tisdag 6 juli 2021

Mera om vaccin...

 Marcus Oscarsson


JUST NU: Stor förändring i Pfizers effektivitet mot viruset
2021 07 06

Allt fler som fått Pfizers vaccin smittas ändå av coronaviruset och även fullvaccinerade insjuknar.

Det konstaterar myndigheterna i Israel rapporterar Financial Times och Haaretz. Pfizers effektivitet mot coronaviruset har tidigare varit 94 % men nu har effektiviteten sjunkit till 64 % med anledning av deltamutationen enligt studier i Israel som kommit mycket långt med vaccineringen.

Den nya deltavarianten sprids snabbt över världen och har även fått en betydande spridning i Sverige.

Viktig ljuspunkt

Antalet smittfall har ökat i Israel som tog bort restriktionerna 1 juni. Från att tidigare ha legat bakom 60 % av alla nya fall i Israel har deltavarianten nu ökat till 90 % av alla nya fall och totalt har antalet fall dubblerats den senaste veckan.

Den stora ljuspunkten är att Pfizer fortfarande är 93 % effektiv mot allvarlig sjukdom och mot att tvingas söka sjukhusvård. Även brittiska myndigheter har konstaterat att vaccin är mindre effektivt mot deltavarianten. Astras vaccin uppge skydda ännu sämre mot deltavarianten enligt brittiska studier.

ANALYS

Man är oändligt tacksam över världens forskare och vetenskapsexpertis som fått fram de olika vaccinen. 64% skydd är mycket mer än 0 % skydd och det allra viktigaste är ju att man inte blir allvarligt sjuk och tvingas söka sjukhusvård. Och där är Pfizers effektivitet fortfarande väldigt hög även mot deltavarianten.

söndag 4 juli 2021

Jag har ju faktiskt träffat dem...

Under konstruktion!

I all hast det jag hittar i datorn...
Jag får leta vidare i arkivet någon dag när jag har tid. Det var i varje fall några fantastiska möten.

Catalinans besättning med respektive 1997 på F2 i Hägernäs...


Det här är faktiskt den enda bilden som existerar på besättningen i modern tid. Ingen av dem fotograferade och jag var den enda journalisten som fick träffa dem. Några av mina bilder är därför publicerade i flygets årsbok det året. Därför vet jag att det inte finns flera bilder.



Tidningen Avisen 2000

Fredagen den 13 juni 1952 blev en svensk DC-3:a nerskjuten i Östersjön eller möjligen bortförd av ryssarna. Svenska försvaret spanade intensivt efter planet och de åtta försvunna flygarna. Den 16 juni blev även ett spaningsplan nerskjutet. Besättningen överlevde och den så kallade Catalinaaffären blev historia.

Den obeväpnade DC-3:an hade officiellt varit ute på en utbildningstur för radiotelegrafister. I själva verket var flygningen den fjärde och sista av en serie signalspaningsövningar mot en sovjetisk militärmanöver utanför baltiska kusten. Kalla kriget pågick mellan den av USA uppbyggda Atlantpakten Nato och den sovjetiska Warszawapakten, så svenska försvaret ville veta vad främmande makt hade för sig bortom gränsen. De köpte två DC-3:or utrustade med hemlig, amerikansk apparatur för radarsignalspaning och flög med dem på lämplig höjd över internationellt vatten. Därifrån kunde de avlyssna såväl radiotrafik som radarsignaler från anläggningar på land, flygplan, fartyg och ubåtar.

Kanske ledsnade ryssarna till slut och sköt ner ett plan som råkade bli DC-3:an. Efter ett kort anrop till radiostationen på F2 i Hägernäs klockan 11.25 bröts sändningen och det blev tyst.

- Ryssarna har säkert varit besvärade av våra försök att följa deras verksamhet, skrev statsminister Tage Erlander i sina minnesanteckningar.

Ett intensivt sökande tog vid. All tillgänglig personal sattes in i arbetet. Strax efter midnatt den 16 juni lyfte två Catalinor från flygflottiljen i Hägernäs för att spana av varsitt område. Befälhavare ombord på den ena var kapten Sven Törngren. Försteförare var fanjunkare Olov Arbin, andreförare löjtnant Gösta Stålhammar, navigatör sergeant Ove Engberg, signalist sergeant Paul Eriksson och färdmekaniker flygtekniker Elis Eliasson. Sergeant Uno Littke var spanare ombord.

Det var en vacker sommarmorgon. Solen var på väg upp och vattnet låg spegelblankt under Catalinan som flög rakt österut mot Svenska Högarna. De fredliga segelbåtarna vid svenska kusten stod i skarp kontrast mot uppdraget - att söka efter ett av ryssarna nerskjutet svenskt flygplan.

Catalinan avpatrullerade sitt område utan att finna minsta spår av DC-3:an och dess besättning. I horisonten såg de ett band av mindre fiskebåtar som utgjorde den viktiga tolvmilsgränsen över vilken svenska plan inte fick flyga. Det gjorde de inte heller.  

Vid fyratiden på morgonen, var det dags att vända hemåt. Då uppenbarade sig plötsligt två ryska jaktflygplan av typen Mig-15 på mötande kurs. De sköt mot Catalinan med sina kulsprutor, vilket svenskarna först uppfattade som en skenmanöver. Det var det emellertid inte. Catalinan minskade i höjd och vände om mot Sverige. De ryska planen anföll igen både bakifrån och uppifrån. Catalinan träffades först av rikosschetter, innan nästa salva träffade vänster vinge. Det smattrade av kulor i plåten. Därefter kom ett anfall rakt bakifrån som träffade stjärtpartiet och troligen också höjdrodret. Sedan träffades vänster motor och oljetank, innan nästa attack slog in i förarkabinen. Förstepiloten Olof Arbin blev skjuten i armen och navigatören Ove Engberg blev skjuten i benet. Telefonförbindelsen bröts. Besättningen satt i planets mitt och tittade förvånat på ingångshålen på planets ena sida och utgångshålen på den andra. Med morsesignaler rapporterade de hem, att de var beskjutna av ryska plan.

Elis Eliasson lämnade sin plats mellan motorerna på ett tidigt stadium. Det var tur det. Efteråt upptäckte han att kronan över propellern på hans mössmärke blev bortskjutet! Eliasson insåg att de måste nödlanda och hade sinnesnärvaro nog att pumpa upp planets gummibåtar. I fjärran syntes ett fartyg. Den skadade Olof Arbin styrde mot det och lyckades nödlanda på vattnet.

Vatten forsade in i flygplanet, när besättningen tog sig ombord på gummibåtarna och paddlade därifrån. De ryska Mig-15-planen gjorde ytterligare en djupdykning men sköt inte - ammunitionen var slut. Några minuter senare sjönk Catalinan till botten som i en jättelik krater.

De ryska planen gav sig av och det västtyska lastfartyget Münsterland plockade upp Catalinamännen efter bara 20 minuter till havs. De blev väl omhändertagna, fick kaffe, smörgåsar och konjak. Münsterlands befälhavare Dierks var emellertid en försiktig man. De svenska gummibåtarna skars i bitar och kastades i havet och i logboken skrev han, att sju svenska flygare hade plockats ombord. Om beskjutningen skrev han inte ett ord. Han satte iland svenskarna på finska Hangö, där såväl konsul som ambulans väntade och där befälhavare Törngren kunde kontakta Sverige.

- Kom nu inte hem och tro att ni är några hjältar, sa general Bengt Nordenskiöld som var chef för svenska flygvapnet.

Hangö var ryssvänligt, så Catalinamännen fördes på bakgator till ett matställe, innan de togs till Åbo med taxi. Ett svenskt sjöräddningsplan från F8 i Barkarby tog dem tillbaka över Östersjön. Elis Engberg hade fått en kula bortopererad ur benet och kunde följa med. Olof Arbin tvingades däremot stanna på sjukhuset någon dag.

Catalinamännen mottogs som hjältar och Sven Jerring gjorde intervjuer som gick direkt ut i etern. På avstånd såg de en folkhop som tjoade i protest utanför den ryska ambassaden. De fördes till officersmässen, innan var och en for hem till sitt.

Nedskjutningen av de två svenska planen – den så kallade Catalinaaffären – föranledde en skarp protest till den sovjetiska regeringen. Sovjet ville inte kännas vid DC-3:an och påstod felaktigt att Catalinan hade kränkt Sovjets gränser. Någon internationell undersökningskommission ville de emellertid inte veta av. Catalinans besättning återgick i tjänst efter omfattande förhör. Olof Arbin belönades så småningom med medalj och de övriga med guldklockor för ”Årets flygargärning”. DC-3:an har inte återfunnits.

Monica Antonsson


 


Hemmets Journal
Nr 28, 2004

När DC3:an hittades på hundra meters djup strax öster om Gotska Sandön den 17 juni förra året, kunde de anhöriga dra en suck av lättnad. Efter över 50 år av ovisshet, stod det klart att DC3:an verkligen blev nedskjuten av ryssarna den 13 juni 1952. Besättningen finns inte i rysk fångenskap. Kvarlevorna efter minst två män har identifierats och fler lär det bli.

– Det är skönt att vi äntligen har fått visshet, säger Paul Eriksson, 79, som då var sergeant vid flygflottiljen F2 i Hägernäs och god vän med besättningen, fanjunkarna Alvar Älmeberg och Gösta Blad samt färdmekaniker JH Mattson. Dessutom fanns radiotelegrafisterna Carl Jonsson, Bengt Book, Ivar Svensson, Erik Carlsson och Börge Nilsson från Försvarets RadioAnstalt (FRA) ombord.

Officiellt hade den obeväpnade DC3:an varit ute på navigeringsflygning i samband med en utbildningstur för radiotelegrafister. I själva verket var det den fjärde och sista av en serie signalspaningar mot en sovjetisk militärmanöver utanför den baltiska kusten. DC3:an kartlade sovjetiska radiostationer och var med andra ord ute på spionageuppdrag åt regeringen som 1949 hade ingått ett hemligt avtal med Storbritannien och USA om militärt samarbete. Två DC3:or – Hugin och Munin – hade köpts in för ändamålet, byggts om och utrustats med hemlig, amerikansk apparatur. Kalla kriget mellan den av USA uppbyggda Atlantpakten Nato och den sovjetiska Warszawapakten pågick för fullt.

– Man flög på lämplig höjd över internationellt vatten och avlyssnade såväl radiotrafik som radarsignaler från anläggningar på land, flygplan, fartyg och ubåtar, säger Paul Eriksson som antyder att de ibland kom lite väl nära land.

– Det var egentligen ingenting märkvärdigt med det. Amerikanarna flög upp och ner över Östersjön som spårvagnar efter en fastlagd tidtabell på den tiden.

Av hemligstämplade handlingar, som Dagens Nyheter har tillgång till, framgår att det var storspionen, överste Stig Wennerström som avslöjade DC3:ans verksamhet för ryssarna och att de då bestämde sig för att skjuta ner planet. Redan i juli 1951 protesterade de mot två svenska gränskränkningar av DC3:orna. Sverige bad om ursäkt och skyllde på misstag, medan ryska tidningar skrev, att Sverige gick Amerikas ärenden och mest liknade en radarstation för Nato. Den 8 april 1950 sköt ryssarna ner ett amerikanskt signalspaningsplan med tio mans besättning i Östersjön. USA drog sig tillbaka och skickade i stället de svenska DC3:orna till området för att fullfölja uppdraget. Flygningen den 13 juni 1952 var den 26:e i ordningen det året.

Det är oklart om besättningen visste vad radiotelegrafisterna från FRA hade för sig ombord. Den svenska utredningen hemligstämplades och såväl allmänheten som riksdagen desinformerades. Inte förrän 1974 medgav Tage Erlander att planets uppgift hade varit signalspaning. Den 18 november 1991 erkände det då sönderfallande Sovjet, att planet hade skjutits ned och först 2002 avslöjades det militära samarbetet mellan Sverige, Storbritannien och USA. Så mycket värd var alltså den svenska neutraliteten. Göran Persson har i efterhand bett de anhöriga om ursäkt och uppmanat FRA att offentliggöra all information. Så har ännu inte skett.

– Radiostationen på F2 fick ett kort anrop klockan 11.25 den där dagen, säger Paul Eriksson. Det var det sista som hördes från DC3:an.


Ett första räddningsplan lyfte kl 12.16 samma dag. Därefter fortsatte spaningarna dagligen så länge ljuset medgav. Den 15 juni klockan 8.27 bärgades en livbåt från DC3:an. Den var skadad av splitter från flygplanskroppen och från sovjetisk granatammunition.

Strax efter midnatt den 16 juni lyfte två Catalinor och ett torpedflygplan (T2) för att söka av varsitt fyrkantigt område av Östersjön från nordost Gotska Sandön och upp mot de estniska öarna Ösel och Dagö. Paul Eriksson var signalist ombord på en av Catalinorna. Övrig besättning var fanjunkare Olof Arbin (förste förare), löjtnant Gösta Stålhammar (andre förare), sergeant Ove Engberg (navigatör), flygtekniker Elis Eliasson (mekaniker) samt de båda spanarna sergeant Uno Littke och kapten Sven Törngren som i kraft av sin högre rang var befälhavare ombord. Likt besättningarna på de övriga räddningsplanen utsattes de för hård belastning med långa flygningar och påfrestande spaning över hav. För Paul Eriksson var uppstigningen den 16 juni den andra i ordningen i sökandet efter DC3:an.

– Det var en underbar morgon och alldeles vindstilla, när vi såg solen gå upp över Östersjön. Vi såg segelbåtar som guppade på vattnet under oss. Man kunde nästan höra fåglarna kvittra.

Flygningen gick utan problem och besättningen började spana. Klockan 04.09 kom två ryska jaktflygplan av typen Mig-15 på mötande kurs.

– De sköt mot oss med sina kulsprutor, så på befälhavarens order skickade jag morsesignaler hem, om att vi hade utsatts för beskjutning. När flygplan beter sig så, är man helt enkelt inte välkommen.

Catalinan minskade i höjd och vände om mot Sverige, men de ryska planen följde efter och anföll både bakifrån och uppifrån. En första kort eldskur följdes av ytterligare åtta anfall, innan Catalinan tvingades nödlanda på vattnet kl 04.20.

– Det smattrade i plåten, säger Paul Eriksson. Det var en märklig känsla att sitta mitt i planet och se kulornas ingångshål på ena sidan och utgångshålen på den andra.

Catalinan träffades först av rikoschetter och sedan en salva som skadade vänstra vingen. Därefter följde ett anfall rakt bakifrån som träffade stjärtpartiet och höjdrodret, innan vänster motor och oljetank träffades. Nästa attack slog in i förarkabinen, där el och telefonförbindelse bröts, varpå förstepiloten Olof Arbin och navigatören Ove Engberg sårades.

– Ove Engberg blev skjuten i låret och Olof Arbin fick armen genomskjuten. Gasreglaget satt i taket, så han hade suttit med armen uppåt. Då förstår man hur nära det var till hans huvud och till bränsletankarna uppe i vingen. Mitt under beskjutningen började Elis Eliasson pumpa upp våra gummibåtar. Olof Arbin styrde upp mot ett fartyg som skymtade i fjärran och vi beredde oss på nödlandning. Vi hade 3000 liter bränsle och ville inte stanna ombord längre än nödvändigt.

Catalinan plasklandade på Östersjön, varpå vatten började sippra in. Besättningen flydde i gummibåtarna och lyckades få med sig en nödradioutrustning.

– Vi paddlade bort från Catalinan så fort vi kunde. En kvart senare såg vi hur planet gick till botten som i en jättelik krater. Och visst tänkte man, att vi alla i den stunden kunde ha suttit ombord genomborrade av ryssarnas kulor.

De ryska Mig-15-planen gjorde en djupdykning mot männen i gummibåtarna men sköt inga skott. Paul Eriksson är övertygad om, att de hade slut på ammunition.

– Ove Engberg blev så rädd, att han hoppade i sjön. Minnesbilden av hur hans blod färgade vattnet rött har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Det drömmer jag mardrömmar om ibland.

De ryska planen gav sig av och det västtyska lastfartyget Münsterland styrde upp mot Catalinamännen. Tack vare det kom svenskarna ombord efter bara 20 minuter till havs. De blev väl omhändertagna. Olof Arbin och Ove Engberg fick sina skador omsedda och Engberg fick dessutom torra kläder.

– De bjöd på kaffe och smörgåsar och vi fick varsin konjak att värma oss med. Några av besättningsmännen dokumenterade alltihop med sina kameror och tjänade väl en hacka på att sälja bilderna sedan.

Münsterlands befälhavare Dierks skrev i loggboken, att sju svenska flygare hade plockats upp men inte ett ord om, att de hade blivit beskjutna. Han var på väg från Rotterdam till Helsingfors och skulle passera finska Hangö och ryska Porkala, så han tog inga risker.

– Fartyget saknade radioutrustning men via en pejlmottagare fick vi in morgonprogrammet i Sveriges Radio, säger Paul Eriksson som arbetade febrilt med nödsändaren för att få kontakt med Sverige men avståndet var för stort. Ingen hörde anropet.

– En nyhetsuppläsare berättade, att ett svenskt Catalinaflygplan hade blivit nedskjutet i Östersjön. Han räknade upp våra namn och där stod vi utan möjlighet att ta kontakt. Först på Hangö vid 16.30-tiden kunde Sven Törngren ta kontakt med flygvapenchefen general Bengt Nordenskiöld.

Besättningen fördes till Åbo, där de kontaktade sina familjer och småningom hämtades av ett svenskt sjöräddningsplan. Några timmar senare landade de på F8 i Barkarby. Där väntade ett stort pressuppbåd med Sven Jerring i spetsen.

– Vi blev mottagna som hjältar och Jerring gjorde ett direktsänt reportage. Vi fick order av flygvapenchefen att inget säga. I stället fördes vi till officersmässen, där fruarna mötte upp och vi fick mat. Sedan for var och en hem till sitt. På avstånd såg vi en folkhop som tjoade i protest utanför ryska ambassaden.

Nedskjutningen av de två svenska planen har gått till historien som Catalinaaffären. Den svenska regeringen sände en skarp protest till den sovjetiska, men Sovjet ville inte kännas vid någon nedskjutning. Tvärtom påstod de, att Catalinan hade kränkt deras gräns. Någon internationell undersökningskommission ville de inte veta av.

Catalinabesättningen återgick i tjänst efter omfattande förhör. Olof Arbin belönades med en medalj och de övriga fick guldklockor för ”årets flygargärning”. Några krissamtal var det aldrig tal om.   

– De första åren ville jag inte ens prata om det som hänt, säger Paul Eriksson. Jag försökte med alla medel förtränga vad jag hade varit med om. Om nätterna kom mardrömmarna. Britta och barnen har många gånger vaknat av mina skrik, så det hade nog inte skadat med lite professionell hjälp.

Paul Eriksson, som så småningom blev kapten i flygvapnet, fick efter nedskjutningen en djup Gudstro. Troende hade han varit innan, men sedan dess är han kyrkligt verksam. Som pensionär är han numera kyrkvärd i Tibble kyrka i Täby, där han bor, och ofta behjälplig vid begravningar. Det händer till och med att han håller Gudstjänster på egen hand. Catalinabesättningen träffar han varje år den 16 juni, då de som kan komma äter lunch tillsammans och lägger blommor vid minnesstenen över omkomna kamrater vid F2. Av Catalinabesättningen lever alla utom Ove Engberg som gick bort för några år sedan.

– Det har aldrig varit tal om att bärga Catalinan, säger Paul Eriksson. Hon ligger på 90 meters djup utanför Ösel, bara 15-16 distansminuter från Estonia faktiskt, vilket ju är lite märkvärdigt. Nu ska DC3:an undersökas och kvarlevor identifieras. Sedan förs hon väl till flygmuseet i Linköping, kan jag tro. Där ska hon framöver visas upp för allmänheten.

Monica Antonsson

Fotnot En distansminut är 1852 meter. 


Hemmets Journal
Nr 28, 2004

Vi jublade när vi räddades från vraket
- men på nätterna kom mardrömmarna

Paul Eriksson överlevde ett av efterkrigstidens mest dramatiska ögonblick. Han och hans kollegor fick nödlanda sitt flygplan sedan de beskjutits av sovjetiska jaktplan.
- Länge efter den händelsen vaknade min fru av mina skrik på natten, berättar Paul idag. 

Det var strax efter midnatt den 16 juni 1952 som flygräddningsplanet Catalina lyfte från flygflottiljen F2 i Hägernäs strax norr om Stockholm. Ombord fanns förste förare Olof Arbin, andre förare Gösta Stålhammar, navigatör Ove Engberg, signalist Paul Eriksson, flygmekaniker Elis Eliasson samt spanarna Uno Littke och kapten Sven Törngren som i kraft av sin högre rang var befälhavare ombord. Deras uppdrag var att spana efter en DC3:a som tre dagar tidigare hade försvunnit över Östersjön strax norr om Gotland.

– Det var en underbar morgon och alldeles vindstilla, säger Paul Eriksson, 79. Vi såg solen gå upp över Östersjön och segelbåtar som guppade på vattnet under oss. Det var så fridfullt, att man nästan kunde höra fåglarna kvittra. Jag kommer ihåg, att jag fick anstränga sig för att förstå, att kalla kriget pågick som värst.

Det fanns skäl att tro, att DC3:an hade skjutits ned av ryssarna. Besättningen sysslade med signalspaning vilket i själva verket var spionage och ryssarna hade redan ett år tidigare klagat över planets gränskränkningar. Radiostationen på F2 hade bara fått ett kort anrop, varpå sändningen bröts och det blev tyst. Nu hade det gått tre dygn och spaningarna pågick dagligen så länge ljuset medgav. För Paul Erikssons del var det andra gången gillt, när Catalinan lyfte den här vackra sommarmorgonen. Samtidigt lyfte en annan Catalina och ett torpedflygplan i samma syfte. Jakt på liv och död

Jakt på liv och död
- Vi skulle söka av varsitt fyrkantigt område av Östersjön efter DC3:an. Vi för vår del tilldelades att område från nordost Gotska Sandön upp mot de estniska öarna Ösel och Dagö. Flygningen gick utan problem och vi började spana. Så plötsligt klockan 04.09 kom två ryska jaktflygplan av typen Mig-15 på mötande kurs. De sköt mot oss med sina kulsprutor och jag skickade morsesignaler hem, att vi hade utsatts för beskjutning. När flygplan beter sig så, är man helt enkelt inte välkommen.

Catalinan minskade i höjd och vände om mot Sverige. De ryska planen följde efter och anföll både bakifrån och uppifrån. En första kort eldskur följdes av ytterligare åtta anfall, innan Catalinan tvingades nödlanda på vattnet kl 04.20.
– Det smattrade i plåten, säger Paul Eriksson. Det var en märklig känsla att sitta där mitt i planet och se kulornas ingångshål på den ena sidan och utgångshålen på den andra.

Catalinan träffades först av rikoschetter och sedan en salva som skadade vänstra vingen. Därefter följde ett anfall rakt bakifrån som träffade stjärtpartiet och höjdrodret, innan vänster motor och oljetank träffades. Nästa attack slog in i förarkabinen, där el och telefonförbindelse bröts, varpå förstepiloten Olof Arbin och navigatören Ove Engberg sårades.

– Ove Engberg blev skjuten i låret och Olof Arbin fick armen genomskjuten. Gasreglaget satt i taket, så han hade suttit med armen uppåt. Då förstår man hur nära det var både till hans huvud och till bränsletankarna uppe i vingen. Mitt under beskjutningen började Elis Eliasson pumpa upp våra gummibåtar, varpå Olof Arbin styrde upp mot ett fartyg som skymtade i fjärran. Vi ville komma bort från planet så fort som möjligt och beredde oss på nödlandning. Det fanns trots allt 3000 liter bränsle ombord!

Catalinan plasklandade på Östersjön, varpå vatten började sippra in. Besättningsmännen lyckades få med sig en nödradioutrustning och flydde panikartat i gummibåtarna.
– Vi paddlade bort från Catalinan så fort vi kunde. En kvart senare såg vi hur planet gick till botten som om det dök ner i en jättelik krater. Och visst tänkte man, att vi alla i den stunden kunde ha suttit ombord genomborrade av ryssarnas kulor.

De ryska Mig-15-planen gjorde en djupdykning mot männen i gummibåtarna men sköt inga skott. Paul Eriksson är övertygad om, att de helt enkelt hade slut på ammunition.

– Ove Engberg blev så rädd, att han hoppade i sjön. Han var ju sårad och minnesbilden av hur hans blod färgade vattnet rött, har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Det drömmer jag fortfarande mardrömmar om ibland.

Bjöds på konjak
De ryska planen gav sig av och det västtyska lastfartyget Münsterland styrde upp mot Catalinamännen. Svenskarna kom därför ombord efter bara 20 minuter till havs. De blev väl omhändertagna. Olof Arbin och Ove Engberg fick sina skador omsedda och Engberg fick dessutom torra kläder.

– De bjöd på kaffe och smörgåsar. Vi fick till och med varsin konjak att värma oss med. Några av besättningsmännen dokumenterade alltihop med sina kameror och tjänade väl en hacka efteråt på att sälja bilderna.

Münsterlands befälhavare Dierks skrev i loggboken, att sju svenska flygare hade plockats upp. Däremot skrev han ingenting om, att de hade blivit beskjutna. Båten var på väg från Rotterdam till Helsingfors och skulle passera såväl finska Hangö som ryska Porkala, så han tog inga risker.

– Münsterland radioutrustning men via en pejlmottagare fick vi in Sveriges Radios morgonprogram, säger Paul Eriksson som arbetade febrilt med nödsändaren i hopp om att få kontakt med Sverige. Men avståndet var för stort. Ingen hörde anropet.

– En nyhetsuppläsare berättade just, att ytterligare ett svenskt flygplan hade blivit nedskjutet i Östersjön. Han räknade upp våra namn och där stod vi utan möjlighet att ta kontakt. Först på Hangö vid 16.30-tiden kunde Sven Törngren ta kontakt med flygvapenchefen general Bengt Nordenskiöld. Vi fördes vidare till Åbo, där vi fick kontakta våra familjer. Min mamma Agnes fick en glädjechock, när jag ringde. Men det var hon bara glad för. Samma morgon hade hon ju fått en chock av helt annat slag.

Catalina besättningen hämtades så småningom av den andra Catalinan som vid åsynen av de ryska Mig15-planen helt enkelt hade vänt kollegorna ryggen, trampat gasen i botten och vänt hem igen. Några timmar senare landade de på F8 i Barkarby, där ett stort pressuppbåd väntade med Sven Jerring i spetsen.

Återgick i tjänst
– Vi blev mottagna som hjältar och Jerring gjorde ett reportage i direktsändning. Men vi fick order av flygvapenchefen att ingenting säga. I stället fördes vi till officersmässen, där kamraternas fruar mötte upp och vi fick mat. Sedan for var och en hem till sitt. På avstånd såg vi en folkhop som tjoade i protest utanför ryska ambassaden.

Catalinabesättningen återgick i tjänst efter omfattande förhör. Olof Arbin belönades med en medalj och de övriga fick guldklockor för ”årets flygargärning”.

Paul gifte sig så småningom med Brita som var sjuksköterska på F2. Än i dag bor de granne med flygflottiljen som sedan länge är nedlagd men vars byggnader har fått stå kvar. Nu ska här bli bostadsområden men officersmässen är alltjämt restaurang och intill den står minnesstenen över omkomna kamrater. Brita och Paul fick småningom sonen Anders vid det här laget sin egen familj. När han var liten ville Paul sällan eller aldrig prata om Catalinaaffären. Än mindre ville han tänka på den.

–Jag försökte med alla medel förtränga, vad jag hade varit med om. Men om nätterna kom mardrömmarna. Britta och barnen har många gånger vaknat av mina skrik. Det var aldrig tal om några krissamtal på den tiden, men det hade nog inte skadat med lite professionell hjälp.

Paul Eriksson fick efter nedskjutningen en djup Gudstro. Den barndomstro han fick med sig i livet av sin fosterfar fick en djupare betydelse och sedan dess är han kyrkligt verksam.

- Det är klart man är tacksam, säger han. Det är inte många som har blivit nedskjutna i ett flygplan och överlevt.

Samtidigt avancerade han i sitt jobb och avgick med pension som kapten. Sedan dess lägger han sin kraft på att vara kyrkvärd i Tibble kyrka i Täby. Han är behjälplig vid begravningar och det händer till och med att han, med biskopens välsignelse, håller Gudstjänster på egen hand. Catalinabesättningen försöker träffas den 16 juni varje år på F2 i Hägernäs. De äter lunch tillsammans på officersmässen och lägger blommor vid minnesstenen. Ännu lever alla utom Ove Engberg som gick bort för några år sedan.
– Det har aldrig varit tal om att bärga Catalinan, konstaterar Paul Eriksson. Hon ligger på 90 meters djup utanför Ösel. Det är faktiskt bara 15-16 distansminuter från Estonia, vilket väl är lite märkvärdigt.
Monica Antonsson

 



 Catalinaaffären

Anteckningar:

Den av USA uppbyggda Atlantpakten Nato och den sovjetiska Warszawapakten Den försvunna DC-3:an hade officiellt varit ute på navigeringsflygning i samband med en utbildningstur för radiotelegrafister. I själva verket försvann det på sin fjärde och sista av en serie signalspaningar mot en sovjetisk militärmanöver utanför den baltiska kusten. Signalspaning var nämligen ett finare ord för det spionage som svenska regeringen ägnade sig åt för Storbritanniens och Amerikas räkning.

Sverige hade två DC3:or – Hugin och Munin utrustade med hemlig, amerikansk apparatur för ändamålet.

– De flög på lämplig höjd över internationellt vatten och avlyssnade såväl radiotrafik som radarsignaler från anläggningar på land, flygplan, fartyg och ubåtar. Ibland kom de väl lite väl nära. Men det var ingenting märkvärdigt med det. Amerikanarna flög upp och ner över Östersjön som spårvagnar efter en fastlagd tidtabell på den tiden.

Det är numera klart, att storspionen, överste Stig Wennerström avslöjade DC3:ans verksamhet för ryssarna och att de i och med det bestämde sig för att skjuta ner planet. Redan i juli 1951 hade de protesterat mot två svenska gränskränkningar av DC3:orna. Sverige bad om ursäkt och skyllde på misstag. När ett av planen nu hade försvunnit så fanns det med andra ord goda skäl för regeringen att anta, att det helt enklet var nedskjutet av ryssarna.

Nedskjutningen av de två svenska planen har gått till historien som Catalinaaffären. Den svenska regeringen sände en skarp protest till den sovjetiska, men Sovjet ville inte kännas vid någon nedskjutning. Tvärtom påstod de, att Catalinan hade kränkt deras gräns. Någon internationell undersökningskommission ville de inte veta av.

Nu ska DC3:an undersökas och kvarlevor identifieras. Sedan förs hon väl till flygmuseet i Linköping, kan jag tro. Där ska hon framöver visas upp för allmänheten

Vallentunasteget
Nr 24, 2005

Catalinaaffären utspelade sig under några dramatiska sommardagar 1952. Två svenska flygplan – en DC3:a och en Catalina – sköts på internationellt vatten ned av sovjetiska Mig-15-plan. Ryssarna hade helt enkelt tröttnat på att Sverige ständigt spionerade på dem, något som regeringen vägrar erkänna.

Det var strax efter midnatt den 16 juni 1952 som det obeväpnade flygräddningsplanet Catalina lyfte från flygflottiljen F2 i Hägernäs. De sju besättningsmännen ombord skulle söka efter överlevande från en DC3:a som tre dagar tidigare hade försvunnit strax norr om Gotland. Planet hade officiellt varit ute på en utbildningstur för radiotelegrafister. I själva verket var det den fjärde och sista av en serie signalspaningar mot en sovjetisk militärmanöver utanför den baltiska kusten. DC3:ans uppgift var att kartlägga sovjetiska radiostationer på uppdrag av regeringen som 1949 hade ingått ett hemligt avtal om militärt samarbete med såväl Storbritannien som USA. Två DC3:or – Hugin och Munin – köptes in, byggdes om och utrustades med hemlig, amerikansk apparatur. 

 Beskjutna från alla håll

Sökandet efter överlevande från DC3:an hade pågått i tre dygn, när Catalinan den här dagen lämnade Täby bakom sig. Morgonen var vindstilla och soluppgången vacker. Besättningen kunde nästan höra fåglarna kvittra, tyckte de. Det var svårt att tro, att det var krig i världen. Efter ungefär fyra timmars flygning mötte Catalinan två ryska Mig-15-plan på mötande kurs. Till besättningens förvåning öppnade de eld med sina kulsprutor. Befälhavare Sven Törngren beordrade därför signalisten Paul Eriksson att skicka morsesignaler hem om deras situation. . 

Catalinan minskade i höjd och vände om mot svenskt territorium. De ryska planen gav emellertid sig inte av. Tvärtom. De anföll på allvar både bakifrån och uppifrån. En första kort eldskur följdes av ytterligare åtta anfall, medan besättningen häpet betraktade kulornas ingångshål på den ena sidan och utgångshålen på den andra.

Paddlade i gummibåtar

Catalinan träffades först av rikoschetter, innan nästa salva skadade vänster vinge. Därnäst följde ett anfall rakt bakifrån som träffade stjärtpartiet och höjdrodret. I följande anfall träffades vänster motor och oljetank, varpå nästa attack slog in i förarkabinen, där förstepiloten Olof Arbin och navigatören Ove Engberg sårades. Telefonförbindelsen bröts. Mekanikern Elis Eliasson hade emellertid sinnesnärvaro nog att, mitt under beskjutningen och nödlandningen, blåsa upp planets gummibåtar. De måste bort från planet så fort som möjligt. Det visste de. Catalinan hade trots allt 3000 liter bränsle ombord.

Catalinan nödlandade på vattnet klockan 04.20, varpå besättningen paddlade bort från flygplanet, så fort de kunde. Mig-15-planen gjorde ännu en djupdykning över dem och försvann. En kvart senare gick Catalinan till botten. Besättningen i de två gummibåtarna kunde bara gratulera sig själva, att de inte satt kvar ombord genomborrade av ryssarnas kulor.

Årets flygargärning

Det tyska lastfartyget Münsterland plockade så småningom upp de nödställda svenskarna och förde dem till Hangö. Därifrån kunde de ringa hem och berätta, att de var välbehållna. Några timmar senare hämtades de i Åbo av ett svenskt sjöräddningsplan. De flögs till F8 i Barkarby, där ett stort pressuppbåd mötte med Sven Jerring i spetsen.

Nedskjutningen av de två svenska planen har gått till historien som Catalinaaffären. Den föranledde en skarp protest från den svenska regeringen till den sovjetiska på sin tid. Sovjet ville emellertid inte kännas vid DC3:an. De ville heller inte veta av någon internationell undersökningskommission.

Catalinans besättning återgick i tjänst efter omfattande förhör. Olof Arbin belönades med en medalj och de övriga med guldklockor för ”årets flygargärning”.

Den försvunna DC3:an hittades inte förrän den 17 juni 2003. Det hade då gått 51 år sedan nedskjutningen. Hon låg på hundra meters djup strax öster om Gotska Sandön, varifrån hon bärgades och fördes till Musköbasen för undersökning. De anhöriga kunde oväntat dra en suck av lättnad. Äntligen står det klart, att planet med besättning blev nedskjutna i Östersjön. Hittills har det inte varit tal om att bärga Catalinan. Hon ligger på 90 meters djup utanför Ösel, bara 15 distansminuter från den förlista färjan Estonia.

Monica Antonsson 




onsdag 30 juni 2021

Missa inte den här fina dokumentären...

Den gamle flygaren, 93, berättar om sitt liv i luften till egna bilder och filmsekvenser. Han tar med oss till flygets barndom och berättar om äventyren lite varstans i världen när hustrun var med, hustrun vars ögon lyser av kärlek och värme. Hon är borta sedan länge nu och idag finns en ny kvinna vid hans sida.
En fin man och en fin berättelse, måste jag säga. Missa den inte!  


Efter andra världskrigets slut bestämde sig den svenska regeringen för att satsa på flygvapnet, nya jaktplan köptes in och en av de unga män som rekryterades till pilotutbildningen var Anders Rogberg. Detta blev starten på en lång, äventyrlig och mycket fascinerande karriär inom "flyget". 

Vi följer  honom när han som pilot och navigatör flyger över hela världen, stationeras på krigshärjade och otillgängliga platser, driver egna flygbolag och flyger ensam över Atlanten. 

En stor del av filmen bygger på material som Anders Rogberg filmat själv med en filmkamera han fick av sin fru i bröllopspresent. 
En dokumentär av Charles A. Lundin.

Filmen går i repris i Svt1 på fredag kl 15.25 och kan dessutom ses på Svt play till den 27 juni 2023

måndag 28 juni 2021

Strålningsläcka i kinesiskt kärnkraftsverk...

Svenska Yle

CNN: Strålningsläcka misstänks vid kinesiskt kärnkraftverk – franska delägaren har bett USA om hjälp med "nära förestående strålningshot"

Publicerad 14.06.2021 16:39. Uppdaterad 14.06.2021 17:04.

Amerikanska myndigheter har de senaste veckorna försökt utreda hur allvarlig en läcka vid ett kärnkraftverk i södra Kina egentligen är, rapporterar CNN. Utredningen inleddes efter att den franska delägaren till kraftverket bad USA om hjälp med läckan och uppgav att kinesiska myndigheter försöker hemlighålla den.

Amerikanska myndigheter har den senaste veckan försökt reda ut hur allvarlig en misstänkt strålningsläcka vid ett kärnkraftverk i södra Kina egentligen är, rapporterar CNN.

Utredningen körde igång efter att USA:s energidepartement den åttonde juni fick ett brev från kraftverkets franska delägare med en vädjan om akut teknisk hjälp.

Enligt bolaget Framatome har ett problem uppstått vid kraftverket och förhöjda strålningsnivåer har uppmätts utanför kraftverket.

BildtextMegastaden Guangzhou med 15 miljoner invånare ligger på bara drygt 100 kilometers avstånd från Taishan.
Bild: EPA-EFE

Detaljerna är oklara, men enligt brevet är det frågan om ett "nära förestående strålningshot" som kan utgöra fara för befolkningen.

Enligt Framatome har det kinesiska statsägda bolaget som driver kraftverket inte vidtagit tillräckliga åtgärder, medan de kinesiska myndigheterna har reagerat med att höja det tillåtna gränsvärdet istället för att slå larm.

Gränsvärdet uppges nu vara dubbelt så högt som det ursprungliga värdet.
Inte ännu en kris

Kraftverket i Taishan i Guangdong ligger tätt intill stadens nästan en miljon invånare, medan jättestäderna Macao, Guangzhou, Hongkong och Shenzhen ligger på kring hundra kilometers avstånd från kraftverket.

Sammanlagt bor över 120 miljoner människor inom en radie på några hundra kilometer från kraftverket.

Medan CNN:s källor uppger att den amerikanska administrationen inte ännu anser att läget utgör någon kris, har situationen behandlats på hög nivå i USA och med tät kontakt med den franska regeringen.

Nationella säkerhetsrådet har diskuterat läget vid två tillfällen, först på hög tjänstemannanivå och sedan på vice ministernivå, enligt CNN.


Kina vill ge ett sken av att allt alltid står rätt till.
― Cheryl Rofer

Också Kina har kontaktats, men till vilken grad och nivå är okänt.

Formuleringen i Framatomes brev anses vara viktig. USA har exportbegränsningar för teknologi och kunnande inom kärnkraftssektorn, men med undantag.

Ett undantag är vid ett läge där det finns ett "nära förestående strålningshot".

Framatome har bett om precis den sortens snabb teknisk hjälp som begränsningarna gäller för att kunna återställa kraftverkets drift till normalläge, enligt CNN.
Hemlig vädjan

- Det är inte nödvändigtvis så konstigt att fransmännen tar kontakt så här, säger kemisten och experten på kärnkraft Cheryl Rofer till CNN.

Rofer jobbade som framstående forskare vid Los Alamos National Laboratory och har efter pensionen skrivit flitigt om kärnkraftsfrågor, bland annat för Foreign Policy.

- Den här sortens brev är inte extraordinärt, om de tror att de har ett stort problem de tror att det kontaktade landet kan hjälpa med.

BildtextKraftverket kan ha problem med sitt bränsle, tror Cheryl Rofer.
Bild: Jari Kovalainen / Yle

Att USA har kontaktats i hemlighet är inte heller konstigt, menar Rofer.

- Kina vill ge ett sken av att allt alltid står rätt till.

Då Kina är mitt i en kampanj för att bli en teknologisk stormakt som är självförsörjande både vad gäller kunnande, forskning och teknologi, är det sannolikt att den kinesiska regeringen inte vill be om hjälp och riskera att tappa ansiktet.

Taishan-kraftverket är ett prestigebygge i det kinesiska kärnkraftsprojektet, vilket skulle göra problem där än mer pinsamma för den kinesiska regeringen.
Stora problem

Den information CNN har tyder ändå enligt Rofer på att kärnkraftverket kan ha stora problem och att läget ännu kan bli allvarligt.

Hon antyder att det ser ut som om reaktorn läcker radioaktiv gas.

- Och om de har en gasläcka tyder det på att reaktorns inneslutning är sönder. Det kan också innebära att det är något fel på bränslet i reaktorn, vilket skulle vara ett ännu allvarligare problem.

- Det skulle kräva att reaktorn stängs av och bränslet byts.

De amerikanska myndigheterna, som bara uppger sig ha blivit inblandade på grund av brevet den åttonde juni, uppger att det ännu inte handlar om en krissituation.

CNN:s källor säger ändå att situationen helt klart håller på att förvärras och följs med av USA så gott det går.

En av källorna uppger att det i nuläget verkar osannolikt att det utvecklas till en katastrof, men att det är fullt möjligt att det gör det.

Efter CNN:s rapportering har kinesiska myndigheter och kraftverkets direktör förnekat att förhöjda strålningsvärden har uppmätts vid kraftverket.

Källa: CNN

LÄS OCKSÅ



Kina vill bli världsledare inom teknologi – och det kan bli startskottet för en splittrad värld


onsdag 23 juni 2021

Jag är så stolt över både Palme och Greta...

Expressen


Palmes klimatförslag kan bli verklighet – nu
Publicerad 23 jun 2021 kl 08.23


Sveriges förre statsminister Olof Palme tryckte under sin tid på för att en internationell domstol skulle hantera grova miljöbrott. Palme myntade begreppet ”ekocid” för att beskriva skadorna orsakade av Agent Orange – miljögiftet som USA sprutade ner de vietnamesiska skogarna med.

– Luften vi andas ägs inte av någon – vi delar den, sade Olof Palme 1972.

Nu står världspolitiker som Frankrikes president Emanuel Macron bakom förslaget, precis som en rad andra länder. Även påven ser gärna att förslaget går igenom, skriver the Guardian

Greta Thunberg har donerat 100 000 euro, över en miljon svenska kronor, till kampanjen.

Enligt professor Sands kan kärnkraftolyckor, stora oljeläckage och förstörelsen av Amazonas vara exempel på miljöbrott som i framtiden kan tas upp i tribunalen.

tisdag 22 juni 2021

Socialtjänsten och kammarrätten då?!

 Rubriker i Expressen idag...


Rättvisan svek ”Lilla hjärtat” – men kom ikapp mamman



FREDRIK SJÖSHULT: 

”Lilla hjärtats” mamma gripen efter domen


Döms till åtta års fängelse – förs till häktet


”Jag tror inte på straff, jag tror på kärlek”

Melinda Jacobs om sorgen efter Lilla hjärtat


_______________________________________________________

Socialtjänsten och kammarrätten då...?

Alla verkar vara både glada och lättade över att mamman äntligen har dömts för dråp till åtta års fängelse. Göta hovrätts dom sägs vara handlingskraftig och resolut. Den viker inte en tum från föräldraskapets ansvar, konstaterar Expressen. 

Det kan väl ändå inte ha varit så svårt. Mamman är narkoman och har psykisk ohälsa. Det var väl inte så svårt att döma ut henne. Hon är väl knappast rustad att ta sig segrande igenom en rättsprocess. Dessutom står hon ensam fast gärningen var delad. Den missbrukande, kriminelle pappan smet från ansvaret genom att dö i fängelset. 

Det är en stor tragedi alltsammans. 

Nåja, domen kan nog vara rätt och riktig ändå. Om jag vore mammans mamma skulle jag var lycklig över att min dotter äntligen blir ordentligt avgiftad. Kanske får hon vård för sin psykiska ohälsa till och med. Kanske han hon komma ut så småningom som en ny människa rent av - få ett liv och därmed också ett åtminstone uthärdligt slut på den här historien.  

Men jag undrar...

Vilket straff får de inom socialtjänsten och kammarätten som tvingade den arma flickstackarn att lämna sitt trygga fosterhem och med livet som insats flytta hem till de biologiska föräldrarna? 

Är det inte de som är de verkliga bovarna i dramat Lilla hjärtat?

I fall som detta skulle det inte alls sitta i vägen med ett visst tjänstemannaansvar!