Jag har just sett Allsång på Skansen mer än en dag efter direktsändningen.
Dessförinnan läste jag rubriker om ilska mot SVT:s skämt och att Shima Niavarani har gjort bort sig i någon slags fejk-bröllop.
Men det kan jag säga,
Bröllopsnumret var det absolut bästa på Allsångsscenen.
Se det igen på Svt-play 41 minuter in i programmet.
Det är helt enkelt skitbra. Synd att somliga inte fattade det.
För övrigt var det väl bara trist.
De unga stjärnskotten sjunger för dåliga låtar för dåligt och är alldeles för orutinerade för Solidenscenen.
De klarar inte av det helt enkelt. Vad tänker de med, de som släpper fram dem? Thomas Ledin kan inte ensam bära upp ett allsångsprogram. Det rullar på men det genuina har gått förlorat. Inte ens Ledins medley fick igång publiken.
Tobbe Ek i Aftonbladet har helt rätt i sin analys. Han är förresten själv på absolut rätt plats i yrkeslivet men det hör ju inte hit. Och bröllopsnumret var som sagt en riktig höjdare!
Frågan är väl om det inte har gått inflation i allsångsprogram. Tre gånger i veckan ska vi joddla framför tv:n under åtta intensiva sommarveckor, är det tänkt. Kan ingen bryta trenden och hitta på något nytt? Absolut ingen vill se trendiga popsnören som framför sin senaste platta och därefter tar en högst motvillig promenad i publikhavet och låter folk kraxa en skvätt i mikrofonen. Det är alldeles för förutsägbart och trist.
Lotta Engberg på Liseberg lyckas betydligt bättre - trots att hon måste slåss mot alla dessa reklampausar under vilka programmet hotar att svältdöden dö. Det är mer hjärta, ett jäkla drag och artister som håller måttet. Men f-n vet om inte programformen har gjort sitt. Vi får se...
Det tredje allsångsprogrammet orkar jag inte ens titta på.
I går spelade vi in den tredje av fyra melodier signerade den sydamerikanska sångerskan Annie Michell i Chile.
