TV-serien en ren katastrof...

Jag har lyssnat på journalisten Tonchi Percans intervju med Bo-Göran Bodin i SR:s Medierna om Svt-serien "Att rädda ett barn" som i programmet påannonseras så här:

- Det finns situationer när man måste dölja sina avsikter som journalist för att få tillgång till viktiga personer och miljöer när det är det enda sättet för att avslöja missförhållanden och problem. Men att inte vara helt transparent mot intervjupersoner är samtidigt en etiskt utmanande journalistisk metod som kräver särskilda etiska överväganden.
Svt:s dokumentärserie "Att rädda ett barn" har hyllats.
- Ett mästerverk, skriver Svenska Dagbladet. Samtidigt menar Dagens Nyheters prisade journalist Matilda Voss Gustavsson att dokumentären bygger på oetiska intervjuer...

Jag tycker detta är förskräckligt. 

Om Bo-Göran Bodin hade klivit in i organisationen Bry och wallraffat för att granska deras verksamhet så hade jag inte sagt ett knyst. Sånt kan vara motiverat. Det kan till och med vara okej att åtminstone inledningsvis dölja sina avsikter FÖRUTSATT att de berörda efteråt på generöst tilltaget utrymme får möjlighet att gå i svaromål.

I den aktuella tv-serien framställdes samtliga inom Bry som ett gäng galenpannor. De fick ingen chans att försvara sig och kommer förmodligen inte att under återstoden av sina liv helt kunna resa sig ur den här dyngan. Varför fick de inte gå i svaromål? Vem ska ersätta dem och deras familjer för detta lidande?

Det finns ingen journalistisk rättighet att kränka människor.

Att dölja avsikten med en intervju är ett bedrägligt förfarande mot intervjupersonen. Som journalist har man ett självklart ansvar att dels förhålla sig neutral och dels se till att den intervjuade får figurera i bästa möjliga dager.
Som Tonchi Percan gör när han intervjuar Bo-Göran Bodin.

Det är inte okej att för egen vinning lura folk att säga saker de aldrig skulle ha sagt under normala förhållanden.
Att journalisten dessutom färgar sitt reportage med egna åsikter är helt uteslutet.
I en intervjusituation finns följaktligen inget utrymme för dolda avsikter.
Sånt kan möjligen polisen ägna sig åt.

Bo-Göran Bodin lyckas med alltihop.
För att knäcka Bry blandar han sig dessutom i - och det är det värsta - en privat vårdnadstvist.
Som part i målet!
Det är ingen tvekan om vad han tycker. Pappan är god och mamman är ond. Pappan får närmast obegränsat utrymme att visa sig på styva linan. Mamman, som får en intervjumöjlighet på slutet, anar ugglor i mossen och drar sig ur.
Det är det enda friska i tv-serien.
Bo-Göran Bodin vinklar emellertid även det till hennes nackdel.

TV-serien har resulterat i att:
En åttaårig pojke har förlorat sin mamma.

Jag tar det igen:
En liten pojke har förlorat sin mamma.

För att en tv-reporter på jakt efter scoop och utmärkelser blandat sig i hans liv.
Hur kan man göra något dylikt?!

Mammans situation har inte bara förvärrats av virrpannorna i Bry. Bo-Göran Bodin har gjort henne helt omöjlig inför socialtjänst och domstol. Hennes egna handlingar var illa nog. Nu tvingas hon svara även för Bry och tv-serien.
Såvitt jag förstår är hon chanslös. Låt oss hoppas att jag har fel.

Pappan tackar och tar emot.
Är han karl för sin hatt - och har empati för sitt barn - så ser han omgående till att pojken får träffa sin mamma ofta, regelbundet och i en atmosfär fri från bråk. Ett barn behöver båda sina föräldrar och har absolut rätt till ett liv fritt från varje form av övergrepp.

Vårdnadstvister ska inte drivas i media av journalister.
De ska heller inte drivas i sociala medier.
Någonsin!

Bo-Göran Bodin kallar sitt arbetssätt journalistik och skämmer därmed ut en hel yrkeskår!
Journalistkåren måste sätta klacken i backen och säga i från. Så här får det faktiskt inte gå till.
Varje dag görs nya intervjurer. De som ställer upp måste kunna lita på oss!

Så nej, Svenska Dagbladet, Bo-Göran Bodins tv-serie "Att rädda ett barn" är inget mästerverk.
Den är en totalkatastrof.

Att rädda ett barn...

Jag har just sett serien "Att rädda ett barn" fast jag egentligen inte ville. Men det hampade sig så att jag råkade hamna framför tv:n mitt i tredje avsnittet och det var så chockerande att jag måste se alltihop.

Gömda-varning!
I slutet av avsnitt 2 är Gömda-varningen självlysande!
Det är samma gamla beskyllningar, missförstånd och grova förtal. Idealisterna här blir lika lurande och engagerade som någonsin Mias socialtanter. Historien rullar på av sig själv och går inte att stoppa. Riksdagshuset återkommer också. Nu är det Kristina Olin som gör vad Inger Segelström gjorde då. Och den där politikern i Stockholms stadshus. Det lär nog dröja innan hon lägger två hårstrån i kors för en medmänniska igen - om hon ens får vara kvar. Historien om Anna och Elisas är en Gömda-story som borde ha kunnat lösas bättre.

Jag kan - i motsats till programledaren Bo-Göran Bodin - inte ta ställning i själva vårdnadstvisten.
Och det förvånar mig stort att han gör det.
Bodin ger i början sken av att vara opartisk men serien blir en tydlig partsinlaga.
Har han fel i sina antaganden, är det en katastrof.

Bodin förvånar mig genom att göra sig själv till en bricka i spelet. På slutet agerar han till och med privatspanare - och försöker påverka domslutet! Serien slutar med att han drar slutsatsen, att de som ville rädda ett barn blev de som skadade det.
Det är något för Granskningsnämnden att titta närmare på.
Han såväl anklagar som utreder och dömer dem han (och pappan?) tycker är skyldiga.
Man måste allvarligt fråga sig om Bodin är kompis med pappan eller bara en del av papparättsrörelsen*.

Om pappan vet jag inte vad vad jag ska tro. Han får fritt spelrum på till synes obegränsad tid i varje avsnitt och framställs som något av en svärmorsdröm. Men han kan lika gärna vara en mardröm. Det vet alla som har varit med ett tag. Han har en stenhård blick, riggar dolda kameror i sitt hem och gillrar fällor på nätet med hjälp av "kompisar". Han tycks dessutom ha en drivande roll (!) i serien och känns iskall trots att han lagar mat och sparkar boll.
För mig förblir han ett frågetecken.

Agneta Bravelius hängs ut som en ren katastrof. Jag hade personligen ingen aning om att hon är författaren bakom "När Blodsbanden brister". Men jag har som kvinna blivit utskälld som "feminist" och fått mycket skit för den boken. Jag vet därför hur hatad den är inom papparättsrörelsen. Var och en kan själv fundera ut varför.
Och det är klart, sticker man in sin blonda kalufs i det getingboet så blir man förstås ett högvilt hot som måste plockas bort. Det är också vad som sker i den här serien. 

Jag läser på hennes hemsida - för att få höra båda parter - att hon gick med på medverkan under falska förespeglingar. Det syns. Tydligt. Hon och de andra på mammans sida agerar som ett gäng tossiga tokar framför kameran för att de tror, att Bodin är på deras sida.

Icke desto mindre tar jag nu bort min flera år gamla länkning till Agnetas Bravelius Bry-sida. Jag gjorde den för ämnets skull när det begav sig. Våra barn är det viktigaste vi har. Men det ska skötas snyggt också. Det må till en del vara programmets fel, men Agneta Bravelius ger inget trovärdigt intryck. Jag vill därför, som läget är nu, inte ha något med Bry att göra. Att döma av hur somliga entusiaster reagerat på det måste jag tyvärr konstatera att beslutet är för mig det rätta. Länkningen var fel redan från början.

Juristen i serien är ett skämt och psykologen så pinsam att man stundtals både blundar och håller för öronen. Med båda händerna. Det är han som blir Annas fall. Det kan varken missförstås eller bortförklaras.

Monica Dahlström Lannes håller jag emellertid högt sedan länge. Jag vet att hon är seriös och måste ha blivit grundlurad in i det här. Jag vet också att hon håller på med en bok. Låt oss hoppas att ämnet är ett annat. Hon och Agneta Bravelius lär få minst lika svårt att återhämta sig efter den här serien som någonsin Paulo Roberto efter sexköpet.

Anna då?
Ja, hennes berättelse får vi inte ens höra. Hon utmålas som en ondsint galning som uteslutande agerar för att skada mannen. Bodin kan inte ens för en sekund tänka sig, att hon faktiskt kan ha rymt för att rädda sitt barn.

Inför programmet får hon klart för sig att Bodin är svårt partisk. Då hoppar hon av och vill inte bli intervjuad. Vad trodde han?! Att hon skulle vara så road av att synas i tv att hon var beredd att begå harakiri?!

Hennes avhopp är för mig det friskaste som sker i serien - fast Bodins avsikt är en annan. Han har mycket tydliga avsikter i bestämd riktning med allt han skildrar.

Anna är den enda av parterna som varken förtalar någon eller berättar sin egen sanning. För mig är det därför hon som ger det bästa intrycket. Man ska aldrig döma en ohörd. Särskilt inte om hon är den som blir grundligt uthängd och förtalad.
Då finns tvärtom alla skäl i världen att bli misstänksam!

Serien må vara skickligt gjord och kanske sevärd om man bortser från de journalistiska klavértrampen av typen:
- Hon har ännu inte förstått att... följt av Bodins privata åsikter.
Men det som sker här är en serie karaktärsmord. På i stort sett samtliga runt Anna.

Rent allmänt tycker jag inte att man ska skilja ett barn från sin mor. De hör ihop helt enkelt.
Alla barn ska ha samma tillgång till båda sina föräldrar.
Föräldrarna ska tvingas till samarbete. Basta!

Det stora problemet med serien är att pedofilerna jublar.
För de finns faktiskt. Och de är flera än vad de allra flesta tror.
Vem hade till exempel trott att det skulle vimla av pedofiler inom katolska kyrkan?!
Självklart finns de i alla samhällsklasser.
Det är det som är så farligt!

Så det blir barnen som får betala det här kalaset.
Till ett pris obegripligt högt.

Efter den här serien lär det dröja länge innan någon vågar ta utsatta barn i försvar och föra upp sexuella övergrpp på agendan igen.

Det kan barnen - tyvärr - tacka Svt för!


* Med papparättsrörelsen menas den löst sammansatta gruppen av oftast anonyma skrivbordskrigare som efter förlust i egna vårdnadstvister - med djupaste kvinnohat som bränsle - driver papparättsfrågor på internet. 


Tillägg:
Jag läser juristens öppna brev till Bodin på Gunilla Madegårds fb-sida och skrattar gott åt följande:
- Du har vågat låta fotografen ljussätta mig, så att jag framstår som något som tillbringar dagarna i en likkista, i väntan på skymningen.

Han har ju humor karln! För precis så framställs han. Jag förstår att han är förbannad.

Jan Guillou har skrivit om serien i en krönika i Aftonbladet som du hittar här
Ganska bra faktiskt. Han viftar bort varje misstanke om pedofiler och det känns ganska rätt undantaget Södertäljeflickan. Där är inte sanningen så enkel som han vill göra gällande.
Vad han inte skriver är det man skulle vilja läsa, nämligen vad Jan Guillou själv anser om pedofilerna och deras roll i samhället. Det hade verkligen varit intressant.

Läs också detta!
Euphorbia Milii "Skyddet måste man få genom socialtjänsten"

Erik Rodenborg: "Att rädda ett barn"

SvD 10 juni 2020

1800 personer ingår i nätverket. 70 är anhållna. De finns överallt, som sagt.
Och ett sånt där filmrum, det var precis vad Södertäljeflickans pappa hade...