tisdag 28 juli 2015

Det tar sig...

Åklagare har öppnat ärende för grovt förtal och mordhot på facebook!



Publicerades den 26 juli 2015
Publicerades den 5 juli 2015
STÄNGD UNDER VÄNTAN PÅ ATT POLISEN UTREDER MORDHOT MED MERA!

Är det så jäkla smart egentligen?

Tills helt nyligen drunknade folk som råttor på sin flykt från Afrika. Lurade av kallsinniga människosmugglare, oftast landsmän, gav de sig ut på Medelhavet i sjöodugliga båtar med livet som insats.
Det var naturligtvis helt åt h-e.
Så hur löser västvärlden problemet? Jo, man skickar ut sjödugliga båtar som plockar upp flyktingarna och tar dem vidare till lämpligt land i Europa. 
Bussigt! Eller hur?
Om den tidigare ordningen möjligen hade en avskräckande effekt på folk så är nuvarande ordning rena triggern. Svenska kustbevakningen - och antagligen även andra - står numera till tjänst även i Medelhavet. Jag undrar om det är så klokt egentligen. Vem eller vilka tar hand om deras länder när de har flytt? Och hur ska Europa kunna hjälpa dem alla?


Dagens Juridik

Svensk polis stärker sin närvaro i Medelhavet med hundar och experter

Den svenska polisen stärker sin närvaro i Medelhavet med hundförare och experter på gränspolisverksamhet. Under sommaren arbetar polisen tillsammans med Kustbevakningen i Frontex operation ”Triton” med att rädda människor som flyr över havet.

Arbetet sköts från den svenska kustbevakningens fartyg KBV 001 Poseidon.
- Huvudansvaret ligger hos Kustbevakningen men de får hjälp av oss från Polismyndigheten med kompetenser som vi har och som behövs vid den här sortens insatser, säger Stefan Hector, kommenderingschef för operationen.
Det är poliser från nationella operativa avdelningen NOA  - tidigare Rikskriminalen - som finns med ombord på Poseidon. Insatsen innebär både sjöräddning och gränskontroll av migranter till sjöss.
- Då är medverkande svenska polisers kompetens att sjösäkert borda och ta kontroll över migrantfartygen, sköta ordning och säkerhet samt skydda fartyget mot angrepp central. Svensk polis har också i uppdrag att säkra bevisning mot misstänkta människosmugglare, säger Stefan Hector.
Läs hela artikeln här.

måndag 27 juli 2015

Han hette Robert Broberg. På den punkten var han väldigt bestämd.

Jag har som så många andra sett flera minnesprogram om och med Robert Broberg de senaste dagarna. Nätterna med för den delen. Det har känts väldigt bra, tycker jag. Att han var så populär alltså. Och bra. För det var han ju. 
Jag gjorde 2009 en av de allra sista intervjuerna som gjordes med Robert Broberg. Han ville heta så och ingenting annat. Han ville inte höra talas om vare sig Robban eller Robert Karl Oscar Broberg. Trevlig, vänlig men återhållsam och rent av lite skygg berättade han för mig om sitt liv. När texten nu ändå ligger här i datorn - och det inte lär bli flera intervjuer med Robert Broberg - så kan jag lika gärna låta er ta del av den. Trevlig läsning!
Artikeln var ursprungligen publicerad i Året Runt.



Det är med en stor tvekan Robert Broberg säger ja till en intervju för Året Runt. Han skjuter upp vårt möte några gånger och vill sedan stryka det helt.
- Vi kan väl glömma det här, säger han i telefonen innan han till sist låter sig övertalas. Några timmar senare kommer han gående längs Sveavägen i Stockholm klädd i rödrutig skjorta, blå jeans och runda glasögon som har färgats svarta av solen. Han smälter in i vimlet och tycks kunna röra sig tämligen fritt utan att bli igenkänd.  

– Jag vill bara prata om turnén, säger han när vi en stund senare slår oss ner på ett tämligen bullrigt café med varsin kaffe latte. Men han är glad och trevlig. Det välkända leendet känns igen. 
Robert är alltså på turné. Det är två år sedan sist så han har hunnit ladda batterierna.
- När jag är ledig öppnar jag mig för vardagen, livet och verkligheten, berättar han. Jag umgås med barnen, tar långa promenader och låter tankarna flöda.

Det var hans längtan efter publiken som fick honom att dra ut på vägarna igen. Och han är själv motorn som gjorde turnén till verklighet.
- Jag ville åka ut och kolla om min publik fortfarande finns kvar, säger han och ser glad ut. Det gör den! Många har följt mig genom åren. De kan låtarna. Många sjunger med i både allvarliga och lite mer uppsluppna sånger.

Robert backas upp av Dick Karlsson på blås, klaviatur, percussion och dragspel, Jörgen Stenberg på trummor och vibraphone, Uffe Börjesson på gitarr och banjo, Ulrik Johansson på bas och Rey-Ove Karlén på klaviatur. Två av dem är nya bekantskaper för Robert. 

– Det är ju inte alltid det klickar till men vi fann varandra direkt! Och resultatet är toppen. Det låter bra om bandet. Det är glatt och uppsluppet. Vi har verkligen jätteroligt tillsammans. Det var faktiskt länge sedan jag skrattade så mycket. Musiker har ju en alldeles särskild känsla för tajming.

Premiären på Lorensbergsteatern i Göteborg blev en fullträff. "En Eriksgata för en rikspoet", skrev Göteborgsposten. Bättre kan det knappast bli.   
– Man ska ju inte bry sig om recensioner, säger Robert. Men man gör det i alla fall. Om sanningen ska fram så oroade jag mig för recensionerna redan innan vi började repetera. Hur ska det gå, tänkte jag. Man vill ju att det ska bli bra. Det ligger så oerhört mycket arbete bakom en produktion.

Robert klev in i svenskt nöjesliv som en frisk fläkt från ingenstans när han 1957 lanserade skiffle i Sverige. Det var en musikform med engelska rötter som gick ut på att sjunga amerikanska folksånger till ackompanjemang av akustisk gitarr, bas och tvättbräda. Robert gick på konstfack och skojade om att han hade ett skiffleband. När nyfikna arrangörer strax därpå började höra av sig kände han sig tvungen att starta ett band och på den vägen är det.  

Några år senare slog han igenom som soloartist och låtskrivare. Han fick stora skivsuccéer med sånger som "Carola" och "Uppblåsbara Barbara". För att inte tala om "Maria Therese", "Det som göms i snö" och en lång rad andra melodier med sällsynt välgjorda texter präglade av geniala ordlekar.

- Jag har skrivit mellan 300 och 500 låtar, säger Robert. Men allt är inte sånger. En del är vinjetter och signaturer också. Det blev ju väldigt mycket radio en tid.
Robert skriver fortfarande sitt material även om flödet inte är lika ymnigt som förr. Främst för att han redan har material så det räcker. Om han som nu vill sätta ihop en show och ge sig ut på turné kan han bara botanisera i sitt eget arkiv.
– Ibland hittar jag låtar jag hade glömt, säger han. Sånt är kul.

Inom kort släpper Robert en dubbel-CD med 40 utvalda melodier från sin 50 år långa karriär.
- Det blir en tillbakablick i musikens namn. Med mina egna sånger som verktyg berättar jag om kärleken och kvinnorna i mitt liv. De har inspirerat mig att skriva mina låtar. Man kan gott säga att de har varit såväl mitt problem som min lycka. Men materialet handlar även om svårigheter, sorg och uppbrott. Som sången "Jag älskar dig ditt helvete" som är en av de allra populäraste. 
Tre gånger har Robert varit gift. Lika många gånger har han skilt sig. Men om det pratar vi alltså inte. Två tydliga uppbrott i hans liv fick honom att flytta dels till Danmark några år och dels till New York där han bodde stora delar av 70-talet.  
 
- Flytten till Danmark berodde delvis på att mina plattor blev döskallemärkta på Sveriges Radio. De ansågs för ekivoka och fick inte spelas. Som till exempel "Varför flög jag inte på dig där i snabbköpsbutiken" som representerade ett nytt kapitel i mitt låtskrivande för mig. Jag ville visa vem jag var och skriva på mitt vardagsspråk. Det var en protest mot alla snälla svensktoppstexter. Jag hade helt enkelt ett behov av att gå vidare.
Den förr så sprallige Robban blev med ens Robert Karl Oscar Broberg, en man som med mellannamn från såväl morfar som farfar, ville tala allvar.

– New York var inget annat än en pojkdröm. Jag fick tag i en andrahandslya men hade det ganska knapert, så jag kunde bara bo där ett halvår i taget.
Robert har beskrivit åren i New York som inspirerande men slitsamma. Han har till och med kallat nedslaget en kraschlandning i livet. Hellre det än att aldrig våga lyfta.
– Det var nödvändigt för mig att komma bort. Perioderna i Danmark och New York lärde mig väldigt mycket. Man kan lugnt säga att jag bär dem med mig.

Han kallade sig Zero då. Mest för att han var öppen för allt och inte riktigt visste hur han ville gå vidare med livet.
– Så småningom upptäckte jag att Zero uppfattades som något negativt. Då tog jag tillbaka mitt namn, det namn som brukade stå på matteproven i skolan. Robert Broberg. Det är det jag heter. Det är så det står i passet. Jag kan stå för det nu.     

Åttiotalet stod för dörren och Robert kom hem fylld av lust att åter skriva på svenska. Han gjorde "Pling & Plong show" för barn och fick en ny publik. Han gjorde "Upp igen" (1983), Morot (1988) och Målarrock (1994) – succéer som avlöste varandra. Med turnén "Robert Brobergs höjdare" fick han för en gångs skull pröva på vad han kallar nedgörande kritik.
- Vi hade premiär i Uppsala. Dagen efter var vi ute och gick på stan. Löpsedlarna skrek ut sitt budskap. "Ingen höjdare!" Det var inte så kul att gå upp på scenen samma kväll och göra om showen.

Men Robert fann på råd. Han läste upp recensionen för publiken och sa: "Det här ska han få äta upp!" 
- Det fick han också! När vi efter ett års turnerande gick in i Globen med föreställningen var samma tidning på plats. Dagen därpå hade de en bild av mig på löpet. "Kungen av Globen" stod det. Sånt ska man komma ihåg. Livet är ömsom vin och ömsom vatten. Viktigast är vad man tycker själv.

Nästa år fyller Robert jämt. Samtidigt firar han 50 år som artist. Efter 500 låtar, ett 20-tal skivor, två böcker, utställningar på såväl Kulturhuset i Stockholm som Liljevalchs kan han känna sig rätt nöjd.
- Jag gör helst en mix av allt det där och ser mina föreställningar som en helhet av text, musik, scenografi och kläder. Publiken ska känna att de går in i min värld av färg och form.
Det gör de också. Robert drar fulla hus överallt. Han är populär som få och hans låtar tillhör numera den mest älskade svenska visskatten. Varhelst en gitarr plockas fram sjunger folk "Båtlåt" och "Jag måste hejda mej", ett roligt faktum han har börjat ta till sig.
– Ju mer jag tänker på det desto mer fantastiskt känns det. Det är kul att folk sjunger mina sånger. 

Så varför är det då så svårt att bli intervjuad? 
– Det är väl det att bli exponerad via någon annans ord och värderingar som är svårt, säger han påtagligt lättad över att intervjun närmar sig sitt slut.
- Man kan ju bli felciterad om saker man är väldigt engagerad i. Sånt är svårt för mig som är noga med orden. Man får sällan eller aldrig en chans att gå i svaromål. Men det här var ju inte så farligt. Du var ovanligt snäll, tycker jag.
Monica Antonsson

(Robert fick förstås läsa och godkänna texten innan den publicerades.)

Namn: Robert Broberg
Ålder: 69 år
Bor: I en vindsvåning i Stockholm
Familj: Fem barn och sju barnbarn
Aktuell med: Turnén "Rädda mig", singeln "Rädda mig" och dubbel-CD:n "Text och Musik".

lördag 25 juli 2015

Fina Zara...


Nu hyllas Zara Larsson på sociala medier efter sitt brandtal
Nu hyllas Zara Larsson på sociala medier efter sitt brandtal.Fotograf:/All Over Press

Zara Larsson hyllas efter sitt brandtal



Hör hennes sommarprogram här. 


Nu hyllas Zara Larsson på sociala medier efter sitt brandtal i "Sommar i P1".
Där belyser artisten problem hon upplever i samhället - och rör vissa lyssnare till tårar.
– Jag vägrar klappa patriarkatet medhårs, säger Larsson i programmet.

Snacka om civilkurage!
Läs hela artikeln här. 

tisdag 21 juli 2015

Andra har drabbats av mitt medlingsförsök...

Jag försökte härom dagen medla lite på en av de värsta bloggarna i trakten vad näthat beträffar. Jag lovade också att inte återkomma i diskussionen sedan jag väl hade satt klacken i backen och sagt mitt.

- Hur tänkte du, undrar Verutschkow i ett mail. Han har nämligen tagit del av påhoppen som följde. De blev nämligen - som befarat - till ytterligare näthat mot både mig och andra som av någon outgrundlig anledning av bloggägaren drogs in i förtalet.

Jag hade hoppats att bloggägaren skulle kunna sansa sig. Hon har åldern inne nämligen och borde ha vuxit upp. Jag hade dessutom smörat allt jag orkade, kallat henne både snygg och klok men inte ens det hjälpte. Hon har än en gång visat sig på styva linan som näthatare våldsamt uppbackad och påhejad av sin anonyma svans. Alla gängledare av rang har en sådan. Sedan spelar det ingen roll om de är ungdomsbrottslingar, knarklangare eller på annat vis grovt kriminella. Det är därför de klarar sig. Utan svans är de intet.

Nåväl,
Jag har ännu inte tagit del av påhoppen. Jag hade inte tänkt göra det heller. Men då oskyldiga människor uppenbarligen har dragits in i eländet och smutskastats så blir jag tvungen att kommentera det hela. Själv hade jag mycket avsiktligt och noggrant undvikit att nämna dessa personers namn.

Eftersom jag lovat att inte återkomma där så gör jag det här i stället.
Först ska jag emellertid skriva färdig min novell som inte bara kräver lugn och ro utan även viss källforskning så det tar några dagar.
Bara så ni vet.

27 juli:
Jag har inte glömt. Jag är bara inte klar med en annan text som jag vill koncentrera mig på. Återkommer.

lördag 18 juli 2015

Det är nästan så att man blir religiös...

Beatrice Ask lovade mig en lagändring.
Den kom!!
Och nu detta.
Jag är imponerad!
Ibland får jag till och med lust att sjunga en stump!
Tjoho!




"Vi måste bli bättre på att straffa näthatare"

Aftonbladet, 16 juli 2015
Regeringen fördubblar antalet poliser
som arbetar med att lösa IT-brott.

Anders Ygeman
Vad som händer på internet får konsekvenser i vår vardag och de strukturer som råder i verkligheten påverkar innehållet på nätet. Den tekniska utvecklingen har inneburit att gränsen mellan digitalt och analogt har suddats ut. Fördelarna har varit många. Allt fler kan med nätets plattformar uttrycka sina åsikter. Gapet mellan journalister och allmänhet, politiker och medborgare, idolen och fansen har minskat. Den demokratiska debatten har berikats, men med fler plattformar synliggörs också sexuella trakasserier och hatbrott.  Internet är heller inte isolerat från verkligheten. Samma strukturer som vi lever med i samhällslivet återspeglas på Facebook, Instagram och Snapchat, något som är tydligt i en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå).

I vart fjärde fall, när det gäller sexuella trakasserier eller hatbrott på nätet, är relationen mellan den utsatta och gärningspersonen en pågående eller tidigare parrelation. Trakasserierna tar sig olika uttryck beroende på om den utsatta är flicka eller pojke. Flickor hängs oftare ut med bilder, medan pojkar oftast hotas med våld.

Samtidigt som internet har blivit en allt vanligare brottsplats så klaras endast fyra procent av de granskade ärendena upp, enligt Brå. Det är naturligtvis helt oacceptabelt.

Polisens arbete mot brott på internet kommer att stärkas genom att polisen dubblerar antalet personer för att lösa IT-brott. Den första oktober inrättar Polismyndigheten ett nationellt IT-brottscentrum. Det nya centret kommer att utgöra en nationell expertresurs och skapa förutsättningar för en ökad enhetlighet för utredning och klara upp IT-relaterade brott.

Den förra regeringen påbörjade en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för den enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar. Utredningen ska analysera om skyddet är användbart eller om det bör förändras. En modern lagstiftning, anpassad efter brottens karaktär är avgörande för att polis ska kunna klara upp och åklagare ska kunna åtala misstänkta gärningsmän.

Åtgärder mot näthatet måste också ske i tät dialog med IT-företagen. De stora företag som erbjuder sociala plattformar för tusentals människor bär också ett visst ansvar för vad som publiceras samt har ofta möjlighet att stänga av eller stänga ner innehåll som strider mot användarvillkoren.

Företagen bör arbeta för att följa upp konton där personer publicerar kränkande material. Regeringen kommer inom kort initiera samtal med ledande företag på området för att se hur vi på bästa sätt tillsammans arbetar för en schyst miljö på internet.

Hat och hot på nätet är inte en generationsfråga. Det drabbar ungdomar, journalister, opinionsbildare och politiker. Både journalister på nationella redaktioner och lokalreportrar vittnar om hatet som sköljer över dem, inte minst när de rapporterar om flyktingmottagande eller ojämställdhet.

Avsändarna beskrivs som nättroll, personer bakom anonyma konton som ständigt trakasserar enskilda. Visst är detta ett fenomen, men att avhumanisera personer som trakasserar riskerar att normalisera ett oacceptabelt beteende.
Sexuella trakasserier, hot, och hets mot folkgrupp är brott mot alla människors lika värde, oavsett om det sker på nätet eller i verkligheten.

Regeringens uppgift är att ge Polisen verktygen för att kunna utreda och lagföra fler brott, modernisera lagstiftningen för att anpassa den till den tekniska utvecklingen och tillsammans med IT-företagen flytta fram positionerna.

Så ser vi till att den tekniska utveckningen kommer fler till del, stärker yttrandefriheten och berikar det demokratiska samtalet.

Anders Ygeman, inrikesminister


Publicerad 17 juli 2015 · Uppdaterad 17 juli 2015

fredag 17 juli 2015

Hur är det möjligt...

... att landet Sverige - fullt medvetet - släpper ut Hagamannen 
att våldta, misshandla och mörda kvinnor???

Hur är det möjligt
att landet Sverige - fullt medvetet - ställer sig och ser på hur Hagamannen förgör ytterligare ett antal
mödrar, hustrur och systrar för sina sjuka lustars skull???

Det är mer än skamligt! 

Lås in Niklas Lindgren!

Som hon ljög om Mia o Elisabeth i Sommar 1999



Med anledning av Liza Marklunds Sommarprogram nyligen har jag på en god väns inrådan även lyssnat på hennes Sommarprogram 1999. Missa för all del inte det. Mia kommer in nästan direkt i programmet. Deckardrottningen ljuger så hon storknar och påstår att "romanen" är sann.

Den som vill veta hur det verkligen förhöll sig med historien om Mia kan läsa om det i min bok "Mia - Sanningen om Gömda".

Det märkliga är att hon säger att hon skrev Mias liv i romanform. När boken kom ut kallades den SANN. Varken mer eller mindre. Och så beskriver hon också berättelsen om Mia. Men den är inte sann. Den var och är Liza Marklunds politiska projekt, en påhittad och väl skarvad historia baserad på Mias sjörövarhistorier - en bedrövelse som förstörde livet för ett stort antal personer i Oxelösund och Nyköping.

SR skriver märkligt nog om "debutromanen Gömda" i presentationen av programmet. Det måste vara tillkommet i efterhand. Man har uppenbarligen till och med låtit henne ändra i själva programmet. Gömda kallades utan undantag alltid sann tills bedrägeriet avslöjades 2008 och författarna stod med byxorna nere. Det är till att ha kontakter!


Mot slutet av programmet lyckas Marklund dessutom göra reklam för en annan lögnaktig skröna som hon också har tjänat miljoner på. Boken heter Paradiset och handlar i verkligheten om hur hon för all framtid krossade människan Elisabeth Hermon - som inte heller hon hade gjort Liza Marklund något ont.

På slutet säger Liza Marklund något bra. 
Eller vad sägs om: 
- Kom bara ihåg en sak. Om alla var nöjda med sitt och tillät alla andra att vara som dom är, tycka som dom gör och leva sitt eget liv oberoende av religion, ras eller sexualitet så skulle vi faktiskt ha fred i världen. Så enkelt är det. 

Absolut. Så enkelt är det.
Hur i all världen kommer det sig då, att Liza Marklund som är så klok och har så rätt, själv inte kan känna sig nöjd med livet som det är. Varför måste just hon ständigt göra om den till något den inte är? Och om hon som är så klok, vet och förstår inte kan, hur ska då alla andra människor kunna? Ja, det är antagligen den stora frågan. Kanske är det just därför vi har krig i världen? 

Men se så söt hon var 1999!
Vad har hänt?
En tragedi?
Eller är det rent av Sanningen som äntligen tittar fram?

torsdag 16 juli 2015

TV4 har mycket att skämmas och be om ursäkt för...



Adam Tensta lämnade TV4-studion i protest

Här lämnar Adam Tensta "Nyhetsmorgon"-studion i protest.
Detta efter att ha kritiserat TV4 för valet av en tidigare gäst.
– Hur rimmar det här med er paroll "noll rasism"? Frågar Tensta i programmet.
Läs hela artikeln här.

Jag såg programmet. Adam Tensta är förbannad för att TV4 har anlitat "youtubestjärnan" Louise Andersson Bodin som personlig tränare i programmet.
Hon har nämligen tidigare - alltså inte i Nyhetsmorgon - lagt upp en video osmakligt döpt till "Negerbög". I den säger hon bland annat att ordet "negrer" betyder ett folkslag, att ordet ska få användas och om man motsätter sig det så är man rasist.

Programledarna, gulliga Maria Forsblom och den obehaglige Anders Pihlbrad, satt bara och gapade medan Adam Tensta lämnade studion.

Är då detta något att skriva om, kan man undra. Egentligen inte. Adam Tensta hade ett uppenbart syfte med sitt agerande. Han ville ha rubriker. Det har han också fått. Efter bara några minuter hade båda kvällstidningarna hakat på. På så sätt fick han en betydligt större läsekrets till sin i dag publicerade debattartikel i Aftonbladet.

Men frågan är om inte Louise Andersson Bodin fick än mer uppmärksamhet för sina många videos på Youtube. Och det hade Adam Tensta kanske inte tänkt sig. Till er som ännu inte kollat in damen kan jag säga, det är dåligt och inte värt er uppmärksamhet.

TV4 försvarade sig med att LAB själv har bett om ursäkt och att det inte är TV4:s sak. Fullt rimligt. Alla kan göra bort sig. Och har man bett om ursäkt så ska man inte behöva riskera att för alltid bli behandlad som pestsmittad.

Jag tycker därför att Adam Tenstas aktion sköt över målet. Fan vet, om han inte sköt sig själv i foten till och med. Nästa gång han gjort en platta kan det mycket väl vara han som klampar på porten till TV4 och ber att få bli intervjuad.


Min privata undran är hur det kommer sig att Anders Pihlblad och TV4 aldrig har tvingats be om ursäkt för den famösa "intervjun" med Liza Marklund i Marbella 2009. Anders Pihlblad fick flyga till Malaga för TV4:s räkning för att han var köpt. Kanalens reporter Annika Widebeck - som kunde hela Gömda-soppan utan och innan - var inte ens tillfrågad. Hon hade aldrig gått med på att ljuga och förvränga sanningen. 

Det gjorde däremot Anders Pihlblad. Liza Marklund fick fritt utrymme att blåljuga hur mycket som helst i ca 20 minuter - mest om mig - utan att behöva vara på en enda journalistisk fråga om sina bedrägerier. Han förbrukade därmed allt sitt journalistiska förtroendekapital. Allt med stöd av TV4 vilket rimligtvis innebär att parterna hade stora ekonomiska intressen i varandra. Om jag inte minns helt fel, så stod TV4 för filmatiseringen av hennes deckare ett år senare. Kanske var de mitt uppe i detta när min avslöjande bok kom?

Inslaget sändes vid minst två tillfällen och placerades därefter på såväl youtube som på framskjuten plats i TV4 arkiv. Jag - för det var alltså mig det gällde - fick totalt sex minuter på mig att bemöta lögnerna inför minst sagt ovilliga programledare. Inslaget sändes en gång och har aldrig nått vidare vare sig youtube eller TV4:s arkiv. Där står i stället att jag var närvarande med en antydan om att jag inte kunde försvara mig - vilket jag faktiskt kunde.

Efteråt har jag tänkt att jag borde ha rest mig och gått. Av samma skäl som Adam Tensta. Att jag inte gjorde det är också det enda jag ångrar 

DETTA FULA FÖRFARANDE MOT EN PERSON 
FÖRSATT I TOTALT FÖRSVARSLÖST TILLSTÅND 

tycker jag att TV4 ska 1) åtgärda och 2) be om ursäkt för!

Anders Pihlblad bör samtidigt be om ursäkt för att han av samma anledning blåljög om mig i en tämligen skruvad bok om mediadrev.

Återigen allt för att mörka Liza Marklunds uppenbara lögner.


Och nu har TV4 brutit samarbete med rasistbruden. 
Trots att hon bett om ursäkt.
För att Adam Tensta reste sig och gick.
Sanslöst!

fredag 10 juli 2015

Hur är det med sanningen, Liza Marklund?

Jag ska för en gångs skull skriva lite om Liza Marklund. Orsaken är hennes Sommarprogram som sändes den 4 juli. Jag blev dagarna innan uppringd av flera, till och med en mycket uppskattad vän från utlandet, som tyckte att jag måste lyssna på deckardrottningen. Varför? Tja, inte vet jag. De trodde kanske att jag var intresserad.

Det är jag egentligen inte.
Jag har avslöjat Liza Marklunds bedrägerier i de påstått sanna böckerna Gömda och Asyl. De som drabbades av lögnerna i böckerna fick en viss upprättelse och bliotekstjänst såg till att landets alla bibliotek flyttade dem från hyllan för biografier till hyllan för fiktion.

Det är allt.  

Det blev ett jäkla liv. Inte minst på Liza Marklund, som ljög vidare halva våren 2009 innan hon gjorde en halvpudel och tillstod att jag hade rätt. Då plötsligt blev Gömda och Asyl hennes romaner. Och huvudpersonens Mias sanning! Hon räddades av sina mäktiga vänner, de som hade starka penningintressen i hennes person. Aldrig förr har Aftonbladet och TV4 sålt sig så billigt.

Utöver det har jag inget - och har heller aldrig haft något - intresse för Liza Marklund.

Jag har aldrig läst hennes deckare. Jag har sett filmerna ”Sprängaren” och ”Paradiset” för att flimrat förbi på tv. Den sistnämnda är för övrigt också baserad på deckardrottningens lögner om Elisabeth Hermon. I boken ”Vingklippt” har hon berättat om hur hon krossades och tillintetgjordes av Liza Marklund. Hon har ännu inte lyckats resa sig och kommer troligen aldrig att kunna göra det. 

Men åter till Sommarprogrammet.
Jag har sett att Liza Marklund fått kritik för att hon spelade nassemusik med Ultima Thule och att Leif GW Persson konstaterar att hon ljög om författares förtjänster när deras böcker filmas i Hollywood. 

Det är just det som är problemet med Liza Marklund. 
Hon talar inte alltid sanning. 
Det är just därför jag skriver detta blogginlägg. Ett och annat bör kanske rättas till och Sommarprogrammet var inget undantag. Liza Marklund vet hur man snickrar ihop en fläskig historia som drar folk. Särskilt om man agerar som vore den sann. 

Jag lyssnar och inser att jag faktisk gillar rätt mycket av det Liza Marklund berättar. Åtminstone om man bortser från allt skryt. När hon väl kommer igång är hon faktiskt rätt underhållande. Som när hon jämför mord i deckare med mord i verkligheten vilket onekligen är ett intressant spörsmål.
- Bor man granne med Somalia har man inget behov av några kriminalromaner. Litterärt underhållningsvåld verkar bara fungera i stabila demokratier där tryggheten är enorm, konstaterar hon.

Liza Marklund har skrivit om sin figur, journalisten Annika Bengtsson, i 18 år och haft stora framgångar med det. Men som förebild för kvällstidnings- och andra journalister är Annika Bengtsson tämligen misslyckad och eländig för att inte säga omöjlig och ointressant. Men det är kul att höra Liza Marklunds syn på henne. När jag ser författarens alter ego ser hon något helt annat. Egentligen samma person som den uppdiktade Mia i Gömda och Asyl. Så visst skriver hon om sig själv fast hon vill mena annat. 
Framgångarna har inte låtit vänta på sig och man får tillstå att hon är duktig. Det är bara att gratulera. Nu är det slut. Bra! 

Men så var det det här med sanningen.
Liza Marklund berättar i Sommarprogrammet om: 


Den avsatta politikern
- Jag fick en politiker avsatt i direktsändning, säger Liza Marklund och berättar om Bjarne Håkon Hansen som hon och Helena Bergström mötte i något norskt tv-program. Kanske var det norska Skavlan. Han var påtänkt som partiledare för Arbeiderpartiet efter Jens Stoltenberg och hon frågade om han som Göran Persson var feminist.
- Han tittade djupt ner i min blygsamma urringning, flinade och sa att i Norge finns inga feminister som är lika snygga som du. 
Liza Marklund säger att hon blev svarslös och att Helena Bergström gjorde en spontan kräkreflexgest.
- Det blev ett jävla liv i Norge efter det. Han trasslade till det mer och mer för sig om kvinnor och feminister och deras utseenden. Han sa att han minsann alltid hade satt jobbet före sina barn och det var han stolt över. Den ena grodan efter den andra. Det höll inte. Han blev aldrig partiledare. Vilket kanske var lika bra.

Att döma av Liza Marklunds egen berättelse så var det väl rimligen Bjarne Håkon Hansen som gjorde bort och avsatte sig själv? Det var knappast Liza Marklunds förtjänst.  


Näthat
Liza Marklund berättar fyndigt formulerat om näthat - som hon själv har övat sig rejält i att vara måltavla för. 
Hon säger till och med att hon kom på medaljplats när nättidningen Newsmill för några år sedan lät läsarna lista vem de hatade mest.
- Jag kom trea jagad på mållinjen av Mona Sahlin och fildelningslagen. Strax utanför pallen kom Islam och Hallall-tv. 
Det folk gillade mest var Pirate Bay, Sverigedemokraterna, hemmafrun, moderaterna, monarkin och Gud.
Det sista naturligtvis sagt som en fingervisning om vilken sorts folk som på den tiden läste Newsmill och röstade. Folk att inte bry sig om. Folk att se ned på. 
Men det är hemskt ändå om det är sant.  
Jag har ett svagt minne av det men det var mitt under Gömda-soppan när hon ljög som värst så det var kanske inte så konstigt. 
Och jag vet att hela sajten bröt samman av överbelastning de gånger som Liza Marklund gjorde sina utfall mot mig när hon försökte undgå sanningarna i min bok "Mia - Sanningen om Gömda". 
Hon lyckades inte.


Förföljelser
Liza Marklund säger i Sommarprogrammet att hon blivit hatad, hotad och förföljd. 1990 tvingades hon en tid leva gömd under hot och med skyddade personuppgifter 1990. Hon berättar inte varför och vem eller vad som hotade henne och äldsta dottern men den som tidigare hört henne berätta om dotters bio-far kan ju våga sig på en gissning. 
Vederbörande ska i alla fall inte förväxlas med den så kallade ”dåre” hon sedan berättar om.
-  En del av näthatarna har tagit steget fullt ut och förföljt mig och min familj i vår vardag. En dåre har blivit dömd till utökat besöksförbud som han också har haft mot min yngsta dotter. Han förföljde och trakasserade henne när hon var i tonåren tills han greps och anhölls.

Sakta i backarna fru Marklund.
Om sanningen ska fram så rör det sig om en man som Liza Marklund grovt har förtalat i minst en och kanske två av sina krönikor i Expressen. Han känner sig fortfarande kränkt och har vid två tillfällen vistats i hennes närhet iklädd en t-shirt med en för Liza Marklund negativ text. Möjligen "Liza Marklund hånar brottsoffer" som hans blogg heter. Somliga kommer aldrig över en oförrätt. En gång stod han på andra sidan gatan från hennes hus i Mälarhöjden i den där tröjan och en gång stod han utanför Piratförlaget. Liza Marklund var inte ens där!
Dumt? 
Absolut. 
Men såvitt jag vet har han inte gjort sig skyldig till något brott. Han fick besöksförbud ändå. Somliga har gräddfil även inom rättssystemet.
Jag kan tycka att det är rätt förmätet av Liza Marklund att dramatisera det hela och tala om förföljelser när det faktiskt bara rörde sig om en otrevlig t-shirt. 
Rätta mig om jag har fel Verutschkow!


Dotterns cancer
I slutet av programmet snyftar Liza Marklund tydligt. Länge. Hon berättar hur det var när dottern drabbades av cancer  Hela livet vändes upp och ner och blir aldrig detsamma igen. 

Det rörde sig om livmoderhalscancer, en vanlig cancerform som oftast åtgärdas tämligen lätt. Det upptäcktes vid en rutinkontroll vilket säger något om svårighetsgraden. Om läkarna sedan tar bort för lite så får man komma tillbaka och ta mer. Förhoppningen är att patienten ska kunna bära ett barn senare i livet. Såvitt jag förstår har det också skett i detta fall. 
Efter avslutad behandling tar det fem år att bli friskförklarad. Det är rutin, det gäller alla. 

Cancer är verkligen inte kul. Men den här sorten är förhållandevis lindrig. Det handlar varken om cellgifter eller hårtapp. Men Liza Marklund dramatiserar och snyftar när hon kunde ha hyllat svensk sjukvård som sedan flera decennier tämligen lätt klarar av just den här sortens cancer. 
Repliken: "Om hon ska dö så är det min skyldighet att hjälpa henne med det", är förfärlig.
Rent logiskt borde det här ha oroat henne mer.

Osökt kommer jag att tänka på hur hon i den tidigare påstått sanna boken Gömda lät huvudpersonen Mia drabbas av ett utomkvädeshavandeskap. Hon blödde och blödde hela golvet fullt. 
Jag frågade Mia om det när boken kom ut 1995 och hon sa: 
- Ja, det är sant. Jag blödde och blödde hela golvet fullt. 
Men det var inte sant. 
Man blöder inte utåt vid en extrauterin graviditet. Man blöder inåt. Det hamnar inte på golvet. Det hamnar i buken och syns inte.  
Liza Marklund gillar hjärtknipande dramatik helt enkelt. Men hon gör väldigt dålig research. 

Mia själv blev tydligen inspirerad av det där. I en senare bok - troligen "Emma - Mias dotter" som hon skrev själv - med hjälp av en annan spökskrivare - påstod hon att hon hade drabbats av tre dödliga cancervarianter samtidigt. Hjältemodigt genomled hon dem alla utan att familjen ens märke det. Så sa de i alla fall. Ingen hade hört talas om att hon haft cancer. 
Det är onekligen lite otur för damerna att just jag - som har avslöjat deras lögner i Gömda och Asyl - råkar vara väl bekant med just de här diagnoserna. 
  

Anna Lindhs kompis?
Liza Marklund har många gånger berättat om sin vänskap med Anna Lindh (1957-2003) och om sanningen ska fram så är det främst därför jag skriver detta inlägg. 

I Sommarprogrammet berättar hon, att de var några tjejer som brukade träffas, äta och dricka vin. Bland dem fanns Anna, Liza och kompisen Mona Sahlin. 
- Det fanns en tyst överenskommelse mellan oss att det som sas på de där middagarna stannade där. Mona och Anna kunde vara säkra på att allting blev kvar där i rummet. Vi andra var inte alls politiker och hade ingenting med partiet att göra.

- Anna hade en omvittnat fenomenal förmåga att hålla kontakt och vara närvarande. Ibland vaknade jag på morgnarna av hennes SMS. Hon var uppe tidigt och lade sig sent. Ibland kom SMS:n mitt i natten från Bryssel eller New York eller Nyköping eller Harpsund. 
- När hon hade hittat ett drickbart kvällste fick jag en skrynklig tekartong i brevlådan postad i UD:s vadderade kuvert. 

- Ibland känner jag igen henne i beskrivningarna och ibland inte alls. Hon hade ett stråk av vemod eller kanske tveksamhet. Ibland kunde hon nästan kännas blyg.

- Det var Mona som ringde - det var så jag fick veta det - tidigt på morgonen den 11 september 2003. Och hon sa, att Anna hade dött någon timme tidigare. Det var någon som började skrika och som skrek och skrek och skrek. Det tog en stund innan jag förstod att det var jag. 


Men är det verkligen sant? 
Lite fräckt kan jag tycka, att påstå att Anna Lindh skickade en teförpackning i UD:s vadderade kuvert. Om hon gjorde det, så gjorde hon sig nämligen skyldig till tjänstefel. Det är förbjudet att skicka privat post i tjänstekuvert. Ja, så förbjudet är det att folk inom statsförvaltningen har förlorat jobbet för mindre. Och om en minister... 
Ja, det är otänkbart helt enkelt. 
Men det är ju Liza Marklund som berättar så man vet ju inte... 

Ett år efter mordet på Anna Lindh 2003 skulle jag göra en intervju med någon Anna närstående för en av våra största veckotidningar. Jag ville helst prata med Eva Franchell som var med på NK när Anna mördades. Men hon ville inte ställa upp den gången. Det var alldeles för nära i tiden, sa hon då. Några år senare, när hon skrivit om händelsen i boken "Väninnan" gjorde vi intervjun. Spännande liksom allt runt omkring - som jag ska återkomma till så småningom. I samband med ettårsdagen var det bara för mig att ringa vidare. 

Närmast i tur stod förstås Margot Wallström och Mona Sahlin men jag ringde runt till släkt, vänner och kollegor också och av en mycket närstående person fick jag väldigt goda råd.  

- Ring inte maken. Där finns vissa problem. Och ring absolut inte Liza Marklund. Hon brukar säga att hon och Anna var nära vänner men det är inte sant. De sågs i det där tjejgänget men Anna sa att Liza var väldigt påträngande. Hon undrade faktiskt vad deckardrottningen var ute efter. 

Jag gjorde min intervju med Mona Sahlin. Hon sa vad hon skulle och resultatet blev bra.
Om morgonen den 11 september när Anna dog berättade hon som följer: 


Det var vid åttatiden nästa morgon, som Mona fick veta, att Anna Lindh kl 05.29 hade avlidit till följd av en massiv blödning orsakad av en knivskada på levern och flera stora blodkärl i buken.
– Beskedet kom som en otäck bekräftelse på vad många redan anade. Jag satt på mitt rum och grät i en timma innan regeringssammanträdet skulle börja. Det kändes helt overkligt.
Sorgen förlamade inte bara Mona, den förlamade hela Sverige. Rödgråtna ministrar anlände till Rosenbad och utanför UD hissades svenska flaggan på halv stång. Statsminister Göran Persson höll direktsänd presskonferens, kämpade mot gråten och meddelade att Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade avlidit av sina skador.

– Från de dagarna minns jag mest alla gråtminnen som exempelvis blomsterbergen utanför NK, UD och Rosenbad. Det var hemskt. När Olof Palme hade dött stod jag som alla andra vid avspärrningarna och grät. Han var min stora idol, en person som jag såg upp till. Det här var annorlunda. Anna var ju min kompis, en person som jag i över 30 år hade haft kontakt med varje dag. Hon var Bosses fru och mamma till David och Filip. Jag kände en sådan tomhet. Det var först på begravningen, när jag stod vid Annas kista hand i hand med Margot, som jag verkligen började förstå. 

Mona Sahlin har godkänt texten.
Man kan därför utgå från att den är korrekt i varje fall om vad hon gjorde morgonen den 11 september.  
Kanske ringde hon verkligen Liza Marklund när hon satt där på tjänsterummet och grät. Det måste ju ha varit då. Innan dess visste hon ingenting och efter tårarna var det regeringsmöte. 
Det kan inte ha varit särskilt upplyftande att få höra Liza Marklund skrika, skrika och skrika så bortom sig att hon inte ens visste att det var hon - mitt i allt eget gråtande.  

- Mona och Anna stod inte heller varandra särskilt nära, säger källan. Inte om man ska vara helt ärlig. Det är en myt att de och Margot var bästa vänner. 

Jag vet inte. Och jag har lovat att inte röja källan. Vederbörande står emellertid fast vid uppgiften. 
- Hon kan ha fått både te och sms av Anna men någon vänskap var det inte!


Liza Marklunds serie om Annika Bengtsson 
är fullbordad. 18 år tog det men nu är det klart, sa Liza Marklund i sitt Sommarprogram. Hon har dessutom sagt upp sig som Unisef-ambassadör, fick vi veta. 
Lite konstigt kanske. Sant? Vet inte. 
Men ett kvarts sekel har gått. 
- Det känns som att jag har fäktats mot väderkvarnar i någon sorts misslyckad kamp för det goda, sa Liza Marklund. 
Det är antagligen sant. 
Lögnerna i Gömda och Asyl var ju byggstenar i ett politiskt projekt. Så skrev hon själv om böckerna på sin hemsida, innan hon blev avslöjad. 

Jag tror verkligen att hon hade ett gott uppsåt med lögnerna i Gömda och Asyl.
Problemet var att hon offrade ett antal människor längs vägen.  


- Nu är det färdigt! 
Eller kanske är det nu det börjar...

Så avslutade Liza Marklund sitt Sommarprogram.
En riktig cliffhanger.

Jag visste det! 
Redan när sista deckaren skulle komma ut - ironiskt nog på min födelsedag - och Liza Marklund sa att hon skulle dra sig tillbaka, så visste jag det. Hon kommer snart tillbaka. Storstilat! Återstår att se i vilken skepnad. 

Personligen tror jag Liza Marklund tänker satsa på politiken. Jag är övertygad om att hon hade siktet inställt på en ministerpost, redan när hon var ute och valtalade med Mona Sahlin för några år sedan. Snacka om att det hade varit värt den dyra väskan om planerna gått i lås. Det är exakt den revansch hon vill ha och behöver för att komma över Gömda-skandalen. Och mycket riktigt, vi får en rätt bra ledtråd i hennes Sommarprogram.   

Det är förstås inte utan anledning som hon kallar sig: 

"Marbellas enda sosse!" 


Liza Marklund gör ingenting av en slump. 
Hon skulle heller aldrig nöja sig ett hedervärt uppdrag i skymundan.
Och inte har hon något behov av mera pengar.
Så hon har av någon anledning definierat sig själv som sosse!  
Något oväntat stort är på gång!
Ni ska få se!

Har man skaffat sig en egen tunnelbanevagn så kan man väl drömma om
att bli statsminister eller åtminstone... 
- jämställdhetsminister!
Det är nog där skon klämmer skulle jag tro.
Revansch!


För övrigt tycker jag att Liza Marklund ser väldigt konstig ut på bilderna som togs i samband med Sommarprogrammet. Vad har hon gjort? Operation? Dålig fotograf? Ja, jag vet inte. Men konstigt är det. Vi får se.