- Vi tillsätter en utredning!
Ulf Kristersson
- Nu är det nya tider!
Jimmy Åkesson
Stureplan är en möjlig plats. Himla liv där!
Johan Pehrson
Visar inlägg med etikett politiker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politiker. Visa alla inlägg
tisdag 20 december 2022
måndag 7 november 2022
Regeringens kulturkanon ett utrensningsverktyg...
Kultur är ju allt vi människor gör. Vi svenskar gör det på vårt sätt medan utsocknes gör det på sitt.
Kanon?!
Det är en sån där tung grej med vilken man skjuter kulor. Och någonting outgrundligt inom katolska kyrkan, tycker jag mig minnas men...
Kulturkanon???
Det är en sån där tung grej med vilken man skjuter kulor. Och någonting outgrundligt inom katolska kyrkan, tycker jag mig minnas men...
Kulturkanon???
Den som googlar "kanon" får ett antal förslag:
- Kanon – en tung artilleripjäs med långt eldrör
- Kanonmetall – en bronslegering
- Handkanon – en mindre kanon som var i bruk från 1300-talet fram till 1500-talet
- Kanon (musik) – ett sätt att framföra musik, vanligen sång, så stämmorna sätter in efter varandra
- Kanonisk ensemble – ett begrepp i fysik
- Bibelkanon – en lista med auktoritativa bibelböcker
- Kanon (religion) – en religions grundläggande rättesnören, regler, normer och liknande vilka återfinns i helig skrift, muntlig tradition och annat
- Kulturell kanon – ett rättesnöre för kultur
- Kanon (fiktion) – de verk som utspelar sig inom ett fiktivt universum, och som av upphovsmannen själv eller fansen fått särskild status: de räknas som den "riktiga" historien i det fiktiva universumet
- Kanon (spel) – en visuell roman som utvecklades av Key och lanserades 1999
- Kanon (anime) – animeadaptioner av spelet
- Kanon (periodiskt vattendrag) – ett periodiskt vattendrag i Elfenbenskusten
- Kanon! – ett livealbum med den norska viskvartetten Gitarkameratene
- Kanon i D – musikstycke komponerat av Johann Pachelbel runt 1680
Kulturkanon betyder alltså:
Ett rättesnöre för kultur...
Men det är ju omöjligt.
Vad menas?
Jag kan inte låta bli att undra om det har skrivits in på wikipedia nu i en hast. Det finns ju inte.
Uttrycket visar sig komma från det så kallade Tidöavtalet där Kristersson & Co pratade ihop sig med sin värste fiende SD utan vars hjälp de aldrig hade kunnat komma till makten. Det visar sig dessutom vara SD:s kulturpolitiske talesperson som redan 2018 myntade begreppet "kulturkanon" som användbart för test av folk som söker svenskt medborgarskap.
Det kan bara betyda att en svensk kulturkanon är något med vilket man testar graden av svenskhet, ett slags utrensningsverktyg alltså.
Svt har gjort en intervju med Parisa Liljestrand (M) i vilken hon försöker förklara fenomenet som något oskyldigt och fint som ska föra oss samman. Hon pratar och pratar men säger sin vana trogen egentligen ingenting i någon slags försvar av det som andra har hittat på åt henne. Allt för att få vara kulturminister. Jag undrar om prislappen är värd det?
Parisa tror att en kulturkanon kan ge oss gemensamma referensramar, vara en enande kraft och hjälpa oss att bilda (rätt) uppfattning. Varför vet hon inte. Det ska en utredning ta reda på. Så vad är det hon sitter och försvarar?
Vi ska skapa en kulturkanon, en måttstock eller ett utrensningsverktyg som sedan det gjort sitt ska få oss - vi som klarat testet - att känna gemenskap.
Parisa Liljestrand måste vara grundlurad.
Ett kulturellt rättesnöre är en omöjlighet.
Det finns inga rätt och det finns inga fel inom kulturen.
Kultur är fri och ska så vara.
Alternativet är diktatur.
Om jag var som du så skulle jag hoppa av Parisa Liljestrand.
måndag 6 juni 2022
måndag 23 augusti 2021
Kloka ord...
 |
| Gudrun Scyman född i tvillingarnas tecken den 9 juni 1948 i Täby |
Jag har tidigare bara tagit del av arga mäns ännu argare kommentarer om detsamma.
Nu har jag läst en del och finner talet fullkomligt brilliant.
Jag har alltid gillat Gudrun Schyman. Jag uppfattar henne som sann, rak och ärlig och en oerhört skicklig politiker. Den här texten ger dessutom prov hennes mycket skarpa intellekt. Imponerande!
Jag har för egen del gulmarkerat ett och annat.
Dra inga slutsatser av det.
Jag har varken läst eller tänkt färdigt.
Det så kallade Talibantalet manar till eftertanke och tål att läsas många gånger. Särskilt av de som då tog illa upp och kanske fortfarande inte har förstått...
Det så kallade Talibantalet av Gudrun Schyman på Vänsterpartiets kongress 2002
Det talade ordet gäller!
Kongressdeltagare,
Att leva tillsammans, i ett samhälle, är inte konfliktfritt. Varje dag uppstår nya konflikter och gamla odlas. Mellan män och kvinnor, mellan kapitalismens cynism och våra egna krav på inflytande, mellan västvärldens ekonomiska intressen och tredje världens allt mer desperata behov, mellan industrialismens rovdrift och naturens villkor.
Konflikter i sig är inte av ondo. De är nödvändiga för vår gemensamma utveckling. Genom politiken kan vi synliggöra konflikter och ta ställning.
Det är den förändringskraften som ett politiskt parti i sina bästa stunder kan vara ett uttryck för.
Kongressens paroll är UPPDRAG RÄTTVISA. I varje situation där människor förtrycks växer en stor förändringskraft. Och det är kraven på förändringar som ger oss uppdraget. Det är det som är själva syftet med ett politiskt parti: Att vara ett redskap för den kraft som växer när vi går samman kring gemensamma problem och idéer. Partiet ska uttrycka en levande vilja och kreativ lust. Om vi inte förmår det blir partiet meningslöst och dött.
Vilka förändringskrafter kan vi då se i vårt samhälle i dag?
Över en miljard människor lever idag i absolut fattigdom, det vill säga med mindre än tio kronor om dagen. Detta är ett förtryck av stora proportioner. Och det skapar en fruktansvärt stark förändringskraft hos de som ser vad som pågår. Men det är inte alltid som den kraften tar sig positiva uttryck.
Attackerna mot New York den 11 september förra året var avskyvärda brott som inte för en sekund kan legitimeras av ett aldrig så stort förtryck och västlig stormaktsdominans. Lika lite som USA:s bombningar av Afghanistan, som troligen drabbat fler oskyldiga, kan legitimeras av sorgen och vreden från den 11 september.
Visst var det bra att talibanerna förlorade makten. Och visst vore det bra om de ansvariga för terroratackerna kunde ställas inför rätta. Men jag är övertygad om, att med det massiva stöd
som fanns, så hade det varit möjligt att åstadkomma förändringar på ett fredligare sätt, även om det hade tagit lite längre tid.
Nödvändigheten av att föra en debatt om FN-stadgan och folkrätten har tydligt visat sig. Och nu kan knappast USA:s självförsvarsrätt gälla längre. Bomber kan aldrig vara någon uthållig lösning när det gäller att bekämpa terrorismen. Och än tydligare skulle det bli om kriget utsträcks till nya länder, som
Irak och Somalia. Den huvudväg man valt för att bekämpa terrorismen är kontraproduktiv. Klyftan mellan den västerländska världen och islam hotar att öka. Vad som nu krävs är fredsfrämjande insatser, politisk dialog och rättvisa villkor. Det vill säga motsatsen till militärdomstolar och undfallande länder som i ilfart överger de mest elementära kraven på rättssäkerhet, i en blind jakt på terrorister.
Den svenska regeringen vill värna folkrätten. Det som då krävs är att man ser till att hela frågan återförs till FN:s säkerhetsråd, för diskussion och beslut. Då skulle FN:s roll stärkas och kampen mot den internationella terrorismen skulle kunna föras med oomstridd legitimitet.
Inte heller i Palestina och i Israel legitmerar det ena våldet det andra. De avskyvärda terrorhandlingarna mot oskyldiga israeler rättfärdigas inte av att Israel sedan decennier olagligt ockuperar palestiniernas
mark och att hundratusentals palestinier fördrivs till permanentade flyktingläger i Gaza och på Västbanken. Israels stridsvagnar mot stenkastande barn och beskjutningen av palestinska myndigheter, väcker inte de döda och torkar inte de anhörigas tårar. Inte heller förhindrar det att nya självmordsbombare stiger fram.
I debatten om terrorattentaten den 11 september har man sagt att terrorn är blind och obegriplig. Försöken att förklara har till och med likställts med att försvara. Men det är inte förrän vi förstår varför människor väljer att mörda sig själva och andra som vi kan stoppa det.
Den ojämna fördelningen av makt och resurser mellan västvärlden och den tredje världen är en viktig förklaring. USA:s historia av maktspel, övergrepp och krigshandlingar i Mellanöstern är en annan. Bakom terrorismen finns känslan av att vara dödligt kränkt, att inte få sina mänskliga rättigheter
respekterade.
Förtryck och kränkningar kan vara grogrund för terrorism – men de är inte tillräckliga orsaker. I världen finns det betydligt fler kvinnor än män som är fattiga. Kvinnor som dagligen blir
kränkta och stundligen blir utsatta för respektlösa övergrepp. Trots detta är kvinnliga terrorister ytterst sällsynta. Jag menar orsaken också finns i den manlighetsmyt som fortfarande lever.
Det är nästan bara män som kan få för sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. För de här männen handlar det om att återta den förlorade respekten genom att bli fruktade och ge igen. Vedergällningen upphöjd till norm.
Riktig trygghet och säkerhet får vi inte i världen förrän manssamhället överger normerna om konfrontation och seger, dominans, kontroll och styrka.
I Göteborg, i somras, under EU-toppmötet demonstrerade flera tiotals tusen männsikor för ett annat Europa än det supermaktsbygge som nu pågår. Vi demonstrerade för en värld där demokrati, solidaritet och ekologiskt hållbar utveckling är styrande i stället för de transnationella företagens
globaliserade cynism.
Men några hundra aktivister lyckades förflytta fokus, från protesternas politiska innehåll, till meningslös stenkastning och urskillningslös vandalisering, som bara väckte berättigad avsky hos allmänheten.
Samtidigt har den svenska polisen och rättssväsendet —- liksom deras italienska motsvarigheter i Genua – på flera punkter agerat så att grundläggande demokratiska rättigheter och rättssäkerhetsprinciper satts ur spel.
Vänsterpartiet har här en dubbel strategisk roll att spela: som en av de starkaste organiserade krafterna inom vänstern, den globaliseringskritiska rörelsen och EU-motståndet, tar vi fullständigt avstånd från och motverkar allt våld från demonstranter och aktivister. Samtidigt, måste vi hela tiden vara vaksamma mot tendenser till inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Polisen måste göra sitt arbete utan att själva begå lagbrott. Människor som vill protestera fredligt mot en orättvis värlsdordning ska aldrig behöva frukta att bli hotade, slagna eller hånade av polisen.
Därför är det med stor förvåning som vi nu kan konstatera att inte en enda polis, har gjort ett enda fel som kan leda till åtal.
Nu har jag tagit upp tre exempel där samhällsmotsättningar tagit sig uttryck i våldshandlingar, terror och krig. Det krävs inte mycket för att se att våld inte är lösningen. Bomber skapar varken trygghet, fred eller demokrati. Devisen öga för öga riskerar att göra en hel värld blind.
Men att ta avstånd från våld betyder aldrig att stå utan åsikt.
Vi är tydliga i kritiken mot den orättvisa världsordningen och USA:s stormaktsdominans. Vi är tydliga i kritiken mot Israels ockupation av palestinsk mark. Och vi är tydliga i kritiken mot det europeiska supermaktsbygget på kapitalägarnas villkor.
När en liten global maktelit äger och styr stora delar av det ekonomiska livet är vi många som inte kan vara delaktiga i besluten som rör våra liv. Privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar gör att makt förskjuts från arbete till kapital och demokratins möjligheter begränsas. Få får mer och fler får mindre.
Men i orättvisan skapas också nya förändringskrafter. En global proteströrelse växer fram. En rörelse som hävdar att en annan värld är möjlig. En rörelse av vanliga människor, med studiecirklar och banderoller, mot koncernchefer med bolagsstämmor och kvartalsrapporter.
Makt och ägande är en av många viktiga frågor som vi kommer att behandla under de kommande kongressdagarna. Andra finns i valplattformen: Arbetslösheten, arbetstidsförförkortningen, rättvis fördelning, rättvist miljöutrymme, regional och global rättvisa. Uppdraget är alltså rättvisa.
Kravet på förändringar och förbättringar finns alltså på många områden. Men just nu tänker jag uppehålla mig en stund vid det krav på förändring som växer ur det mest universella förtrycket av dem alla. Det förtryck som går djupare in i kropp och identitet än något annat; det som är äldre än klassamhället och som bestått över klassamhällenas konvulsioner, det förtryck som format och präglat varje klassamhälle och anpassat det till sina villkor:
kvinnoförtrycket.
Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.
Säger jag ”Kvinna i Afghanistan” – så ser vi alla bilden framför oss:
Hon är ett ljusblått tält vars blick vi inte kan möta, instängd bakom ett galler av tyg. Osynliggörandet av henne och hennes rättigheter är till och med rent fysiskt. Under den gångna hösten har den osynliggjorda afghanska kvinnan använts som ett argument för att bomba det land där hon bor.
I debatten har det till och med låtit som att kvinnoförtryck är ett skäl för bomber.
Med tanke på hur kvinnoförtrycket ser ut i världen ser ut skulle vi kanske behöva förbereda oss på ett världskrig?!
Världen över ser det likadant ut. Kvinnor blir brutalt mördade. Kvinnokroppar blir ohämmat exploaterade i prostitution och porrindustri. Misshandlade kvinnor flyr undan sina förövare.
Kvinnor svälter sig, till och med till döds. Kvinnor diskrimineras i lagar, i arbetsliv och i lönevillkor. Det är en fråga om styrkeförhållanden, om makt och maktlöshet.
Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken ”Död åt familjen”. Orden ”död åt
familjen” tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt
försvarar.
Dagens familjeliv bygger fortfarande på kvinnors underordning och mäns överordning. Ansvaret för hem och barn ligger i all huvudsak på oss kvinnor. Det är vi som utför den absolut största delen av det obetalda hemarbetet. Och samma ordning präglar arbetslivet. Löneskillnaderna är ett uttryck för just
detta.
Fortfarande tjänar kvinnor bara 82 procent av mäns löner. Eller, för att inte alltid låta männen utgöra alltings måttstock: män tjänar motsvarande 122 procent av kvinnors löner. Och klyftan ökar om man jämför med i början av 1990-talet!
Vi har en jämställdhetslag. Men lagstiftningen kommer inte åt den helt avgörande orsaken till löneskillnaderna: skillnaden mellan de branscher och sektorer som kvinnor respektive män arbetar i. Omsorg om människor värderas lågt medan omsorg om maskiner, varor, information och pengar värderas högt.
Ungefär 80 procent av de anställda inom skolan, vården och omsorgen är kvinnor. Genom de senaste tio årens skattesänkningar, kombinerade med nedskärningar, har hundratusentals kvinnor avskedats, lönerna har stått stilla och stressen har ökat. Frustrationen över att inte kunna ge barn, elever, sjuka och gamla nödvändig omsorg skapar en formlig epidemi av utbrändhet och långtidssjukskrivningar.
Alltså: omsorgsansvaret – det betalda och det obetalda – ligger på oss kvinnor. Och det är konsekvent nedvärderat. Samtidigt som vi vet att omsorg och kärlek är den bas som hela samhället vilar på. Där vi hämtar vår näring som människor. Ändå säger man att skogs- och gruvindustrin är basindustrier och man kallar den privata sektorn för näringslivet.
Också inom vänsterns teoretiska diskussioner styr den manliga normen.
En grundtanke inom marxism är att samhällsanalysen ska utgå från den materiella basen, hur produktionen ser ut och vilka klassrelationer den ger upphov till. Problemet är att det som kallas bas bara är en del av basen. Omsorg, kärlek och sexualitet är minst lika basalt som produktionen av saker,
bostäder, verktyg och kläder.
Skapandet av oss själva, återskapandet av människan, saknar plats i den politiska analysen. Det handlar om kärlek till barn, omsorg om gamla, sjuka och varandra likväl som sexualitet i vid bemärkelse. Allt det här är livsnödvändiga sociala handlingar som utgör en bas för ideologi, kultur och sociala
motsättningar på samma sätt som produktionsförhållandena.
Statsvetaren Anna G. Jónasdóttir som är feministisk teoretiker och verksam vid Örebro universitet, kallar allt det här för kärlek. Hon menar att precis som den samhälleliga organisationen av arbete, utgör den materiella basen för klasskonflikten så utgör organisationen av kärlek, den materiella basen för könskonflikten.
Mer konkret betyder det alltså att män som grupp systematiskt exploaterar kvinnors kärlekskraft. Män får mer än de ger. Kvinnor ger mer än de får. Ett intressant resonemang som kan hjälpa oss att förstå kvinnoförtrycket på samma dynamiska sätt som vi redan förstår klasskonflikten.
Jag ska prata mer om kärlek. För det gäller att sätta ord på det som verkligen är viktigt i livet och i samhället.
Den ojämna fördelningen, och den usla värderingen, av kärleken och omsorgen är grunden för den rådande könsmaktordningen. Vi kvinnor ska ha omsorg om någon annan – och vara till för någon annan – medan mansrollen innehåller en självklar egocentrering – att vara till för sin egen skull. Vill vi, och vågar vi, så ser vi det här överallt; på jobbet, i hemmet, i sängkammaren och djupt inne i våra könsformade identiteter.
Som feminist är jag övertygad om att det här går att ändra på. Det är ju vi själva som skapar könsidentiter och könsmaktordning, alltså kan vi också förändra dem – om vi vill. Jag säger inte att det är lätt eller att det inte kommer att ta tid. Men för en verklig förändring krävs att vi kvinnor tillsammans revolterar mot den rådande ordningen. Och att ni män ger avkall på era privilegier och också revolterar mot den rådande ordningen genom att vägra den utarmade och stereotypa könsroll, som det traditionella samhället erbjuder.
Feminism är en förändringskraft som inte bara sprider sig som politiskt begrepp utan den växer också hos oss, bland oss och inom oss. Det är inte bara vänsterpartiets politik som gror i kraft av förändring utan också vi själva. Vi ser att kvinnors underordning och mäns överordning inte bara existerar i
samhället i stort utan vi ser att samma maktordning naturligtvis också finns inom vårt parti. Kvinnor blir kränkta på grund av sitt kön, även hos oss.
Jag vet att det finns spänningar på många håll i landet, både kring feminismens ställning och kring kvinnors krav på politiskt utrymme. Det här ska vi inte blunda för utan hantera på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Vi ska lyssna på kvinnors upplevelser och tillsammans ge röst åt den förändringskraft
som de bjuder. Vi ska erkänna könskonflikten och se att vi alla är bärare av den maktordning som vi egentligen vill avskaffa. Det är därför det är så svårt. Det är därför vi måste utrusta oss med både varsamhet och tålamod.
Kön är politiskt! Det är med politik vi kan förändra!
Här som på många andra punkter skiljer vi oss från högern som säger att de folkvalda, politikerna inte ska bestämma. Högern säger att politiken inte ska lägga sig i. Att du själv kan och att du själv ska bestämma din väg genom livet. Som kund och konsument. Din uppgift är att välja. Och att välja rätt!
Det låter lockande: Du ska bestämma själv! Visst vill jag det, också, men inom rimliga gränser. Jag vill inte träffa val som utestänger andra människor från att göra sina val.
Jag vill inte kunna välja en ”bra” skola till mina barn om jag vet att det för med sig att andras barn får gå i en sämre. Jag vill inte att min rätt till bostad ska föra med sig att andra saknar tak över huvudet. Det finns ett värde för mig, som människa, att veta att jag lever på ett sådant sätt att också andra har det bra. Det finns ett värde för mig att slippa kliva över lik på vägen till jobbet. Det finns ett värde för mig att slippa se människor som rotar i papperskorgar eller sover på parkbänkar. Det finns ett värde för mig att veta att människor, så långt jag kan överblicka, lever väl.
Rättvisa är vårt uppdrag och rättvisa är möjlig. Fyllda av självförtroende ska vi möta de människor som tror att vårt uppdrag är omöjligt. Vi vet nämligen att de som säger att det är omöjligt så ofta har haft fel. Vi vet det bland annat genom de erfarenheter vi gjort de senaste åren.
Vi fördubblade våra röstsiffror i förra valet
– vem trodde att det var möjligt?
Vi var minst i riksdagen, nu är vi det tredje största partiet
– vem trodde att det var möjligt?
Förr hade vi litet inflytande, nu påverkar vi statsbudgeten varje
år
– vem trodde att det var möjligt?
Jag trodde att det var möjligt, många av oss trodde det. Det
var därför det blev så och vi kan göra det igen.
20 procent.
En regering som bedriver en socialistisk och feministisk politik.
En rättvis ekonomisk världsordning.
Det tror jag är möjligt. Det tror vi är möjligt.
Och det är den övertygelsen vi måste bygga vår valrörelse på:
Att det omöjliga är möjligt!
Härmed förklarar jag vänsterpartiets kongress 2002 för
öppnad.
– – –
Fördjupa debatten om
könsmaktordningen!
Är alla svenska män lika förtryckande som talibanerna i Afghanistan?
Är kvinnokampen viktigare än klasskampen?
Ska politiker uttala sig om hur mycket kärlek män och kvinnor ger och får?
Reaktionerna på det tal jag höll på vänsterpartiets kongress i början av januari har varit starka, och diskussionens vågor har gått höga på många håll. Jag välkomnar debatten och är glad om mitt tal kan medverka till en fördjupad diskussion om maktförhållandena mellan män och kvinnor.
Många – både kvinnor och män – har hört av sig med positiva kommentarer. Det är uppenbart att det finns ett stort och uppdämt behov av att diskutera de frågor jag tog upp i talet.
Andra som reagerat har varit arga och känt sig kränkta av det jag sagt, eller av det de tror att jag sagt. (Hela talet finns tillgängligt i skriftlig form för den som vill ta del av det.) Jag tror att ett samtal om maktförhållandena mellan könen med nödvändighet kommer att uppröra, eftersom vi alla berörs. Det
handlar inte om ”någon annan” eller ”de andra”. Det handlar om oss, var och en som deltar i samtalet.
Kärnan i det jag sade handlar om kvinnorörelsens och feminismens enkla, men upprörande, påstående: kvinnor är systematiskt underordnade män. Så ser det ut, i Sverige och i resten av världen.
Fadime Sahindal, som mördades av sin far för att hon krävde att själv få makten över sitt eget liv, var inte ett offer för den kurdiska kulturen. Hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. Skillnaderna är givetvis väldiga: i talibanernas
Afghanistan avrättades kvinnor inför publik om de haft utomäktenskapliga förbindelser; i Sverige har vi en jämställdhetslag, men nästan varannan kvinna har utsatts för våld av en man.
Det är olika, men ändå lika i den meningen att män är överordnade kvinnor. Vi kan välja att se olikheterna, och vi kan välja att se likheterna. Jag tror att båda perspektiven är nödvändiga. Men jag vänder mig mot föreställningen att vi i Sverige lever i ett jämställt samhälle, eller att de orättvisor
som finns här ska accepteras därför att kvinnor har det värre någon annanstans. Även i Sverige våldtas och mördas kvinnor, även i Sverige berövas kvinnor sitt människovärde på grund av att de är kvinnor.
Att påstå att män förtrycker kvinnor, betyder inte att alla män förtrycker alla kvinnor. Inget uttalande om ”män” kan vara sant för varje man, men det måste vara möjligt att tala om män och kvinnor som grupper. Det börjar finnas en förståelse av att män tjänar mer än kvinnor (vilket inte betyder att varje
man tjänar mer än varje kvinna). På samma sätt måste vi nu kunna prata om att män har mer makt än kvinnor (vilket inte betyder att varje man har mer makt än varje kvinna). För att se vad som behöver göras politiskt måste vi beskriva mönster i samhället som är giltiga för de flesta.
Det finns många underbara undantag från dessa påståenden. Undantagen visar att det går att förändra, att vi inte är biologiskt eller genetiskt dömda till den över- och underordning som nu dominerar i samhället.
Att tala om maktrelationer mellan män och kvinnor utmanar de gamla politiska skiljelinjerna. Könsmaktordningen går på tvärs med motsättningarna mellan höger och vänster. Men att säga
att män förtrycker kvinnor är inte att påstå att alla andra maktrelationer är irrelevanta eller att klasskampen har upphört. Hela det politiska samtalet under 1800- och 1900-talen har dominerats av män och av motsättningen mellan arbete och kapital. Feminismen ger en ny dimension åt den debatten.
För mig är det uppenbart att arbetarklassens kvinnor är de som hamnar längst ner på båda skalorna, och en politik som tar fasta på den gruppens intressen måste vara både socialistisk och feministisk för att kunna lyckas.
Mina uttalanden om att män får mer kärlek än de ger har också väckt debatt. Vänsterns analys utgår traditionellt från att villkoren i arbetsliv och produktion är avgörande för politiken. I organiseringen av arbetet uppstår klassamhället och klasskampen. Detta är ett fruktbart angreppssätt, men stora delar av samhällslivet lämnas utanför på ett missvisande sätt. Omsorg och kärlek är livsnödvändiga sociala verksamheter som också utgör en materiell bas för politik och ideologi.
Hur är då kärleken och omsorgen – det som brukar kallas reproduktionen – organiserad? I statistiken över ekonomi och arbetsliv är det tydligt att det framför allt är kvinnor som har arbeten som går ut på att ge omsorg, vård och utbildning åt andra människor: barn, sjuka och gamla såväl som friska
vuxna. För detta får vi betalt, men sällan med en lön som kommer i närheten av motsvarande arbeten som går ut på att hantera varor, information och pengar.
Samtidigt är en stor del av kärleken och omsorgen något som utförs obetalt. Kvinnor utför 82 procent av allt obetalt hemarbete, en siffra som antyder det många kvinnor vet genom levd erfarenhet: även i våra personliga relationer är det oftast vi kvinnor som står för merparten av omsorgen om barn,
gamla, funktionshindrade och sjuka.
Också i det vardagliga samspelet mellan kvinnor och män, både i parrelationer och på arbetsplatser, tror jag att det vanligaste (men inte enda) mönstret är att kvinnor ger mer omsorg och kärlek än de får. Vem ringer till sjuka gamla mamma, vem köper en kaffekrans till fikarasten på jobbet, vem ser till att barnen har med sig det de behöver till skola och dagis, vem planerar familjeutflykten och packar matsäcken?
Sammantaget: den ojämna fördelningen och den usla värderingen av omsorgen och kärleken är lika viktig för den som vill förstå kvinnors underordning, som arbete och produktion är, för den som vill förstå klassamhället.
Det finns inget skäl att tro att dessa förhållanden baseras på någon naturlag, eller att våra gener eller hormoner tvingar oss till denna ojämlikhet. Alla kvinnor och alla män avviker på något sätt från de könsnormer som dominerar. Kvinnor har ingen särskild förmåga att ge omsorg och kärlek som inte män
besitter. I detta ligger tron på förändring: eftersom könsidentiteter och könsmaktordning är skapade av människor så kan kan vi som människor också förändra dem. Min vision är ett samhälle där en människas kön överhuvudtaget inte spelar någon roll för hur han eller hon bemöts. Alltså: ett
samhälle som i praktiken respekterar varje människas lika värde.
Debatten efter mitt kongresstal visar tydligt att många fortfarande vill upprätthålla en knivskarp gräns mellan det personliga och det politiska. Kvinnorörelsen på 1960-talet och 1970-talet avfärdades av den etablerade politiken med argumentet att deras krav handlade om det personliga, inte det politiska. Ur den debatten växte kvinnorörelsens paroll:
”Det personliga är politiskt!” Barnomsorg och sexualiserat våld mot kvinnor blev i kvinnorörelsen legitima frågor för politisk debatt och kamp, istället för som tidigare, förvisade till hemmets och familjens domän.
Min slutsats av den pågående debatten är att feminismen måste fortsätta att utmana politikens gränser. Personliga maktrelationer mellan kvinnor och män är en del av samma könsmaktordning som gör att kvinnor missgynnas i arbetsliv och ekonomi. Det innebär också att vi som deltar i debatten
själva måste fundera över vår egen roll i könsmaktordningen. Både kvinnor och män är delaktiga i att återskapa och upprätthålla ordningen.
Men att det personliga är politiskt innebär inte bara att vi måste kunna föra en politisk debatt om personliga maktrelationer. Den kanske viktigaste slutsatsen av resonemanget om kärlek och omsorg är att lönerna i de kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkena måste höjas radikalt. Med en rättvis lön kan vi eliminera den rent ekonomiska exploatering som nu pågår av kvinnor. För att det ska ske krävs politiska beslut om ökade resurser till kommuner och landsting, vars anställda till 80 procent är kvinnor.
Jag är glad att även LO ser behovet av ökade statsbidrag till kommuner och landsting (DN Debatt 23/1) för att höja kvinnolönerna. LO ger ett massivt stöd åt socialdemokraterna i valrörelsen i form av stora penningbidrag. Samtidigt har socialdemokraterna nu också beslutat att kalla sig feminister,
vilket jag välkomnar. Det vore alltså ett dubbelt svek om socialdemokraterna inte snarast ansluter sig till uppfattningen att det krävs politiska beslut om mer resurser till kommuner och landsting för att möjliggöra rättvisa löner för kvinnor.
Länge var feminist ett ord som få i den etablerade politiska debatten tog i sin mun. Vänsterpartiets beslut 1996 att benämna oss som feminister har nu fått flera efterföljare.
Debatten efter mitt tal på vänsterpartiets kongress visar dock att feminismen bara verkar vara opportun och rumsren så länge den inte irriterar och utmanar. Det blir ett himla liv så fort man börjar prata om feminismens konkreta innehåll: att män förtrycker kvinnor och vad vi ska göra åt det.
Kongressdeltagare,
Att leva tillsammans, i ett samhälle, är inte konfliktfritt. Varje dag uppstår nya konflikter och gamla odlas. Mellan män och kvinnor, mellan kapitalismens cynism och våra egna krav på inflytande, mellan västvärldens ekonomiska intressen och tredje världens allt mer desperata behov, mellan industrialismens rovdrift och naturens villkor.
Konflikter i sig är inte av ondo. De är nödvändiga för vår gemensamma utveckling. Genom politiken kan vi synliggöra konflikter och ta ställning.
Det är den förändringskraften som ett politiskt parti i sina bästa stunder kan vara ett uttryck för.
Kongressens paroll är UPPDRAG RÄTTVISA. I varje situation där människor förtrycks växer en stor förändringskraft. Och det är kraven på förändringar som ger oss uppdraget. Det är det som är själva syftet med ett politiskt parti: Att vara ett redskap för den kraft som växer när vi går samman kring gemensamma problem och idéer. Partiet ska uttrycka en levande vilja och kreativ lust. Om vi inte förmår det blir partiet meningslöst och dött.
Vilka förändringskrafter kan vi då se i vårt samhälle i dag?
Över en miljard människor lever idag i absolut fattigdom, det vill säga med mindre än tio kronor om dagen. Detta är ett förtryck av stora proportioner. Och det skapar en fruktansvärt stark förändringskraft hos de som ser vad som pågår. Men det är inte alltid som den kraften tar sig positiva uttryck.
Attackerna mot New York den 11 september förra året var avskyvärda brott som inte för en sekund kan legitimeras av ett aldrig så stort förtryck och västlig stormaktsdominans. Lika lite som USA:s bombningar av Afghanistan, som troligen drabbat fler oskyldiga, kan legitimeras av sorgen och vreden från den 11 september.
Visst var det bra att talibanerna förlorade makten. Och visst vore det bra om de ansvariga för terroratackerna kunde ställas inför rätta. Men jag är övertygad om, att med det massiva stöd
som fanns, så hade det varit möjligt att åstadkomma förändringar på ett fredligare sätt, även om det hade tagit lite längre tid.
Nödvändigheten av att föra en debatt om FN-stadgan och folkrätten har tydligt visat sig. Och nu kan knappast USA:s självförsvarsrätt gälla längre. Bomber kan aldrig vara någon uthållig lösning när det gäller att bekämpa terrorismen. Och än tydligare skulle det bli om kriget utsträcks till nya länder, som
Irak och Somalia. Den huvudväg man valt för att bekämpa terrorismen är kontraproduktiv. Klyftan mellan den västerländska världen och islam hotar att öka. Vad som nu krävs är fredsfrämjande insatser, politisk dialog och rättvisa villkor. Det vill säga motsatsen till militärdomstolar och undfallande länder som i ilfart överger de mest elementära kraven på rättssäkerhet, i en blind jakt på terrorister.
Den svenska regeringen vill värna folkrätten. Det som då krävs är att man ser till att hela frågan återförs till FN:s säkerhetsråd, för diskussion och beslut. Då skulle FN:s roll stärkas och kampen mot den internationella terrorismen skulle kunna föras med oomstridd legitimitet.
Inte heller i Palestina och i Israel legitmerar det ena våldet det andra. De avskyvärda terrorhandlingarna mot oskyldiga israeler rättfärdigas inte av att Israel sedan decennier olagligt ockuperar palestiniernas
mark och att hundratusentals palestinier fördrivs till permanentade flyktingläger i Gaza och på Västbanken. Israels stridsvagnar mot stenkastande barn och beskjutningen av palestinska myndigheter, väcker inte de döda och torkar inte de anhörigas tårar. Inte heller förhindrar det att nya självmordsbombare stiger fram.
I debatten om terrorattentaten den 11 september har man sagt att terrorn är blind och obegriplig. Försöken att förklara har till och med likställts med att försvara. Men det är inte förrän vi förstår varför människor väljer att mörda sig själva och andra som vi kan stoppa det.
Den ojämna fördelningen av makt och resurser mellan västvärlden och den tredje världen är en viktig förklaring. USA:s historia av maktspel, övergrepp och krigshandlingar i Mellanöstern är en annan. Bakom terrorismen finns känslan av att vara dödligt kränkt, att inte få sina mänskliga rättigheter
respekterade.
Förtryck och kränkningar kan vara grogrund för terrorism – men de är inte tillräckliga orsaker. I världen finns det betydligt fler kvinnor än män som är fattiga. Kvinnor som dagligen blir
kränkta och stundligen blir utsatta för respektlösa övergrepp. Trots detta är kvinnliga terrorister ytterst sällsynta. Jag menar orsaken också finns i den manlighetsmyt som fortfarande lever.
Det är nästan bara män som kan få för sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. För de här männen handlar det om att återta den förlorade respekten genom att bli fruktade och ge igen. Vedergällningen upphöjd till norm.
Riktig trygghet och säkerhet får vi inte i världen förrän manssamhället överger normerna om konfrontation och seger, dominans, kontroll och styrka.
I Göteborg, i somras, under EU-toppmötet demonstrerade flera tiotals tusen männsikor för ett annat Europa än det supermaktsbygge som nu pågår. Vi demonstrerade för en värld där demokrati, solidaritet och ekologiskt hållbar utveckling är styrande i stället för de transnationella företagens
globaliserade cynism.
Men några hundra aktivister lyckades förflytta fokus, från protesternas politiska innehåll, till meningslös stenkastning och urskillningslös vandalisering, som bara väckte berättigad avsky hos allmänheten.
Samtidigt har den svenska polisen och rättssväsendet —- liksom deras italienska motsvarigheter i Genua – på flera punkter agerat så att grundläggande demokratiska rättigheter och rättssäkerhetsprinciper satts ur spel.
Vänsterpartiet har här en dubbel strategisk roll att spela: som en av de starkaste organiserade krafterna inom vänstern, den globaliseringskritiska rörelsen och EU-motståndet, tar vi fullständigt avstånd från och motverkar allt våld från demonstranter och aktivister. Samtidigt, måste vi hela tiden vara vaksamma mot tendenser till inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Polisen måste göra sitt arbete utan att själva begå lagbrott. Människor som vill protestera fredligt mot en orättvis värlsdordning ska aldrig behöva frukta att bli hotade, slagna eller hånade av polisen.
Därför är det med stor förvåning som vi nu kan konstatera att inte en enda polis, har gjort ett enda fel som kan leda till åtal.
Nu har jag tagit upp tre exempel där samhällsmotsättningar tagit sig uttryck i våldshandlingar, terror och krig. Det krävs inte mycket för att se att våld inte är lösningen. Bomber skapar varken trygghet, fred eller demokrati. Devisen öga för öga riskerar att göra en hel värld blind.
Men att ta avstånd från våld betyder aldrig att stå utan åsikt.
Vi är tydliga i kritiken mot den orättvisa världsordningen och USA:s stormaktsdominans. Vi är tydliga i kritiken mot Israels ockupation av palestinsk mark. Och vi är tydliga i kritiken mot det europeiska supermaktsbygget på kapitalägarnas villkor.
När en liten global maktelit äger och styr stora delar av det ekonomiska livet är vi många som inte kan vara delaktiga i besluten som rör våra liv. Privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar gör att makt förskjuts från arbete till kapital och demokratins möjligheter begränsas. Få får mer och fler får mindre.
Men i orättvisan skapas också nya förändringskrafter. En global proteströrelse växer fram. En rörelse som hävdar att en annan värld är möjlig. En rörelse av vanliga människor, med studiecirklar och banderoller, mot koncernchefer med bolagsstämmor och kvartalsrapporter.
Makt och ägande är en av många viktiga frågor som vi kommer att behandla under de kommande kongressdagarna. Andra finns i valplattformen: Arbetslösheten, arbetstidsförförkortningen, rättvis fördelning, rättvist miljöutrymme, regional och global rättvisa. Uppdraget är alltså rättvisa.
Kravet på förändringar och förbättringar finns alltså på många områden. Men just nu tänker jag uppehålla mig en stund vid det krav på förändring som växer ur det mest universella förtrycket av dem alla. Det förtryck som går djupare in i kropp och identitet än något annat; det som är äldre än klassamhället och som bestått över klassamhällenas konvulsioner, det förtryck som format och präglat varje klassamhälle och anpassat det till sina villkor:
kvinnoförtrycket.
Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.
Säger jag ”Kvinna i Afghanistan” – så ser vi alla bilden framför oss:
Hon är ett ljusblått tält vars blick vi inte kan möta, instängd bakom ett galler av tyg. Osynliggörandet av henne och hennes rättigheter är till och med rent fysiskt. Under den gångna hösten har den osynliggjorda afghanska kvinnan använts som ett argument för att bomba det land där hon bor.
I debatten har det till och med låtit som att kvinnoförtryck är ett skäl för bomber.
Med tanke på hur kvinnoförtrycket ser ut i världen ser ut skulle vi kanske behöva förbereda oss på ett världskrig?!
Världen över ser det likadant ut. Kvinnor blir brutalt mördade. Kvinnokroppar blir ohämmat exploaterade i prostitution och porrindustri. Misshandlade kvinnor flyr undan sina förövare.
Kvinnor svälter sig, till och med till döds. Kvinnor diskrimineras i lagar, i arbetsliv och i lönevillkor. Det är en fråga om styrkeförhållanden, om makt och maktlöshet.
Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken ”Död åt familjen”. Orden ”död åt
familjen” tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt
försvarar.
Dagens familjeliv bygger fortfarande på kvinnors underordning och mäns överordning. Ansvaret för hem och barn ligger i all huvudsak på oss kvinnor. Det är vi som utför den absolut största delen av det obetalda hemarbetet. Och samma ordning präglar arbetslivet. Löneskillnaderna är ett uttryck för just
detta.
Fortfarande tjänar kvinnor bara 82 procent av mäns löner. Eller, för att inte alltid låta männen utgöra alltings måttstock: män tjänar motsvarande 122 procent av kvinnors löner. Och klyftan ökar om man jämför med i början av 1990-talet!
Vi har en jämställdhetslag. Men lagstiftningen kommer inte åt den helt avgörande orsaken till löneskillnaderna: skillnaden mellan de branscher och sektorer som kvinnor respektive män arbetar i. Omsorg om människor värderas lågt medan omsorg om maskiner, varor, information och pengar värderas högt.
Ungefär 80 procent av de anställda inom skolan, vården och omsorgen är kvinnor. Genom de senaste tio årens skattesänkningar, kombinerade med nedskärningar, har hundratusentals kvinnor avskedats, lönerna har stått stilla och stressen har ökat. Frustrationen över att inte kunna ge barn, elever, sjuka och gamla nödvändig omsorg skapar en formlig epidemi av utbrändhet och långtidssjukskrivningar.
Alltså: omsorgsansvaret – det betalda och det obetalda – ligger på oss kvinnor. Och det är konsekvent nedvärderat. Samtidigt som vi vet att omsorg och kärlek är den bas som hela samhället vilar på. Där vi hämtar vår näring som människor. Ändå säger man att skogs- och gruvindustrin är basindustrier och man kallar den privata sektorn för näringslivet.
Också inom vänsterns teoretiska diskussioner styr den manliga normen.
En grundtanke inom marxism är att samhällsanalysen ska utgå från den materiella basen, hur produktionen ser ut och vilka klassrelationer den ger upphov till. Problemet är att det som kallas bas bara är en del av basen. Omsorg, kärlek och sexualitet är minst lika basalt som produktionen av saker,
bostäder, verktyg och kläder.
Skapandet av oss själva, återskapandet av människan, saknar plats i den politiska analysen. Det handlar om kärlek till barn, omsorg om gamla, sjuka och varandra likväl som sexualitet i vid bemärkelse. Allt det här är livsnödvändiga sociala handlingar som utgör en bas för ideologi, kultur och sociala
motsättningar på samma sätt som produktionsförhållandena.
Statsvetaren Anna G. Jónasdóttir som är feministisk teoretiker och verksam vid Örebro universitet, kallar allt det här för kärlek. Hon menar att precis som den samhälleliga organisationen av arbete, utgör den materiella basen för klasskonflikten så utgör organisationen av kärlek, den materiella basen för könskonflikten.
Mer konkret betyder det alltså att män som grupp systematiskt exploaterar kvinnors kärlekskraft. Män får mer än de ger. Kvinnor ger mer än de får. Ett intressant resonemang som kan hjälpa oss att förstå kvinnoförtrycket på samma dynamiska sätt som vi redan förstår klasskonflikten.
Jag ska prata mer om kärlek. För det gäller att sätta ord på det som verkligen är viktigt i livet och i samhället.
Den ojämna fördelningen, och den usla värderingen, av kärleken och omsorgen är grunden för den rådande könsmaktordningen. Vi kvinnor ska ha omsorg om någon annan – och vara till för någon annan – medan mansrollen innehåller en självklar egocentrering – att vara till för sin egen skull. Vill vi, och vågar vi, så ser vi det här överallt; på jobbet, i hemmet, i sängkammaren och djupt inne i våra könsformade identiteter.
Som feminist är jag övertygad om att det här går att ändra på. Det är ju vi själva som skapar könsidentiter och könsmaktordning, alltså kan vi också förändra dem – om vi vill. Jag säger inte att det är lätt eller att det inte kommer att ta tid. Men för en verklig förändring krävs att vi kvinnor tillsammans revolterar mot den rådande ordningen. Och att ni män ger avkall på era privilegier och också revolterar mot den rådande ordningen genom att vägra den utarmade och stereotypa könsroll, som det traditionella samhället erbjuder.
Feminism är en förändringskraft som inte bara sprider sig som politiskt begrepp utan den växer också hos oss, bland oss och inom oss. Det är inte bara vänsterpartiets politik som gror i kraft av förändring utan också vi själva. Vi ser att kvinnors underordning och mäns överordning inte bara existerar i
samhället i stort utan vi ser att samma maktordning naturligtvis också finns inom vårt parti. Kvinnor blir kränkta på grund av sitt kön, även hos oss.
Jag vet att det finns spänningar på många håll i landet, både kring feminismens ställning och kring kvinnors krav på politiskt utrymme. Det här ska vi inte blunda för utan hantera på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Vi ska lyssna på kvinnors upplevelser och tillsammans ge röst åt den förändringskraft
som de bjuder. Vi ska erkänna könskonflikten och se att vi alla är bärare av den maktordning som vi egentligen vill avskaffa. Det är därför det är så svårt. Det är därför vi måste utrusta oss med både varsamhet och tålamod.
Kön är politiskt! Det är med politik vi kan förändra!
Här som på många andra punkter skiljer vi oss från högern som säger att de folkvalda, politikerna inte ska bestämma. Högern säger att politiken inte ska lägga sig i. Att du själv kan och att du själv ska bestämma din väg genom livet. Som kund och konsument. Din uppgift är att välja. Och att välja rätt!
Det låter lockande: Du ska bestämma själv! Visst vill jag det, också, men inom rimliga gränser. Jag vill inte träffa val som utestänger andra människor från att göra sina val.
Jag vill inte kunna välja en ”bra” skola till mina barn om jag vet att det för med sig att andras barn får gå i en sämre. Jag vill inte att min rätt till bostad ska föra med sig att andra saknar tak över huvudet. Det finns ett värde för mig, som människa, att veta att jag lever på ett sådant sätt att också andra har det bra. Det finns ett värde för mig att slippa kliva över lik på vägen till jobbet. Det finns ett värde för mig att slippa se människor som rotar i papperskorgar eller sover på parkbänkar. Det finns ett värde för mig att veta att människor, så långt jag kan överblicka, lever väl.
Rättvisa är vårt uppdrag och rättvisa är möjlig. Fyllda av självförtroende ska vi möta de människor som tror att vårt uppdrag är omöjligt. Vi vet nämligen att de som säger att det är omöjligt så ofta har haft fel. Vi vet det bland annat genom de erfarenheter vi gjort de senaste åren.
Vi fördubblade våra röstsiffror i förra valet
– vem trodde att det var möjligt?
Vi var minst i riksdagen, nu är vi det tredje största partiet
– vem trodde att det var möjligt?
Förr hade vi litet inflytande, nu påverkar vi statsbudgeten varje
år
– vem trodde att det var möjligt?
Jag trodde att det var möjligt, många av oss trodde det. Det
var därför det blev så och vi kan göra det igen.
20 procent.
En regering som bedriver en socialistisk och feministisk politik.
En rättvis ekonomisk världsordning.
Det tror jag är möjligt. Det tror vi är möjligt.
Och det är den övertygelsen vi måste bygga vår valrörelse på:
Att det omöjliga är möjligt!
Härmed förklarar jag vänsterpartiets kongress 2002 för
öppnad.
– – –
Fördjupa debatten om
könsmaktordningen!
Är alla svenska män lika förtryckande som talibanerna i Afghanistan?
Är kvinnokampen viktigare än klasskampen?
Ska politiker uttala sig om hur mycket kärlek män och kvinnor ger och får?
Reaktionerna på det tal jag höll på vänsterpartiets kongress i början av januari har varit starka, och diskussionens vågor har gått höga på många håll. Jag välkomnar debatten och är glad om mitt tal kan medverka till en fördjupad diskussion om maktförhållandena mellan män och kvinnor.
Många – både kvinnor och män – har hört av sig med positiva kommentarer. Det är uppenbart att det finns ett stort och uppdämt behov av att diskutera de frågor jag tog upp i talet.
Andra som reagerat har varit arga och känt sig kränkta av det jag sagt, eller av det de tror att jag sagt. (Hela talet finns tillgängligt i skriftlig form för den som vill ta del av det.) Jag tror att ett samtal om maktförhållandena mellan könen med nödvändighet kommer att uppröra, eftersom vi alla berörs. Det
handlar inte om ”någon annan” eller ”de andra”. Det handlar om oss, var och en som deltar i samtalet.
Kärnan i det jag sade handlar om kvinnorörelsens och feminismens enkla, men upprörande, påstående: kvinnor är systematiskt underordnade män. Så ser det ut, i Sverige och i resten av världen.
Fadime Sahindal, som mördades av sin far för att hon krävde att själv få makten över sitt eget liv, var inte ett offer för den kurdiska kulturen. Hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. Skillnaderna är givetvis väldiga: i talibanernas
Afghanistan avrättades kvinnor inför publik om de haft utomäktenskapliga förbindelser; i Sverige har vi en jämställdhetslag, men nästan varannan kvinna har utsatts för våld av en man.
Det är olika, men ändå lika i den meningen att män är överordnade kvinnor. Vi kan välja att se olikheterna, och vi kan välja att se likheterna. Jag tror att båda perspektiven är nödvändiga. Men jag vänder mig mot föreställningen att vi i Sverige lever i ett jämställt samhälle, eller att de orättvisor
som finns här ska accepteras därför att kvinnor har det värre någon annanstans. Även i Sverige våldtas och mördas kvinnor, även i Sverige berövas kvinnor sitt människovärde på grund av att de är kvinnor.
Att påstå att män förtrycker kvinnor, betyder inte att alla män förtrycker alla kvinnor. Inget uttalande om ”män” kan vara sant för varje man, men det måste vara möjligt att tala om män och kvinnor som grupper. Det börjar finnas en förståelse av att män tjänar mer än kvinnor (vilket inte betyder att varje
man tjänar mer än varje kvinna). På samma sätt måste vi nu kunna prata om att män har mer makt än kvinnor (vilket inte betyder att varje man har mer makt än varje kvinna). För att se vad som behöver göras politiskt måste vi beskriva mönster i samhället som är giltiga för de flesta.
Det finns många underbara undantag från dessa påståenden. Undantagen visar att det går att förändra, att vi inte är biologiskt eller genetiskt dömda till den över- och underordning som nu dominerar i samhället.
Att tala om maktrelationer mellan män och kvinnor utmanar de gamla politiska skiljelinjerna. Könsmaktordningen går på tvärs med motsättningarna mellan höger och vänster. Men att säga
att män förtrycker kvinnor är inte att påstå att alla andra maktrelationer är irrelevanta eller att klasskampen har upphört. Hela det politiska samtalet under 1800- och 1900-talen har dominerats av män och av motsättningen mellan arbete och kapital. Feminismen ger en ny dimension åt den debatten.
För mig är det uppenbart att arbetarklassens kvinnor är de som hamnar längst ner på båda skalorna, och en politik som tar fasta på den gruppens intressen måste vara både socialistisk och feministisk för att kunna lyckas.
Mina uttalanden om att män får mer kärlek än de ger har också väckt debatt. Vänsterns analys utgår traditionellt från att villkoren i arbetsliv och produktion är avgörande för politiken. I organiseringen av arbetet uppstår klassamhället och klasskampen. Detta är ett fruktbart angreppssätt, men stora delar av samhällslivet lämnas utanför på ett missvisande sätt. Omsorg och kärlek är livsnödvändiga sociala verksamheter som också utgör en materiell bas för politik och ideologi.
Hur är då kärleken och omsorgen – det som brukar kallas reproduktionen – organiserad? I statistiken över ekonomi och arbetsliv är det tydligt att det framför allt är kvinnor som har arbeten som går ut på att ge omsorg, vård och utbildning åt andra människor: barn, sjuka och gamla såväl som friska
vuxna. För detta får vi betalt, men sällan med en lön som kommer i närheten av motsvarande arbeten som går ut på att hantera varor, information och pengar.
Samtidigt är en stor del av kärleken och omsorgen något som utförs obetalt. Kvinnor utför 82 procent av allt obetalt hemarbete, en siffra som antyder det många kvinnor vet genom levd erfarenhet: även i våra personliga relationer är det oftast vi kvinnor som står för merparten av omsorgen om barn,
gamla, funktionshindrade och sjuka.
Också i det vardagliga samspelet mellan kvinnor och män, både i parrelationer och på arbetsplatser, tror jag att det vanligaste (men inte enda) mönstret är att kvinnor ger mer omsorg och kärlek än de får. Vem ringer till sjuka gamla mamma, vem köper en kaffekrans till fikarasten på jobbet, vem ser till att barnen har med sig det de behöver till skola och dagis, vem planerar familjeutflykten och packar matsäcken?
Sammantaget: den ojämna fördelningen och den usla värderingen av omsorgen och kärleken är lika viktig för den som vill förstå kvinnors underordning, som arbete och produktion är, för den som vill förstå klassamhället.
Det finns inget skäl att tro att dessa förhållanden baseras på någon naturlag, eller att våra gener eller hormoner tvingar oss till denna ojämlikhet. Alla kvinnor och alla män avviker på något sätt från de könsnormer som dominerar. Kvinnor har ingen särskild förmåga att ge omsorg och kärlek som inte män
besitter. I detta ligger tron på förändring: eftersom könsidentiteter och könsmaktordning är skapade av människor så kan kan vi som människor också förändra dem. Min vision är ett samhälle där en människas kön överhuvudtaget inte spelar någon roll för hur han eller hon bemöts. Alltså: ett
samhälle som i praktiken respekterar varje människas lika värde.
Debatten efter mitt kongresstal visar tydligt att många fortfarande vill upprätthålla en knivskarp gräns mellan det personliga och det politiska. Kvinnorörelsen på 1960-talet och 1970-talet avfärdades av den etablerade politiken med argumentet att deras krav handlade om det personliga, inte det politiska. Ur den debatten växte kvinnorörelsens paroll:
”Det personliga är politiskt!” Barnomsorg och sexualiserat våld mot kvinnor blev i kvinnorörelsen legitima frågor för politisk debatt och kamp, istället för som tidigare, förvisade till hemmets och familjens domän.
Min slutsats av den pågående debatten är att feminismen måste fortsätta att utmana politikens gränser. Personliga maktrelationer mellan kvinnor och män är en del av samma könsmaktordning som gör att kvinnor missgynnas i arbetsliv och ekonomi. Det innebär också att vi som deltar i debatten
själva måste fundera över vår egen roll i könsmaktordningen. Både kvinnor och män är delaktiga i att återskapa och upprätthålla ordningen.
Men att det personliga är politiskt innebär inte bara att vi måste kunna föra en politisk debatt om personliga maktrelationer. Den kanske viktigaste slutsatsen av resonemanget om kärlek och omsorg är att lönerna i de kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkena måste höjas radikalt. Med en rättvis lön kan vi eliminera den rent ekonomiska exploatering som nu pågår av kvinnor. För att det ska ske krävs politiska beslut om ökade resurser till kommuner och landsting, vars anställda till 80 procent är kvinnor.
Jag är glad att även LO ser behovet av ökade statsbidrag till kommuner och landsting (DN Debatt 23/1) för att höja kvinnolönerna. LO ger ett massivt stöd åt socialdemokraterna i valrörelsen i form av stora penningbidrag. Samtidigt har socialdemokraterna nu också beslutat att kalla sig feminister,
vilket jag välkomnar. Det vore alltså ett dubbelt svek om socialdemokraterna inte snarast ansluter sig till uppfattningen att det krävs politiska beslut om mer resurser till kommuner och landsting för att möjliggöra rättvisa löner för kvinnor.
Länge var feminist ett ord som få i den etablerade politiska debatten tog i sin mun. Vänsterpartiets beslut 1996 att benämna oss som feminister har nu fått flera efterföljare.
Debatten efter mitt tal på vänsterpartiets kongress visar dock att feminismen bara verkar vara opportun och rumsren så länge den inte irriterar och utmanar. Det blir ett himla liv så fort man börjar prata om feminismens konkreta innehåll: att män förtrycker kvinnor och vad vi ska göra åt det.
Jag hämtade talet här.
måndag 22 mars 2021
Lugnande besked om Kristersson... ?
Jag läser Lars Lindströms krönika i Expressen idag och andas ut...
LARS LINDSTRÖM:Vi vet varför Ulf Kristersson aldrig skulle låta SD få inflytande
Publicerad 22 mar 2021 kl 07.00
Man gillar ju alla som står upp för demokratin. Alla som står för sitt ord. Som Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.
Han tänker ALDRIG samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna, det måste vi komma ihåg.
Man gillar ju alla som står upp för demokratin. Alla som står för sitt ord. Som Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.
Han tänker ALDRIG samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna, det måste vi komma ihåg.
måndag 4 januari 2021
Snart finns inget vett kvar i folkvettet...
Jag fäster mig vid något som Johan Hakelius skriver i sin krönika i Expressen efter att först ha konstaterat att han inte stödjer Löfvén & Co i den senaste tidens händelser vilket dock jag gör.
Han skriver:
Det regeringen satte igång när de vädjade till ”folkvett” var i själva verket en tävlan.Vem är folkvettigast?
Och eftersom folkvettet inte har några fasta gränser – det är liksom poängen med det – finns ingen hejd på vad hur folkvettig man kan vara.
Nu, några månader in i den här kollektiva psykosen, kan vi ana var det slutar.
Folkvettet har sakta glidit mot det skräckinjagande.
Att ens besöka en butik beskrivs vid det här laget som något på gränsen till kriminellt vansinne. Folkvettets representanter därute håller mobilerna högt, så att de inte missar en chans att dokumentera och ange varje beslutsfattare som vågat sig ut.
Hur kommer det sig, förresten, att ingen frågar varför angivarna fanns i samma shoppinghelveten som ministrarna?
Vad hade de för ”nödvändiga ärenden” att uträtta, förutom att agera moralpoliser?
Folkvettet gör svenskarna mindre och mindre vettiga, mer och mer rabiata, för var dag som går. Folkvettet får de otäcka tjallarna att frodas.
Det finns snart inget vettigt kvar i folkvettet. Vi kan räkna dagarna till det första folkliga förslaget på att alla beslutsfattare bör förses med elektronisk fotboja, så att vi vet direkt om de slinker iväg till urmakaren eller Sälen.
Löfven har gjort bort sig, men det är det vettiga folket som står naket.
Man kan bli folkskygg för mindre.
Inte min statsminister...
INTE MIN STATSMINISTER!
Hämtat från facebook
1. Under sin tid som socialborgarråd i Stockholm sålde Kristersson ut förskolor och assistansbolag till ett värde av 81 miljoner kronor – för 3,4 miljoner kronor.
2. Som socialborgarråd så bodde Kristersson i en fin lägenhet i central Stockholm. Enda problemet är att lägenheten tillhörde föreningen Ersta Diakonisällskap och var avsedd för svårt sjuka och hemlösa.
3. 2005 uppdagades en stor barnhandelshärva där barn i Kina kidnappades och såldes för adoption till USA och Europa. Kristersson var vid tiden ordförande för Adoptionscentrum
4. Under sin tid som socialförsäkringsminister bosatte sig Kristersson med sin fru i en attraktiv lägenhet i Stockholm. Lägenheten införskaffades utanför bostadskön, genom kontakter med bostadskapitalisten Stefan Ränk, VD för bolaget Einar Mattsson. Kristersson hade lämpligt nog tidigare sålt ut 1200 allmännyttiga lägenheter till bolaget för 6.600 kronor kvadratmetern. Kristersson fick dock bo kvar trots att han och hustrun bodde på andra adresser – ett regelbrott som hyresgäster i vanliga fall blir vräkta för.
5. Under större delen av 2001 anlitade Kristersson svart städhjälp och betalade en lön på 70-80 kronor i timmen.
7. Under 2007, när Kristersson var socialborgarråd så åkte han och hans fru till Kina var trejde månad för 128.000 kronor. Självklart skattefinansierat. Kristersson påpekade att han var där för att föra samtal om mänskliga rättigheter och demokrati medan kritiker menar att i själva verket följde han med sin fru som för Swedish China Tradecouncils räkning sålde marknadsinformation.
8. När Kristersson valdes in i riksdagen i början av 90-talet sa han att hans mål var att ”bekämpa och avveckla välfärdsstaten.” I boken ”Non-working generation” 1994 jämför han det svenska välfärdssamhället och fackets inflytande med apartheidsystemet i Sydafrika.
9. 2013, under sin tid som socialförsäkringsminister, sa Kristersson att den som är anställd ska själv ansvara för att vara i form och kunna jobba längre. 2001 så uttalade han sig om att psykiskt sjuka borde gå till jobbet istället för att ligga sysslolösa hemma. I boken ”non-working generation” skriver han även att 40-talister är lata och skor sig själva och lämnar notan till de som kommer efter.
Ulf Kristersson har gjort politisk karriär genom att köra över och sko sig på sjuka, hemlösa, bidragstagare och till och med oskyldiga utsatta barn.
------Källor------
Utförsäljningarna:
https://aip.nu/2017/09/17/kristerssons-olagliga-affarer/
https://www.dn.se/ekonomi/utforsaljningar-med-miljonrabatt/
Lägenheten tänkt för sjuka och hemlösa/mutbrottskandal:
https://www.svd.se/m-topp-fick-bostad-av-ersta
https://youtu.be/4EQ0EVlH1u4
https://www.svd.se/lagenhetsaffar-blir-aklagarsak
Adoptionsskandalen:
https://www.aftonbladet.se/.../kristersson-svek-de-stulna...
https://www.aftonbladet.se/.../kristersson-tystade-larm...
Lägenheten via riskkapitalbolag:
https://www.aftonbladet.se/nyh.../a/rLz7n3/brot-mot-reglerna
https://www.svt.se/.../nya-ministern-fick-hyresratt-genom...
Svart städhjälp:
https://www.svd.se/kristersson-kopte-svart-stadhjalp
Taxiresor:
https://www.svd.se/manga-taxiresor-for-kristersson
https://www.expressen.se/.../ulf-kristerssons-saftiga.../
Kinaresor:
https://www.svt.se/.../lokalt/stockholm/kritik-mot-kinaresor
http://www.dagensarena.se/redakt.../best-of-ulf-kristersson/
Citat om sjuka och arbetstagare:
http://www.dagensarena.se/redakt.../best-of-ulf-kristersson/
https://www.aftonbladet.se/.../psykiskt-sjuka-kan-tvingas...
https://www.aftonbladet.se/.../psykiskt-sjuka-ska-spotta...
https://www.dn.se/.../psykiskt-sjuka-kan-ordineras-att.../
Hämtat från facebook
Ulf Kristersson har i någon slags yra fått för sig att han ska bli Sveriges nya statsminister. Han ska leda landet mot bättre tider efter det ”förfall” som den rödgröna regeringen skapat. Att borgarna körde landet och välfärden i botten under åtta år och att S+Mp+V nu kämpat febrilt för att rädda skutan är inget han talar om. Här är några andra saker han inte talar om:
1. Under sin tid som socialborgarråd i Stockholm sålde Kristersson ut förskolor och assistansbolag till ett värde av 81 miljoner kronor – för 3,4 miljoner kronor.
På bara tre år gjordes vinster på 65 miljoner i dessa verksamheter. Till exempel såldes Kulturkrabatens förskolor i Årsta för 635.000 kronor och redan året efter hade den nya förskolechefen tagit ut 9 miljoner i vinst och köpt en gård för bolagets pengar för 2 miljoner. Vantörs Hemtjänst såldes för 69.500 kronor och redan efter nio månader gjorde man vinst på 5,4 miljoner. Utförsäljningarna har i flera instanser, bland annat av regeringens egna utredare, dömts ut som olagliga men Kristersson och Moderaterna har avfärdat och stridit för att allt har gått rätt till.
2. Som socialborgarråd så bodde Kristersson i en fin lägenhet i central Stockholm. Enda problemet är att lägenheten tillhörde föreningen Ersta Diakonisällskap och var avsedd för svårt sjuka och hemlösa.
Stockholm stad köpte tjänster av föreningen för flera miljoner och en förundersökning om mutbrott inleddes men lades snabbt ner.
3. 2005 uppdagades en stor barnhandelshärva där barn i Kina kidnappades och såldes för adoption till USA och Europa. Kristersson var vid tiden ordförande för Adoptionscentrum
och valde att mörka skandalen, trots att flera av de adoptioner som gått genom Adoptionscentrum skett genom aktuella skandalbarnhem i Kina.
4. Under sin tid som socialförsäkringsminister bosatte sig Kristersson med sin fru i en attraktiv lägenhet i Stockholm. Lägenheten införskaffades utanför bostadskön, genom kontakter med bostadskapitalisten Stefan Ränk, VD för bolaget Einar Mattsson. Kristersson hade lämpligt nog tidigare sålt ut 1200 allmännyttiga lägenheter till bolaget för 6.600 kronor kvadratmetern. Kristersson fick dock bo kvar trots att han och hustrun bodde på andra adresser – ett regelbrott som hyresgäster i vanliga fall blir vräkta för.
5. Under större delen av 2001 anlitade Kristersson svart städhjälp och betalade en lön på 70-80 kronor i timmen.
6. Under 2015-2016 åkte Kristersson 668 taxiresor för skattebetalarnas pengar. Notan blev 113.000 kronor. Detta trots att alla riksdagsledamöter tilldelas ett gratis SL-kort och ska främst åka kollektivt. När TV4 konfronterade Kristersson sa han att det var jobbigt att åka kollektivt eftersom han ofta har bagage med sig.
7. Under 2007, när Kristersson var socialborgarråd så åkte han och hans fru till Kina var trejde månad för 128.000 kronor. Självklart skattefinansierat. Kristersson påpekade att han var där för att föra samtal om mänskliga rättigheter och demokrati medan kritiker menar att i själva verket följde han med sin fru som för Swedish China Tradecouncils räkning sålde marknadsinformation.
8. När Kristersson valdes in i riksdagen i början av 90-talet sa han att hans mål var att ”bekämpa och avveckla välfärdsstaten.” I boken ”Non-working generation” 1994 jämför han det svenska välfärdssamhället och fackets inflytande med apartheidsystemet i Sydafrika.
9. 2013, under sin tid som socialförsäkringsminister, sa Kristersson att den som är anställd ska själv ansvara för att vara i form och kunna jobba längre. 2001 så uttalade han sig om att psykiskt sjuka borde gå till jobbet istället för att ligga sysslolösa hemma. I boken ”non-working generation” skriver han även att 40-talister är lata och skor sig själva och lämnar notan till de som kommer efter.
10. När den borgerliga regeringen föreslog att pensionsåldern skulle höjas så motiverade Kristersson detta med att ”man har ett ansvar att hålla sig i fysisk trim. I vissa jobb ingår det som en del av jobbet att hålla sig i trim. Andra tvingas fysiskt tänka på det, hur ska jag hålla mig i fysisk form?”
Ulf Kristersson har gjort politisk karriär genom att köra över och sko sig på sjuka, hemlösa, bidragstagare och till och med oskyldiga utsatta barn.
Ulf Kristersson kommer aldrig vara min statsminister.
------Källor------
Utförsäljningarna:
https://aip.nu/2017/09/17/kristerssons-olagliga-affarer/
https://www.dn.se/ekonomi/utforsaljningar-med-miljonrabatt/
Lägenheten tänkt för sjuka och hemlösa/mutbrottskandal:
https://www.svd.se/m-topp-fick-bostad-av-ersta
https://youtu.be/4EQ0EVlH1u4
https://www.svd.se/lagenhetsaffar-blir-aklagarsak
Adoptionsskandalen:
https://www.aftonbladet.se/.../kristersson-svek-de-stulna...
https://www.aftonbladet.se/.../kristersson-tystade-larm...
Lägenheten via riskkapitalbolag:
https://www.aftonbladet.se/nyh.../a/rLz7n3/brot-mot-reglerna
https://www.svt.se/.../nya-ministern-fick-hyresratt-genom...
Svart städhjälp:
https://www.svd.se/kristersson-kopte-svart-stadhjalp
Taxiresor:
https://www.svd.se/manga-taxiresor-for-kristersson
https://www.expressen.se/.../ulf-kristerssons-saftiga.../
Kinaresor:
https://www.svt.se/.../lokalt/stockholm/kritik-mot-kinaresor
http://www.dagensarena.se/redakt.../best-of-ulf-kristersson/
Citat om sjuka och arbetstagare:
http://www.dagensarena.se/redakt.../best-of-ulf-kristersson/
https://www.aftonbladet.se/.../psykiskt-sjuka-kan-tvingas...
https://www.aftonbladet.se/.../psykiskt-sjuka-ska-spotta...
https://www.dn.se/.../psykiskt-sjuka-kan-ordineras-att.../
lördag 20 juni 2020
Om konsten att grundlura svenska folket...
Aftonbladet
Moderaterna flyr sitt ansvar i krisen igen
Moderaterna flyr sitt ansvar i krisen igen
Replik från Aida Hadžialić om ansvarsfrågan i coronapandemin
DEBATT
REPLIK. ”En uppvisning i undanflykter, oklarheter och dimridåer”, skriver Moderaternas partiledare Ulf Kristersson på Aftonbladet Debatt.
Man kan tro att Kristersson pratar om sin partikamrat Irene Svenonius, finansregionråd i Stockholm, men så är inte fallet.
I stället är det Stefan Löfven som Ulf Kristersson recenserar, när han anklagar statsministern och regeringen för att inte ta ansvar i coronakrisen.
Ulf Kristersson är förstås mycket väl medveten om ansvarsprincipen – att den som vanligtvis har ansvar för en verksamhet även har det i kris.
Det innebär att Moderaterna, som styr cirka 70 procent av Sveriges 21 regioner, ansvarar för det mesta som handlar om sjukvård och testning.
I Stockholms stad är det dessutom samarbetspartiet Kristdemokraterna, med Erik Slottner som äldre- och trygghetsborgarråd, som styr äldrevården.
Jag slutar aldrig att förundras över hur Moderaterna alltid försöker flytta ansvaret till alla andra än sig själva.
Stockholm är epicentrum för covid-19 i Sverige. Här har Moderaterna styrt i olika konstellationer i 14 år. De har haft god tid på sig att ordna krisberedskap och omsättningslager, men det har Moderaterna inte visat något intresse för.
I stället har landets rikaste region satsat på dyra vårdmarknader som har slitit isär sjukvården och försvårat kärnuppdraget. Det är enbart tack vare extremt hårt arbetande sjukvårdspersonal som Sverige har hanterat pandemin så väl.
Inte ens testningen har Moderaterna klarat av – Region Stockholm är på plats 16 av 21 – och det beror på strukturella problem som man fortsätter att cementera med sin politik.
”Detta handlar inte om att söka syndabockar bakåt”, fortsätter Ulf Kristersson.
Vad han säger är:
DEBATT
REPLIK. ”En uppvisning i undanflykter, oklarheter och dimridåer”, skriver Moderaternas partiledare Ulf Kristersson på Aftonbladet Debatt.
Man kan tro att Kristersson pratar om sin partikamrat Irene Svenonius, finansregionråd i Stockholm, men så är inte fallet.
I stället är det Stefan Löfven som Ulf Kristersson recenserar, när han anklagar statsministern och regeringen för att inte ta ansvar i coronakrisen.
Ulf Kristersson är förstås mycket väl medveten om ansvarsprincipen – att den som vanligtvis har ansvar för en verksamhet även har det i kris.
Det innebär att Moderaterna, som styr cirka 70 procent av Sveriges 21 regioner, ansvarar för det mesta som handlar om sjukvård och testning.
I Stockholms stad är det dessutom samarbetspartiet Kristdemokraterna, med Erik Slottner som äldre- och trygghetsborgarråd, som styr äldrevården.
Jag slutar aldrig att förundras över hur Moderaterna alltid försöker flytta ansvaret till alla andra än sig själva.
Stockholm är epicentrum för covid-19 i Sverige. Här har Moderaterna styrt i olika konstellationer i 14 år. De har haft god tid på sig att ordna krisberedskap och omsättningslager, men det har Moderaterna inte visat något intresse för.
I stället har landets rikaste region satsat på dyra vårdmarknader som har slitit isär sjukvården och försvårat kärnuppdraget. Det är enbart tack vare extremt hårt arbetande sjukvårdspersonal som Sverige har hanterat pandemin så väl.
Inte ens testningen har Moderaterna klarat av – Region Stockholm är på plats 16 av 21 – och det beror på strukturella problem som man fortsätter att cementera med sin politik.
”Detta handlar inte om att söka syndabockar bakåt”, fortsätter Ulf Kristersson.
Vad han säger är:
Titta inte mina partikamrater som har makten, låt oss skylla allt på regeringen i stället.
Nu måste vi kraftsamla för att bygga ihop vårdsystemen. Vårdens pengar ska gå till vården, vi behöver öppna fler vårdplatser och utöka bemanningen – vård ska alltid ges efter behov.
Aida Hadžialić, finansregionråd i opposition, Region Stockholm (S)
Nu måste vi kraftsamla för att bygga ihop vårdsystemen. Vårdens pengar ska gå till vården, vi behöver öppna fler vårdplatser och utöka bemanningen – vård ska alltid ges efter behov.
Aida Hadžialić, finansregionråd i opposition, Region Stockholm (S)
lördag 21 december 2019
fredag 6 december 2019
Nu har han visat sitt rätta nylle...
Magasinet Paragraf
Hur många lik i lasten och skelett i garderoben kan en statsminister(kandidat) ha?
Av Dick Sundevall 2018-10-01
Hur många lik i lasten och skelett i garderoben kan en statsminister(kandidat) ha?
Av Dick Sundevall 2018-10-01
Att Sveriges ministrar genom åren, oavsett politisk färg, har visat en och annan mänsklig svaghet i form av ett skelett i garderoben, har för mig bara utgjort ett plus. Något som visat att de haft mänskliga drag. Men kan en som aspirerar på att bli statsminister, som Ulf Kristersson, ha hur många skelett i garderoben och lik i lasten som helst?
Sverigedemokraten Björn Söder röstades bort som talman för att en majoritet i riksdagen ansåg att han inte på ett seriöst sätt kunde representera Sverige utifrån vad han genom åren torgfört. Det var naturligtvis ett klokt ställningstagande.
Men hur är det då med den som utropat sig som vår självklara nästa statsminister, Ulf Kristersson? Naturligtvis har han inte varit helt felfri livet igenom, vilket jag inte heller begär. Människor är människor och ytterst sällan några änglar. Men det måste väl finnas gränser för hur många lik Kristersson har i lasten, för att inte tala om alla skelett i garderoben.
Ett litet snedsteg på vägen kan man överse med. Två kan tyda på en vana men ändå få passera. Men när det börjar handla om betydligt mer, väldigt mycket mer, så ger det en allt tydligare bild av en medborgares personliga resning, rättskänsla och moral. I Ulf Kristerssons fall blir det en bild av en myglare och fixare som tycks sakna det.
Några exempel på vad som framkommit genom åren i bland annat DN, Svenska Dagbladet, TV4 och SVT:
1. Under sin tid som socialborgarråd i Stockholm sålde Kristersson ut förskolor och assistansbolag till ett värde av 81 miljoner kronor – för 3,4 miljoner kronor. På bara tre år gjordes vinster på 65 miljoner i dessa verksamheter. Till exempel såldes Kulturkrabatens förskolor i Årsta för 635 000 kronor och redan året efter hade den nya förskolechefen tagit ut 9 miljoner i vinst och köpt en gård för bolagets pengar för 2 miljoner. Vantörs Hemtjänst såldes för 69 500 kronor och redan efter nio månader gjorde man vinst på 5,4 miljoner. Utförsäljningarna har i flera instanser, bland annat av regeringens egna utredare, dömts ut som olagliga men Kristersson och Moderaterna har avfärdat och stridit för att allt gått rätt till. Ska den mannen leda en regering som ska hålla i skattebetalarnas pengar?
2. Som socialborgarråd bodde Kristersson i en fin lägenhet på 125 kvm i centrala Stockholm. Enda problemet är att lägenheten tillhörde föreningen Ersta Diakonisällskap och var avsedd för svårt sjuka och hemlösa. Stockholm stad köpte tjänster av föreningen för flera miljoner och en förundersökning om mutbrott inleddes – men blev nedlagd. Kristersson konfronterades med uppgifterna i SVT:s program ”Hemlös”, men vägrade svara på några frågor om det och lämnade hastigt intervjun.
3. År 2005 uppdagades en stor barnhandelshärva där barn i Kina kidnappades och såldes för adoption till USA och Europa. Kristersson var vid tiden ordförande för Adoptionscentrum och valde att mörka skandalen, trots att flera av de adoptioner som gått genom Adoptionscentrum skett genom aktuella skandalbarnhem i Kina.
4. Under sin tid som socialförsäkringsminister bosatte sig Kristersson med sin fru i en attraktiv lägenhet i Stockholm. Lägenheten införskaffades utanför bostadskön, genom kontakter med Stefan Ränk, VD för bolaget Einar Mattsson. Så långt är det inte mycket att säga om. Det är fullt lagligt och tillåtet för privata fastighetsägare att låta en del lägenheter gå vid sidan om bostadskön. Men – Kristersson hade lämpligt nog tidigare sålt ut 1 200 allmännyttiga lägenheter till just det här bolaget för ett vrakpris i Stockholm på 6 600 kronor kvadratmetern.
5. Under större delen av 2001 anlitade Kristersson svart städhjälp och betalade enligt egen uppgift städerskan ”70-80 kronor i timmen”.
6. Under 2015-2016 åkte Kristersson 668 taxiresor för skattebetalarnas pengar. Notan blev 113 000 kronor. Detta trots att alla riksdagsledamöter tilldelas ett gratis SL-kort och uppmanas att i första hand åka kollektivt. När TV4 konfronterade Kristersson sa han att det var jobbigt att åka kollektivt eftersom han ofta har bagage med sig.
7. Under 2007, när Kristersson var socialborgarråd, åkte han och hans fru till Kina var tredje månad för 128 000 kronor. Självklart skattefinansierat. Kristersson påpekade att han var där för att föra samtal om mänskliga rättigheter och demokrati – något som rimligen inte är socialborgarråds mest självklara uppdrag. Kritiker menar att i själva verket följde han med sin fru som för Swedish China Trade Councils räkning sålde marknadsinformation.
8. När Kristersson valdes in i riksdagen i början av 90-talet sa han att hans mål var att ”bekämpa och avveckla välfärdsstaten.” I boken ”Non-working generation”, som kom ut 1994, jämför han det svenska välfärdssamhället och fackets inflytande med apartheidsystemet i Sydafrika.
9. År 2013, under sin tid som socialförsäkringsminister, sa Kristersson att den som är anställd ska själv ansvara för att vara i form och kunna jobba längre. År 2001 uttalade han sig om att psykiskt sjuka borde gå till jobbet istället för att ligga sysslolösa hemma. I boken ”Non-working generation” skriver han även att 40-talister är lata och skor sig själva och lämnar notan till de som kommer efter.
10. När alliansregeringen föreslog att pensionsåldern skulle höjas så motiverade Kristersson detta med att ”man har ett ansvar att hålla sig i fysisk trim. I vissa jobb ingår det som en del av jobbet att hålla sig i trim. Andra tvingas fysiskt tänka på det, hur ska jag hålla mig i fysisk form?”
Så nu vet landets gruvarbetare, skogsarbetare, anställda inom sjukvården och andra med fysiskt tunga arbeten, att när ryggen tar slut innan de uppnått pensionsålder – så är det deras eget fel.
Ulf Kristersson har alltså uppenbarligen under sin politiska karriär samlat på sig massor av lik i lasten och skelett i garderoben. Ovanstående är ett axplock av vad som kommit fram. Kan en sådan person vara den som representerar staten Sverige som landets statsminister? Har han den personliga resning, rättskänsla, moral och det ekonomiska ansvar vi kan begära av en statsminister?
Nu kanske någon tänker, är Stefan Löfven så mycket bättre då? Löfven har lett en i stora drag handlingsförlamad regering och har i likhet med sina socialdemokratiska företrädare inte lyckats formulera en socialdemokratisk politik som kuggat in i 2000-talet. För mig får han gärna bytas ut. Men – några lik i lasten i likhet med Ulf Kristerssons har inte framkommit. Hade det funnits några, kan vi vara säkra på att de kommit upp i ljuset.
En uppföljande artikel om fler lik i lasten finns att ta del av här:
Sverigedemokraten Björn Söder röstades bort som talman för att en majoritet i riksdagen ansåg att han inte på ett seriöst sätt kunde representera Sverige utifrån vad han genom åren torgfört. Det var naturligtvis ett klokt ställningstagande.
Men hur är det då med den som utropat sig som vår självklara nästa statsminister, Ulf Kristersson? Naturligtvis har han inte varit helt felfri livet igenom, vilket jag inte heller begär. Människor är människor och ytterst sällan några änglar. Men det måste väl finnas gränser för hur många lik Kristersson har i lasten, för att inte tala om alla skelett i garderoben.
Ett litet snedsteg på vägen kan man överse med. Två kan tyda på en vana men ändå få passera. Men när det börjar handla om betydligt mer, väldigt mycket mer, så ger det en allt tydligare bild av en medborgares personliga resning, rättskänsla och moral. I Ulf Kristerssons fall blir det en bild av en myglare och fixare som tycks sakna det.
Några exempel på vad som framkommit genom åren i bland annat DN, Svenska Dagbladet, TV4 och SVT:
1. Under sin tid som socialborgarråd i Stockholm sålde Kristersson ut förskolor och assistansbolag till ett värde av 81 miljoner kronor – för 3,4 miljoner kronor. På bara tre år gjordes vinster på 65 miljoner i dessa verksamheter. Till exempel såldes Kulturkrabatens förskolor i Årsta för 635 000 kronor och redan året efter hade den nya förskolechefen tagit ut 9 miljoner i vinst och köpt en gård för bolagets pengar för 2 miljoner. Vantörs Hemtjänst såldes för 69 500 kronor och redan efter nio månader gjorde man vinst på 5,4 miljoner. Utförsäljningarna har i flera instanser, bland annat av regeringens egna utredare, dömts ut som olagliga men Kristersson och Moderaterna har avfärdat och stridit för att allt gått rätt till. Ska den mannen leda en regering som ska hålla i skattebetalarnas pengar?
2. Som socialborgarråd bodde Kristersson i en fin lägenhet på 125 kvm i centrala Stockholm. Enda problemet är att lägenheten tillhörde föreningen Ersta Diakonisällskap och var avsedd för svårt sjuka och hemlösa. Stockholm stad köpte tjänster av föreningen för flera miljoner och en förundersökning om mutbrott inleddes – men blev nedlagd. Kristersson konfronterades med uppgifterna i SVT:s program ”Hemlös”, men vägrade svara på några frågor om det och lämnade hastigt intervjun.
3. År 2005 uppdagades en stor barnhandelshärva där barn i Kina kidnappades och såldes för adoption till USA och Europa. Kristersson var vid tiden ordförande för Adoptionscentrum och valde att mörka skandalen, trots att flera av de adoptioner som gått genom Adoptionscentrum skett genom aktuella skandalbarnhem i Kina.
4. Under sin tid som socialförsäkringsminister bosatte sig Kristersson med sin fru i en attraktiv lägenhet i Stockholm. Lägenheten införskaffades utanför bostadskön, genom kontakter med Stefan Ränk, VD för bolaget Einar Mattsson. Så långt är det inte mycket att säga om. Det är fullt lagligt och tillåtet för privata fastighetsägare att låta en del lägenheter gå vid sidan om bostadskön. Men – Kristersson hade lämpligt nog tidigare sålt ut 1 200 allmännyttiga lägenheter till just det här bolaget för ett vrakpris i Stockholm på 6 600 kronor kvadratmetern.
5. Under större delen av 2001 anlitade Kristersson svart städhjälp och betalade enligt egen uppgift städerskan ”70-80 kronor i timmen”.
6. Under 2015-2016 åkte Kristersson 668 taxiresor för skattebetalarnas pengar. Notan blev 113 000 kronor. Detta trots att alla riksdagsledamöter tilldelas ett gratis SL-kort och uppmanas att i första hand åka kollektivt. När TV4 konfronterade Kristersson sa han att det var jobbigt att åka kollektivt eftersom han ofta har bagage med sig.
7. Under 2007, när Kristersson var socialborgarråd, åkte han och hans fru till Kina var tredje månad för 128 000 kronor. Självklart skattefinansierat. Kristersson påpekade att han var där för att föra samtal om mänskliga rättigheter och demokrati – något som rimligen inte är socialborgarråds mest självklara uppdrag. Kritiker menar att i själva verket följde han med sin fru som för Swedish China Trade Councils räkning sålde marknadsinformation.
8. När Kristersson valdes in i riksdagen i början av 90-talet sa han att hans mål var att ”bekämpa och avveckla välfärdsstaten.” I boken ”Non-working generation”, som kom ut 1994, jämför han det svenska välfärdssamhället och fackets inflytande med apartheidsystemet i Sydafrika.
9. År 2013, under sin tid som socialförsäkringsminister, sa Kristersson att den som är anställd ska själv ansvara för att vara i form och kunna jobba längre. År 2001 uttalade han sig om att psykiskt sjuka borde gå till jobbet istället för att ligga sysslolösa hemma. I boken ”Non-working generation” skriver han även att 40-talister är lata och skor sig själva och lämnar notan till de som kommer efter.
10. När alliansregeringen föreslog att pensionsåldern skulle höjas så motiverade Kristersson detta med att ”man har ett ansvar att hålla sig i fysisk trim. I vissa jobb ingår det som en del av jobbet att hålla sig i trim. Andra tvingas fysiskt tänka på det, hur ska jag hålla mig i fysisk form?”
Så nu vet landets gruvarbetare, skogsarbetare, anställda inom sjukvården och andra med fysiskt tunga arbeten, att när ryggen tar slut innan de uppnått pensionsålder – så är det deras eget fel.
Ulf Kristersson har alltså uppenbarligen under sin politiska karriär samlat på sig massor av lik i lasten och skelett i garderoben. Ovanstående är ett axplock av vad som kommit fram. Kan en sådan person vara den som representerar staten Sverige som landets statsminister? Har han den personliga resning, rättskänsla, moral och det ekonomiska ansvar vi kan begära av en statsminister?
Nu kanske någon tänker, är Stefan Löfven så mycket bättre då? Löfven har lett en i stora drag handlingsförlamad regering och har i likhet med sina socialdemokratiska företrädare inte lyckats formulera en socialdemokratisk politik som kuggat in i 2000-talet. För mig får han gärna bytas ut. Men – några lik i lasten i likhet med Ulf Kristerssons har inte framkommit. Hade det funnits några, kan vi vara säkra på att de kommit upp i ljuset.
En uppföljande artikel om fler lik i lasten finns att ta del av här:
onsdag 17 april 2019
Jag kanske var först...
Lokaltidningen vecka 23, 1996
Någon skickade mig det här klippet.
Som de tjatade! Redaktionen sa nej först. De vill ha reklam, de får annonsera!
Jag bevakade både Täby och Vallentuna på den tiden och hade, som man säger, jämt skägg. Det kunde bli 30 samtal in på en dag om man hade otur. Om dagisavgiften höjdes i Vallentuna så ringde två. Det var folkstorm. Hände samma sak i Täby så ringde telefonen non stop i flera veckor. Skriva fick man göra på nätterna.
Fredrik Reinfeldt ringde.
- Varför skriver ni inte. Ingen har någonsin haft en sådan stödgrupp tidigare. Det här är nytt!
Men redaktionen var stenhård så jag sa: Du får annonsera!
Jag kommer inte ihåg vad för påtryckningar som fick Redaktionen att ändra sig men intervjun blev uppenbarligen gjord.
Och så här gick det alltså till när Fredrik Reinfeldt lobbades in för att bli statsministerkandidat. Sju tunga Täby-moderater slog näven i bordet och såg helt enkelt till att det blev så. Fredrik Reinfeldt har med andra ord seglat på en räkmacka i hela sitt liv.
Med närmare 15 miljoner på banken berättar han för oss att vi ska jobba till 75. Och det är bara början.
Det är ju märkligt att han aldrig öppnar sitt hjärta för oss...
Newsner
Greiders vrede efter förslaget att jobba till 75: ”Reinfeldt har aldrig pratat med någon kommunalanställd”
– Han har en norm i huvudet, och det är den högre tjänstemannens som är normen för hur han tänker här. Och det är oansvarigt, det här är en jättefråga. Den enda lösningen på lång sikt, om man ska få det hela att gå ihop så att säga, är att vi förbättrar arbetsmiljön dramatiskt i flera olika yrken. Så att folk orkar jobba längre.
tisdag 12 mars 2019
Jag vill också ha ett förtroendeuppdrag...
... som jag kan missköta och få 9,9 miljoner kronor i avgångsvederlag eller inkomsgaranti, strunt samma vad det kallas. Det är ju så många som fått avgå nu så det borde väl finnas plats lite varstans i partierna. Jag skulle kunna säga att jag hyr min egen bostad av mig själv för 12 000 kr per månad och på så sätt lura till mig en extraslant förutom det generösa riksdagsarvodet. Sen kan jag tipsa Expressen själv om skandalen så jag får avgå så fort som möjligt och bli politisk vilde. Säg bara till så ställer jag upp!
Carlsson Löfdahl kan nu få 9,9 miljoner kronor – i arvode och inkomstgaranti till pensionen
Carlsson Löfdahl kan nu få 9,9 miljoner kronor – i arvode och inkomstgaranti till pensionen
L-toppen blir politisk vilde – efter AB:s avslöjanden om lägenhetsskandalen
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Eo3zbG/carlsson-lofdahl-kan-nu-fa-99-miljoner-kronor--i-arvode-och-inkomstg
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Eo3zbG/carlsson-lofdahl-kan-nu-fa-99-miljoner-kronor--i-arvode-och-inkomstg
lördag 1 december 2018
onsdag 29 augusti 2018
UG om Extremhögern...
Se Uppdrag Granskning om Extremhögern och den olustige Alexander Bard och Ingrid Carlqvist som till synes så aningslöst för ut deras sjuka budskap i oseriösa alternativmedier. Allt i tron att hon är en i gänget. Det är hon inte. Hon är kvinna. Men just nu passar hon bra in i rollen som budbärare, en som drar på sig allmänhetens ilska som en ren service åt de iskalla, empatilösa männen.
Uppdrag granskning
Säsong 19 -
Alternativhögern i Sverige
Alternativhögern i Sverige, en internationell rörelse bestående av en grupp högerextrema personer som på ett radikalt sätt vill förändra världen. Med grov rasistisk och antisemitisk propaganda på nätet försöker alt-rightrörelsen få fäste för sina extrema åsikter i Sverige. Programledare: Karin Mattisson.
Den extrema högern i form av Sverigedemokraterna, uppklädd i fina kostymer vill på ytan verka anständig. Men under rocken döljs bockfoten och vargklorna.
Det var dem vi råkade få syn på i Morgonpasset i morse.
Uppdrag granskning
Säsong 19 -
Alternativhögern i Sverige
Alternativhögern i Sverige, en internationell rörelse bestående av en grupp högerextrema personer som på ett radikalt sätt vill förändra världen. Med grov rasistisk och antisemitisk propaganda på nätet försöker alt-rightrörelsen få fäste för sina extrema åsikter i Sverige. Programledare: Karin Mattisson.
Och läs här
om vad Jimmie Åkesson skulle göra med Public Service - P3 - om han hade makten. Daniel Suhonen:
Det var dem vi råkade få syn på i Morgonpasset i morse.
söndag 29 juli 2018
MSB: Ryssland försöker splittra Sverige
”Migrationen är en infekterad fråga som det finns många olika emotionella uppfattningar om”, säger Fredrik Konnander på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Foto: MSB
MSB: Ryssland försöker splittra Sverige
Ryssland försöker splittra Sverige genom att elda på den infekterade migrationsdebatten. Syftet är att rikta fokus bort från internationella frågor som Kreml vill ha inflytande över.
– Det är den gamla söndra och härska-tekniken, säger Fredrik Konnander på MSB.
EU har listat över 3.500 fall av Kremlvänlig desinformation om väst, flera av dem handlar om Sverige och en stor del av dem är kopplade till migrationsfrågan.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som har i uppdrag att skydda Sverige mot informationspåverkan, menar att Sverige har hamnat i ökat ryskt fokus sedan 2013–2014.
– Om man tidigare såg att det ibland blänkte till kan man konstatera att sökljuset lyser på Sverige ganska ofta nu. Det finns ett ökat intresse, sällan i positiva termer, säger Fredrik Konnander, verksamhetsansvarig på myndigheten.
Fyra narrativ
Det finns fyra narrativ (verklighetsbilder) som dominerar: att lag och ordning inte upprätthålls, att Sverige är moraliskt dekadent, styrs av USA och att svenskar är russofober. Narrativen sprids både genom traditionella och sociala medier.
Migrationsfrågan utgör en del av narrativet om att Sverige inte kan upprätthålla lag och ordning. Syftet är enligt MSB att angripa en svag punkt i det svenska samhället.
– När du vill påverka ett samhälle genomför du en målgruppsanalys för att hitta svagheter. Migrationen är en infekterad fråga som det finns många olika emotionella uppfattningar om. Man driver in en kil för att skapa splittring, det är den gamla söndra och härska-tekniken.
Intern splittring
Syftet med söndra och härska-tekniken är att Sverige ska få fullt upp att hantera inrikespolitiska frågor, så att landet har mindre energi att lägga på utrikespolitiken. Samma teknik används mot andra EU-medlemsstater och mot EU som helhet.
– Ryssland vill gärna ses som stormakt och påverka världspolitiken, men har samtidigt 15 gånger lägre BNP än EU. Kan man splittra EU vinner man oerhört mycket.
FYRA RYSKA NARRATIV
Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap sprids det fyra övergripande narrativ (verklighetsbilder) om Sverige från rysk sida. Att Sverige:
är ett land i förfall, där lag och ordning inte upprätthålls.
är ett moraliskt dekadent och sekulärt samhälle.
styrs av USA och är hemlig medlem i Nato.
svenskar är russofober och alla investeringar i försvarssektorn är baserade på påhittade hot från Ryssland.
Vill man till exempel nå vita män pratar man om feminism eller att invandrare tar deras jobb, säger Gustav Martner.
onsdag 21 februari 2018
Vår dyraste politiker....
Det flimrade förbi en artikel på facebook som det ju gör ibland. Den här gången var det till och med en ledare ur Aftonbladet från 6 september 2016. Men med tanke på det aktuella debattämnet kan den gott läsas igen. Det var väl också därför den cirkulerade på fejan.
Filippa Reinfeldt är vår dyraste politiker
tis 06 sep 2016
Världens dyraste upphandling,
världens dyraste sjukhus,
världens dyraste strumpor...
Filippa Reinfeldt är förmodligen den politiker som kostat svenska skattebetalare allra mest. Hon har samtidigt gjort det till en konst att ducka kritik. Nu senast handlade det om Stockholms läns landstings upphandling av strumpor för sextusen kronor paret. Notan för avtalet som slöts mellan Filippa Reinfeldts alliansmajoritet och leverantören OneMed 2014 kommer att landa på en miljard mer än beräknat.
Att vara heltidspolitiker är inte vilket yrke som helst. De beslut som tas kan ge effekter för lång tid framöver. Ansvaret tar inte slut bara för att man påbörjat någon annan yrkeskarriär. Men Filippa Reinfeldt tycker inte det, med motiveringen att hon har lämnat politiken.
Strumpmiljarden är ingen enskild händelse. Filippa Reinfeldt har flera liknande affärer på sitt samvete.
Vidgade hälsoklyftor
När hon satt vid makten i Stockholms läns landsting infördes ett systemskifte. Mellan 2006 och 2014 var huvudstaden ett skyltfönster för Moderaternas marknadsliberala välfärdspolitik. Offentliga vårdcentraler privatiserades i rask takt. Vårdcentralen Serafen på Kungsholmen blev skräckexemplet när den såldes till några läkare för knappt sjuhundra tusen, för att kort efteråt säljas vidare för 20 miljoner till riskkapitalägda Capio.
Filippa Reinfeldts hjärtefråga var att konkurrensutsätta vård och omsorg. I valfrihetens namn infördes Vårdval Stockholm som kraftigt gynnade områden med friska patienter. Över en natt förlorade vårdcentraler i fattiga områden mer än en tredjedel av intäkterna när den extra ersättning de tidigare fått för områdets vårdtyngd försvann. Rinkeby vårdcentral tvingades säga upp hälften av personalen.
Vårdcentraler i innerstan och välbärgade förorter ökade i stället sina intäkter med 8-10 procent. Hälsoklyftorna i Stockholm vidgades och vårdföretagare med lätt sjuka patienter kunde tälja guld med pennkniv.
I efterhand har vårdvalet fått göras om med mer riktade pengar dit behoven är störst. "Vi kunde inte veta hur det skulle bli innan systemet var i gång", sa Filippa Reinfeldt.
60 miljarder
I Solna håller Nya Karolinska sjukhuset just på att färdigställas. Beslutet att bygga det nya prestigesjukhuset fattades av Filippa Reinfeldt och alliansen i Stockholms läns landsting. Nya Karolinska har kritiserats för att sjuhuset ska satsa på specialistvård. Det kommer heller inte på långa vägar att täcka vårdbehoven i den växande Stockholmsregionen. Men även finansieringsmodellen, där det offentliga samverkar med det privata näringslivet, har fått kritik från många håll. Den dåvarande alliansregeringen försökte övertala Filippa Reinfeldt att avstå från affären. Men sjukvårdslandstingsrådet körde på.
I dag har bygget försenats med tre år och är kantat av hemlighållna avtal. Slutnotan har ideligen justerats uppåt. För sex år sedan låg den på 14,5 miljarder. Idag uppgår den totala summan för bygget och driften av sjukhuset till över 60 miljarder och beskrivs som världens dyraste sjukhus.
Högt värderade kunskaper
2012 beslutade alliansmajoriteten att S:t Görans sjukhus skulle fortsätta att drivas privat. I slutskedet stod kampen mellan vårdföretagen Capio och Aleris, där Capio drog det längsta strået i vad som då var världens största upphandling av akutsjukvård.
I efterhand var Aleris kritiska till att de inte haft tillgång till samma information som Capio. I dag jobbar Filippa Reinfeldt för Aleris. Vad hennes kunskaper kring upphandlingar är värda för vårdkapitalisterna är inte svårt att föreställa sig.
Förhoppningsvis fick hon i varje fall bra betalt.
Robert Aschberg i AB idag:
Nya Karolinska = 47 miljoner ni aldrig ser igen...
Läs hans krönika här.
Jag vill bara säga det, att jag tycker väldigt mycket om Filippa Reinfeldt. Jag har haft äran att intervjua henne några gånger och har bara gott att säga om denna kloka kvinna. Det är bara det där med alla privatiseringar... Ja, ni förstår.
Och har man som jag träffat henne med exmaken och funnit att det i praktiken är hon som har huvudet på skaft... Ja, då förstår ni också resten. Skattebetalarna lär få betala länge för makarna Reinfeldts latjo-lajban-låda, den så kallade makten.
Och så det här med det ärofyllda gamla KS där jag jobbade i 17 år. Nästan dagligen uppmanades vi spara på allt från dasspapper till pappersmuggar. Ja ja ja, ni förstår...
tis 06 sep 2016
världens dyraste sjukhus,
världens dyraste strumpor...
Filippa Reinfeldt är förmodligen den politiker som kostat svenska skattebetalare allra mest. Hon har samtidigt gjort det till en konst att ducka kritik. Nu senast handlade det om Stockholms läns landstings upphandling av strumpor för sextusen kronor paret. Notan för avtalet som slöts mellan Filippa Reinfeldts alliansmajoritet och leverantören OneMed 2014 kommer att landa på en miljard mer än beräknat.
Att vara heltidspolitiker är inte vilket yrke som helst. De beslut som tas kan ge effekter för lång tid framöver. Ansvaret tar inte slut bara för att man påbörjat någon annan yrkeskarriär. Men Filippa Reinfeldt tycker inte det, med motiveringen att hon har lämnat politiken.
Strumpmiljarden är ingen enskild händelse. Filippa Reinfeldt har flera liknande affärer på sitt samvete.
Vidgade hälsoklyftor
När hon satt vid makten i Stockholms läns landsting infördes ett systemskifte. Mellan 2006 och 2014 var huvudstaden ett skyltfönster för Moderaternas marknadsliberala välfärdspolitik. Offentliga vårdcentraler privatiserades i rask takt. Vårdcentralen Serafen på Kungsholmen blev skräckexemplet när den såldes till några läkare för knappt sjuhundra tusen, för att kort efteråt säljas vidare för 20 miljoner till riskkapitalägda Capio.
Filippa Reinfeldts hjärtefråga var att konkurrensutsätta vård och omsorg. I valfrihetens namn infördes Vårdval Stockholm som kraftigt gynnade områden med friska patienter. Över en natt förlorade vårdcentraler i fattiga områden mer än en tredjedel av intäkterna när den extra ersättning de tidigare fått för områdets vårdtyngd försvann. Rinkeby vårdcentral tvingades säga upp hälften av personalen.
Vårdcentraler i innerstan och välbärgade förorter ökade i stället sina intäkter med 8-10 procent. Hälsoklyftorna i Stockholm vidgades och vårdföretagare med lätt sjuka patienter kunde tälja guld med pennkniv.
I efterhand har vårdvalet fått göras om med mer riktade pengar dit behoven är störst. "Vi kunde inte veta hur det skulle bli innan systemet var i gång", sa Filippa Reinfeldt.
60 miljarder
I Solna håller Nya Karolinska sjukhuset just på att färdigställas. Beslutet att bygga det nya prestigesjukhuset fattades av Filippa Reinfeldt och alliansen i Stockholms läns landsting. Nya Karolinska har kritiserats för att sjuhuset ska satsa på specialistvård. Det kommer heller inte på långa vägar att täcka vårdbehoven i den växande Stockholmsregionen. Men även finansieringsmodellen, där det offentliga samverkar med det privata näringslivet, har fått kritik från många håll. Den dåvarande alliansregeringen försökte övertala Filippa Reinfeldt att avstå från affären. Men sjukvårdslandstingsrådet körde på.
I dag har bygget försenats med tre år och är kantat av hemlighållna avtal. Slutnotan har ideligen justerats uppåt. För sex år sedan låg den på 14,5 miljarder. Idag uppgår den totala summan för bygget och driften av sjukhuset till över 60 miljarder och beskrivs som världens dyraste sjukhus.
Högt värderade kunskaper
2012 beslutade alliansmajoriteten att S:t Görans sjukhus skulle fortsätta att drivas privat. I slutskedet stod kampen mellan vårdföretagen Capio och Aleris, där Capio drog det längsta strået i vad som då var världens största upphandling av akutsjukvård.
I efterhand var Aleris kritiska till att de inte haft tillgång till samma information som Capio. I dag jobbar Filippa Reinfeldt för Aleris. Vad hennes kunskaper kring upphandlingar är värda för vårdkapitalisterna är inte svårt att föreställa sig.
Förhoppningsvis fick hon i varje fall bra betalt.
Robert Aschberg i AB idag:
Nya Karolinska = 47 miljoner ni aldrig ser igen...
Läs hans krönika här.
torsdag 1 februari 2018
måndag 14 augusti 2017
Det bästa om Anders Borg...
Expressen:
LEIF GW PERSSON
Jämfört med mig – i min krafts dagar – är Borg en usel amatör
Publicerad 13 aug 2017 kl 05.31
Fredagen den 28 juli befinner sig Anders Borg på en privat fest på Husarö i Stockholms skärgård. Totalt sextiotalet deltagare varav ett tiotal barn. Snittnykterheten bland de vuxna deltagarna är låg. Dessutom det vanliga dryga halvdussinet som pudrat näsan, dragit i sig en holk eller knaprat både uppåt och neråt.
Vi talar icke om rikets etablissemang, snarare det genomsnittliga Stureplansklientelet, fast med ett undantag. Anders Borg som ensam har större medial och social fallhöjd än resten av sällskapet tillsammans. Och om denna sociala begivenhet vet jag numera allt som är värt att veta.
Anders Borg har så småningom blivit rejält packad, osams med värden och värdinnan angående kvaliteten på det nattläger som han tilldelats och vid elvatiden på kvällen har han fått elavbrott i sitt så dags obefintliga huvud och inför en mindre krets av medgäster gjort sig skyldig till det som man på juristprosa kallar för ofredande, sexuellt ofredande och förolämpning.
Angående delinkventens exponering av det egna organet går uppgifterna isär såväl vad gäller storleken på redskapet som omfattningen och längden på själva förevisningen. Den av mina uppgiftslämnare som jag tillmäter störst värde – trogen läsare av mina romaner sedan länge – menar att min gamle romanhjälte Evert Bäckström, mannen med Supersalamin, inte på minsta vis skulle ha känt sig hotad.
LEIF GW PERSSON
Jämfört med mig – i min krafts dagar – är Borg en usel amatörPublicerad 13 aug 2017 kl 05.31
Fredagen den 28 juli befinner sig Anders Borg på en privat fest på Husarö i Stockholms skärgård. Totalt sextiotalet deltagare varav ett tiotal barn. Snittnykterheten bland de vuxna deltagarna är låg. Dessutom det vanliga dryga halvdussinet som pudrat näsan, dragit i sig en holk eller knaprat både uppåt och neråt.
Vi talar icke om rikets etablissemang, snarare det genomsnittliga Stureplansklientelet, fast med ett undantag. Anders Borg som ensam har större medial och social fallhöjd än resten av sällskapet tillsammans. Och om denna sociala begivenhet vet jag numera allt som är värt att veta.
Anders Borg har så småningom blivit rejält packad, osams med värden och värdinnan angående kvaliteten på det nattläger som han tilldelats och vid elvatiden på kvällen har han fått elavbrott i sitt så dags obefintliga huvud och inför en mindre krets av medgäster gjort sig skyldig till det som man på juristprosa kallar för ofredande, sexuellt ofredande och förolämpning.
Angående delinkventens exponering av det egna organet går uppgifterna isär såväl vad gäller storleken på redskapet som omfattningen och längden på själva förevisningen. Den av mina uppgiftslämnare som jag tillmäter störst värde – trogen läsare av mina romaner sedan länge – menar att min gamle romanhjälte Evert Bäckström, mannen med Supersalamin, inte på minsta vis skulle ha känt sig hotad.
Läs hela krönikan här.
måndag 10 juli 2017
Fruktansvärt!
Expressen:
K-G BERGSTRÖM:
Trodde aldrig jag skulle se nazister marschera – men nu har det skett
Publicerad 8 jul 2017 kl 21.07
Den här krönikan om Gustav Fridolins Almedalstal kommer inte att inledas med något citat ur talet. I stället med något som skildrar det mest skrämmande under årets Almedalsvecka:
”Det är så vidrigt att jag som jude år 2017, ska behöva känna mig otrygg, när jag går på Visbys gator”. Den som sa så här till DN är Willy Silberstein. Under många år var han ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.
Själv trodde jag aldrig att jag skulle behöva se nazister marschera i Sverige. Men det är precis vad som skett i Visby i veckan.
Det framstår som svårbegripligt att de gavs tillstånd att vara här. Av allt att döma kommer Region Gotland inte att göra om misstaget, men skadan är redan skedd. 38 nazister har förstört för tusentals andra. Dels för dem som valde att inte åka hit – av rädsla eller i protest – dels för de som störts av deras högröstade närvaro. Nu i kväll skanderade de mot Gustav Fridolin när han kort berörde nazismen. Sen avmarscherade de i samlad tropp från mötesplatsen med rop om klassförrädare .Tidigare på lördagen försökte de störa hans presskonferens.
De uppges också ha ett extra ont öga till oss som jobbar för DN och Expressen. Varför? Därför att ägarfamiljen är judisk. Man kan knappast tro att det i det civiliserade Sverige finns människor som inget tycks ha lärt av Förintelsen och som beter sig som Hitlers anhang för 80 år sen.
Läs hela krönikan här.
Och Expressen:
HANNE KJÖLLER
Vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner?
Med nazistiska Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i färskt minne funderar jag över hur tankarna går hos de rödmärkta opinionsbildare och politiker som redan förbrukat alla kraftord.
Diskussionen om Nya Tiders närvaro på Bokmässan, och om man ska hälsa på Sverigedemokrater i riksdagen eller inte, framstår i dag som ett bortskämt kacklande i en grund ankdamm.
För jo, demokratiskt bortskämd har vänstern varit, när den kunnat kosta på sig att förbruka Breivikassociationer med liberala debattörer. När fascist- och nazistetiketter, liksom paralleller till 1930-talets Tyskland, använts för att beskriva personer eller rörelser som varken är det ena eller det andra.
Så vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner? När NMR förgiftar det offentliga rummet genom sin ”uppsökande verksamhet”?
Kanske hade jag varit naiv. Men jag hade trott att nazisterna skulle stå i sitt hörn. Att den som ville bara kunde nonchalera dem.
Men så blev det alltså inte. Där människor samlades, samlades också nazisterna. Ibland skränades ”folkförrädare”. Ibland bara tysta, med benen isär och armarna korslagda över bröstet, psykstirrandes på den som talade.
Yttrandefrihet är en grundsten i varje demokrati. Och inskränkningar vanskliga. Det fanns många som menade att Svenskarnas Parti, föregångare till NMR, borde stoppats från att demonstrera i Jönköping den 1 maj 2014. Kommunen försökte, men förvaltningsrätten gav nazisterna rätt.
Och då är det faktiskt bara att lägga ned. Den dag polisen börjar gå emot domstolarnas beslut är Sverige inte längre en rättsstat.
Dessvärre fick vi denna gång ingen domstolsprövning om NMR:s närvaro. Det är beklagligt. För det hade varit intressant att se hur förvaltningsrätten agerat om någon av de organisationer som hade tänkt vara på plats hela veckan – och som hade rimliga skäl att frukta nazisternas närvaro – hade vänt sig till rätten. Men som i stället åkte hem.
Även en yttrandefrihetsfundamentalist måste erkänna den ytterligare nivå av målkonflikt som kommit i ljuset. Nu handlar det inte bara om hetslagstiftning och yttrandefrihetens begränsningar. Om NMR mer eller mindre tömmer Almedalen på folk måste man fråga sig om yttrandefriheten stärkts eller försvagats?
Retoriska frågor har ställts om vad som skulle hända om IS ansökte om en tältplats. Men vad är egentligen det juridiska svaret på den frågan?
För det juridiska är avgörande för det politiska. Men något politiskt svar har vi inte fått. När partiledarna fått frågan om nazisternas närvaro tycks de snarare ha svarat på vad de tycker om nazismen. För om man inte bara tycker att NMR är förskräcklig, utan att det också är förskräckligt att de fått tillstånd att vara här, bör man väl rimligtvis ha någon politisk idé om vad man kan göra för att det inte händer igen.
För den fortsatta diskussionen behöver vi veta om NMR:s tillstånd blott förklaras av ogenomtänkta kommunala och polisiära beslut. Eller om nazister, jihadister eller andra terrorrörelser faktiskt har ett stöd i svensk grundlag för att bli ett återkommande inslag vid diverse offentliga evenemang.
Jag brukar argumentera för en fri debatt. Men nu handlar det inte längre om debatt. Det handlar om grundlagen kan användas som en hävstång för terror.
K-G BERGSTRÖM:
Trodde aldrig jag skulle se nazister marschera – men nu har det skett
Publicerad 8 jul 2017 kl 21.07
Den här krönikan om Gustav Fridolins Almedalstal kommer inte att inledas med något citat ur talet. I stället med något som skildrar det mest skrämmande under årets Almedalsvecka:
”Det är så vidrigt att jag som jude år 2017, ska behöva känna mig otrygg, när jag går på Visbys gator”. Den som sa så här till DN är Willy Silberstein. Under många år var han ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism.
Själv trodde jag aldrig att jag skulle behöva se nazister marschera i Sverige. Men det är precis vad som skett i Visby i veckan.
Det framstår som svårbegripligt att de gavs tillstånd att vara här. Av allt att döma kommer Region Gotland inte att göra om misstaget, men skadan är redan skedd. 38 nazister har förstört för tusentals andra. Dels för dem som valde att inte åka hit – av rädsla eller i protest – dels för de som störts av deras högröstade närvaro. Nu i kväll skanderade de mot Gustav Fridolin när han kort berörde nazismen. Sen avmarscherade de i samlad tropp från mötesplatsen med rop om klassförrädare .Tidigare på lördagen försökte de störa hans presskonferens.
De uppges också ha ett extra ont öga till oss som jobbar för DN och Expressen. Varför? Därför att ägarfamiljen är judisk. Man kan knappast tro att det i det civiliserade Sverige finns människor som inget tycks ha lärt av Förintelsen och som beter sig som Hitlers anhang för 80 år sen.
Läs hela krönikan här.
Och Expressen:
HANNE KJÖLLER
Vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner?
Med nazistiska Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i färskt minne funderar jag över hur tankarna går hos de rödmärkta opinionsbildare och politiker som redan förbrukat alla kraftord.
Diskussionen om Nya Tiders närvaro på Bokmässan, och om man ska hälsa på Sverigedemokrater i riksdagen eller inte, framstår i dag som ett bortskämt kacklande i en grund ankdamm.
För jo, demokratiskt bortskämd har vänstern varit, när den kunnat kosta på sig att förbruka Breivikassociationer med liberala debattörer. När fascist- och nazistetiketter, liksom paralleller till 1930-talets Tyskland, använts för att beskriva personer eller rörelser som varken är det ena eller det andra.
Så vilka ord finns kvar när nazisterna nu flyttar fram sina positioner? När NMR förgiftar det offentliga rummet genom sin ”uppsökande verksamhet”?
Kanske hade jag varit naiv. Men jag hade trott att nazisterna skulle stå i sitt hörn. Att den som ville bara kunde nonchalera dem.
Men så blev det alltså inte. Där människor samlades, samlades också nazisterna. Ibland skränades ”folkförrädare”. Ibland bara tysta, med benen isär och armarna korslagda över bröstet, psykstirrandes på den som talade.
Yttrandefrihet är en grundsten i varje demokrati. Och inskränkningar vanskliga. Det fanns många som menade att Svenskarnas Parti, föregångare till NMR, borde stoppats från att demonstrera i Jönköping den 1 maj 2014. Kommunen försökte, men förvaltningsrätten gav nazisterna rätt.
Och då är det faktiskt bara att lägga ned. Den dag polisen börjar gå emot domstolarnas beslut är Sverige inte längre en rättsstat.
Dessvärre fick vi denna gång ingen domstolsprövning om NMR:s närvaro. Det är beklagligt. För det hade varit intressant att se hur förvaltningsrätten agerat om någon av de organisationer som hade tänkt vara på plats hela veckan – och som hade rimliga skäl att frukta nazisternas närvaro – hade vänt sig till rätten. Men som i stället åkte hem.
Även en yttrandefrihetsfundamentalist måste erkänna den ytterligare nivå av målkonflikt som kommit i ljuset. Nu handlar det inte bara om hetslagstiftning och yttrandefrihetens begränsningar. Om NMR mer eller mindre tömmer Almedalen på folk måste man fråga sig om yttrandefriheten stärkts eller försvagats?
Retoriska frågor har ställts om vad som skulle hända om IS ansökte om en tältplats. Men vad är egentligen det juridiska svaret på den frågan?
För det juridiska är avgörande för det politiska. Men något politiskt svar har vi inte fått. När partiledarna fått frågan om nazisternas närvaro tycks de snarare ha svarat på vad de tycker om nazismen. För om man inte bara tycker att NMR är förskräcklig, utan att det också är förskräckligt att de fått tillstånd att vara här, bör man väl rimligtvis ha någon politisk idé om vad man kan göra för att det inte händer igen.
För den fortsatta diskussionen behöver vi veta om NMR:s tillstånd blott förklaras av ogenomtänkta kommunala och polisiära beslut. Eller om nazister, jihadister eller andra terrorrörelser faktiskt har ett stöd i svensk grundlag för att bli ett återkommande inslag vid diverse offentliga evenemang.
Jag brukar argumentera för en fri debatt. Men nu handlar det inte längre om debatt. Det handlar om grundlagen kan användas som en hävstång för terror.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)