Sedan jag varit i kontakt med TV4:s Marcus Oscarsson angående Barcelonaavtalet här intill, skrev jag även följande fråga till honom:
- Ett annat envist rykte är att Göran P och S skulle ha snott pensionärernas pengar - 258 miljarder kr - till statskassan. Jag tror mig veta att det var en enig riksdag utom V som gjorde detta. Kan du möjligen utveckla så vi får fakta. Mycket tacksam för svar!
Och han svarade:
- Även det är helt fel. Varifrån får du alla dessa rykten? Ett tips är att gå ur den gruppen där du läser allt detta. Se här: https://www.na.se/artikel/opinion/ledare/nej-han-snodde-inte-258-miljarder
Han hänvisar alltså till samma artikel som jag brukar hänvisa till. Bara för att den är så bra lägger jag den här också:
Han hänvisar alltså till samma artikel som jag brukar hänvisa till. Bara för att den är så bra lägger jag den här också:
PS. Jag är inte med i någon grupp. Dessa fejk-news dyker upp överallt. Allt för att lura väljarna! DS
Nej, han snodde inte 258 miljarder
Det är en frestande tanke. Tänk om det någonstans på vinden ligger en kartong full med tusenlappar. Och det är dina pengar. Pengar som du bara kan plocka fram och använda.
Kanske är det den tanken som driver insändarskribenter och andra att tala om den ”stöld” som Göran Persson sägs ha gjort någon gång på 90-talet. Lömskt ska han ha snott 258 miljarder kronor från pensionärerna. Tänk om pensionärerna bara kunde få tag i den där kartongen med 258 miljarder kronor ...
Det är bara det att bilden är genomfalsk. Göran Persson stal inte 258 miljarder kronor från pensionärerna. Så här gick det till:
Bakom det nya pensionssystemet som beslutades på 90-talet stod fem partier, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna.
Faktum är att beslutet om det nya pensionssystemet fattades i juni 1994, då Sveriges statsminister hette Carl Bildt. Göran Persson var inte ens partiledare. Han var ekonomisk talesperson för Socialdemokraterna.
En del av det nya pensionssystemet var att garantipensionen, efterlevandepensionen och förtidspensionen skulle lyftas bort från ATP-systemet. Tanken var att systemet för inkomstpensioner skulle fungera oberoende av statens finanser.
Utgångspunkten var alltså ett ATP-system som var anpassat för såväl inkomstpensioner som för garantipensioner, efterlevandepensioner och förtidspensioner. Pengar hade betalats in till systemet för att klara alla dessa typer av pensioner.
När nu flera typer av pensioner skulle lyftas bort från ATP-systemet, blev det logiskt att föra över en del av pengarna till staten. Den så kallade pensionsgenomförandegruppen kom fram till att det borde handla om ungefär 320 miljarder kronor. Men gruppen kom överens om att överföringen inte borde vara större än 258 miljarder kronor, för säkerhets skull.
Mycket riktigt skedde detta under Göran Persson regeringstid. Men fem av riksdagens sex partier var överens. Att anklaga Göran Persson för detta blir absurt. Och någon stöld handlade det naturligtvis inte om. Det var ett legitimt politiskt beslut.
2008 slog finanskrisen till. Följden blev att pensionsbromsen trädde i kraft. När landets ekonomi krymper blir det mindre pengar över för pensioner. Och pensionärerna är sannerligen inte den enda grupp som drabbats av krisen. Men då väcker någon tanken: Tänk om det finns ett kassaskrin någonstans, som Göran Persson har lagt beslag på. Då kanske inte pensionsbromsen behövs. Och så glömmer vi liksom bort varför den där överföringen på 258 miljarder kronor gjordes. Vips, så är det bara att kräva att staten återför pengarna. Som om 258 miljarder kronor skulle kunna överföras från staten, utan att det kostar någonting. Som om pengarna bara ligger där och dräller till ingen nytta.
Visst kan pensionärer kräva att få 258 miljarder av staten. Men kom inte och snacka om stöld. Och inbilla dig inte att det går att göra utan att det märks. Kanske i form av sämre statsbidrag till kommuner och landsting. Och bland de grupper som är mest beroende av servicen från kommuner och landsting finns just pensionärer.
Lars Ströman
Historiens största stöld
Olov Abrahamsson22:01 | 2014-09-02
LEDARE Thomas Lundberg, ombudsman på IF Metall Norrbotten och expert på sociala frågor, har gjort en intressant genomgång av hur arbetsgivaravgiften förändrats under de borgerliga regeringsåren.
Den totala arbetsgivaravgiften uppgick till 32,4 procent år 2007. I dag, valåret 2014, är den 31,42 procent. Det är i sig ingen stor förändring.
Men tittar vi på de olika delarna i arbetsgivaravgiften blir det väldigt dramatiskt.
2007 uppgick den sociala delen (den som finansierar sjukförsäkring, pensioner, arbetsskadeförsäkring m m ) i arbetsgivaravgiften till 28,02 procent. Den allmänna löneavgiften, som i princip är en vanlig skatt, uppgick till 4,40 procent.
2014 uppgår den sociala delen till 21,54 procent. Den allmänna löneavgiften, alltså den rent fiskala delen, har stigit till hela 9,88 procent!
NSD
Historiens största stöld
Annorlunda uttryckt: En stor bunt med pengar – som tidigare användes för att finansiera löntagarnas trygghet vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet – slinker nu i stället rakt in i finansminister Anders Borgs statsbudget.
Det är inga struntsummor. Thomas Lundberg har räknat ut att det handlar om hela 314 miljarder kronor sedan 2007!
"Det är historiens största stöld av löntagarna i Sverige", konstaterar han.
Det är hårda ord. Men betänker vi vad arbetsgivaravgiften egentligen är så finns det fog för reaktionen.
Borgarna beskriver gärna arbetsgivaravgiften som en pålaga på företagen. Men i realiteten är den ett löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att ha inkomsttrygghet om de blir arbetslösa, sjuka, är föräldralediga, när de blir pensionärer eller skadar sig på jobbet.
I verkligheten fungerar arbetsgivaravgiften som en socialförsäkringsavgift.
Ursprungsidén är att finansiera vettiga trygghetssystem för arbetare och tjänstemän.
Men under Anders Borg har inriktningen blivit en annan. En växande del av arbetsgivaravgiften har istället använts för att finansiera statsbudgeten – i praktiken har det handlat om regeringens alla skattesänkningar (jobbskatteavdragen, förmögenhetsskatten, bolagsskatten, krogmomsen m m ) plus att betala räntorna på statsskulden.
De sociala trygghetssystemen har, enkelt uttryckt, betalat borgarnas skattesänkningskalas.
Borgarna själva vill framställa det som att de sänkt skatterna och på så sätt gynnat löntagarna.
Men i själva verket är det löntagarna själva som finansierat skattesänkningarna genom urholkade trygghetssystem.
Det man tjänat på gungorna förlorar man på karusellerna. Om detta borde vi också tala en del inför höstens val.
Thomas Lundbergs granskning förtjänar att spridas till LO- och TCO-medlemmar i alla delar av vårt avlånga land.
LEDARE Thomas Lundberg, ombudsman på IF Metall Norrbotten och expert på sociala frågor, har gjort en intressant genomgång av hur arbetsgivaravgiften förändrats under de borgerliga regeringsåren.
Den totala arbetsgivaravgiften uppgick till 32,4 procent år 2007. I dag, valåret 2014, är den 31,42 procent. Det är i sig ingen stor förändring.
Men tittar vi på de olika delarna i arbetsgivaravgiften blir det väldigt dramatiskt.
2007 uppgick den sociala delen (den som finansierar sjukförsäkring, pensioner, arbetsskadeförsäkring m m ) i arbetsgivaravgiften till 28,02 procent. Den allmänna löneavgiften, som i princip är en vanlig skatt, uppgick till 4,40 procent.
2014 uppgår den sociala delen till 21,54 procent. Den allmänna löneavgiften, alltså den rent fiskala delen, har stigit till hela 9,88 procent!
NSD
Historiens största stöld
Annorlunda uttryckt: En stor bunt med pengar – som tidigare användes för att finansiera löntagarnas trygghet vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet – slinker nu i stället rakt in i finansminister Anders Borgs statsbudget.
Det är inga struntsummor. Thomas Lundberg har räknat ut att det handlar om hela 314 miljarder kronor sedan 2007!
"Det är historiens största stöld av löntagarna i Sverige", konstaterar han.
Det är hårda ord. Men betänker vi vad arbetsgivaravgiften egentligen är så finns det fog för reaktionen.
Borgarna beskriver gärna arbetsgivaravgiften som en pålaga på företagen. Men i realiteten är den ett löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att ha inkomsttrygghet om de blir arbetslösa, sjuka, är föräldralediga, när de blir pensionärer eller skadar sig på jobbet.
I verkligheten fungerar arbetsgivaravgiften som en socialförsäkringsavgift.
Ursprungsidén är att finansiera vettiga trygghetssystem för arbetare och tjänstemän.
Men under Anders Borg har inriktningen blivit en annan. En växande del av arbetsgivaravgiften har istället använts för att finansiera statsbudgeten – i praktiken har det handlat om regeringens alla skattesänkningar (jobbskatteavdragen, förmögenhetsskatten, bolagsskatten, krogmomsen m m ) plus att betala räntorna på statsskulden.
De sociala trygghetssystemen har, enkelt uttryckt, betalat borgarnas skattesänkningskalas.
Borgarna själva vill framställa det som att de sänkt skatterna och på så sätt gynnat löntagarna.
Men i själva verket är det löntagarna själva som finansierat skattesänkningarna genom urholkade trygghetssystem.
Det man tjänat på gungorna förlorar man på karusellerna. Om detta borde vi också tala en del inför höstens val.
Thomas Lundbergs granskning förtjänar att spridas till LO- och TCO-medlemmar i alla delar av vårt avlånga land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar