torsdag 5 maj 2016

Nu har hon väl skitit i det blå skåpet ändå...

Widar Andersson (S) skriver idag i Folkbladet om Mona Sahlins politiska karriär präglad av allehanda mygel. Han tycker om henne. Han har överseende med bedrägerierna. "Mona Sahlins förbannelse", skriver han. Obegripligt, om ni frågar mig. Hon är inte drabbad av någon förbannelse. Hon är oärlig. 

Mona Sahlin borde aldrig återkommit efter Toblerone-affären. Då var det fortfarande lite synd om henne. Då fanns utrymme för sympatier. Det gör det inte nu. Hon har för länge sedan kört sin trovärdighet i botten.   

- En rimlig summering av Mona Sahlin, tycker journalisten Lasse Granestrand generöst. Han är en klok, snäll och vänlig människa. Läs för övrigt hans artikel i Svd: "Flyktingfrågan misskött av politiker och medier. Han har analysen som alla andra tycks ha missat. 

Men jag håller inte med honom när det gäller Sahlin. Jag har för länge sedan tröttnat på hennes väldigt genomskinliga lögner. Hon är inte ärlig. Och kan man skriva falska intyg på myndighetspapper en gång så kan man förstås göra det flera gånger. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det dyker upp flera.  

Kan man stå och ljuga reportrar rakt upp i ansiktet så har man ingen trovärdighet kvar sedan. Kan man strunta i att betala skatt samtidigt som man påstår att man gör det och inför hela svenska folket raljerar om hur kul det är att göra just det, så är det kört sedan. Avsked på grått papper!  

Mona klarar sig nog. Hon skulle ändå avgå sista juni. Men hon hoppats på förlängning så är det nog kört. Över 80 000 kronor i månadslön hade hon. En årslön för en fattigpensionär.

Jag sa en gång lite insmickrande i telefon till Mona Sahlin att nästa statsminister, det blir nog du. Det var på Göran Perssons tid och hennes breda leende hördes genom tråden ända från Rosenbad.
- Vill du mig så illa...
Just så sa hon. Och jag har aldrig kunnat glömma det. Det skorrade...  Så falskt... Men då var hon ännu en ung lovande politiker som man åtminstone lite hoppades på 

Idag avgår även Mona Sahlins livvakt från sitt jobb på Monas myndighet, Nationella samordnaren mot extremism. 
Man måste dessvärre fråga sig, vad f-n har de sysslat med?

En loveaffair kanske?
Skulle det kunna vara förmildrande?
Jag vet inte. 

Men varför var livvakten - med sin lön på 43 000:-/månaden - absolut tvungen att köpa jättekåken från tv-serien Solsidan för 10 miljoner kronor? 
Hade han fått storhetsvansinne? 
Skulle han flytta in där med Mona Sahlin? 
Och som alla med tv:n på igår kunde även jag konstatera att det inte precis var en gammal Volvo han åkte i heller

Sjukt!

PS. Jag ser att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, som för mig ter sig som en klok karl, hyllar sin reporters jobb i ärendet Sahlin. Samtidigt vänder han sig mot nätet och säger att hatet där mot henne är vidrigt.

Det är det säkert. 
Hat i alla former är vidrigt. Alltid. Ingen människa med förståndet i behåll ägnar sig åt hat. De som gör det har följaktligen mist förståndet och bör kanske tas omhand till och med. 
Hat går helt enkelt bort!  

Som läsare undrar man dock vad Thomas Mattsson och Expressen hade väntat sig. Det är ju inte första gången de bedriver människojakt. Nog är det väl lite väl fånigt att 1) ta åt sig äran av slakten, 2) låtsas som det regnar vad gäller det egna ansvaret och 3) se oskyldig ut och försöka två sina egna tassar? 

Kvällspressen är skoningslös. De skyr absolut inga medel när det gäller att nita en människa. Det är därför man inte kan ljuga då, Mona Sahlin. Den som gör det golvas totalt varpå drevet slår till med full kraft från alla håll. 

Det borde hon ha vetat. Och har man som Mona Sahlin har politiska fiender så blir det förstås ännu värre. Det behöver man inte vara en Einstein för att förstå. 

Det vet Thomas Mattsson. 
Det visste han när drevets drogs igång också. 
För honom hägrar Guldspaden och Stora Journalistpriset som hägrar. 
Och så ska det vara. Det är hans jobb. 

Men det är fånigt att han försöker verka chockerad av sidoeffekterna som han visste skulle komma. Han ger med ena handen och tar med den andra. Det är inte så snyggt. DS.

onsdag 4 maj 2016

Vad är problemet? Bura in karln!

Karolinska Institutet är skandaliserat för all framtid. Det kan knappast bli värre. Man har låtit sig duperas av en person så till den grad att han har fått skära i - och ta livet av! - patienter. 

Ändå sänker sig Läkartidningen och igår tv till att intervjua karln. Det är nästan lika skandalöst det. Varför är han inte inlåst? Han har ju mördat folk!

Tillägg:
Nu har jag sett intervjun i Aktuellt. Det är nog många huvuden på KS och KI som kommer att rulla framöver.
Man har varit med om att välja ut patienter i Ryssland som försökskaniner! 
Jösses!


Anna Bäsén i Expressen: 


Macchiarini skyller på andra och tycker synd om sig själv Paolo Macchiarini tycker synd om sig själv. Han är ”drabbad” och en ”syndabock”. Han skyller på andra. Och han bemöter kritiska frågor med att inte svara – eller med att attackera journalisten som frågar.
Kort sagt, i intervjun med Läkartidningen beter sig Paolo Macchiarini precis lika överlägset, stöddigt och nonchalant som i tidigare intervjuer.

Paolo Macchiarini ångrar inget. Han tror fortfarande på sin metod. Och han säger det rätt ut.
Inte ett ord till ursäkt till de döda patienternas sörjande anhöriga. Ingen ursäkt till dem som skadats svårt av hans experimentkirurgi men fortfarande lever. Istället vill han att vi visar honom ”respekt”.
Det är magstarkt. Orden kommer från mannen som ligger bakom den största medicinskandalen på många år i Sverige. Men det var kanske inte oväntat.

Karolinskas före detta ”superkirurg” verkar vara en mycket säregen person.
Han har sin egen uppfattning om verkligheten. Och den skiljer sig en hel del från andra människors.
Men i ett avseende har Paolo Macchiarini rätt i sina försök att skylla ifrån sig. ”Det var inte jag, det var en grupp” och ”Det var ett multidisciplinärt team av vårdpersonal med mer erfarenhet än jag” säger han om experimentoperationerna på Karolinska sjukhuset

Han har rätt i att det finns många fler skyldiga i den här historien. Inte minst på Karolinska sjukhuset, där de ansvariga hittills kommit lindrigt undan. Du kan inte gangstra dig in på Sveriges snobbigaste sjukhus, kliva in i en operationssal och sätta igång med att skära upp patienter och sätta in plaststrupar. Det krävs godkännanden och samarbete med en lång rad högt uppsatta personer. Varför Karolinska sjukhuset inte stoppade operationerna och hur beslutsprocessen på sjukhuset gick till är viktiga frågor. Det handlar om stora systemfel och förmodligen missriktad kollegialitet.

Det pågår en rad utredningar av Macchiarinifallet. Förhoppningsvis får vi fler svar i sommar då två av dem ska vara klara. Den ena som leds av Kjell Asplund, ordförande i Statens medicinsk-etiska råd , handlar just om omständigheterna kring de tre operationerna på Karolinska sjukhuset 2011 och 2012. Det ska bli väldigt intressant att ta del av resultatet.

Den andra utredningen som blir klar i sommar är en översyn av gränsdragningen mellan hälso- och sjukvård och forskning när det gäller experimentell terapi. Även detta är en av grundfrågorna. Karolinska har hela tiden bortförklarat Macchiariniskandalen med att det var sjukvård och inte forskning. Då är det förstås en bärande fråga exakt hur farliga, ofärdiga och oprövade metoder experimentsugna läkare får utsätta patienter för i Sverige?

Macchiariniaffären har skadat inte bara tilltron till svensk forskning, utan även förtroendet för svensk sjukvård.
Nu hänger det på att utredarna är både modiga och grundliga.
För vi patienter måste kunna känna oss trygga i vården. Ett sådant här tragiskt forsknings- och vårdhaveri får aldrig någonsin hända igen.

Anna Bäsén

a-andra-och-tycker-synd-om-sig-sjalv/

söndag 1 maj 2016

Glöm inte att registrera pappan!

Jag läser att Noboytoy tycker att barnbidragen måste ses över. Jag kan bara hålla med. Det har jag tyckt sedan tidiga tonåren och det är rätt länge sedan. Barnbidragen bör definitivt inkomstbeprövas. 

Det är inte okej att somliga familjer knappt kan överleva utan barnbidraget medan andra låter pengarna gå rakt in på ungarnas sparkonton. De som växte upp i fattigdom går fattiga ut i vuxenlivet medan de som växte upp välbärgade går tämligen välsituerade ut i livet. 

Det är inte rättvist. I synnerhet inte som alla vi som arbetar - fattiga och rika - tvingas bidra till detta. Ja, de rika kanske minst eftersom de kan trixa och fixa med sina tillgångar på ett sätt som vanligt folk aldrig kan. Behovspröva barnbidragen alltså!  

Så kallat delat barnbidrag är bara trams. Det kostar skattebetalarna dyrbar administration helt i onödan. Dra hellre in det helt om föräldrarna inte kan samarbeta. 

Noboytoy jämför familjer med en respektive två vuxna och menar att alla måste ha rätt till samma standard. Jag håller med. Behovsprövning råder bot på detta. Hon tycker också att föräldraförsäkringen och underhållsbidragen bör anpassas till modern tid. Om det vet jag mindre. Några underhållsbidrag såg jag aldrig röken till under alla mina 20 år som enastående förälder. Mina barn fick bidragsförskott som det hette. Barnafadern gled undan och slapp betala. Det skrevs av. Han var för svår att kräva pengar av. Fråga mig inte varför. Jag tror inte att han var/är något lysande undantag. Alltför många föräldrar avstår från att fullgöra sina plikter. Se därför till att framförallt bidragsförskotten håller en nivå som gör livet drägligt för barnen. 

Noboytoy kommer sedan in på temat insemination av kvinnor och att kvinnor numera kan välja att bli mödrar utan annan inblandning av barnets far än hans spermier. Hon ser stora och många fördelar med det för både barn och mor. 

Där går våra åsikter isär. Inte för att hon inte har rätt i att många män (och några enstaka kvinnor) gör sig skyldiga till både våld och övergrepp utan för att det inte förändrar saken. Vi är alla en produkt av våra båda föräldrar. Det kan vi inte - hur gärna vi än vill - göra något åt. 

Runt 800 kvinnor har hittills varje år sökt sig utomlands för att få hjälp med inseminering eller IVF som väl står för konstgjord befruktning. Jag gissar att det mest rör sig om homosexuella kvinnor som sökt sig till Danmark där detta är tillåtet. Såvitt jag förstår är det från och med nu, enligt en ny lag, även tillåtet i Sverige. Se tex info om Carl von Linnékliniken. 

Jag är tveksam till detta. Barn är inga leksaker. Men Barbro Westerholm som är en mycket klok liberal kvinna, menade i tidningen ETC att även singelkvinnor bör ha en självklar rätt att få bli mamma. Och då blev det väl så då.

Så varför är jag tveksam? Jo, av den enkla anledningen att det krävs såväl 46,XX som 46,XY - en mamma och en pappa - för att det ska bli ett barn. Hälften av barnets arvsmassa kommer från modern och hälften från fadern. De är alltså precis lika viktiga för den nya individen som ju är laddad med tusentals ärvda egenskaper inför det stundande livet. Det mesta kommer från mor och far men en hel del även från mor- och farföräldrar samt ännu äldre generationer om vilka det mesta kanhända är okänt. Senare kan finnas medicinsk anledning att forska. Förutsättningen då är att man har forskningsunderlag. 

Oavsett vad som händer med familjen så har barnet rätt till information om sina båda biologiska föräldrar. Att exempelvis hemlighålla donatorn av spermier - dvs pappan - är att beröva barnet hälften av sina rötter, en närmast kriminell handling om ni frågar mig. 

Om man tillåter inseminering av kvinnor - vilket man alltså gör numera - är det alltså viktigt att dokumentera även donatorn. 

Det måste alltså vara ett absolut villkor att barnet, när det så önskar, får kännedom om och tillgång till sin biologiske far. Varje barn har rätt till utförlig information om hela sitt ursprung.

måndag 25 april 2016

30 år senare spyr reaktor 4 i Tjernobyl fortfarande ut sitt dödliga gift...

Jag lyfter upp en gammal artikel som jag märker att folk läser nu. Inget har förändrats och i morgon är det 30 år sedan reaktor 4 i Tjernobyl exploderade. Häng med...

(27 år senare spyr reaktor 4 i Tjernobyl fortfarande ut sitt dödliga gift...)
Idag är det 30 år sedan reaktor 4 i Tjernobyl exploderade och drabbades av en härdsmälta. Världens dittills värsta kärnkraftsolycka var ett faktum än i dag bara överträffad av katastrofen i Fukushima, Japan, 2011.
Jag har besökt Zonen fem gånger och varit projektledare för Tjernobyls Barn / Novozybkov inom vilket vi bland annat renoverade ett BB - Änglagård - i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov i Ryssland. Följande berättelse härrör från en resa till Tjernobyl i Ukraina 2005.

Rekator 4 i Tjernobyl
Foto: Monica Antonsson
Tjernobyl, Ukraina, 2005
Den förbjudna zonen kring kärnkraftsverket i Tjernobyl börjar bli en inkomstkälla för Ukraina. Numera ordnas resor dit för den som vill se vad kärnkraftolyckan 1986 ställde till med. Omkring 1600 kronor kostar dagsutflykten från Kiev. Då ingår såväl transport som guide och en sexrätters lunch.
Sergei backar upp minibussen på trottoaren utanför hotell Khreschatik på avtalad tid varpå vi några minuter senare kör iväg längs Kievs breda huvudgata. Min projektledarkollega Anders har bett att få se Tjernobyl så det är dit vi är på väg. Vid mina tidigare besök i zonen har vi fått trassla med tillstånden och skumpat fram på dåliga vägar i lika dåliga bilar körda av minst sagt tveksamma chaufförer. Nu åker vi i gräddfilen. Vi har ansökt om tillstånd hemifrån, angett vilka platser vi vill se och därefter fått turen arrangerad av den statliga Zonadministrationen. Det är en researrangör med rutin, visar det sig. Sergei kör varje dag politiker, vetenskapsmän, ornitologer, läkare, filmare, journalister och turister till Tjernobyl. Som engelsmannen Nick som är med oss i bilen.
Ukrainska staten har börjat inse att det finns ett värde i denna radioaktiva olycksplats. Man får man inte vara dum. Sergei visar foton från 1986, när han var likvidatör i Tjernobyl. Det innebär att han - frivilligt eller ofrivilligt – är en av de 800 000 som röjde upp efter olyckan. Som alla andra är han sjuk nu. Men köra bil går bra och han är glad över att ha ett jobb trots att han måste köra till Polissia-regionen och Tjernobyl varje dag.
Sergei ler men ryser när han visar
ett foto av sig och några kompisar
från Tjernobyl 1986.
Foto: Monica Antonsson
Ingen återflyttning
Färden går genom fattiga byar med böljande sädesfält där folk odlar sin mat precis som förr. Ingen vill höra talas om Cesium-137 och Strontium-90. Längs vägen går tanter som bär vattenhinkar från bybrunnen med ok över axlarna och farbröder som med pinnar föser kossor framför sig. Här och där sitter folk med nyplockad svamp till försäljning. Kantarellerna är lika gula och vackra som Karl Johansvamparna är stora och väldoftande. Är det någon som tror att det är fritt från radioaktivitet utanför tremilszonen? Naturligtvis inte. Det är ungefär lika illa överallt. Gränsen om tre mils radie från kärnkraftsverket är satt på en höft för att man skulle ha en, helt enkelt.

Efter checkpoint 1 vid tremilsgränsen och kör vi vidare mot den 800 år gamla staden Tjernobyl på 12 km avstånd från kärnkraftsverket. Vid stadsgränsen står stora betongfundament med namnet Tjernobyl på ryska. Tjernobyl betyder malört vilket skrämmer befolkningen. I bibelns uppenbarelsebok nämns malört som förebådande jordens undergång.

Här i stan eller mer riktigt byn ligger zonadministrationen där Rimma Kiselitsa väntar. Hon är en av zonens två professionella guider som tjänstgör 15 dagar i sträck och sedan är ledig lika länge. På plats i zonen övernattar hon i en evakueringslägenhet. De som arbetar här kan helt enkelt bara välja sig en bostad som några av de evakuerade lämnat. Sedan åker hon hem igen till Tjernigov utanför zonen, en stad som också är radioaktivt nedsmutsad.
– Det finns ett hotell här i Tjernobyl, säger Rimma. Om ni vill stanna över natten.


Cacersjuk pojke efter Tjernobylolyckan.
Källa: Tjernobylmuseet i Kiev
Rimma tar oss till två livsmedelsaffärer, en bar, ett postkontor (där man kan betala med kort) och den bemannade brandstationen. Totalt 14 000 människor arbetar i zonen varav 3 800 på kärnkraftverket. Övriga sysslar med service och forskning. Här byggs just nu minst två nya fabriker som ska ta hand om fast och flytande radioaktivt avfall. Av de 800 evakuerade som på eget bevåg återvände till sina hem är bara 380 kvar i livet. Hundra av dem bor i själva Tjernobyl som vid tiden för olyckan hade omkring 18 000 invånare. Någon organiserad återinflyttning – som FN märkligt nog förordar! – pågår inte.

- Är du tokig, säger Rimma. Området går inte att rena. Det är alldeles för stort. Vi har i snitt 20 heta partiklar per kvadratcentimeter. Kommer en sådan in i kroppen och fastnar i till exempel mjukdelar så är det adjöss.

 Zonadministrationen

Missbildat foster efter
Tjernobylolyckan.
Källa:
Tjernobylmuseet i Kiev

Rimmas chef brukar informera alla besökare här. Han vet att jag är i Tjernobyl för fjärde (officiellt för tredje då jag togs in illegalt från Vitryssland första gången) gången och orkar väl inte komma. Det blir därför Rimma som berättar för oss att kärnkraftsverket byggt på sovjettiden är uppkallat efter kamrat Vladimir Lenin och inte alls efter staden Tjernobyl. ”Kärnkraftsverket Lenin som arbetar för kommunismen” är det formella namnet men de flesta säger kort och gott Leninverket.
- Landgränsen mot Vitryssland går mitt i zonen, säger Rimma. Det komplicerar livet nu när Sovjetunionen inte längre finns. Många kärnkraftsarbetare bor i den specialbyggda kärnkraftsstaden Slavoutich fem mil härifrån. Den ligger i Ukraina. Men Vitryssland går ner med en liten flik till floden Dnepr, så vi måste passera genom Vitryssland för att komma hem.

Slavutich började byggas två år efter olyckan 1988 av åtta före detta sovjetrepubliker. De kom med eget material och byggde varsitt kvarter vilket förklarar att stadsdelarna har namn som Baku, Azerbadjan, Vilnius och Moskva. Staden är vacker och av hög standard men radioaktivt nedsmutsad som allt annat. 

- Det bor omkring 25 000 människor där, säger Rimma. Medelåldern är 27 år och 33 procent är barn. De får sällan besök av släkt och vänner. Efter att staden väl var byggd upptäcktes stora mängder av Strontium i området men det är dekontaminerat nu. Vårt speciella laboratorium kontrollerar bär och svamp i skogarna likaväl som vi varje år undersöker arbetarna på kärnkraftsverket och alla andra som arbetar i zonen medicinskt.

Rimma har arbetat tio år i zonen och tror säkert själv på vad hon säger. För henne innebär det att hon har ett välbetalt jobb, att hon fått användning för sin goda engelska och att hon ensam kan fostra sina två barn. Hon litar på arbetsgivaren och är inte orolig för sin hälsa. Det är först när hon några veckor senare besöker Sverige och får bo hos mig som hon får nya perspektiv och blir rejält omskakad. Men mer om det längre fram.

Efter Tjernobylolyckan missbildad gris.
Källa: Tjernobylmuseet i Kiev.
Zonadministrationens uppgift är att hålla reda på vad som händer i den drygt 2 600 kvadratkilometer stora zonen på den ukrainska sidan. Något samarbete med Vitryssland finns inte. De skyddsåtgärder som lyckas i Ukraina kan saboteras i Vitryssland och tvärtom. Ingen vet vad som faktiskt händer i ett radioaktivt nedsmutsat område och hur det påverkar människan. Här pågår enormt många, stora som små, experiment. Administrationen hämtade exempelvis hit 20 mongoliska vildhästar 1998. De har förökat sig fint och är nu fler än 70.
- Fast fyra hästar är just nu på rymmen, säger Rimma.

- Vårt stora problem är flodbäddarna som består av hårt packad lera. Kylvattnet som rinner där är mycket radioaktivt nedsmutsat med framför allt Cesium-137. Vi gör allt för att förhindra att det ska rinna ner i floden Pripjat. Hittills har vi lyckats.

Det är svårt att tro henne på den punkten också. Man har försökt förstärka flodbäddarna med stora betongblock men när gräs kan växa upp i skarvarna, så kan rimligtvis radioaktivt vatten strömma ut samma väg. Största problemet är smältvattnet om våren när floden svämmar över. Det behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå. 

Efter olyckan missbildad kalv.
Källa: Tjernobylmuseet i Kiev
Det syns på Rimmas ansiktsuttryck att kylvattenkanalerna som ligger i öppen dager är ett stort problem. Bottensedimentet är svårt nedsmutsat och här kryllar av jättestora fiskar då fiske av naturliga skäl är förbjudet. Fiskarna har inga naturliga fiender och blir därför långlivade. Men det är många som trotsar förbudet. Det vet väl alla, att det är kul när det nappar.
- Så vad ni än gör, säger Rimma. Köp ingenting ätbart längs vägarna!

Hälften av zonen består av pinjeskog som med förkärlek växer i torv och i den finns gaser som lätt kan självantändas. Skogsbränder är därför ett stort problem i zonen. Dels för att de rör upp livsfarliga, radioaktiva partiklar och dels för att brandkåren inte längre kan ta sig fram i igenvuxna törnrosaområden. I riktigt svåra fall måste bränderna släckas från luften.


Utan skyddskläder
Efter den korta informationen ger vi oss iväg och passerar checkpoint två på tio kilometers avstånd från kärnkraftverket. Här tar allt liv slut. Här bor ingen. Här hörs bara vindarna. Telefonledningarna har för länge sedan fallit till marken och vi passerar byar som var så radioaktiva att de helt enkelt måste grävas ner. En rostig fabriksanläggning för betongtillverkning som ett monument över olyckan. Betongen användes till att blandat med bor täcka den brinnande reaktorns innanmäte. Av det blev reaktorhärden förstås bara varmare och varmare och med ångorna spreds radioaktiviteten.

Först dyker reaktor 5 och 6 upp i synfältet. De var under byggnad 1986. Femman var laddad men togs aldrig tas i drift.
- Man tog småningom delar från den för att laga reaktor tre, säger Rimma.
Reaktor 7 och 8 var också planerade. Totalt skulle Leninverket ha bestått av tolv reaktorer som tillsammans skulle ha producerat 1 miljon watt i timman.

Längs vägen mot olycksplatsen löper ett stort dike med höggradigt radioaktivt kylvatten. Det är i det de stora fiskarna simmar. På andra sidan diket ligger först det stora kyltornet och bortom det de fyra reaktorerna. Ettan är stängd på grund av en trasig generator. Tvåan är stängd efter en explosion med brand i reaktorhallen 1992. De är sammanlänkade av en byggnad med ett ventilationstorn i mitten.
Trean - som delvis också förstördes 1986 men som hölls i fortsatt drift tills den stängdes manuellt den 15 december 2000 - och den exploderade fyran är sammanbyggda med ett gemensamt kylsystem och ventilationstorn. Endast en sex meter tjock betongvägg – som Rimma säger byggdes efter olyckan - skiljer dem åt. Hur det gick till i den dödligt farliga miljön är svårt att förstå.

Den sönderrostande sarkofagen i Tjernobyl 2005. För några månader sedan (2013) rasade delar av taket in
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2013/03/och-taket-rasade-in.html.
Foto: Monica Antonsson
- Robotarna misslyckades, säger hon. De slutade fungera på grund av strålningen. I stället skickade man in människor. Idag har vi robotar som går på kablar och inte på chips.
Om man med det ska förstå att robotar med chips ännu inte fungerar i Tjernobyl framgår inte.

Sarkofagen som täcker den havererade reaktor 4 är ett gammalt rostig vrak. Rost- och andra sorters hål lär motsvara 250 kvadratmeter ur vilka strålningen fortfarande strömmar. Vem som helst kan se att sarkofagen håller på att rasa ihop.
Rimma ser till att vi inte fotograferar de värsta delarna av konstruktionen. Det är heller inte tillåtet att plåta kärnkraftsverkets entré där Lenin står på pass i form av ett jättelikt statyhuvud. Rimma protesterar förtvivlat mot att en och annan bild ändå knäpps mot omgivningarna till vänster om entrén.
- Du kan bli arresterad, säger hon med en gest mot byggnadens svarta fönster. Någon kan se dig.
 
Nick, Rimma, undertecknad och Julia
Foto: Anders Rönnholm
Rimma berättar om strålningen på reaktortaket och benämner den 3500 röntgen (R) när vi springande tar oss från bilen in i informationsbyggnaden kanske 50 meter från reaktorn. Al Gore har varit här. Den förre ukrainske diktatorn Leonid Kutchma också. Bilder från besöken hänger på väggen. Runt taket hänger dessutom flaggor – däribland den svenska - från de länder som har hjälpt till med finansieringen av uppröjningen. Informatör Julia Marosic visar en modell av den instabila, typiskt ryska RBMK-reaktorn. De numera krökta, smälta bränslestavarna under det 3000 ton tunga reaktortaket som flög av vid explosionen kallas Elenas hår.
- Efter olyckan lades betongplattor på marken för att strålningen därifrån var så hög. Nu ska allt radioaktivt material som skyfflades ihop intill reaktor 4 byggas in i en box.

Mätaren på väggen avslöjar att det är omkring 750 (mikroröntgen) uR/h inomhus och 1590 uR/h utomhus. Det är inte tal om några skyddskläder. Upp till 20 uR/h är normalvärde, får vi veta. Värdet bestämdes efter olyckan så att Kiev med 6-12 uR/h och Slavoutich med 14-18 uR/h skulle hamna inom normalvärdesgränsen.

En av brandmännen som var först på plats i Tjernobyl.
De flesta hamnade drabbade av strålsjuka på sjukhus
nummer sex i Moskvadär de dog en smärtsam död.
Källa: Tjernobylmuseet i Kiev.
Rimma berättar att reparationer av det västra fragmentet inleddes i slutet av 2004. Därefter kommer södra sidan och taket som riskerar att rasa in.
- Det måste stabiliseras, säger hon. Annars hotar kollaps. Men sarkofagen ska få ett nytt skal som ska vara på plats 2006. Det ska byggas på gräset och därefter skjutas på plats på järnvägsspår av stål. Det kallas SIP-projektet (Shelter Implementation Plan) och kostnaden kommer att uppgå till 768 miljoner dollar hur nu det ska lösas. Pengarna som skänkts från utlandet har nämligen redan förskingrats. 

Omkring 200 ton bränslematerial - som enligt officiella källor till 95 procent finns kvar i reaktorn ska tas omhand i speciella containers. Härdsmältan ligger under reaktorn. Ovanpå den ligger stora mängder sand och betong.
- Omkring 25 procent av bränslet är tillgängligt, säger Rimma. Resten är för radioaktivt eller ligger blockerat. Allt är heller inte känt eftersom ingen har kunnat ta sig dit.

De strålsjuka brandmännen som dogpå sjukhus
 nr sex är begravda under bly och betong på
Mitinikyrkogården i Moskva.
Foto: Monica Antonsson
Rimma säger att temperaturen i reaktor 4 vid senaste mätningen var +31 grader Celsius. Vid södra cooling pound uppmättes en maximal gammastrålning på 3 400 R/h på grund av färska bränslerester.

Spökstaden Pripjat
Vi kör småningom vidare en sträcka på 8 km förbi den så kallade Röda skogen som ligger 500 meter från kärnkraftverket och som träffades direkt av utsläppet från reaktor fyra. Skogen blev röd och dog. Därav namnet.
- Den fälldes och begravdes i gropar som täcktes med en meter sand, säger Rimma. Sedan planterades ny skog ovanpå. Det är 10-15 000 uR/h där. De som gjorde jobbet tappade håret. Nu forskar både engelsmän, fransmän och amerikanare där. Hundratusentals arbetare i zonen blev sjuka. De är begravda i blykistor under betong.
Hon tror inte att de radioaktiva partiklarna från de begravda träden ska nå grundvattnet på tre till fem meters djup. Leran i marken ska sätta stopp för det, säger hon.
- Partiklarna är inte lösliga. Hade de varit det, så hade vi varit chanslösa.

Så kör vi då genom ytterligare en checkpont in i staden Pripjat där arbetarna bodde. Staden byggdes i två etapper 1970 och 1979. Härifrån evakuerades 50 000 människor i 1100 bussar den 27 april 1986.

- Pripjatborna och folk från 90 byar i nuvarande zonen evakuerades på bara två timmar, säger Rimma.
Totalt var det över 100 000 människor som togs härifrån. Sedan blev det flera. Men fortfarande bor folk i radioaktiva byar som exempelvis i odlingsdistriktet Narodichi i Zhitomir län sex, sju mil rakt västerut. Det finns inga pengar till fortsatt evakuering. Myndigheterna måste ju i så fall ge dem gratis lägenheter.

Rimma i ett rum på hotell Polissiai.
Foto: Monica Antonsson
”Lenins parti och folkets kraft ger oss kommunismens triumfer”.
Så står det skrivet på en av de första fasaderna som möter oss i Pripjat. Här är växtligheten på god väg att ta över. Det är svårt att ta sig fram mellan plundrade höghus där geigermätaren visar 200-1000 uR/h. Vildsvin och vargar är de enda invånarna numera.

- Staten gick igenom alla bostäder och tog hand om allt som var värdefullt, säger Rimma. Det som var kvar slängde soldaterna ut genom fönstren och förstörde. Allt för att undvika plundring och för att saker och ting inte skulle dyka upp på marknaderna i Kiev.
Om det är sant eller inte är svårt att veta. Många har till mig vittnat om hur de åkte tillbaka i smyg och hämtade sitt bohag. Lika många är berättelserna om plundring och om radioaktiva föremål som spritts ut över hela det forna Sovjet.


"Folkets hälsa är folkets välstånd"
står det på hotell Polissias fasad vid ett stort torg mitt i Pripjat. Vi närmast vadar i krossat glas när vi går uppför den breda säkert en gång rätt pampiga trappan till hotellets entre. Innanför till höger ligger den sönderslagna reception med hotelliggaren uppslagen på golvet. Till vänster ses resterna av en restaurang med halvcirkel formad scen för dansbanden. Det droppar vatten från taket på varje våning och träd växer rakt genom golven i hotellrummen. På takterrassen åtta trappor upp står resterna av en utställningen till varning för den amerikanska atomvapenfaran. Så här ska vi göra om USA anfaller oss med kärnvapen, heter det. I fjärran bildar reaktor fyra på kärnkraftsverket en skrämmande silhuett mot himlen.

Utanför hotellet tickar Rimmas geigermätare extra snabbt ju närmare den gröna mossan på marken hon håller den. Mossa drar åt sig radioaktivitet, visar det sig. Mätaren stannar på närmare 500 uR/h.

Utsikt från hotell Polissia. Foto: Monica Antonsson


Strax intill hotellet ligger kulturhuset. Vi går in genom sceningången och rakt över scenen. Jag kan inte låta bli utan sjunger "Natt i Moskva" rakt ut i mörkret. De andra stämmer in på respektive språk. Kanske det sista framträdandet någonsin på Pripjats teater.

Vi tar oss vidare genom den stora, mörka teatersalongen med ledning av ljuset från fönster och öppna dörrar. På utsidan igen öppnar Rimma dörren till ett kulissförråd som hon nyligen har hittat. Där står jättelika porträtt av Sovjettidens potentater. Det är president Michail Gorpatjov, KGB-chefen Chevrikov och makthavare från politbyrån. Bilderna skulle ha använts som dekorationer på byggnaderna den 1 maj det olycksaliga året 1986.

Ett stenkast bort ligger nöjesfältet som aldrig blev invigt. Geigermätaren tickar oroväckande bland radiobilar och karuseller och vid foten av det rostiga pariserhjulet. Pinjetallarna som vuxit upp efter olyckan är missbildade här. Barren har tre i stället för två pinnar. Forskning pågår, säger Rimma. Det är mycket intressant.

Vi kör förbi simhallen där alla fönster har försvunnit. För bara några år sedan satt de på plats.
- De hade metallinfattningar, säger Rimma. De är stulna.
Vildsvin har bökat i jorden vid entrén så att väldiga diken har bildats. Det är de som regerar i Pripjat i samråd med rådjur, älgar och vargar.
- Jakt är förbjuden, säger Rimma. Den ende som jagar här är forskaren Olof Eriksson från Sverige.

Röda skogen har fått sitt namn för att träden blev röda här efter olyckan.
Platsen var så radioaktiv att de som röjde här blev sjuka och tappade håret.
Foto: Monica Antonsson
Galgbacken
På tillbakavägen stannar vi till vid platsen för Galgträdet, ett träd som förr såg ut som en djävulsgaffel. Tyskarna hängde partisaner i trädet under andra världskriget. Senare hängde partisanerna förrädare i samma träd. Det stod som ett monument över världens orättvisor och efter kärnkraftsolyckan blev det en symbol för Tjernobyl, då den exploderade reaktor 4 syntes i fjärran bortom bladverket.
När Röda skogen höggs ner och det blev ensamt kvar föll det ihop och ersattes med ett minnesmärke av aluminium över sånt som aldrig dör, som till exempel mänsklig dumhet. Runt omkring har skogen vuxit upp. Reaktor 4 syns inte längre. En gul, trekantig skylt med tecknet för radioaktivitet talar i stället om att det är farligt att vistas i området.
- Vid en sådan skylt är det minst 600 uR/h, säger Rimma och lägger sin giegermätare på marken tills den mäter 800 uR/h, då hon avbryter mätningen och vi åker vidare.

En av fordonskyrkogårdarna i Tjernobyl.
Foto: Monica Antonsson

När vi närmar oss staden Tjernobyl passerar vi ett betonghus för utbränt kärnbränsle – sånt som terrorister inte ska få fatt i och som hos oss svenskar ska förvaras i djupa bergsrum.
Efter en sexrätters lunch på zonadministrationen åker vi till Tjernobyls hamn, där spöklika skepp ligger och rostar. Därifrån far vi vidare till en av de stora fordonskyrkogårdarna, där jeepar, lastbilar, helikoptrar och flygplan fått sin eviga parkeringsplats. Miljön är så radioaktiv, att vi måste beskåda den från en särskilt uppbyggd plattform.
– Jag arbetade här, säger Sergei och ryser när han vänder bilen för att köra oss tillbaka till hotellet i Kiev.
Monica Antonsson


Rimma fick tillstånd att resa till Sverige strax efter vårt besök ovan. Hon bodde hos mig och jag gjorde flera bandade intervjuer med henne. I bagaget hade hon med sig unikt material om bland annat den nya planerade sarkofagen. I gengäld fick hon ta del av information som såväl ukrainska som ryska - för att inte tala om västvärldens! - myndigheter tonar ner.
Vi höll kontakt per mail men när jag ett halvår senare skulle boka in nästa besök i Tjernobyl blev jag kontaktad av hennes chef som meddelade att hon var död. Och dödsfallet hade inträffat under åtminstone för oss mycket märkliga omständigheter. Chefen guidade oss i stället den gången. Ett reportageteam var med, bland annat en 27-årig fotograf och tvåbarnspappa. Mindre än ett år senare insjuknade han i leukemi som småningom tog hans liv.

Läs gärna hans blogg "En kopp kaffe och massor utav tid" http://blogg.daverus.se/
Och här ligger hans bildspel från Tjernobyl: http://www.daverus.se/
Den nya sarkofagen som skulle ha varit färdig till skydd för världen 2006 är ännu inte på plats.
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2013/03/den-nya-sarkofagen-mer-pengar-behovs.html
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2012/12/forsta-sektionen-av-nya-sarkofagen-pa.html
  
Och så här ser sarkofagen ut idag.
En ny sarkofag, en jättelik kupa byggs strax intill. Den ska skjutas över den gamla på räls under 2017. Sedan ska reaktorn monteras ned är det tänkt. Vi får väl se hur det blir med det.
 
Allt det bruna ni ser är rost. 



torsdag 21 april 2016

Svenska myndigheter kan säga vad de vill men Tjernobylkatastrofen är långt ifrån över...

Fotografen Per Daverus
var med i Zonen för några år sedan.
Ett år senare fick han leukemi.
Två år senare var han död.
Se hans bildspel här.
En sååå fin kille, 27 år och pappa till två.
Mitt hjärta brister...





30 år efter Tjernobylkatastrofen, har skogar och kärr blivit en förvaringsplats för strålning. Torvbränder är vanliga och med dem radioaktivt rök och aska som blåser omkring med vinden. Statens skogsförvaltning och brandman kapacitet är otillräcklig. Vanliga människor sätter sig i riskzonen för att skydda sina samhällen från denna lurande fara. 

Greenpeace särskilda brandstridsenhet.

Laddades upp den 15 apr. 2016

Lägg till bildtext
Av någon anledning rekommenderar Strålsäkerhetsmyndigheten befolkningen
att äta radioaktiv mat! Det är åtminstone ingen fara, säger de.
Tro för inte på det!
Det är ett uttalande till stöd för rennäringen.
Människor offras medvetet!
Radioaktivitet ska inte ätas. Det finns inga ofarliga halter. 
All radioaktivitet accumuleras i kroppen. Rätt som det är har du fått mer än du tål.
Då är det redan för sent! 

Radioaktivt mat är aldrig någonsin acceptabel föda 
för vare sig människor eller djur!
Basta!

onsdag 6 april 2016

Pinsamt att de låtsas inte förstå...

Dagens sensationella nyhet 
som ansvariga myndigheter låtsas inte förstå!

Cancerfallen 
kommer öka med 90 procent!


Antalet cancerfall kommer att öka med 90 procent fram till 2040, skriver företrädare för Cancerfonden på DN Debatt.
Som en följd av detta kommer samhällskostnaderna att öka kraftigt, om det inte sker en förändring.

Cancerkostnaderna i Sverige kommer 2040 att vara uppe i drygt 68 miljarder kronor, vilket är en fördubbling jämfört med i dag, det visar en prognos som Cancerfonden nu presenterar. 

Siffrorna är framtagna av Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi, IHE, på uppdrag av Cancerfonden.

Det handlar både om direkta och indirekta kostnader så som exempelvis vårdkostnader, kostnader för sjukskrivningar och minskade skatteintäkter.

Lever längre
Enligt en ny prognos från Folkhälsomyndigheten kommer 100 000 svenskar om året att drabbas av cancer 2040, vilket är närapå en fördubbling av antalet fall i dag. En anledning till detta är att människor lever allt längre och att många insjuknar i cancer under de sista levnadsåren.

Samtidigt som diagnostisering och behandling av cancer blir bättre kommer människor att leva allt längre med cancer. "Att allt fler kan leva med sin cancer är positivt ur flera perspektiv, men kraven på och kostnaderna för sjukvården ökar", skriver de i debattartikeln.

Åtgärder
För att minska antalet insjuknade och för att tackla de skenande kostnaderna i cancervården vill Cancerfonden se ett antal åtgärder.

"De offentliga investeringarna i forskning i sjukvården behöver fördubblas så att nya moderna läkemedel och vassare behandlingsmetoder kan tas fram", skriver de.

Skribenterna vill se att cancervården organiseras om för att bli mer effektiv. "Det handlar om säkerställande av kompetens, rätt vårdnivåer, samt infrastruktur ..."


En tredjedel av all cancer kan förebyggas genom hälsosamma levnadsvanor, enligt Världshälsoorganisationens cancerforskningsorgan, International Agency for Research on Cancer, IARC. 

Cancerfornden vill se att den kunskapen når befolkningen och att regeringen bedriver en aktiv preventionspolitik, genom att exempelvis "verka för att allt färre röker".

Jag säger bara en sak:

Tjernobyl!

De som blåljugit mest om följderna av kärnkraftsolyckan är FN främst genom IAEA och WHO.
Och inte minst våra egna svenska så kallade strålskyddsmyndigheter.

Se resultatet av Dr Martin Tondels, Uppsala universitet, närmast nedtystade forskning och doktorsavhandling framlagt vid Linköpings universitet:
 "Malignancies in Sweden after the Chernobyl accident in 1986".  

Dagen stora "oväntade" nyhet har varit känd hela tiden!

Det är trist men...


De har faktiskt rätt.

Det såg jag själv av somliga riksmedia 2008/2009.
När ämnen är känsliga drar sig somliga media inte för att såväl som mörka och vinkla falskt.
Det har ingenting med journalistik att göra och bör granskas grundligt. 
Det är helt enkelt inte pressetiskt korrekt och fullständigt livsfarligt för demokratin.
Jag tar mig därför friheten att lägga in Ulf Adelsohns debattartikel här.



Vi bedrog oss
om det svenska debattklimatet

24 mars 2016

Flera av dem som stöttat mig och min fru under veckan vågar inte träda fram av risk för repressalier.
Sådan är debatten i vårt land. Så är det med yttrandefriheten, skriver Ulf Adelsohn.

Så lägrar sig påskfriden efter en turbulent vecka. Hustru Lena (Adelsohn Liljeroth, tidigare moderat kulturminister, reds. anm.) och jag trodde nog att debattklimatet hade blivit lite mer tolerant, men vi bedrog oss. Vi blev intervjuade av Björn af Kleen i Dagens Nyheter i en artikel som syftade till att visa att Sverigedemokraterna gjort stora insteg på Östermalm i Stockholm, trots att de där nästan är minst i landet.

Lena sade att hon ibland gick in på sajten Avpixlat för att se hur de behandlade nyheter. Hon nämnde att om våldsbrott begåtts av någon med svenskt namn skrev de inget, men däremot publicerade de alltid namnen om det var ”utländskt”. 

Det var främst hennes avsikt att belysa just detta. Men hon har även betonat vikten av att läsa vad motståndare tycker. Lena var dessutom, som kulturminister, ensam om att inte vilja ge presstöd till rasistiska publikationer, tillika har det visat sig att så gott som alla dagstidningar ofta går in på samma sajt. Ändå har hon blivit hudflängd i olika medier.

Själv sade jag att media medvetet förtigit en del fakta om invandring av oro för att de skulle tolkas negativt av läsarna. 

Vi blev ombedda ”ta fram bevis” och nämnde ett antal journalister som själva vidgått att så är fallet. Jag hänvisade också till SVT:s nyhet i söndags att 69 procent stöder den nya mer restriktiva flyktingpolitiken, verkligen en omvälvande information, och att jag ”letar förgäves efter kommentarer eller ens omnämnande i dagens (läs måndagens) tidning”. Det visade sig sedan att DN haft en notis i nätupplagan dagen innan, vilket fick Dagens Media att publicera en artikel under rubriken ”Adelsohn ljög”. 

Jag får erkänna att jag tillhör en generation som här hemma bara läser papperstidningar och där stod inget.

Vi blev inbjudna till en diskussion i Studio 1 i Sveriges radio dit man också inbjudit en gästprofessor på JMK (journalistutbildningen), talande nog grundaren och partiledare i maoistiska norska Arbeidernas Kommunistparti, vilket dock inte nämndes. Sådana källor behöver ju inte ifrågasättas i vårt land.

Lena har varit ordförande i Fryshuset i tio år, jag drev integration stenhårt som landshövding. 

Men ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.

Nåväl, vi har fått många hundratals sympatiyttringar, inte minst från moderater (med två undantag). Många har givit exempel på nyheter där man utlämnat sådant som kunnat tolkas som invandrarfientligt. Men, och det är det viktigaste av allt.

Flera av dem som stöttat oss vågar inte träda fram av risk för repressalier.
Och det är alldeles uppenbart att sådana utsätts man för. Sådan är debatten i vårt land. Så är det med yttrandefriheten. 

Och de som ryar högst om odemokratiska krafter är de som själva är de främsta att vilja tysta och censurera. Quo vadis Sverige?

Ulf Adelsohn
Tidigare partiledare för Moderaterna

Se också: Mörkningsdebatten tog plats i finrummen

tisdag 5 april 2016

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv...

Journalisten Dag Örlund skrev ett inlägg på sin blogg härom dagen som är så bra att jag knycker det i sin helhet. Hoppas det är okej. Säg till annars Dag! Så raderar jag. 

Jag kunde nämligen inte sagt det bättre själv. Jag började också jobba när jag var 15 år. Sorterade barnbidragsanvisningar på Posten, Stockholm 16. Jag fick också höra det där om de femton bästa åren. Och trodde på det förstås. Det som sedan hände är förmodligen det största bedrägeriet någonsin mot svenska folket. Snacka om många målsägare! 

Så jag säger som Dag Örlund. Jag törs! 
Ta hit det som är mitt!



Landet jag inte känner igen, del 65:

När bedrägeri blev tillåtet och sunt förnuft blev nazism

När jag vid 15 års ålder började jobba så sa myndigheterna så här:

Om du jobbar fullt tills du är 67 år så tar vi de 15 bästa av dina inkomstår, räknar ut vad du tjänade i genomsnitt, höjer det till dagens penningvärde och ger dig 75% av det i pension.

Det lät som en jävligt schysst deal. Jag har jobbat hårt hela livet, tjänat pengar och var med på den tid då jag fick betala 85 – 90 procent i marginalskatt. Det var sjukt men kändes ändå okej – läkarbesök var gratis, gatorna var plogade, gatlyktorna tända och polisen kom direkt om man ringde.

Det var då, det.

Nu, vid snart 59 års ålder och när allt är försent att ändra på, kommer det ett orange kuvert i brevlådan med en käftsmäll. I förfinade ordalag säger
myndigheterna: Sorry, det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Du skulle ha fått så här mycket i pension men tyvärr blir det bara en tredjedel. Eller kanske mindre.

Tack. I normalt näringsliv hade det där kallats avtalsbrott och grov stöld eller grovt bedrägeri. Fängelse i straffskalan, utan tvekan. Men naturligtvis är ingen ansvarig eftersom tjänstemannaansvaret är avskaffat och något juridiskt politikeransvar inte existerar i frågan. Dessutom vet staten att ingen har råd att offra sina sista sparpengar för att skaffa en toppadvokat och stämma staten i ett hopplöst mål.

Alltså är jag – och säkert du om du är född på 50-talet eller senare – torsk. Jag beklagar.

Och då, just när jag funderar över ekonomin i framtiden, kommer nästa
käftsmäll:

Ensamkommande flyktingbarn ska ha rätt till efterlevandestöd om de ”på heder och samvete” intygar att deras föräldrar tros vara döda. Inget krav på dödsattest eller annan dokumentation föreligger.

Jag hickar och tror inte mina ögon, men det är sant. Förra året tog Sverige emot 35 000 (en hel stad!) ensamkommande flyktingbarn. Nu räcker det med att dessa skriver på ett papper för att de ska få 1 500 – 3 000 kronor i månaden och dessutom upp till 70 000 kronor retroaktivt. Och myndighetspersoner som framträder är övertygade om att inget av barnen kommer att fuska, eftersom de inte har något ”incitament”. Titta och kräks:

TV 4: Ensamkommande barn får 70 000 kronor

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag kliar mig i huvudet. I dag har jag på tv sett Det Stora Avslöjandet, att Uppdrag Granskning kommit fram till att Nordea hjälpt miljonärer att gömma pengar i skatteparadis. Vem är förvånad? Rika människor har alltid försökt gömma pengar i skatteparadis och bankerna, som tjänar enorma pengar på det, har alltid hjälpt dem. Inget nytt under solen. Detta anses dock vara riktigt fult.

Det är det naturligtvis, rent moraliskt. Men ingen pratar om hur fult det är att staten lurat och bedragit flera generationer svenskar, stulit de pengar vi skulle fått i pension och snillat bort dem till något annat. Här kan både
höger- och vänsterpolitiker ta åt sig. Ni är tjuvar och bedragare. Punkt.

Om detta med de ensamkommande barnens rätt till efterlevandeskydd skriver SD-politikern, tillika ledamoten av Socialförsäkringsutskottet, Linus Bylund en debattartikel i Expressen:

Linus Bylund: Svensk välfärd är till för svenskar

Naturligtvis får man inte citera en SD-politiker eftersom man då per automatik är rasist, nazist, fascist och fanvetallt.

Jag sympatiserar inte med vare sig SD eller något annat svenskt parti. Men som bedragen svensk skattebetalare, bestulen på min pension, skiter jag högaktningsfullt i vad människor kallar mig. Det Bylund säger är för mig sunt förnuft – att de svenskar (främst mina farföräldrars och föräldrars generationer men även min) som byggt upp den svenska välfärden genom många decennier av slit, också har rätt till den. Att det är helt galet att människor som aldrig haft någon anknytning till Sverige, aldrig bott här eller arbetat här ska kunna knalla in genom dörren, skriva på ett papper och få kostnaden för efterlevandeskyddet att öka med 500 miljoner (!) kronor.

Sjukt.

Jag har massor av gånger skrivit om min gamla mamma som arbetade från 16 års ålder tills hon var över 90. Hur hon i dag vid 95 års ålder, sittandes i sin rullstol, får 30 minuters hemtjänst på morgonen för att komma upp, bli klädd (inte tvättad), gå på toa och få frukost. Hur hon får kalla fiskpinnar till lunch, att hon i bästa fall får duscha var 14:e dag och att ingen har tid att gå ut med henne.

Mamma har betalt dagens välfärd. En skäggig pojk från Marocko skriver på ett papper och skrattar hela vägen till banken.

Förstå mig rätt. Jag har absolut ingenting emot att vi hjälper riktiga flyktingar eller andra som det är synd om. Svenskar är ett av världens mest hjälpsamma folk, minsta tv-gala till förmån för välgörenhet drar in tiotals miljoner, vi ger en del av landets BNP och massor av svenskar är månadsgivare till välgörenhetsorganisationer.

Det är bra och det har vi råd med.

Samtidigt har något sjukt blivit norm. Bedrägeri är okej om det är staten som utför det. Skitnödiga pk-politiker ler fånigt in i kameran och vet att de kommer undan, eftersom de själva kommer att få fulla pensioner som ingen behöver oroa sig för.

Det sunda förnuftet har stoppats ner i en påse märkt med orden rasism, fascism och nazism.

Och vi, världens ängsligaste, generösaste och mest konflikträdda folk, törs inte ställa oss upp och skrika:

Ta hit det jag har rätt till!


Och världen skrattar ihjäl sig åt vår naivitet.