Jag skulle kunna skriva mycket om Kim Anderzon - intervjuerna blev nästan lika många som de privata mötena - och kanske gör jag det också så småningom. Tänk så grann hon var i mitt första reportage om henne i Året Runt i slutet av 80-talet - så vacker hon var tillsammans med Lasse och den ståtliga hästen.Tanken var att hon skulle regissera Vallentuna Revyn ett år. Det sprack direkt.
- När ni ha sjungit klart finalen så vänder ni er om allihop och drar ner brallorna mot publiken!
Det klarade vi inte av. Jag tror inte Vallentunaborna hade klarat av det heller. Lasse Naumburg, hennes man, var inte fullt så vågad. Han regisserade oss fram till succé det året. Men Kim var med och stöttade alltid.
Det fruktansvärda med Kims liv är det förfärliga slut hon gick till mötes. Det hade hon verkligen inte gjort sig förtjänt av. Ingen ska behöva lida så. Det är så fruktansvärt att det inte finns ord för det.
Nu finns filmen om hennes liv på SVTplay. Du hittar den här.
Varma tankar till Andrej, Tintin och Lasse.
Missa den inte!
