Det går inte längre att tiga!

Svenska Dagbladets ledare idag.
En ledare är visserligen en enskild persons åsikt och ingenting annat. I detta fall också en obunden moderat sådan och vanligtvis alltså ingen absolut sanning. Detta är ett undantag (vilket är min privata åsikt).

Jag röstade på miljöpartiet i senaste valet (jag har fem gånger varit i Tjernobyl). I nästa val kommer jag antagligen att rösta på sossarna. Jag tycker att Stefan Löfvén är trygg, utrustad med civilkurage och har möjlighet att bli en god landsfader. 

Icke desto mindre instämmer jag med SvD:s ledare i analysen av dagens Sverige. Den är kort sagt huvudet på spiken. Om övriga partier (än det förfärliga SD) inte omgående inser hur det står till i landet, så kommer det rent ut sagt att gå åt helsefyr med musik. Det finns helt enkelt inget folkligt stöd för den invandringspolitik som för närvarande bedrivs. Problemet är att det kan inte sägas högt. Därför gror ilskan och hatet i det dolda. Det enda som märks är att SD växer. Ni som är politiker i mer rumsrena partier måste göra om, göra rätt och göra det nu. Annars blir det oroliga tider här i Sverige. 
Det går inte längre att tiga.

Ledaren:

Om allt fortsätter som hittills kommer SD att bli Sveriges största parti vid nästa val. De senaste tre riksdagsvalen har partiets röstandel fördubblats och inget tyder på att denna progression kommer att hejdas. Drivkraften bakom en så uppseendeväckande framryckning ligger inte i Jimmie Åkessons omorientering av partiet mot en mer salongsfähig invandringskritisk och folkhemsnostalgisk hållning. Det har givetvis varit förlösande för partiets bredare acceptans, men det är en mäktig våg av folkligt missnöje som til syvende og sidst förklarar partiets framgångar.

Missnöjet bottnar inte i en gryende rasism eller främlingsfientlighet. Så har många velat hävda, men utan det minsta sakliga stöd. Vad som däremot är påfallande och väldokumenterat är en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med en tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet. Att det sammanfaller med en rekordstor invandring, tiggeriets utbredning och hundratals ungdomars medverkan i Islamiska statens terrorkrig gör inte saken mindre bekymmersam.
Att inte erkänna detta och istället ge sig på SD:s väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på budbäraren utan manar fram en ännu starkare reaktion mot vad som uppfattas som ett verklighetsförnekande ”etablissemang”.

Det är, kort sagt, inte bara dumt utan också kontraproduktivt.

Att hålla SD i politisk karantän har också varit kontraproduktiv. Det har inte alls bromsat partiets framväxt, snarare tvärtom: det har gett partiet en martyrstatus och ses av många som ett sätt att fly undan de frågor som SD tar upp. Dessutom uppfattas denna karantän som ett föga demokratiskt och djupt osvenskt förhållningssätt.

För drygt tio år sedan presenterade jag en studie där utanförskapsområdenas utbredning kartlades för första gången. Då var SD ett litet parti, men ingenting gjordes för att vända på den utveckling som i slutändan banade vägen för dess framgångar. Efter valet 2006, då partiet fick 2,9 procent av rösterna, skrev jag att ”mot bakgrund av valutgången borde strutspolitikens tid vara över. Alla förstår att om vi inte agerar snabbt och kraftfullt kan vi vara säkra på att det 2010 sitter en bunt Sverigedemokrater i riksdagen”. Och så blev det.

Denna morgon läser jag om granatattacker i Malmö och Paulina Neudings reportage om ambulanspersonalens utsatthet, särskilt i utanförskapsområdena. Henrik Johansson, ordförande för Alarm Ambulansförbundet, säger: ”Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som att det här problemet inte fanns”. Och det är just denna feghet som kommer att göra SD till Sveriges största parti.

Mauricio Rojas 

docent i ekonomisk historia