismens attityd var/är mot judar. Sånt hör helt enkelt inte hemma i ett samhälle där alla är av samma värde, arbetar och hjälps åt att bidra till det gemensamma. Jag kan bara hoppas att Per Ström av detta inte har börjat vädra morgonluft. Måtte han och hans gelikar stanna där de är och även fortsättningsvis hålla sig borta från det offentliga rummet.
Jag tycker också att Katerina Janouch har släppt in rätt märkliga debattörer i sin blogg. Förfärande okunnighet om feminism och påståenden om iranskt åsiktsförtryck i Sverige. Det är mycket olustigt. Själv kräver Katerina kvinnofriden tillbaka.
Hur okunnig från man vara, tänker jag. Det har aldrig funnits någon kvinnofrid någonstans. Kvinnofrid var en av Birger Jarls instiftade fridslagar år 1280. Den förbjöd överfall på och kidnappning av kvinnor. Projektet misslyckades kapitalt. Kvinnor överfalls än idag i parti och minut.
Och så förväntas den stackars Löfvén - som bara har suttit vid makten några år och som fick ärva hele dritten med malliansen som ballast - ordna biffen. Han tycks verkligen vara det stora hatobjektet. Så vem ska vi ha istället, undrar jag. Tant Batra? Eller dansbandet Nazisterna med sångare Åkesson? Man kan bli mörkrädd för mindre. Med Katerinas bakgrund borde hon kanske sansa sig lite inför just den tanken.
Men visst är det rätt att kräva nolltolerans mot sexuella övergrepp. Och kvinnofrid. Men att kräva den tillbaka är alltså fel. Den har aldrig funnits. Och om man kräver kvinnofrid i betydelsen jämställdhet med ömsesidig respekt människor emellan, så kan man inte samtidigt gulla med reaktionära rävar i kontroversiella mansrörelser. Det går liksom inte ihop.
Det är emellertid Katerinas blogg.
Och hon har förstås inget intresse av om jag länkar till den eller inte. Hon skriver vad hon vill och bestämmer själv vem hon släpper in att lufta sina tankar där. Så är det och så ska det vara.
Dessutom ogillar jag somliga bloggares besynnerliga drift att tvångsmässigt försöka uppfostra andra vuxna bloggare och kräva rättning i ledet efter egna önskemål. Det skulle det aldrig falla mig in att göra. Det är bara länkningen det handlar om. Det är alltså jag som står inför ett val. Ingen annan.
Jag har vid ett tillfälle intervjuat Katarina Janouch.
Året var 2008 och det var vår. Vi möttes i telefonen för en artikel i Allas. Jättetrevligt förstås men hon skulle naturligtvis inte känna igen telefonrösten om hon mötte den på stan. Det förväntar jag mig inte heller. Vi sågs emellertid som snabbast på Anna Janssons boksläpp på Norstedts för några år sedan. Hon satt med sin kompis Mari Jungstedt som jag har intervjuat både på Gotland, Gran Canaria och Söders höjder där hon bodde förut. Vilka fina och bra tjejer. Alla tre. Så jag ville gärna stötta Katerina.
Jag vet inte riktigt vad intervjun i Allas handlade om mer än att hon just hade skrivit en novell för tidningen. Man brukar ju ha ett författarporträtt intill så det var väl ett sådant. Det är mycket sex och erotiska fantasier i mina anteckningar, ser jag. Jag kan förstås leta fram artikeln men det är just nu något helt annat i min mapp om Katerina som väcker mitt intresse. Jag har nämligen även intervjuat hennes far, kärnfysikern Frantisek Janouch för någon av lokaltidningarna i Täby.
(Jag hittade tidningen och ser att det var Tidningen Bo nr 2, 2002, en HSB-tidning i Täby, som min dåvarande uppdragsgivare arbetade med en tid. Snygg layout faktiskt. Men det är alltså 15 år sedan.)
Den artikeln ska jag nu fördjupa mig i och vill du, så får du gärna hänga med. De bilder jag tog och fick plåta av ur hans album känns väldigt intressanta men tyvärr har jag inte bildtexterna kvar. Jag får gissa...
Kärnfysiker med fristad i Viggbyholm
Frantisek Janouch kom till världen hemma hos släktingar några mil utanför Prag i september 1931. Hans mor hade inväntat förlossningen där och hann helt enkelt inte längre. Fadern var läkare i invärtesmedicin. Han var främst intresserad av tuberkulos som han till stor del ansåg var en social sjukdom. Vid sidan av sin privatmottagning arbetade han gratis en dag i veckan på kliniken för de fattiga.
- Min mor var sjuksköterska. Hon hjälpte far i hans praktik. Han var en man med stora humanitära principer. Jag beundrade honom mycket. Han tyckte dessutom mycket om konst, musik och litteratur.
Koncentrationsläger
När kriget bröt ut med den tyska ockupationen 1939 var fadern med i motståndsrörelsen. Han arresterades 1943 och fördes till Auschwitz för att åtta månader senare föras vidare till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike.
- Likt andra medicinare från Polen, Frankrike och Tjeckien tvingades han arbeta som laboratorieassistent vid "SS:s hygieninstitut" där nazisterna gjorde experiment. Han fick koka stark buljong på kött för kultivering av bakterier. Efter två, tre kokningar fick fångarna köttet att äta. Det fanns naturligtvis ingen näring kvar i det då så folk dog av hunger. Vissa dagar - kanske var det torsdagar - var det förbjudet att äta köttet. Läkarna analyserade det i smyg och fann att det var mänskligt.
Frantiseks mor fick ensam dra försorg om honom och hans fem år yngre syster.
De överlevde, som han säger, tack vare solidaritet.
- Far hade en liten lön från försäkringskassan och mor fick behålla hälften.
Hans vänner samlade dessutom ihop pengar till oss.
Bacon och bröd
Plötsligt slutade pappans brev från Auschwitz komma. Gestapo i Prag kunde emellertid meddela att han fanns i Mauthausen. "Han skriver och ger er adressen om några veckor", sa kommendanten. "Sedan kan ni skicka brev och paket."
- Jag är tämligen säker på att han överlevde bara för att han var läkare. Alla med medicinsk utbildning användes för att hålla epidemierna under kontroll.
Befrielsen kom med jugoslaviska partisaner 1945. Kriget var slut och livet skulle återgå till det normala. Av Frantiseks far hördes emellertid inte ett ljud. Varken post eller telegraf fungerade.
- Det tog honom en månad att komma hem. Min syster svimmade när hon fick se honom och jag undrade vem den magre mannen var. Han hade snaggat hår och uniform.
Fadern blev direktör för Prags sjukvård, kabinettsminister i hälsovårdsministeriet och slutligen ordförande för tjeckiska Röda Korset innan han 62 år gammal dog i en bilolycka 1965.
Fadern hade varit en stor ryssvän och därför sett till att Frantisek fått lära sig ryska. Fjorton år gammal kunde han därför vid krigsslutet vara tolk åt ryska soldater som kom till Prag från Berlin.
- Min första lön var en påse med bacon och ryskt armébröd.
Teoretisk kärnfysik
Bomberna i Hiroshima och Nagasaki 1945 väckte Frantiseks intresse för kärnfysik. Någon sådan utbildning fanns emellertid inte att få i Prag. Atomenergi - att man ur en liten bit uran kan utvinna lika mycket energi som ur två tåg lastade med kol - fascinerade honom. Världen hade ännu inte hört talas om energikriser och ekologiska problem.
Frantisek for till Leningrad 1949 för att studera. Staden var redan så gott som återuppbyggd efter kriget. Doktorandstudier i Moskva vidtog och 1960 lade han fram sin akademiska avhandling.
- Vetenskapsrådets medlemmar kom sorgklädda till min disputation. Chefen för det ryska atomprojektet, Igor Kurtjatov, hade avlidit. Det var en stor sorgedag för de ryska kärnfysikerna som kom direkt från begravningsceremonin på Röda Torget.
Frantisek återvände till Prag där han specialiserade sig på teoretisk kärnfysik vid Kärnforskningsinstitutet i Tjeckoslovakiska Vetenskapsakademin. Han analyserade experiment, gjorde kalkyler och undervisade på Karls universitetet.
Svensk solidaritet
Med Alexander Dubcek kom Pragvåren som skulle demokratisera socialismen i Tjeckoslovakien. Europa höll andan och den 21 augusti 1968 invaderade ryssarna landet. Motståndsrörelsen var livaktig men chanslös.
- Jag var en av Dubceks anhängare. Redan under studietiden i Ryssland hade jag varit starkt kritisk mot Sovjetregimen. Jag blev utkastad från jobbet 1970 och utesluten ur kommunistpartiet. Min fru Ada Kolman, som är mikrobiolog, blev också av med jobbet.
I tre år försörjde de sig och barnen, Erik och Katerina, som översättare av teknisk litteratur från tjeckiska till ryska och tvärtom. Till sist blev Frantisek av Svenska Vetenskapsakademien inbjuden som gästforskare till Sverige.
Han valde att arbeta vid Manne Siegbahn laboratoriet vid Frescati i Stockholm.
- De tjeckiska myndigheterna sa nej men efter några skandaler och dålig publicitet utomlands gav de med sig, så jag fick passet och kunde åka till Sverige.
Att lämna sitt land
Dottern Katerina, journalist och författare, skriver om emigrationen: "Vi lekte bland flyttlådorna och jag fattade aldrig att det inte bara var möbler och prylar som packades ihop utan hela min identitet. Jag kommer också ihåg, att när lägenheten tömts på tavlor, målade pappa ett gråtande öga på väggen i vardagsrummet. Ögats iris satt runt en svag utbuktning på väggen. Bakom den fanns en avlyssningsmikrofon som ledde till lägenheten bredvid. Via den kunde man höra allt som sades inne hos oss.
Fast det var mest mitt gnäll, lillebrors skrik och tjut, mammas förmaningar och vår familjs alldagliga prat och ljud som skvalade in till säkerhetssnuten som med jämna mellanrum tryckte där bakom väggen. Pappa och hans "politiska" vänner hade för länge sedan genomskådat både vägg- och telefonavlyssningen. De träffades bara ute på fria ytor, där endast vinden kunde höra deras "konspirationer".
Så mycket pengar kommunisterna kastade ut på oss i onödan..."
"Utresan skulle ske vid årsskiftet 1973/74 genom ett snöigt Tjeckoslovakien, tre dagar efter jul. Tre dagar, sas det exakt i telefonen, många gånger så att säkerhetspolisen verkligen skulle förstå. Så åkte vi tidigare än det nämnda datumet och skapade kaos och förvirring vid gränsen. Extrapersonalen skulle ju inte arbeta förrän då, när vi verkligen skulle ha åkt. Nu satt en fjunig vikarie ensam vid gränsposteringen och stor panik utbröt. Vad skulle han göra? Den förhatlige oppositionelle Janouch och hans familj fick till slut åka över till det nya livet i Väst."
Stockholm nästa
- Efter ett år på Nils Bohr-institutet i Köpenhamn flyttade vi till Stockholm 1975. I december året innan hade jag flugit till Stockholm för ett seminarium på universitetet i Frescati mellan kl 10 och 11. Bostadsförmedlingen hade rekommenderat en lägenhet i Viggbyholm och mina blivande kollegor sa att det var ett bra område. Klockan tolv samma dag var jag här för första gången. En timma senare skrev jag på kontraktet.
I januari 1977 föddes Charta 77 i Tjeckoslovakien - ett manifest och medborgarinitiativ med krav på respekt för mänskliga rättigheter. Frantisek grundade dess svenska stödorganisation Charta 77 stiftelsen som i 20 år mycket aktivt verkade för att sprida information och stödja familjer i nöd genom periodiskt understöd.
- Jag vet hur det är att vara utkastad från jobbet. Två gånger har jag själv fått hjälp. Charta 77 var ett sätt att betala tillbaka. Vi fick ett fantastiskt stöd av svenska folket.
Efter "sammetsrevolutionen" 1989, när kommunismen försvann från Tjeckoslovakien, fick Frantisek en del uppdrag med diplomatisk status från såväl Tjeckoslovakien som Sverige. Bland annat arbetade han fem år i Kiev, Ukraina, som vice direktör i Science and Technology Center.
Frantisek Janouch är numera pensionär men har fortfarande en vass penna. Helt nöjd med utvecklingen i sitt forna hemland är han inte trots att vännen, en av grundarna till Charta 77 och fd dramatikern, Václav Havel sedan 1989 är landets president. Någon återflyttning lär det med andra ord inte bli tal om.
- Vi har en liten lägenhet i Prag så jag är där fyra, fem månader om året. Men att flytta är besvärligt. Vi har trots allt våra barn och fem barnbarn här i Stockholm.
Monica Antonsson
Det var väldigt intressant att få ta del av Franticek Janouch historia. Idag är han och hustrun tillbaka i Prag märkta av ålderdomens skröplighet. Katerina skriver rent av hjärtskärande om dem här.
Jag hittade artikeln om Katerina också. Den var publicerad i Allas Veckotidning nr 27, 2008. Så här såg den ut. Det var ett beställningsjobb, ser jag. Jag hade bra mycket hellre pratat med henne om hennes livsresa.
Men nu var det ju hennes blogg det handlade om...
Katerina Janouch skriver så kärleksfullt om sina föräldrar. Och hennes inlägg om sommarmat är hur bra som helst. Hon har dessutom alltid ett väldigt fint språk. Och nog får jag stå ut med andras åsikter vare sig de stämmer med mina eller inte...
Jag funderar några dagar till så får jag se hur jag gör.
Som om det skulle intressera ens någon...
Läs också Katerinas senaste inlägg om föräldrarna som du hittar här. Suveränt.
Läs gärna lite mer om Tjeckoslovakiens historia på Wikipedia som du hittar här.
Faktum är att jag är tveksam...Först, när hon fick så mycket kritik för sin tjeckiska intervju att hon nästan blev utfrusen i hela Sverige, så kände jag spontant att jag ville stötta henne på mitt eget lilla vis genom att just länka till hennes blogg. Inte för att jag delar alla hennes åsikter om Sverige utan för hennes rätt att få framföra dem och bemötas med respekt. Det är ju det vår svenska åsikts- och yttrandefrihet handlar om.
Det stod emellertid inte länge på förrän hon publicerade texter som åtminstone i min värld är lite väl märkliga. Jag håller till exempel med om att man ska skilja på samhällskritik och främlingsfientlighet men mycket av det som framförs är lite väl enögt och med för många pekpinnar för min smak.
Att be Per Ström om ursäkt var mer än magstarkt. Jag var inte särskilt inblandad och kan hålla med om att tongångarna då var rätt hårda - inte minst från hans håll - så han hade verkligen inte gjort sig förtjänt av annat än kritik. Hans åsikter om och attityd mot kvinnor är lika vämjeliga som nazismens attityd var/är mot judar. Sånt hör helt enkelt inte hemma i ett samhälle där alla är av samma värde, arbetar och hjälps åt att bidra till det gemensamma. Jag kan bara hoppas att Per Ström av detta inte har börjat vädra morgonluft. Måtte han och hans gelikar stanna där de är och även fortsättningsvis hålla sig borta från det offentliga rummet.
 |
| Birger Jarl (1210-1266) |
Hur okunnig från man vara, tänker jag. Det har aldrig funnits någon kvinnofrid någonstans. Kvinnofrid var en av Birger Jarls instiftade fridslagar år 1280. Den förbjöd överfall på och kidnappning av kvinnor. Projektet misslyckades kapitalt. Kvinnor överfalls än idag i parti och minut.
Och så förväntas den stackars Löfvén - som bara har suttit vid makten några år och som fick ärva hele dritten med malliansen som ballast - ordna biffen. Han tycks verkligen vara det stora hatobjektet. Så vem ska vi ha istället, undrar jag. Tant Batra? Eller dansbandet Nazisterna med sångare Åkesson? Man kan bli mörkrädd för mindre. Med Katerinas bakgrund borde hon kanske sansa sig lite inför just den tanken.
Men visst är det rätt att kräva nolltolerans mot sexuella övergrepp. Och kvinnofrid. Men att kräva den tillbaka är alltså fel. Den har aldrig funnits. Och om man kräver kvinnofrid i betydelsen jämställdhet med ömsesidig respekt människor emellan, så kan man inte samtidigt gulla med reaktionära rävar i kontroversiella mansrörelser. Det går liksom inte ihop.
Det är emellertid Katerinas blogg.
Och hon har förstås inget intresse av om jag länkar till den eller inte. Hon skriver vad hon vill och bestämmer själv vem hon släpper in att lufta sina tankar där. Så är det och så ska det vara.
Dessutom ogillar jag somliga bloggares besynnerliga drift att tvångsmässigt försöka uppfostra andra vuxna bloggare och kräva rättning i ledet efter egna önskemål. Det skulle det aldrig falla mig in att göra. Det är bara länkningen det handlar om. Det är alltså jag som står inför ett val. Ingen annan.
Jag har vid ett tillfälle intervjuat Katarina Janouch.
Året var 2008 och det var vår. Vi möttes i telefonen för en artikel i Allas. Jättetrevligt förstås men hon skulle naturligtvis inte känna igen telefonrösten om hon mötte den på stan. Det förväntar jag mig inte heller. Vi sågs emellertid som snabbast på Anna Janssons boksläpp på Norstedts för några år sedan. Hon satt med sin kompis Mari Jungstedt som jag har intervjuat både på Gotland, Gran Canaria och Söders höjder där hon bodde förut. Vilka fina och bra tjejer. Alla tre. Så jag ville gärna stötta Katerina.
Jag vet inte riktigt vad intervjun i Allas handlade om mer än att hon just hade skrivit en novell för tidningen. Man brukar ju ha ett författarporträtt intill så det var väl ett sådant. Det är mycket sex och erotiska fantasier i mina anteckningar, ser jag. Jag kan förstås leta fram artikeln men det är just nu något helt annat i min mapp om Katerina som väcker mitt intresse. Jag har nämligen även intervjuat hennes far, kärnfysikern Frantisek Janouch för någon av lokaltidningarna i Täby.
(Jag hittade tidningen och ser att det var Tidningen Bo nr 2, 2002, en HSB-tidning i Täby, som min dåvarande uppdragsgivare arbetade med en tid. Snygg layout faktiskt. Men det är alltså 15 år sedan.)
Den artikeln ska jag nu fördjupa mig i och vill du, så får du gärna hänga med. De bilder jag tog och fick plåta av ur hans album känns väldigt intressanta men tyvärr har jag inte bildtexterna kvar. Jag får gissa...
Kärnfysiker med fristad i Viggbyholm
 |
| Frantisek Janouch |
Sverige gav mig och min familj en fristad 1974. Så säger kärnfysikern Frantisek Janouch som var anhängare av Alexander Dubceks liberaliseringspolitik i Tjeckoslovakien. Därför fanns just ingen framtid för honom då i hemlandet.
- Jag blev rekommenderad den här HSB-lägenheten i Viggbyholm. En timma senare skrev jag på kontraktet.Frantisek Janouch kom till världen hemma hos släktingar några mil utanför Prag i september 1931. Hans mor hade inväntat förlossningen där och hann helt enkelt inte längre. Fadern var läkare i invärtesmedicin. Han var främst intresserad av tuberkulos som han till stor del ansåg var en social sjukdom. Vid sidan av sin privatmottagning arbetade han gratis en dag i veckan på kliniken för de fattiga.
- Min mor var sjuksköterska. Hon hjälpte far i hans praktik. Han var en man med stora humanitära principer. Jag beundrade honom mycket. Han tyckte dessutom mycket om konst, musik och litteratur.
Koncentrationsläger
När kriget bröt ut med den tyska ockupationen 1939 var fadern med i motståndsrörelsen. Han arresterades 1943 och fördes till Auschwitz för att åtta månader senare föras vidare till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike.
- Likt andra medicinare från Polen, Frankrike och Tjeckien tvingades han arbeta som laboratorieassistent vid "SS:s hygieninstitut" där nazisterna gjorde experiment. Han fick koka stark buljong på kött för kultivering av bakterier. Efter två, tre kokningar fick fångarna köttet att äta. Det fanns naturligtvis ingen näring kvar i det då så folk dog av hunger. Vissa dagar - kanske var det torsdagar - var det förbjudet att äta köttet. Läkarna analyserade det i smyg och fann att det var mänskligt.
Frantiseks mor fick ensam dra försorg om honom och hans fem år yngre syster.De överlevde, som han säger, tack vare solidaritet.
- Far hade en liten lön från försäkringskassan och mor fick behålla hälften.
Hans vänner samlade dessutom ihop pengar till oss.
Bacon och bröd
Plötsligt slutade pappans brev från Auschwitz komma. Gestapo i Prag kunde emellertid meddela att han fanns i Mauthausen. "Han skriver och ger er adressen om några veckor", sa kommendanten. "Sedan kan ni skicka brev och paket."
- Jag är tämligen säker på att han överlevde bara för att han var läkare. Alla med medicinsk utbildning användes för att hålla epidemierna under kontroll.
Befrielsen kom med jugoslaviska partisaner 1945. Kriget var slut och livet skulle återgå till det normala. Av Frantiseks far hördes emellertid inte ett ljud. Varken post eller telegraf fungerade.
- Det tog honom en månad att komma hem. Min syster svimmade när hon fick se honom och jag undrade vem den magre mannen var. Han hade snaggat hår och uniform.
 |
| Frantisek med mor och syster. |
Fadern hade varit en stor ryssvän och därför sett till att Frantisek fått lära sig ryska. Fjorton år gammal kunde han därför vid krigsslutet vara tolk åt ryska soldater som kom till Prag från Berlin.
- Min första lön var en påse med bacon och ryskt armébröd.
Teoretisk kärnfysik
Bomberna i Hiroshima och Nagasaki 1945 väckte Frantiseks intresse för kärnfysik. Någon sådan utbildning fanns emellertid inte att få i Prag. Atomenergi - att man ur en liten bit uran kan utvinna lika mycket energi som ur två tåg lastade med kol - fascinerade honom. Världen hade ännu inte hört talas om energikriser och ekologiska problem.
Frantisek for till Leningrad 1949 för att studera. Staden var redan så gott som återuppbyggd efter kriget. Doktorandstudier i Moskva vidtog och 1960 lade han fram sin akademiska avhandling.- Vetenskapsrådets medlemmar kom sorgklädda till min disputation. Chefen för det ryska atomprojektet, Igor Kurtjatov, hade avlidit. Det var en stor sorgedag för de ryska kärnfysikerna som kom direkt från begravningsceremonin på Röda Torget.
 |
| Alexander Dubcek kom med den så kallade Pragvåren och var generalsekreterare för Tjeckoslovakiens kommunistparti i augusti 1968 när ryska tanks rullade in i Prag. Strax därpå störtades han men återupprättades 20 år senare när han i december 1989 valdes till talman i det tjeckslovakiska parlamentet. Men vad hjälpte det? |
Med Alexander Dubcek kom Pragvåren som skulle demokratisera socialismen i Tjeckoslovakien. Europa höll andan och den 21 augusti 1968 invaderade ryssarna landet. Motståndsrörelsen var livaktig men chanslös.
- Jag var en av Dubceks anhängare. Redan under studietiden i Ryssland hade jag varit starkt kritisk mot Sovjetregimen. Jag blev utkastad från jobbet 1970 och utesluten ur kommunistpartiet. Min fru Ada Kolman, som är mikrobiolog, blev också av med jobbet.
I tre år försörjde de sig och barnen, Erik och Katerina, som översättare av teknisk litteratur från tjeckiska till ryska och tvärtom. Till sist blev Frantisek av Svenska Vetenskapsakademien inbjuden som gästforskare till Sverige.
Han valde att arbeta vid Manne Siegbahn laboratoriet vid Frescati i Stockholm.
- De tjeckiska myndigheterna sa nej men efter några skandaler och dålig publicitet utomlands gav de med sig, så jag fick passet och kunde åka till Sverige.
 |
| Katerina Janouch med ett av sina barn. |
Fast det var mest mitt gnäll, lillebrors skrik och tjut, mammas förmaningar och vår familjs alldagliga prat och ljud som skvalade in till säkerhetssnuten som med jämna mellanrum tryckte där bakom väggen. Pappa och hans "politiska" vänner hade för länge sedan genomskådat både vägg- och telefonavlyssningen. De träffades bara ute på fria ytor, där endast vinden kunde höra deras "konspirationer".
Så mycket pengar kommunisterna kastade ut på oss i onödan..."
"Utresan skulle ske vid årsskiftet 1973/74 genom ett snöigt Tjeckoslovakien, tre dagar efter jul. Tre dagar, sas det exakt i telefonen, många gånger så att säkerhetspolisen verkligen skulle förstå. Så åkte vi tidigare än det nämnda datumet och skapade kaos och förvirring vid gränsen. Extrapersonalen skulle ju inte arbeta förrän då, när vi verkligen skulle ha åkt. Nu satt en fjunig vikarie ensam vid gränsposteringen och stor panik utbröt. Vad skulle han göra? Den förhatlige oppositionelle Janouch och hans familj fick till slut åka över till det nya livet i Väst."
Stockholm nästa
- Efter ett år på Nils Bohr-institutet i Köpenhamn flyttade vi till Stockholm 1975. I december året innan hade jag flugit till Stockholm för ett seminarium på universitetet i Frescati mellan kl 10 och 11. Bostadsförmedlingen hade rekommenderat en lägenhet i Viggbyholm och mina blivande kollegor sa att det var ett bra område. Klockan tolv samma dag var jag här för första gången. En timma senare skrev jag på kontraktet.
 |
| Jag tror bilden föreställer Frantisek Janousch återkomst till Tjeckoslovakien efter befrielsen. |
- Jag vet hur det är att vara utkastad från jobbet. Två gånger har jag själv fått hjälp. Charta 77 var ett sätt att betala tillbaka. Vi fick ett fantastiskt stöd av svenska folket.
Frantisek Janouch är numera pensionär men har fortfarande en vass penna. Helt nöjd med utvecklingen i sitt forna hemland är han inte trots att vännen, en av grundarna till Charta 77 och fd dramatikern, Václav Havel sedan 1989 är landets president. Någon återflyttning lär det med andra ord inte bli tal om.
- Vi har en liten lägenhet i Prag så jag är där fyra, fem månader om året. Men att flytta är besvärligt. Vi har trots allt våra barn och fem barnbarn här i Stockholm.
Monica Antonsson
 |
| Jag tror att den här bilden föreställer Frantisek Janouch möte med sin vän och Tjeckoslovakiens president (1989-1992) och Tjeckiens presiden (1993-2003) dramatikern och politikern Václav Havel (1936-2011) |
Jag hittade artikeln om Katerina också. Den var publicerad i Allas Veckotidning nr 27, 2008. Så här såg den ut. Det var ett beställningsjobb, ser jag. Jag hade bra mycket hellre pratat med henne om hennes livsresa.
Men nu var det ju hennes blogg det handlade om...
Katerina Janouch skriver så kärleksfullt om sina föräldrar. Och hennes inlägg om sommarmat är hur bra som helst. Hon har dessutom alltid ett väldigt fint språk. Och nog får jag stå ut med andras åsikter vare sig de stämmer med mina eller inte...
Jag funderar några dagar till så får jag se hur jag gör.
Som om det skulle intressera ens någon...
Läs också Katerinas senaste inlägg om föräldrarna som du hittar här. Suveränt.
Läs gärna lite mer om Tjeckoslovakiens historia på Wikipedia som du hittar här.
Äntligen någon som reagerar...
Aftonbladet
Daniel Swedina krönika:
Vi har inte råd att städa på Riverian
I år är det tio år sedan lagen om skattereduktion för hushållsarbete trädde i kraft. Det var då Sverige beslutade att skattebetalarna till hälften skulle stå för kostnaden när man till exempel köpte städhjälp. Ja, det är rut-avdraget vi talar om.
Motivet var att skapa jobb i Sverige och att göra svarta jobb vita, och sedan dess har avdraget metodiskt byggts ut. I dag subventioneras fakturan om du hyr in en trädgårdsmästare, om du behöver flytthjälp eller om du får din dator reparerad.
Skapar jobb i Spanien
Tillsammans med rot-avdraget - där skattebetalarna står för en tredjedel av arbetskostnaderna när bostadsrättsägare ska byta kök eller villaägare lägga nytt tak - kostar kalaset nu 15 miljarder för staten.
I går kunde Ekot rapportera att utländska företagare som får pengar av Skatteverket har ökat med närmare 40 procent sedan 2014. Svenskar som betalar skatt i Sverige kan nämligen göra avdrag för rut- och rotarbete i bostäder de äger i andra EU-länder. De största utbetalningarna går till svenskar som har råd att ha semesterbostad i Spanien eller Frankrike.
Redan i mars 2012 gjorde riksdagen ett tillkännagivande där man krävde att inga avdrag skulle gå till fastigheter utomlands, men inget har hänt. Att åtgärda absurditeten skulle kunna innebära ett brott mot EU-regler.
Må så vara, men då får vi helt enkelt åtgärda problemen här på hemmaplan. Rot-avdraget har redan blivit mindre rundhänt och taket för rut-avdragen har sänkts. På den vägen bör vi fortsätta.
Stambyten viktigare
Om vi nu har resurser att satsa på renoveringar och städning, är det verkligen rimligt att de pengarna går till att bygga pooler på Rivieran eller städa villor i Lomma?
Nej, inte om stammar i miljonprogramhus måste bytas. Inte om sjukhus och förskolor måste städas.
Daniel Swedina krönika:
Vi har inte råd att städa på Riverian
I år är det tio år sedan lagen om skattereduktion för hushållsarbete trädde i kraft. Det var då Sverige beslutade att skattebetalarna till hälften skulle stå för kostnaden när man till exempel köpte städhjälp. Ja, det är rut-avdraget vi talar om.
Motivet var att skapa jobb i Sverige och att göra svarta jobb vita, och sedan dess har avdraget metodiskt byggts ut. I dag subventioneras fakturan om du hyr in en trädgårdsmästare, om du behöver flytthjälp eller om du får din dator reparerad.
Skapar jobb i Spanien
Tillsammans med rot-avdraget - där skattebetalarna står för en tredjedel av arbetskostnaderna när bostadsrättsägare ska byta kök eller villaägare lägga nytt tak - kostar kalaset nu 15 miljarder för staten.
I går kunde Ekot rapportera att utländska företagare som får pengar av Skatteverket har ökat med närmare 40 procent sedan 2014. Svenskar som betalar skatt i Sverige kan nämligen göra avdrag för rut- och rotarbete i bostäder de äger i andra EU-länder. De största utbetalningarna går till svenskar som har råd att ha semesterbostad i Spanien eller Frankrike.
Redan i mars 2012 gjorde riksdagen ett tillkännagivande där man krävde att inga avdrag skulle gå till fastigheter utomlands, men inget har hänt. Att åtgärda absurditeten skulle kunna innebära ett brott mot EU-regler.
Må så vara, men då får vi helt enkelt åtgärda problemen här på hemmaplan. Rot-avdraget har redan blivit mindre rundhänt och taket för rut-avdragen har sänkts. På den vägen bör vi fortsätta.
Stambyten viktigare
Om vi nu har resurser att satsa på renoveringar och städning, är det verkligen rimligt att de pengarna går till att bygga pooler på Rivieran eller städa villor i Lomma?
Nej, inte om stammar i miljonprogramhus måste bytas. Inte om sjukhus och förskolor måste städas.
Daniel Swedin
söndag 23 juli 2017
Så oerhört ledsamt...
Publicerades den 12 juni 2017
Lars Erik Nyman intervjuar författaren Conny Larsson och förläggaren Ulla Keyling om deras nyutgivna bok "Nu ska jag upp och skjuta den jäveln Olof Palme !".
Conny berättar om sin högst personliga erfarenhet av den förmodade skytten som i boken fiktivt kallas för Lennart. Boken har inte skrivits i avsikt att tillföra ett eventuellt bevisvärde utan istället för att informera det svenska folket om den osunda kollegiala och kanske korrupta stämning som rått inom Palmeutredningen sedan den 1 mars 1986 då länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér kuppade in sig som ledare för densamma.
Mörkningen och förnekelsen av det uppenbara, att ledningsgruppen aldrig haft till uppgift att lösa mordgåtan, ledde till att Christer Pettersson fick bli den utvalde "scapegoat" som fick täcka upp för vem den egentliga förövaren var.
Lennart avvek från sin behandlingsplan vid behandlingshemmet Kärnan tidigt på morgonen den 28 febr 1986 med orden som titeln på boken uttrycker. Avvikelsen anmäldes till frivårdsmyndigheten i Norrköping ca kl.9.00 samma dag för att en efterlysning av Lennart i fråga skulle ske.
Frivårdsmyndigheten valde att inte efterlysa Lennart trots att det var deras lagliga skyldighet. Katastrofen för hela det demokratiska systemet med påföljande olöst trauma in till denna dag kan hänföras till deras tjänstefel. Detta har inte utretts, men man bör ställa frågan varför.
lördag 22 juli 2017
Slöjan betyder underkastelse...
Äntligen en man som tar ställning mot kvinnoförtrycket.
Det är precis det världen behöver.
Män som protesterar mot eländet.
Hade inte männen funnits i slöjbärande länder
skulle ingen kvinna komma på tanken att bära ett sådant "plagg".
Expressen Debatt:
Publicerad 21 jul 2017 kl 07.00
Slöjan kan inte betyda annat än underkastelse.
Att stötta kvinnor som ”väljer” förtryck är sålunda inte ett befriande feministiskt projekt utan ett hot mot kvinnors frihet i allmänhet, skriver Devin Rexvid.
Devin Rexvid är fil dr i socialt arbete och projektledare på uppdrag av Riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime.
I ett inlägg om kampen mot hedersförtryck tar Centerkvinnorna (CK) ställning mot krav på slöjförbud. Centerkvinnorna skriver att de vill lägga kraft på att synliggöra, motarbeta och lagföra förtrycket, inte slöjan. Detta utifrån respekt för kvinnors frihet att ha ett visst klädesplagg, för att många kvinnor frivilligt väljer att bära slöja och utifrån barns religionsfrihet. Det finns en rad problem med deras hållning.
För det första är slöjan själva förtrycket. Slöjan är inte vilket klädesplagg som helst. Den är både ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. Religiöst innebär den könsapartheidens pelare. Politiskt är den politisk islams vapen för kvinnoförtryck och mot jämställdhet och sekularism. Både den religiösa och politiska dimensionen bygger på sexism då slöjkravet reducerar kvinnan till hennes biologi.
För det andra är det problematiskt att reducera slöjan till en fråga om val. Slöjan, även som ett så kallat ”fritt val”, kan inte betyda annat än underkastelse, i abstrakt mening under gud och i verkligheten under mannen. Om slöjan är självvald, är den ett val som omedelbart nekar sig självt annars skulle hon ta av den när omständigheterna kräver det. I stället hävdar slöjbärande att de inte har något val då gud har valt den åt dem. Frågan är hur kan ”att ha inget val” vara ett val?
Läs hela artikeln här.
onsdag 19 juli 2017
Våldtagen orkade inte leva. Ingen bryr sig...
Även jag har tipsat alla stora tidningar och tv-kanaler.
Det är uppenbart att ingen vill ta i detta.
Precis som Veronica Johansson skriver nedan.
Varför?
För att våldtäktsmannen och stalkern var invandrare?
Det skulle inte förvåna mig...
Veronica Johansson:
Idag träffade jag denna fina, mysiga, omtänksamma tjejs föräldrar. Kan inte på något sätt ens föreställa mig deras ilska mot samhället. Deras stora sorg och förlust .
Åh vad jag önskar att jag kunnat göra något för att lindra deras smärta !!!
Vad har hänt med svenskt rättsväsende ??!!
Angelica Wiktor är ju lång ifrån den enda kvinnan i Sverige idag som blir offer dubbelt upp. Hon blev våldtagen och... förföljd. Ingen av anmälningarna gjordes det något åt. Hon valde att ta sitt liv. Detta blev droppen ,,,, Hur många fler kvinnor ska behöva hamna i denna sits innan det görs något åt denna ohållbara situation ?! Att en människa ska behöva välja att inte finnas kvar ibland oss för att rättsväsendet inte bryr sig . Jag vill att hon uppmärksammas . Hon får inte bara glömmas bort. Det måste ske en förändring. Har kontaktat tidningar. Ingen vill skriva om det. Ingen vill ta i det. Här är henne två sista inlägg på Facebook innan hon valde att lämna allt.
Angelica Wiktor
den 17 juni · Vittaryd
Våldtäktsoffer!
Ni som inte vill höra -låt bli att läsa!
Han som våldtog mig har fått en chans här i Sverige. Han bor i närheten av mig och en kompis till honom var med den kvällen. Allt skedde i mitt eget hem, det ringde på dörren sent på kvällen och jag trodde något hänt min granne som är allvarligt sjuk i cancer men nej... jag blev indragen i sovrummet där han höll fast mig och våldtog mig medan hans kompis stod i hallen.
Trots anmälan, förhör, rättsmedicinsk undersökning där de fann blåmärken/skador till följd av våldtäkten, gynundersökning som bevisar samma sak, tekniker som funnit bevis i mitt hem m.m så fick jag ändå ett telefonsamtal från polisen på min 30-årsdag att han går fri i brist på bevisning...
😭
Och, den andra mannen förföljer mig sen den dagen, han söker upp mig både via nätet i olika namn och förföljer mig personligen.
Vad gör polisen?
-INGET!!
Angelica Wiktor
den 17 juni · Vittaryd
Med det vill jag också säga att ni som väljer att INTE tro på oss som blivit våldtagna så ska ni veta att det är ett rent helvete att gå igenom förhör, gynundersökningar, rättsmedicinska undersökningar, tekniker som genomsöker ditt hem (om det skett där), allt detta känns för en våldtagen som ytterligare ett övergrepp då man tvingas blotta sin kropp och få den undersökt, fotograferad osv. Och som om det inte vore nog så går dessa våldtäktsman FRIA!! Vem drabbas, vem får skulden, vem får kämpa sig tillbaka, vem får dra hela lasset? Jo -offret!
Åh vad jag önskar att jag kunnat göra något för att lindra deras smärta !!!
Vad har hänt med svenskt rättsväsende ??!!
Angelica Wiktor är ju lång ifrån den enda kvinnan i Sverige idag som blir offer dubbelt upp. Hon blev våldtagen och... förföljd. Ingen av anmälningarna gjordes det något åt. Hon valde att ta sitt liv. Detta blev droppen ,,,, Hur många fler kvinnor ska behöva hamna i denna sits innan det görs något åt denna ohållbara situation ?! Att en människa ska behöva välja att inte finnas kvar ibland oss för att rättsväsendet inte bryr sig . Jag vill att hon uppmärksammas . Hon får inte bara glömmas bort. Det måste ske en förändring. Har kontaktat tidningar. Ingen vill skriva om det. Ingen vill ta i det. Här är henne två sista inlägg på Facebook innan hon valde att lämna allt.
Angelica Wiktor
den 17 juni · Vittaryd
Våldtäktsoffer!
Ni som inte vill höra -låt bli att läsa!
Han som våldtog mig har fått en chans här i Sverige. Han bor i närheten av mig och en kompis till honom var med den kvällen. Allt skedde i mitt eget hem, det ringde på dörren sent på kvällen och jag trodde något hänt min granne som är allvarligt sjuk i cancer men nej... jag blev indragen i sovrummet där han höll fast mig och våldtog mig medan hans kompis stod i hallen.
Trots anmälan, förhör, rättsmedicinsk undersökning där de fann blåmärken/skador till följd av våldtäkten, gynundersökning som bevisar samma sak, tekniker som funnit bevis i mitt hem m.m så fick jag ändå ett telefonsamtal från polisen på min 30-årsdag att han går fri i brist på bevisning...
😭 Och, den andra mannen förföljer mig sen den dagen, han söker upp mig både via nätet i olika namn och förföljer mig personligen.
Vad gör polisen?
-INGET!!
Angelica Wiktor
den 17 juni · Vittaryd
Med det vill jag också säga att ni som väljer att INTE tro på oss som blivit våldtagna så ska ni veta att det är ett rent helvete att gå igenom förhör, gynundersökningar, rättsmedicinska undersökningar, tekniker som genomsöker ditt hem (om det skett där), allt detta känns för en våldtagen som ytterligare ett övergrepp då man tvingas blotta sin kropp och få den undersökt, fotograferad osv. Och som om det inte vore nog så går dessa våldtäktsman FRIA!! Vem drabbas, vem får skulden, vem får kämpa sig tillbaka, vem får dra hela lasset? Jo -offret!
Läs även här och här
fredag 14 juli 2017
Sopstrejken både farlig och oförskämd
I en tid när Sverige har en kvarts miljon pensionärer som arbetat och betalat skatt i 50 år och som nu tvingas leva under fattigdomsgränsen så lamslår Stockholms sopgubbar huvudstaden genom en samhällsfarlig strejk i vilken de förklarar sig missnöjda med en månadslön på 35 000 kronor.
Det är fanimej oförskämt!
De kräver - med stadens renhållning som gisslan - ett lönelyft till 40 000 kronor per månad. Samtidigt kommer rapporter om rena maffiametoderna inom skrået. Se nedan. Nu vägrar de till och med lämna ut de fastighetsnycklar som bolaget bara har till låns och som hindrar att andra - i deras ögon säkert strejkbrytare - ska kunna skydda stadens invånare mot den medicinska hälsofara som ansamlingen av sopor tveklöst medför.
Det är fanimej oförskämt! Som sagt.
De har själva valt sitt yrke. Vad tjänar undersköterskor? Städerskor? butiksbiträden? Kontorister? De flesta kan inte ens drömma om en månadslön på 40 000 kronor. Jag rekommenderar sopgubbarna att dra sig tillbaka och sadla om. Det finns massor av folk som både vill och kan ta över och som skulle vara glada för en lön på 35 000 kronor.
Det är fanimej oförskämt!
De kräver - med stadens renhållning som gisslan - ett lönelyft till 40 000 kronor per månad. Samtidigt kommer rapporter om rena maffiametoderna inom skrået. Se nedan. Nu vägrar de till och med lämna ut de fastighetsnycklar som bolaget bara har till låns och som hindrar att andra - i deras ögon säkert strejkbrytare - ska kunna skydda stadens invånare mot den medicinska hälsofara som ansamlingen av sopor tveklöst medför.
Det är fanimej oförskämt! Som sagt.
De har själva valt sitt yrke. Vad tjänar undersköterskor? Städerskor? butiksbiträden? Kontorister? De flesta kan inte ens drömma om en månadslön på 40 000 kronor. Jag rekommenderar sopgubbarna att dra sig tillbaka och sadla om. Det finns massor av folk som både vill och kan ta över och som skulle vara glada för en lön på 35 000 kronor.
Jag kan bara hoppas att Arbetsdomstolen sätter stopp för eländet redan idag.
Tidningen Arbetaren:
I huvudet på en stridbar sopgubbe
Överläggningarna mellan RenoNorden och de strejkande sophämtarna ledde inte framåt. På onsdagsmorgonen sa de runt 50 sopgubbar som under en veckas tid strejkat upp sig. Arbetaren sitter ned med Francisco Acosta, en stolt sopgubbe som håller hårt på att kollektivet går före pengarna.
”När man hittar det där kollektivet med människor som känner samma sak och som vågar säga emot – det är starkt. Vi fick en kick uppåt och då kunde vi fortsätta”, säger sophämtaren Francisco Acosta om den senaste tidens sopkonflikt i Stockholm.
Foto: Sarah Liz Degerhammar
Omkring 50 sopgubbar på renhållningsföretaget RenoNorden har i dag lämnat in sina avskedsansökningar på företagets kontor i Årsta i Stockholm.
De förklarar att gårdagens möte var droppen. Efter sju dagar av strejk, förhandlingar, möten och ständiga diskussioner är Francisco Acosta, som jobbat i branchen i 15 år, väldigt nöjd med striden.
– Vad vi har vunnit? Kollektivet! Det är det som varit ett argument för att hålla ut alla de här dagarna. Agerar vi som kollektiv så vinner vi, säger han och skrattar.
Vad vi har vunnit? Kollektivet! Det är det som varit ett argument för att hålla ut alla de här dagarna.
Francisco Acosta, sophämtare sedan 15 år tillbaka
Strejken utbröt förra onsdagen, då arbetarna sa nej till en påtvingad nyckelinventering som RenoNorden och Stockholm vatten och avfall krävt. Det var så allt började. Enligt Acosta skulle sopgubbarna gjort sig alldeles för sårbara i löneförhandlingarna om de gav iväg nyckelinformationen.
– De krävde att vi skulle göra nykelinventeringen samtidigt som vi är i en förhandling om ett nytt avtal. Det gör de så att kan de lätt byta ut oss om vi inte skulle komma överens.
Sopgubbarna hindrade aldrig företaget att göra nyckelinventeringen, men de vägrade själva att följa med, och på den punkten fick de uppbackning från deras fack, Transportarbetareförbundet, enligt Acosta.
– Trots att Transport inte stöttade den vilda strejken så meddelade de att vi har juridiskt rätt vad gäller nycklarna. I det läget krävde vi en löneförhandling, sedan skulle de få en nyckelinventering.
Det blev förhandlingar som pågick i två dagar. Men enligt Acosta var det omöjligt att komma överens.
– Företaget var aggressiva i samtalen och sa att vi skulle få ångra oss, att vi kommer få väldigt svårt att få jobb i framtiden och att ”vi alla företagare känner varandra”. Det var mer hot än förhandlingar.
– Jag fick ont i magen varje gång jag såg en sopbil. Jag tänkte att de kunde komma in och döda mig.
Det säger Sofi som sedan några år tillbaka driver ett kafé i Vasastan. Hon heter egentligen något annat, men på grund av det obehag som hon utsatts för vill hon inte ha sitt namn i tidningen.
Allt började när kaféet var nytt och hon frågade sopåkarna hur hon skulle göra med betalning för sophämtningen.
– De svarade att jag skulle betala 300 kronor kontant till dem. Men redan nästa månad ville de ha 500 kronor. När jag frågade efter faktura sa de att det inte behövdes och att ingen annan frågade efter det.
”Det var bara ”ge hit pengarna”.
Utan faktura var det omöjligt att redovisa kostnaden på rätt sätt och Sofi förstod att något var skumt. Hon försökte ta reda på vilken typ av sopavtal hon kunde teckna och talade om för sopåkarna att de inte skulle få några pengar.
– Jag märkte att de inte gillade att bli ställda mot väggen. När de kom började de slå upp dörren hårt – bom! – och det var bara ”ge hit pengarna”. Jag kände att det började gå över styr.
Kaféet vandaliserades
Sofi bad sin man komma till kaféet för att prata med sopåkarna.
– Då sa en av killarna att ”du ska se vad jag kan göra med dig”.
Nästa dag var kaféets lager vandaliserat. All mat hade stulits, extrastolar var sönderslagna och den nya frysen och kylskåpet trasig.
– Det var totalt kaos. Jag blev helt knäckt, säger Sofi.
Även om det inte finns några bevis är Sofi helt säker på att det var sopåkarna som låg bakom vandaliseringen.
– För att komma in till lagret behöver man samma nyckel som går till soprummet. Jag har haft kaféet i tre år och det är alltid jättelugnt här. En gång fick jag en ruta sönderslagen men annars ingenting.
Skadegörelsen upprepades ytterligare en gång. Då vandaliserades också en bil som stod parkerad precis utanför kaféet.
Samtidigt blev hoten grövre.
– En av killarna sa att ”som kvinna skulle jag inte våga göra det du gör”.
Samlade bevis mot sopåkarna
Historien vände först när Sofi fick besök av en inspektör från Miljö- och hälsoskyddsenheten och kunde berätta vad som hänt. Sofi började samla bevis och dokumentera vad som hände. Mitt i har tagit del av material där det tydligt framgår att sopåkarna pressade henne på pengar.
Sopåkarna, som var anställda av företaget Liselotte Lööf, fick sluta. Polisanmälan lades dock ner utan att förundersökning inleddes.
– Om man inte har tid att lösa sådana här brott är det farligt. De här killarna är kriminella, men jobbar för kommunen. Det är skrämmande, säger Sofi.
Liknande fall har gått till åtal
Sofis historia liknar på många sätt ett annat aktuellt fall där två andra sopåkare på Liselotte Lööf, mot sitt nekande, åtalas för att ha pressat en restaurangägare på pengar under flera års tid. I polisförhör har restaurangägaren berättat att han i över tjugo år tvingats betala sopåkare svarta pengar trots att han haft avtal med staden.
När han till slut vägrade försvann hans sopkärl två gånger, sopor dumpades utanför restaurangen och en bardisk som stod på lagret stals.
Läs hela artikeln här.
Och missa inte:
Lokaltidningen Mitti:
Sopåkare krävde restaurang på pengar - åtalas
Att ett ärende av det här slaget går till åtal är unikt. Det säger åklagaren Johan Lindmark på riksenheten mot korruption. Han menar att bevisläget är gott.
– De viktigaste bevisen är de berörda personerna på restaurangen.
Vad skulle en fällande dom betyda?
– Svår fråga, men förhoppningsvis sänder det ut en signal om att det här inte är okej och att fler restaurangägare kan träda fram och berätta, säger Johan Lindmark.
”Rena maffiametoderna”
Det är svårt att säga hur stort problemet med svarta pengar är inom sopbranschen. Mitt i har talat med en person med mycket god insyn i branschen som menar att svarta pengar är ett utbrett problem.
Ibland handlar det om så kallad svarthämtning, att sopåkarna hämtar sopor hos restauranger som saknar avtal, men också om ren utpressning där restauranger tvingas betala direkt till sopåkarna trots att de har avtal.
– Alla vet att det är så här det funkar i den här branschen. Det är rena maffiametoderna, säger källan som också uppger att minst ett tiotal sopåkare i Stockholm fått sluta på grund av oegentligheter de senaste åren.
”De är hardcore och bryr sig inte”
I förundersökningen mot de två sopåkarna som nu åtalas framgår det att den bilden delas av tjänstemän på Stockholm vatten. En handläggare säger till polisen att många sophämtare fått sparken, men att det ändå finns folk som fortsätter.
– De är hardcore och bryr sig inte, säger handläggaren.
Han menar också att det finns en hotbild mot restaurangägarna som gör att de inte törs berätta hur det ligger till.
”Svårt att komma åt”
Koncernchefen på Liselotte Lööf tycker att sopavtal borde vara obligatoriskt. Koncernchef på Liselotte Lööf, vill inte säga hur många som sagts upp på grund av oegentligheter, men medger att svarta pengar är ett problem.
– Det har förekommit och förekommer, men det är väldigt svårt att komma åt. Det här inte unikt för vårt bolag utan ett branschproblem, säger han.
Ola Claesson tycker att det borde vara obligatoriskt för restauranger och kaféer att ha sopavtal.
– Det skulle vara en enkel åtgärd, säger han.
Men tycker du att ni gjort tillräckligt för att få bukt med problemet?
– Ja, det tycker jag att vi har gjort, men det finns hela tiden mer att göra. Då och då får vi tips om det här eller så upptäcker vi det själva och då utreder vi det efter bästa förmåga, säger Ola Claesson.
Rättegången mot de två åtalade sopåkarna hålls först i december i år.
Mitt i har sökt sopåkarnas advokater utan framgång.
Läs hela artikeln här.
Tidningen Arbetaren:
I huvudet på en stridbar sopgubbe
Överläggningarna mellan RenoNorden och de strejkande sophämtarna ledde inte framåt. På onsdagsmorgonen sa de runt 50 sopgubbar som under en veckas tid strejkat upp sig. Arbetaren sitter ned med Francisco Acosta, en stolt sopgubbe som håller hårt på att kollektivet går före pengarna.
”När man hittar det där kollektivet med människor som känner samma sak och som vågar säga emot – det är starkt. Vi fick en kick uppåt och då kunde vi fortsätta”, säger sophämtaren Francisco Acosta om den senaste tidens sopkonflikt i Stockholm.
Foto: Sarah Liz Degerhammar
Omkring 50 sopgubbar på renhållningsföretaget RenoNorden har i dag lämnat in sina avskedsansökningar på företagets kontor i Årsta i Stockholm.
De förklarar att gårdagens möte var droppen. Efter sju dagar av strejk, förhandlingar, möten och ständiga diskussioner är Francisco Acosta, som jobbat i branchen i 15 år, väldigt nöjd med striden.
– Vad vi har vunnit? Kollektivet! Det är det som varit ett argument för att hålla ut alla de här dagarna. Agerar vi som kollektiv så vinner vi, säger han och skrattar.
Vad vi har vunnit? Kollektivet! Det är det som varit ett argument för att hålla ut alla de här dagarna.
Francisco Acosta, sophämtare sedan 15 år tillbaka
Strejken utbröt förra onsdagen, då arbetarna sa nej till en påtvingad nyckelinventering som RenoNorden och Stockholm vatten och avfall krävt. Det var så allt började. Enligt Acosta skulle sopgubbarna gjort sig alldeles för sårbara i löneförhandlingarna om de gav iväg nyckelinformationen.
– De krävde att vi skulle göra nykelinventeringen samtidigt som vi är i en förhandling om ett nytt avtal. Det gör de så att kan de lätt byta ut oss om vi inte skulle komma överens.
Sopgubbarna hindrade aldrig företaget att göra nyckelinventeringen, men de vägrade själva att följa med, och på den punkten fick de uppbackning från deras fack, Transportarbetareförbundet, enligt Acosta.
– Trots att Transport inte stöttade den vilda strejken så meddelade de att vi har juridiskt rätt vad gäller nycklarna. I det läget krävde vi en löneförhandling, sedan skulle de få en nyckelinventering.
Det blev förhandlingar som pågick i två dagar. Men enligt Acosta var det omöjligt att komma överens.
– Företaget var aggressiva i samtalen och sa att vi skulle få ångra oss, att vi kommer få väldigt svårt att få jobb i framtiden och att ”vi alla företagare känner varandra”. Det var mer hot än förhandlingar.
Läs hela artikeln här.
Lokaltidningen Mitti:
”Sofi” blev pressad på pengar av sopåkare
NYHETER När Sofi vägrade betala svarta pengar till sopåkare blev hon hotad. Strax efteråt blev hennes kafé vandaliserat.
Flera sopåkare har de senaste åren fått sluta efter att ha krävt restauranger på pengar och i ett unikt åtal misstänks nu två sopåkare för ocker och tagande av muta.
Lokaltidningen Mitti:
”Sofi” blev pressad på pengar av sopåkare
NYHETER När Sofi vägrade betala svarta pengar till sopåkare blev hon hotad. Strax efteråt blev hennes kafé vandaliserat.
Flera sopåkare har de senaste åren fått sluta efter att ha krävt restauranger på pengar och i ett unikt åtal misstänks nu två sopåkare för ocker och tagande av muta.
– Jag fick ont i magen varje gång jag såg en sopbil. Jag tänkte att de kunde komma in och döda mig.Det säger Sofi som sedan några år tillbaka driver ett kafé i Vasastan. Hon heter egentligen något annat, men på grund av det obehag som hon utsatts för vill hon inte ha sitt namn i tidningen.
Allt började när kaféet var nytt och hon frågade sopåkarna hur hon skulle göra med betalning för sophämtningen.
– De svarade att jag skulle betala 300 kronor kontant till dem. Men redan nästa månad ville de ha 500 kronor. När jag frågade efter faktura sa de att det inte behövdes och att ingen annan frågade efter det.
”Det var bara ”ge hit pengarna”.
Utan faktura var det omöjligt att redovisa kostnaden på rätt sätt och Sofi förstod att något var skumt. Hon försökte ta reda på vilken typ av sopavtal hon kunde teckna och talade om för sopåkarna att de inte skulle få några pengar.
– Jag märkte att de inte gillade att bli ställda mot väggen. När de kom började de slå upp dörren hårt – bom! – och det var bara ”ge hit pengarna”. Jag kände att det började gå över styr.
Kaféet vandaliserades
Sofi bad sin man komma till kaféet för att prata med sopåkarna.
– Då sa en av killarna att ”du ska se vad jag kan göra med dig”.
Nästa dag var kaféets lager vandaliserat. All mat hade stulits, extrastolar var sönderslagna och den nya frysen och kylskåpet trasig.
– Det var totalt kaos. Jag blev helt knäckt, säger Sofi.
Även om det inte finns några bevis är Sofi helt säker på att det var sopåkarna som låg bakom vandaliseringen.
– För att komma in till lagret behöver man samma nyckel som går till soprummet. Jag har haft kaféet i tre år och det är alltid jättelugnt här. En gång fick jag en ruta sönderslagen men annars ingenting.
Skadegörelsen upprepades ytterligare en gång. Då vandaliserades också en bil som stod parkerad precis utanför kaféet.
Samtidigt blev hoten grövre.
– En av killarna sa att ”som kvinna skulle jag inte våga göra det du gör”.
Samlade bevis mot sopåkarna
Historien vände först när Sofi fick besök av en inspektör från Miljö- och hälsoskyddsenheten och kunde berätta vad som hänt. Sofi började samla bevis och dokumentera vad som hände. Mitt i har tagit del av material där det tydligt framgår att sopåkarna pressade henne på pengar.
Sopåkarna, som var anställda av företaget Liselotte Lööf, fick sluta. Polisanmälan lades dock ner utan att förundersökning inleddes.
– Om man inte har tid att lösa sådana här brott är det farligt. De här killarna är kriminella, men jobbar för kommunen. Det är skrämmande, säger Sofi.
Liknande fall har gått till åtal
Sofis historia liknar på många sätt ett annat aktuellt fall där två andra sopåkare på Liselotte Lööf, mot sitt nekande, åtalas för att ha pressat en restaurangägare på pengar under flera års tid. I polisförhör har restaurangägaren berättat att han i över tjugo år tvingats betala sopåkare svarta pengar trots att han haft avtal med staden.
När han till slut vägrade försvann hans sopkärl två gånger, sopor dumpades utanför restaurangen och en bardisk som stod på lagret stals.
Läs hela artikeln här.
Och missa inte:
Lokaltidningen Mitti:
Sopåkare krävde restaurang på pengar - åtalas
Att ett ärende av det här slaget går till åtal är unikt. Det säger åklagaren Johan Lindmark på riksenheten mot korruption. Han menar att bevisläget är gott.
– De viktigaste bevisen är de berörda personerna på restaurangen.
Vad skulle en fällande dom betyda?
– Svår fråga, men förhoppningsvis sänder det ut en signal om att det här inte är okej och att fler restaurangägare kan träda fram och berätta, säger Johan Lindmark.
”Rena maffiametoderna”Det är svårt att säga hur stort problemet med svarta pengar är inom sopbranschen. Mitt i har talat med en person med mycket god insyn i branschen som menar att svarta pengar är ett utbrett problem.
Ibland handlar det om så kallad svarthämtning, att sopåkarna hämtar sopor hos restauranger som saknar avtal, men också om ren utpressning där restauranger tvingas betala direkt till sopåkarna trots att de har avtal.
– Alla vet att det är så här det funkar i den här branschen. Det är rena maffiametoderna, säger källan som också uppger att minst ett tiotal sopåkare i Stockholm fått sluta på grund av oegentligheter de senaste åren.
”De är hardcore och bryr sig inte”
I förundersökningen mot de två sopåkarna som nu åtalas framgår det att den bilden delas av tjänstemän på Stockholm vatten. En handläggare säger till polisen att många sophämtare fått sparken, men att det ändå finns folk som fortsätter.
– De är hardcore och bryr sig inte, säger handläggaren.
Han menar också att det finns en hotbild mot restaurangägarna som gör att de inte törs berätta hur det ligger till.
”Svårt att komma åt”
Koncernchefen på Liselotte Lööf tycker att sopavtal borde vara obligatoriskt. Koncernchef på Liselotte Lööf, vill inte säga hur många som sagts upp på grund av oegentligheter, men medger att svarta pengar är ett problem.
– Det har förekommit och förekommer, men det är väldigt svårt att komma åt. Det här inte unikt för vårt bolag utan ett branschproblem, säger han.
Ola Claesson tycker att det borde vara obligatoriskt för restauranger och kaféer att ha sopavtal.
– Det skulle vara en enkel åtgärd, säger han.
Men tycker du att ni gjort tillräckligt för att få bukt med problemet?
– Ja, det tycker jag att vi har gjort, men det finns hela tiden mer att göra. Då och då får vi tips om det här eller så upptäcker vi det själva och då utreder vi det efter bästa förmåga, säger Ola Claesson.
Rättegången mot de två åtalade sopåkarna hålls först i december i år.
Mitt i har sökt sopåkarnas advokater utan framgång.
Läs hela artikeln här.
torsdag 13 juli 2017
Alltid nåt...
Tidningen Journalisten
FOTO: Tor Johnsson
FOTO: Tor Johnsson
Regeringen antar handlingsplan mot hat och hot
13 juli, 2017
Regeringen har i dag beslutat om en handlingsplan ”till det fria ordets försvar”. Bland annat ska man förebygga och hantera hot och hat mot journalister, politiskt förtroendevalda och konstnärer.
”Samhälldebatten är luften i demokratins lungor. Hot och hat mot personer som deltar i den offentliga debatten är därför extra allvarligt eftersom det kan leda till att röster och perspektiv tystnar.
...
Journalisten har tagit del av handlingsplanen där man bland annat kan läsa att polismyndigheten ska förstärka arbetet. I framtiden ska brott som hotar de grundläggande fri- och rättigheterna och den fria åsiktsbildningen ”utredas av polismyndighetens demokrati- och hatbrottsgrupper där sådana finns, eller i särskild ordning”, skriver Regeringen.
...
Regeringen vill också specifikt stärka stödet till journalister och redaktioner. Bland annat har Linnéuniversitetet fått i uppdrag att utveckla kompetens- och kapacitetsutvecklande insatser som förebygger och hanterar hot och hat. Det handlar om insatser som ska nå journalister och redaktioner, inte minst frilansare, små redaktioner och mindre produktionsbolag med begränsade förutsättningar för att arbeta med trygghets- och säkerhetsfrågor.
I uppdraget ingår bland annat:
- Att bygga upp en kunskapsbank och en tjänst som erbjuder anpassat råd och stöd för målgruppen.
- Att tillsammans med Polismyndigheten bjuda in berörda aktörer till dialog om hur myndighetens arbete gentemot journalister och redaktioner kan utvecklas. Detta mot bakgrund av att många aktörer inom mediebranschen vittnat om att kontakterna med polisen behöver förbättras.
Regeringen vill också anpassa straffskyddet bättre till den nya digitala verkligheten. ”Regelverket behöver omfatta nya sätt att kommunicera och företeelser som inte fanns vid lagstiftningens tillkomst”, skriver de.
Vidare har även Göteborgs universitet fått i uppdrag att vidareutveckla kartläggningen av hot och hat mot journalister för att skaffa djupare information.
Läs hela artikeln här.
Läs hela artikeln här.
Handlingsplanen kan du läsa i sin helhet här.
http://www.regeringen.se/4a03d1/globalassets/regeringen/dokument/kulturdepartementet/till-det-fria-ordets-forsvar.pdf
Jag tycker för övrigt...
... att det är sällsynt trist att läsa 23-åriga Maja Lundvalls gästkrönika om feminism på Katerina (Janouch) Magasin med rubriken "Därför tänker jag aldrig kalla mig feminist".
Man blir bara trött.
Flickebarnet är frilansande skribent och enligt sin egen beskrivning ”den värsta sortens 90-talist som inte klarar av någonting förutom att ha åsikter om precis allt”.
Jag tror henne.
Till och med Katarina Janouch tvår sina händer:
(Det här är en debattartikel innehållande opinionsmaterial, publicerad på Katerina Magasin. Åsikterna i artikeln står skribenten för. Texten har tidigare publicerats i en delvis annan form som inlägg på Facebook.)
Åh, vilken lång väg hon har att gå, tänker jag.
Man blir bara trött.
Flickebarnet är frilansande skribent och enligt sin egen beskrivning ”den värsta sortens 90-talist som inte klarar av någonting förutom att ha åsikter om precis allt”.
Jag tror henne.
Till och med Katarina Janouch tvår sina händer:
(Det här är en debattartikel innehållande opinionsmaterial, publicerad på Katerina Magasin. Åsikterna i artikeln står skribenten för. Texten har tidigare publicerats i en delvis annan form som inlägg på Facebook.)
Åh, vilken lång väg hon har att gå, tänker jag.
Det går inte längre att tiga!
Svenska Dagbladets ledare idag.
En ledare är visserligen en enskild persons åsikt och ingenting annat. I detta fall också en obunden moderat sådan och vanligtvis alltså ingen absolut sanning. Detta är ett undantag (vilket är min privata åsikt).
Jag röstade på miljöpartiet i senaste valet (jag har fem gånger varit i Tjernobyl). I nästa val kommer jag antagligen att rösta på sossarna. Jag tycker att Stefan Löfvén är trygg, utrustad med civilkurage och har möjlighet att bli en god landsfader.
Icke desto mindre instämmer jag med SvD:s ledare i analysen av dagens Sverige. Den är kort sagt huvudet på spiken. Om övriga partier (än det förfärliga SD) inte omgående inser hur det står till i landet, så kommer det rent ut sagt att gå åt helsefyr med musik. Det finns helt enkelt inget folkligt stöd för den invandringspolitik som för närvarande bedrivs. Problemet är att det kan inte sägas högt. Därför gror ilskan och hatet i det dolda. Det enda som märks är att SD växer. Ni som är politiker i mer rumsrena partier måste göra om, göra rätt och göra det nu. Annars blir det oroliga tider här i Sverige.
Det går inte längre att tiga.
Ledaren:
Om allt fortsätter som hittills kommer SD att bli Sveriges största parti vid nästa val. De senaste tre riksdagsvalen har partiets röstandel fördubblats och inget tyder på att denna progression kommer att hejdas. Drivkraften bakom en så uppseendeväckande framryckning ligger inte i Jimmie Åkessons omorientering av partiet mot en mer salongsfähig invandringskritisk och folkhemsnostalgisk hållning. Det har givetvis varit förlösande för partiets bredare acceptans, men det är en mäktig våg av folkligt missnöje som til syvende og sidst förklarar partiets framgångar.
Missnöjet bottnar inte i en gryende rasism eller främlingsfientlighet. Så har många velat hävda, men utan det minsta sakliga stöd. Vad som däremot är påfallande och väldokumenterat är en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med en tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet. Att det sammanfaller med en rekordstor invandring, tiggeriets utbredning och hundratals ungdomars medverkan i Islamiska statens terrorkrig gör inte saken mindre bekymmersam.
Att inte erkänna detta och istället ge sig på SD:s väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på budbäraren utan manar fram en ännu starkare reaktion mot vad som uppfattas som ett verklighetsförnekande ”etablissemang”.
En ledare är visserligen en enskild persons åsikt och ingenting annat. I detta fall också en obunden moderat sådan och vanligtvis alltså ingen absolut sanning. Detta är ett undantag (vilket är min privata åsikt).
Jag röstade på miljöpartiet i senaste valet (jag har fem gånger varit i Tjernobyl). I nästa val kommer jag antagligen att rösta på sossarna. Jag tycker att Stefan Löfvén är trygg, utrustad med civilkurage och har möjlighet att bli en god landsfader.
Icke desto mindre instämmer jag med SvD:s ledare i analysen av dagens Sverige. Den är kort sagt huvudet på spiken. Om övriga partier (än det förfärliga SD) inte omgående inser hur det står till i landet, så kommer det rent ut sagt att gå åt helsefyr med musik. Det finns helt enkelt inget folkligt stöd för den invandringspolitik som för närvarande bedrivs. Problemet är att det kan inte sägas högt. Därför gror ilskan och hatet i det dolda. Det enda som märks är att SD växer. Ni som är politiker i mer rumsrena partier måste göra om, göra rätt och göra det nu. Annars blir det oroliga tider här i Sverige.
Det går inte längre att tiga.
Ledaren:
Om allt fortsätter som hittills kommer SD att bli Sveriges största parti vid nästa val. De senaste tre riksdagsvalen har partiets röstandel fördubblats och inget tyder på att denna progression kommer att hejdas. Drivkraften bakom en så uppseendeväckande framryckning ligger inte i Jimmie Åkessons omorientering av partiet mot en mer salongsfähig invandringskritisk och folkhemsnostalgisk hållning. Det har givetvis varit förlösande för partiets bredare acceptans, men det är en mäktig våg av folkligt missnöje som til syvende og sidst förklarar partiets framgångar.
Missnöjet bottnar inte i en gryende rasism eller främlingsfientlighet. Så har många velat hävda, men utan det minsta sakliga stöd. Vad som däremot är påfallande och väldokumenterat är en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med en tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet. Att det sammanfaller med en rekordstor invandring, tiggeriets utbredning och hundratals ungdomars medverkan i Islamiska statens terrorkrig gör inte saken mindre bekymmersam.
Att inte erkänna detta och istället ge sig på SD:s väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på budbäraren utan manar fram en ännu starkare reaktion mot vad som uppfattas som ett verklighetsförnekande ”etablissemang”.
Det är, kort sagt, inte bara dumt utan också kontraproduktivt.
Att hålla SD i politisk karantän har också varit kontraproduktiv. Det har inte alls bromsat partiets framväxt, snarare tvärtom: det har gett partiet en martyrstatus och ses av många som ett sätt att fly undan de frågor som SD tar upp. Dessutom uppfattas denna karantän som ett föga demokratiskt och djupt osvenskt förhållningssätt.
För drygt tio år sedan presenterade jag en studie där utanförskapsområdenas utbredning kartlades för första gången. Då var SD ett litet parti, men ingenting gjordes för att vända på den utveckling som i slutändan banade vägen för dess framgångar. Efter valet 2006, då partiet fick 2,9 procent av rösterna, skrev jag att ”mot bakgrund av valutgången borde strutspolitikens tid vara över. Alla förstår att om vi inte agerar snabbt och kraftfullt kan vi vara säkra på att det 2010 sitter en bunt Sverigedemokrater i riksdagen”. Och så blev det.
Denna morgon läser jag om granatattacker i Malmö och Paulina Neudings reportage om ambulanspersonalens utsatthet, särskilt i utanförskapsområdena. Henrik Johansson, ordförande för Alarm Ambulansförbundet, säger: ”Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som att det här problemet inte fanns”. Och det är just denna feghet som kommer att göra SD till Sveriges största parti.
Mauricio Rojas
Att hålla SD i politisk karantän har också varit kontraproduktiv. Det har inte alls bromsat partiets framväxt, snarare tvärtom: det har gett partiet en martyrstatus och ses av många som ett sätt att fly undan de frågor som SD tar upp. Dessutom uppfattas denna karantän som ett föga demokratiskt och djupt osvenskt förhållningssätt.
För drygt tio år sedan presenterade jag en studie där utanförskapsområdenas utbredning kartlades för första gången. Då var SD ett litet parti, men ingenting gjordes för att vända på den utveckling som i slutändan banade vägen för dess framgångar. Efter valet 2006, då partiet fick 2,9 procent av rösterna, skrev jag att ”mot bakgrund av valutgången borde strutspolitikens tid vara över. Alla förstår att om vi inte agerar snabbt och kraftfullt kan vi vara säkra på att det 2010 sitter en bunt Sverigedemokrater i riksdagen”. Och så blev det.
Denna morgon läser jag om granatattacker i Malmö och Paulina Neudings reportage om ambulanspersonalens utsatthet, särskilt i utanförskapsområdena. Henrik Johansson, ordförande för Alarm Ambulansförbundet, säger: ”Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som att det här problemet inte fanns”. Och det är just denna feghet som kommer att göra SD till Sveriges största parti.
Mauricio Rojas
docent i ekonomisk historia
onsdag 12 juli 2017
måndag 10 juli 2017
Fruktansvärt!
Expressen:
K-G BERGSTRÖM:
Trodde aldrig jag skulle se nazister marschera – men nu har det skett
Publicerad 8 jul 2017 kl 21.07
Den här krönikan om Gustav Fridolins Almedalstal kommer inte att inledas med något citat ur talet. I stället med något som skildrar det mest skrämmande under årets Almedalsvecka:
”Det är så vidrigt att jag som jude år 2017, ska behöva känna mig otrygg, när jag går på Visbys gator”. Den som sa så här till DN är Willy Silberstein. Under många år var han ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.
Själv trodde jag aldrig att jag skulle behöva se nazister marschera i Sverige. Men det är precis vad som skett i Visby i veckan.
Det framstår som svårbegripligt att de gavs tillstånd att vara här. Av allt att döma kommer Region Gotland inte att göra om misstaget, men skadan är redan skedd. 38 nazister har förstört för tusentals andra. Dels för dem som valde att inte åka hit – av rädsla eller i protest – dels för de som störts av deras högröstade närvaro. Nu i kväll skanderade de mot Gustav Fridolin när han kort berörde nazismen. Sen avmarscherade de i samlad tropp från mötesplatsen med rop om klassförrädare .Tidigare på lördagen försökte de störa hans presskonferens.
De uppges också ha ett extra ont öga till oss som jobbar för DN och Expressen. Varför? Därför att ägarfamiljen är judisk. Man kan knappast tro att det i det civiliserade Sverige finns människor som inget tycks ha lärt av Förintelsen och som beter sig som Hitlers anhang för 80 år sen.
Läs hela krönikan här.
Och Expressen:
HANNE KJÖLLER
Vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner?
Med nazistiska Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i färskt minne funderar jag över hur tankarna går hos de rödmärkta opinionsbildare och politiker som redan förbrukat alla kraftord.
Diskussionen om Nya Tiders närvaro på Bokmässan, och om man ska hälsa på Sverigedemokrater i riksdagen eller inte, framstår i dag som ett bortskämt kacklande i en grund ankdamm.
För jo, demokratiskt bortskämd har vänstern varit, när den kunnat kosta på sig att förbruka Breivikassociationer med liberala debattörer. När fascist- och nazistetiketter, liksom paralleller till 1930-talets Tyskland, använts för att beskriva personer eller rörelser som varken är det ena eller det andra.
Så vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner? När NMR förgiftar det offentliga rummet genom sin ”uppsökande verksamhet”?
Kanske hade jag varit naiv. Men jag hade trott att nazisterna skulle stå i sitt hörn. Att den som ville bara kunde nonchalera dem.
Men så blev det alltså inte. Där människor samlades, samlades också nazisterna. Ibland skränades ”folkförrädare”. Ibland bara tysta, med benen isär och armarna korslagda över bröstet, psykstirrandes på den som talade.
Yttrandefrihet är en grundsten i varje demokrati. Och inskränkningar vanskliga. Det fanns många som menade att Svenskarnas Parti, föregångare till NMR, borde stoppats från att demonstrera i Jönköping den 1 maj 2014. Kommunen försökte, men förvaltningsrätten gav nazisterna rätt.
Och då är det faktiskt bara att lägga ned. Den dag polisen börjar gå emot domstolarnas beslut är Sverige inte längre en rättsstat.
Dessvärre fick vi denna gång ingen domstolsprövning om NMR:s närvaro. Det är beklagligt. För det hade varit intressant att se hur förvaltningsrätten agerat om någon av de organisationer som hade tänkt vara på plats hela veckan – och som hade rimliga skäl att frukta nazisternas närvaro – hade vänt sig till rätten. Men som i stället åkte hem.
Även en yttrandefrihetsfundamentalist måste erkänna den ytterligare nivå av målkonflikt som kommit i ljuset. Nu handlar det inte bara om hetslagstiftning och yttrandefrihetens begränsningar. Om NMR mer eller mindre tömmer Almedalen på folk måste man fråga sig om yttrandefriheten stärkts eller försvagats?
Retoriska frågor har ställts om vad som skulle hända om IS ansökte om en tältplats. Men vad är egentligen det juridiska svaret på den frågan?
För det juridiska är avgörande för det politiska. Men något politiskt svar har vi inte fått. När partiledarna fått frågan om nazisternas närvaro tycks de snarare ha svarat på vad de tycker om nazismen. För om man inte bara tycker att NMR är förskräcklig, utan att det också är förskräckligt att de fått tillstånd att vara här, bör man väl rimligtvis ha någon politisk idé om vad man kan göra för att det inte händer igen.
För den fortsatta diskussionen behöver vi veta om NMR:s tillstånd blott förklaras av ogenomtänkta kommunala och polisiära beslut. Eller om nazister, jihadister eller andra terrorrörelser faktiskt har ett stöd i svensk grundlag för att bli ett återkommande inslag vid diverse offentliga evenemang.
Jag brukar argumentera för en fri debatt. Men nu handlar det inte längre om debatt. Det handlar om grundlagen kan användas som en hävstång för terror.
K-G BERGSTRÖM:
Trodde aldrig jag skulle se nazister marschera – men nu har det skett
Publicerad 8 jul 2017 kl 21.07
Den här krönikan om Gustav Fridolins Almedalstal kommer inte att inledas med något citat ur talet. I stället med något som skildrar det mest skrämmande under årets Almedalsvecka:
”Det är så vidrigt att jag som jude år 2017, ska behöva känna mig otrygg, när jag går på Visbys gator”. Den som sa så här till DN är Willy Silberstein. Under många år var han ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.
Själv trodde jag aldrig att jag skulle behöva se nazister marschera i Sverige. Men det är precis vad som skett i Visby i veckan.
Det framstår som svårbegripligt att de gavs tillstånd att vara här. Av allt att döma kommer Region Gotland inte att göra om misstaget, men skadan är redan skedd. 38 nazister har förstört för tusentals andra. Dels för dem som valde att inte åka hit – av rädsla eller i protest – dels för de som störts av deras högröstade närvaro. Nu i kväll skanderade de mot Gustav Fridolin när han kort berörde nazismen. Sen avmarscherade de i samlad tropp från mötesplatsen med rop om klassförrädare .Tidigare på lördagen försökte de störa hans presskonferens.
De uppges också ha ett extra ont öga till oss som jobbar för DN och Expressen. Varför? Därför att ägarfamiljen är judisk. Man kan knappast tro att det i det civiliserade Sverige finns människor som inget tycks ha lärt av Förintelsen och som beter sig som Hitlers anhang för 80 år sen.
Läs hela krönikan här.
Och Expressen:
HANNE KJÖLLER
Vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner?
Med nazistiska Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i färskt minne funderar jag över hur tankarna går hos de rödmärkta opinionsbildare och politiker som redan förbrukat alla kraftord.
Diskussionen om Nya Tiders närvaro på Bokmässan, och om man ska hälsa på Sverigedemokrater i riksdagen eller inte, framstår i dag som ett bortskämt kacklande i en grund ankdamm.
För jo, demokratiskt bortskämd har vänstern varit, när den kunnat kosta på sig att förbruka Breivikassociationer med liberala debattörer. När fascist- och nazistetiketter, liksom paralleller till 1930-talets Tyskland, använts för att beskriva personer eller rörelser som varken är det ena eller det andra.
Så vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner? När NMR förgiftar det offentliga rummet genom sin ”uppsökande verksamhet”?
Kanske hade jag varit naiv. Men jag hade trott att nazisterna skulle stå i sitt hörn. Att den som ville bara kunde nonchalera dem.
Men så blev det alltså inte. Där människor samlades, samlades också nazisterna. Ibland skränades ”folkförrädare”. Ibland bara tysta, med benen isär och armarna korslagda över bröstet, psykstirrandes på den som talade.
Yttrandefrihet är en grundsten i varje demokrati. Och inskränkningar vanskliga. Det fanns många som menade att Svenskarnas Parti, föregångare till NMR, borde stoppats från att demonstrera i Jönköping den 1 maj 2014. Kommunen försökte, men förvaltningsrätten gav nazisterna rätt.
Och då är det faktiskt bara att lägga ned. Den dag polisen börjar gå emot domstolarnas beslut är Sverige inte längre en rättsstat.
Dessvärre fick vi denna gång ingen domstolsprövning om NMR:s närvaro. Det är beklagligt. För det hade varit intressant att se hur förvaltningsrätten agerat om någon av de organisationer som hade tänkt vara på plats hela veckan – och som hade rimliga skäl att frukta nazisternas närvaro – hade vänt sig till rätten. Men som i stället åkte hem.
Även en yttrandefrihetsfundamentalist måste erkänna den ytterligare nivå av målkonflikt som kommit i ljuset. Nu handlar det inte bara om hetslagstiftning och yttrandefrihetens begränsningar. Om NMR mer eller mindre tömmer Almedalen på folk måste man fråga sig om yttrandefriheten stärkts eller försvagats?
Retoriska frågor har ställts om vad som skulle hända om IS ansökte om en tältplats. Men vad är egentligen det juridiska svaret på den frågan?
För det juridiska är avgörande för det politiska. Men något politiskt svar har vi inte fått. När partiledarna fått frågan om nazisternas närvaro tycks de snarare ha svarat på vad de tycker om nazismen. För om man inte bara tycker att NMR är förskräcklig, utan att det också är förskräckligt att de fått tillstånd att vara här, bör man väl rimligtvis ha någon politisk idé om vad man kan göra för att det inte händer igen.
För den fortsatta diskussionen behöver vi veta om NMR:s tillstånd blott förklaras av ogenomtänkta kommunala och polisiära beslut. Eller om nazister, jihadister eller andra terrorrörelser faktiskt har ett stöd i svensk grundlag för att bli ett återkommande inslag vid diverse offentliga evenemang.
Jag brukar argumentera för en fri debatt. Men nu handlar det inte längre om debatt. Det handlar om grundlagen kan användas som en hävstång för terror.
torsdag 6 juli 2017
Dags att tala ur skägget!
Göteborgsposten
Ledare
Mathias Bred:
Ledare
Mathias Bred:
Varför ökar sexualbrotten?
Det är en skandal att inte fler röster har slagit larm då sexbrotten mot unga kvinnor förefaller ha ökat kraftigt.
Utsattheten för sexualbrott har snabbt ökat i Sverige. Det visar den delrapport som Brottsförebyggande rådet, Brå, nyligen offentliggjorde (3/11).
Brå har mätt utsatthet för brott sedan år 2005. Fram till år 2012 låg andelen svarande som utsatts för sexualbrott på en relativt stabil nivå, men sedan skedde en snabb ökning, från 0,8 procent år 2012, till 1,7 procent år 2015. Ökningen är dessutom koncentrerad till gruppen unga kvinnor i åldern 16–24 år. Där säger nu nio procent att de utsatts för ett sexualbrott under 2015.
Sexualbrotten mot unga kvinnor har dessutom inte bara ökat. De har också ändrat karaktär. Tidigare har kriminologer framhållit att de flesta sexualbrott sker i hemmen, och att förövaren i regel är någon som offret känner. Det verkar inte längre stämma. 59 procent av sexualbrotten i Brå:s statistik har skett på allmän plats. I 69 procent av fallen är förövaren en helt okänd person.
Många medborgare kommer nu att ställa sig frågan hur den här typen av brott har kunnat trefaldigas på bara några år utan att till exempel just Brå eller Polisen har flaggat för utvecklingen tidigare. Ökningen är så stor att den måste ha märkts och diskuterats bland dem som möter brottsoffer. Varför har ingen slagit larm?
Ett skäl som många nog misstänker är att man inte har velat spela främlingsfientliga krafter i händerna. Dessa har ju propagerat för att det är gruppen ensamkommande asylsökande som stått bakom ökningen av sexuella trakasserier och sexuellt våld.
Om tystnaden kring ökningen har berott på viljan att inte ge SD ammunition så kan man nog konstatera att strategin varit kontraproduktiv. Nu kan SD och främlingsfientlig media säga ”vad var det vi sade”. Ingen annan verkar ha noterat att en stor samhällsförändring ifråga om sexualbrott har pågått.
Den enda förklaringsmodell som i debatten utmanat den invandringskritiska har varit den att det bara är anmälningsbenägenheten som ökat. Man menar då att män alltid utsatt kvinnor för sexualbrott, men att kvinnorna tidigare inte anmält i lika hög grad. Statistiken kan då välkomnas eftersom den innebär att strukturer blottläggs. Polisen har till exempel nämnt högre anmälningsbenägenhet när det gällde tafsningar under festivaler i somras.
Men med tanke hur stor den aktuella ökningen är – hundratusentals händelser – så räcker ingen enskild förklaring. Här måste finnas flera komplicerande faktorer. Nu gäller det att förstå orsakerna för att vända trenden och få ned antalet sexbrott. Sverige ska vara ett civiliserat land där unga kvinnor kan känna trygghet i det offentliga rummet.
Utsattheten för sexualbrott har snabbt ökat i Sverige. Det visar den delrapport som Brottsförebyggande rådet, Brå, nyligen offentliggjorde (3/11).
Brå har mätt utsatthet för brott sedan år 2005. Fram till år 2012 låg andelen svarande som utsatts för sexualbrott på en relativt stabil nivå, men sedan skedde en snabb ökning, från 0,8 procent år 2012, till 1,7 procent år 2015. Ökningen är dessutom koncentrerad till gruppen unga kvinnor i åldern 16–24 år. Där säger nu nio procent att de utsatts för ett sexualbrott under 2015.
Sexualbrotten mot unga kvinnor har dessutom inte bara ökat. De har också ändrat karaktär. Tidigare har kriminologer framhållit att de flesta sexualbrott sker i hemmen, och att förövaren i regel är någon som offret känner. Det verkar inte längre stämma. 59 procent av sexualbrotten i Brå:s statistik har skett på allmän plats. I 69 procent av fallen är förövaren en helt okänd person.
Många medborgare kommer nu att ställa sig frågan hur den här typen av brott har kunnat trefaldigas på bara några år utan att till exempel just Brå eller Polisen har flaggat för utvecklingen tidigare. Ökningen är så stor att den måste ha märkts och diskuterats bland dem som möter brottsoffer. Varför har ingen slagit larm?
Ett skäl som många nog misstänker är att man inte har velat spela främlingsfientliga krafter i händerna. Dessa har ju propagerat för att det är gruppen ensamkommande asylsökande som stått bakom ökningen av sexuella trakasserier och sexuellt våld.
Om tystnaden kring ökningen har berott på viljan att inte ge SD ammunition så kan man nog konstatera att strategin varit kontraproduktiv. Nu kan SD och främlingsfientlig media säga ”vad var det vi sade”. Ingen annan verkar ha noterat att en stor samhällsförändring ifråga om sexualbrott har pågått.
Den enda förklaringsmodell som i debatten utmanat den invandringskritiska har varit den att det bara är anmälningsbenägenheten som ökat. Man menar då att män alltid utsatt kvinnor för sexualbrott, men att kvinnorna tidigare inte anmält i lika hög grad. Statistiken kan då välkomnas eftersom den innebär att strukturer blottläggs. Polisen har till exempel nämnt högre anmälningsbenägenhet när det gällde tafsningar under festivaler i somras.
Men med tanke hur stor den aktuella ökningen är – hundratusentals händelser – så räcker ingen enskild förklaring. Här måste finnas flera komplicerande faktorer. Nu gäller det att förstå orsakerna för att vända trenden och få ned antalet sexbrott. Sverige ska vara ett civiliserat land där unga kvinnor kan känna trygghet i det offentliga rummet.
onsdag 5 juli 2017
lördag 1 juli 2017
Underbart...
Publicerades den 30 juni 2017
Ryskt nyhetsankare kan inte hålla sig för skratt när Kent Ekeroths misshandelsdom kommer på tal.
Missa inte Dogge...
Lyssna på Dogges Sommarprogram som du hittar här.
Jag har intervjuat honom flera gånger och vet att han är en verkligt ödmjuk och bra person. Han är stjärnan som inte är för fin för att jobba som jultomte om pengar måste in till hushållet. Alltid vänlig och generös med sig själv. Jag har därför hört hans livs osannolikt dramatiska historia flera gånger och skrivit den också - men i sitt första Sommarprogram överträffar han faktiskt sig själv. Det här måste han nämligen ha skrivit, vilket visar på ännu en talang. Han är ju en fantastisk berättare även på egen hand fylld av humor och självdistans. Jag kan bara hoppas att han börjar skriva böcker.
Torsken i skolan och Cykeln på köpet. Dogge Doggelito, en riktig människa!
Heja Dogge! Du är bäst!
På förekommen anledning...
Det finns många böcker jag kan tänka mig att skriva, om jag får tid och lust någon gång.Jag kommer emellertid aldrig att skriva någon bok om Erik Rodenborg, en granne i bloggvärlden som ni hittar här.
Det faller nämligen på sin egen orimlighet.
Jag vet helt enkelt ingenting om honom. Jag vet i synnerhet ingenting om hans barndom. Vad skulle det vara? Det enda jag vet är att Erik är en rättskaffens och mycket kunnig person i flera intressanta specialämnen. Och att vi delar vetskapen om att bortglömda minnen kan väckas till liv och kallas fram på nytt.
Det finns emellertid spånkorkar som sprider rykten om att en avslöjande bok skulle vara på gång från min sida. Allt för att oroa och skada. Jag vet visserligen inte vem av oss som ska skadas men syftet kan inte vara något annat. Hela tanken är galen. Vem i all världen skulle vara intresserad av en sådan bok? Det är det första man måste fråga sig inför ett sådant arbete. Annars kan man lika gärna sparka sig trött. Det här ryktet är följaktligen bara till för att få okritiska läsare att spekulera. Det är inte bara korkat, det är elakt också.
Näthatarna heter kanske JJ och JR och PN och TJ, en bunt grova lögnare allihop. Kanske CF och IC också för den delen. De kan inte annat. De är sådana. Av födsel och ohejdad vana. På sina håll gror ondskan ohejdat. Ser man noga efter så kommer man kanske att upptäcka att de till och har horn.
Så glöm det!
För min del blir det ingen bok om Erik Rodenborg.
Såvida han inte ber mig förstås.
I så fall ska jag fundera på saken...
Förtydligande:
Förtydligande:
Jag har i en text berättat om vad Erik
har skrivit när det gäller ett 20 år gammalt rättsfall som han är väl insatt
i. Jag har kallat honom överlevare vilket fått fantasin hos somliga att löpa
amok.
Överlevare betyder exakt vad ordet säger, att någon
överlevt svårigheter och kommit ut ur det med ovanligt god
klokskap och rättskänsla i behåll. Andra skulle kanske kallat en sådan person
för maskrosbarn eller asfaltsblomma. Jag valde ordet överlevare för att det är
vackert och för att jag genom åren har hört andra säga det om just Erik som ju faktiskt är en mycket klok person. Att läsa in något annat i uttrycket är att
läsa skrivelser som Fan läser bibeln.
Det är väl just det som har hänt.
Det är väl just det som har hänt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)