Ett annorlunda Uppdrag Granskning...

Tja, det gick väl bra det där...
Bäst att själv säga att man är tjock så kommer elaka tungor av sig. Vad nytt  har de att komma med.
Bättre förekomma än att förekommas alltså.
Och det gjorde ju reporter Magnus Wennerholm med besked. Ingen kan ha missat att han gjorde ett försvarsinslag åt sin kompis.
Men vi är många som har blivit kallade rasister. Det räcker med att man inte gillar slöjor så vips är man rasist. Det är ett jäkla tråkigt ord. För att inte tala om när grannar protesterar mot placeringen av boende för ensamkommande flyktingbarn (läs: unga män i vapenför ålder). Gillar man inte att ha ett sådant inpå knutarna så är man verkligen främlingsfientlig. Aj aj aj...
Jag har ett färskt exempel på det någon kilometer härifrån. Där bor numera minst hundra tystade personer som inte längre tror att de omfattas av vår lagstadgade yttrandefrihet. De blev utsatta för riksmedias avsky. De tillintetgjordes och tystades. Inte ett ord hördes i samma media om att allt hade kunnat undvikas om de lokala politikerna inte hade varit så sanslöst inkompetenta.
Jag såg för övrigt ett program i går - kanske var även det ett gammalt UG förresten - om en vänlig busschaufför nedåt landet som värnar så om "sina" flyktingbarn att han går ner i tjänstgöringstid bara för att kunna stötta dem som god man. Fantastiskt och beundrasvärt på alla vis. Särskilt som "barnet" visade sig vara huvudet högre än han själv. Var är de ensamkommande småflickorna, undrar jag.

Så hur kan Per Brinkemos tjafs med Martin Aagård bli föremål för UG:s granskning?
Aagård menar att de flesta invandrade somalier inte är analfabeter. Brinkemo menar att de flesta är just det. Det får Aagård att påstå att Brinkemo stöttar Sverigedemokraterna som menar att somalierna är ett problem.
- Var gör jag det, undrar Brinkemo som tycker att Aagård ska bortse från SD och ta fasta på fakta vilket antagligen är rimligt.
- Jag och SD kan väl komma överens om att en gul bil är en gul bil, säger Brinkemo. Det är väl inget konstigt med det.
- Varför försvarar Brinkemo SD,  undrar Aagård då. Är det för att han försvarar fosterlandet?
Själv vill Aagård inte ens kännas vid att han har något fosterland. Har man det så är man nationalist, drar han till med.
Per Brinkemo är skakad. Han har blivit kallad rasist och just hans arbete bygger extremt mycket på förtroende. Som om inte allas rykten är värda att försvara med samma frenesi.

Välkommen i gänget, säger jag.
I vårt land kan man förstöra ryktet och förtroendet för vem som helst lätt som en plätt utan att det kostar något alls. Det är yttrandefrihetens yttersta konsekvenser. Gör gärna ett hembesök i min värld så kan vi snacka förtal sedan.
För mig är tjafset mellan dessa båda medienissar en storm i ett vattenglas. Vem bryr sig? Båda har egna mediala plattformar - Aftonbladet och Uppdrag Granskning - och båda utnyttjar det hänsynslöst. 
- Vem annan än priviligierade journalister i kvällspressen har möjlighet att förekomma väntad kritik på det sätt som Aagård gjorde, undrar jag. 
- Vem annan än priviligierade journalister får UG att ta sig an en visserligen principiellt viktig fråga men i Brinkemos fall en rätt fånig oförrätt?
DET är den stora skandalen i detta sammanhang.
Det är när enbart den ena parten har och utnyttjar en sådan plattform som problem värda namnet uppstår. Varför inte ett UG om det, när draken anfaller den chanslöse lille Goliat. Då har vi en viktig journalistisk vinkel värd att granska.

Stefan Gunnarssons mellanhavande med Norrbottenskuriren var däremot god journalistik. Stefan vill inte delta i en kampanj mot rasism och främlingsfientlighet. "Ett Norrbotten för alla" hette kampanjen som skulle inledas med en enkät om 50 norrbottningar som skulle svara på frågan:
- Ställer du upp på Ett Norrbotten för alla?
Stefan tackade nej. Han tyckte att kampanjen var dåligt formulerad.
- Va?! Är du emot invandring, undrade reportern.
Stefan motiverade sitt beslut för reportern och trodde att saken var biff. Han ville inte synas i sammanhanget.
Dagen därpå kom tidningen som lyfte upp Stefan på ett foto större än alla andra under frågan "Ställer du upp på ett Norrbotten för alla?!
- Absolut inte, stod det vid hans bild. I Boden har vi tillräckligt, för att inte säga för många, flyktingar.
Sånt som han sagt privat sedan han förklarat att han vägrade vara med.
Snacka om överstramp!!!
Chefredaktören på Norrbottenskuriren ställs i programmet mot väggen och gör inte saken ett dugg bättre.
- En så pass offentlig person får finna sig i att bli citerad, säger chefredaktören.
Jag kan inte förstå annat än att det rör sig om grovt förtal - trots att Stefan fick förklara sig i en artikel dagen efter - en artikel som inte gav honom upprättelse á la Dishonest International eller vad den heter.
- Skäms chefredaktören, säger jag. Botten!

Det tredje inslaget, om journalisten Amon Abdullah vid Sveriges Radio Internationella somaliska redaktion, var av annat slag. Amon låg bakom scoopet om hur en fritidsledare i Rinkeby till många föräldrars förtvivlan rekryterade unga somaliska grabbar till den islamistiska melisen Al Shabab i Somalia. Rekryteringar hade redan skett, en uppgift som stöds av polisen. Många hade till och med dödats, en uppgift som får stöd av Säpo. Programmet sändes i Ekot i november 2009.
Förutom ett visst motstånd mot att sända från redaktionen blev hon efteråt kallad förrädare och utsatt för såväl hotelser som utfrysning av sina landsmän. De tyckte att hon hade gått för långt och sålt sig till svenskarna.
Ett år senare gjorde Kalla Fakta i TV4 ett program om hur religiösa islamister försökte förhindra fester i Rinkeby för i synnerhet flickor. 
- Jag tror att man kommer till helvetet om man går på fest där det spelas musik, sa en av männen i programmet.

Allt detta fick redaktionen för SR:s "Konflikt" att skicka ut ett reportageteam till Rinkeby för att ta reda på vad som var sant och inte. Amons trovärdighet blev därmed ifrågasatt. Och trots att man på den egna redaktionen hade Carolina Jemsbys intervju med en grabb som faktiskt hade blivit värvad till Al Shabab men ångrat sig, så redogjorde Konflikt inte för det. Oproffsigt minst sagt.
- De blev väl besvikna på mitt jobb, säger Carolina Jemsby. De hade väl förväntat sig någonting annat.

Precis som TV4 gjorde när min bok "Mia - Sanningen om Gömda" var på tapeten alltså. Det var en annan "sanning" man ville ha. En som bättre passade de egna vänskapliga och ekonomiska intressena, en som inte var sann!

Konflikt hittade varken rekryterare, grabbar som blivit tillfrågade eller folk som ville förhindra fester. Amons uppgifter beskrevs som hörsägen och rykten och discjockeyn Kadaffi Hussein misstänkliggjordes för att arrangera oseriösa fester. Inte bra.

Tre år har gått och Amon Abdullah har förlorat sina illusioner om journalistyrket. Vi svenskar är för fega, säger hon och får medhåll av Kadaffi Hussein.
- Alla vet att hon har rätt. Konflikt var inget seriöst program.
Sedan dess har Amon varit sjukskriven eller tjänstledig. Mesta tiden har hon tillbringat i Somalia där hon drivit en slags skola. Och nu vill hon flytta tillbaka. Konflikts rapportering fick konsekvenser för henne i Sverige. Man mörkade sanningen. Det gör Sverige till en farligare plats än Somalia, säger hon.
- Licensbetalarna tror att vi får göra de reportage vi vill men så är det inte. När man kommer med en reportageidé kan de säga, att det här kan vi inte ta, det är för känsligt.
- Hon kom till Sverige som flykting. summerar Magnus Wennerholm i programmet. Nu är hon på flykt igen...

Amon Abdullah är en bra reporter och på toppen blåser det snålt rätt ofta. Då får man bita ihop och sträva på, helt enkelt. Man måste ta fighten och försvara sina positioner.
Alla redaktioner har sin policy. Den får man rätta sig efter som anställd. Alternativet är att bli frilans och välja de jobb man tror att man kan sälja - vilket i praktiken är detsamma. Det är villkor som gäller för alla. Om en tidning handlar om mode kan man inte gärna kräva att få sälja in ett jobb om gräsklippare eller valfångst på Grönland.

Amon Abdullah har valt att tystna och lägga ner. Det är tråkigt men det är hennes privata val. Och helt fel är det nog ändå inte. Hon kom till Sverige som flykting men kan nu uppenbarligen vistas i sitt hemland utan problem. Det är väl bra då att hon återvänder. Är det inte just vad Somalia behöver? Krafter som Amon Abdullah, folk med kompetens. Med Amons unika erfarenheter kommer hon att bli en fantastisk tillgång i Somalia. Varför göra det till ett problem?

Sist i programmet mötte Janne Josefsson dåvarande programchefen vid SR, Helena Olsson, som utan problem rätar ut alla frågetecken. Hon är bra och ger de rätta svaren. Det enda man skulle kunna säga om det aktuella fallet är att Konflikts redaktion måste ha gjort ett väldigt dåligt jobb och att Helena Olsson då, när det begav sig, borde ha tagit tag i SR:s interna personalproblem. Det är väl trots allt ett sådant det rör sig om? Är det verkligen ett fall för Uppdrag Granskning? En chef ska stå bakom och försvara sina reportrar och inte spela ut dem mot varandra.

Personligen väljer jag att glömma det här programmet.
Jag kollar hellre äldre program och ser fram mot nästa!

Oroväckande...

Om Uppdrag Granskning i morgon kväll...

Martin Aagård:

För några veckor sedan blev jag uppringd av en kille som heter Magnus Wennerholm, som sa att han jobbade för Uppdrag granskning. Han frilansade.
Han ville göra en intervju om en debatt jag varit inblandad i under hösten med en före detta Expressenjournalist som heter Per Brinkemo. Per driver en förening för somalier i Malmö och jobbar aktivt med integration, men är samtidigt en uttalad motståndare till ”mångkulturen” – vilket han brukar berätta om i debattartiklar och på sin egen blogg.
En komplicerad och intressant kille.
Wennerholm ville i alla fall göra en intervju på temat ”Vad får man säga i Sverige?”. Han tyckte att jag hade gått för hårt åt Brinkemo och anklagat honom för att vara Sverigedemokrat. Vi hade olika uppfattningar om vad som hänt – jag höll verkligen inte med om att jag kallat Brinkemo för Sverigedemokrat. Men jag tackade ja till intervjun.
Jag måste ju stå till svars för vad jag skrivit. Det är mitt jobb som opinionsjournalist.
Vi lade på och jag googlade Per Brinkemo för att minnas vad jag egentligen skrivit om honom, och vad han i sin tur hade svarat mig i replikskiftet här på Aftonbladets kultursidor. Till min förvåning upptäckte jag att Per Brinkemo jobbat på Uppdrag granskning.

Läs hela texten här.

Ljuva dofter från den friska världen...

- Kryssa i, sa åttaåringen. Ja eller nej?
- Så klart jag följer med till macken där de säljer jordgubbar, blåbär och glass i stora lass. Fattas bara! Jag pratar i telefonen. Kan du kryssa åt mig? Bra! I ja-rutan då.
- Det är tydligen roligare att gå med farmor till macken än att åka till stan och gå till den stora godisbutiken på Hötorget som jag har erbjudit, klagade sonen med ett gott skratt.
Snacka om gulligt. Älskade ungar!

- När ska du dö, farmor, frågade åttaåringen en stund senare. De tänker ju och funderar de där små kottarna. Och somliga har ju redan försvunnit för dem. Som farmors far och mormors far som båda är i himlen. Så frågan var inte så konstig. Jag tänkte direkt på den där höghusdåren i Sundbyberg som avser att spränga både mig och mitt hus i luften men om det sa jag förstås ingenting. Han bara finns där som ett gnagande helvete dygnet runt. Men vissa saker kan man inte dela med sig av till små barn så jag sa:
- Tja, om 200 år eller så.
- Då kommer jag på din begravning, försäkrade åttaåringen. Du kan vara helt lugn, farmor. Jag kommer!
- Men vad bra då! Då kanske du kan ha din nya röda tröja på dig och sjunga en stump? "I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut" eller nåt. Och sen får du äta precis hur mycket glass du vill.
Åttaåringen såg belåten ut.
Så vi gick till macken och handlade.

Det är så jag vill att de ska minnas vår tid tillsammans. Som ljus och lycklig med jordgubbar, blåbär och glass. För det är ju så att en dag är vi bara minnen om ens det, vi som just nu tycker att vi är så viktiga.

Jag ska därför starta en internettidning med utgivningsbevis. Man vill ju ha ett och annat att göra med det så kallade eftermälet.

Den traditionella, fyrkantiga mansrollen drabbar både kvinnor och män...

Noboytoy gör mig uppmärksam på Jennifer Wegerups krönika i Aftonbladet.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article16746476.ab

Den är så bra att jag dristar mig till att ta in den i sin helhet.


Jag är så trött på män som dödar oskyldiga

Han var arbetslös, arg och besviken på alla politiker.

Så den 28 april åt Luigi Preiti frukost, tog sina cigaretter, bilnycklar och en pistol och åkte till Rom för att skjuta en politiker.
När han inte kom åt någon sköt han två karabinjärpoliser istället, den ene var ytterst nära döden.
Några dagar senare tog en annan italiensk man, Christian Agostini, fram sin pistol. Han misstänkte frun Chiara för otrohet och sköt ihjäl henne. Sen sköt han sig själv.

Paret hade en son på sju år som nu är föräldralös och får växa upp med vetskapen om vad hans pappa gjort.

Samtidigt, i Sverige, misstänks en man ha tagit livet av sig själv och sina barn efter en separation.
Exemplen är oändliga, i alla länder, alla sorters familjer.

På något vis känns det som att detta är något som vi ser som ofrånkomligt, som en del av manligheten.
Jag vägrar att acceptera det.

Män är underbara, jag älskar män. De flesta män är normala och inte beredda att ta till våld.
Men lika sant är att en förkrossande majoritet av alla våldsverkare är män.
Det gör mig rasande. Uttrycket ”utökat självmord” som ofta används när en man dödat även fru och/eller barn är vidrigt.
Det är mord och inget annat.

Jag bryr mig inte om hur dåligt de här männen mår.
Väldigt många kvinnor är också arbetslösa, blir övergivna, förgås av svartsjuka, sorg eller andra kval.
Men de beväpnar sig inte, tar inte med sig barnen i döden eller skjuter den otrogne maken.
Visst, det händer. Allt händer.
Men det är undantag, inte regel.

Inte för att kvinnor är bättre människor. Utan mest av allt för att du som kvinna inte lever i en värld där det outtalade, men överallt rådande, begreppet ”it’s a man’s world” är riktat till dig.
Du uppmuntras inte att agera våldsamt, ta plats och kräva din rätt. På ett undermedvetet plan vet du att förlorarbiten är en del av tillvaron.

Jag är så innerligt trött på galna, självrättfärdiga karlar som tar med sig oskyldiga människor in i döden.

Är det något problem vårt samhälle borde ta tag i på allvar så är det mansrollen, som år 2013 ännu är så bedrövligt fyrkantig, begränsande och farlig.

Sanningen för obekväm för Ingrid Carlqvist?

Nytt den 8 maj 2013.
Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg fortsätter ljuga. De till och med förfalskar mina svar på Patrik Nybergs frågor - svar som på min uttryckliga begäran inte fick kortas eller förvanskas.  
Mitt genmäle nedan - de 2500 tecken jag fick till mitt förfogande - har Ingrid Carlqvist valt att inte publicera. Det innehåller alltför många obekväma sanningar. 
Jag lyfter därför upp det igen så att den som är intresserad själv kan se vad Dispatch International går för.  

__________________

Den 24 april 2013:
Chefredaktör Ingrid Carlqvist och skribent Patrik Nyberg framhärdar. Jag får endast 2 500 tecken för genmälet i Dispatch International. Det innebär dock att hon har accepterat mitt krav på arvode. Jag har därför tvingats lägga riktigt arbete åt sidan för att i stället skriva begärt genmäle:


Bäste läsare av Dispatch International

Skriftställaren Patrik Nyberg ljuger hejvilt om mig i artikeln ”Journalister tillverkade och spred falsk lista över pedofiler” och chefredaktör Ingrid Carlqvist har publicerat densamma – samt gjort sig skyldig till bildstöld flera gånger om - i uppenbart syfte att förtala och utsätta mig för andras missaktning.

Orsaken är att hon och ett antal andra personer - varav Patrik Nyberg är en – uppenbarligen bedriver en personlig vendetta mot mig, antagligen för att jag i ett omdöme har sågat hennes bok ”Inte utan mina söner” jäms med fotknölarna.

Jag har begärt motsvarande utrymme (cirka 4600 tecken plus bild) för genmäle men erbjudits 2500 tecken. Chefredaktören tycker tydligen att genmälet inte ska synas lika bra som förtalet. Ett gammalt beprövat trick.

Jag föreslår därför att den som är intresserad av denna historia tar del av sanningen i min blogg på följande adresser:

http://monicaantonsson.blogspot.se/2013/04/dispatch-international-ett-forum-for.html

http://monicaantonsson.blogspot.se/2013/04/till-detta-ar-jag-nodd-och-tvungen.html

http://monicaantonsson.blogspot.se/2013/04/here-we-go-again.html

Patrik Nyberg blåljuger om att jag skulle ha:

- satt ihop en falsk lista över påstådda pedofiler

- hängt ut två oskyldiga män med namn i min blogg (underförstått som pedofiler)

- bluffat om listan

- många allierade extremfeminister, motståndare till ”papparättsrörelsen”.  

- en konflikt med John Johansson fd Rogberg alias Yakida som jag aldrig har träffat men som har tagit sig rätten att förtala, förfölja och terrorisera mig. Jag har bara en önskan i det fallet. Han ska försvinna ur mitt och de andra drabbade kvinnornas liv så fort som möjligt. För gott!

Patrik Nyberg påstår felaktigt att listan härrör från ”Huddingehärvan”. Antagligen för att han har lyckats läsa på just om den och därefter knåpat ihop en fotnot. Lika felaktigt är påståendet om att gammelmedia skulle hålla mig om ryggen av kollegiala skäl och därför inte skriver om ”skandalen”. Det är naturligtvis nonsens!  

Om papparättsrörelsen vill jag säga följande:

Arbete för pappors (och mammors) rättigheter är hedervärt.

När det som för ovan nämnda personer övergår i renodlat kvinnohat och antifeminism är det en samhällsfara. Låt er inte luras av deras fagra ord!   

Ovanstående innebär att du som läsare inte kan lita på tidningen Dispatch International. Det står ett löjets skimmer över denna publikation.

Säg snarast upp prenumerationen.

Monica Antonsson

 

(2 486 tecken) 

Varför tror somliga män att de kan ta sig friheter med kvinnor och deras kroppar?

Nästan varje år avslöjas fall som detta!
Hur kan det komma sig? Kan dessa män inte tänka? Är det bara pitten och behovet av makt över andra som styr dem - och alla andra som våldtar och misshandlar kvinnor och barn? Vad ska vi ta oss till med dess sinnesrubbade ynkryggar? Det kan bara inte få fortsätta! Jag gråter som ett barn...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16733693.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16734206.ab
http://www.expressen.se/nyheter/de-forsvann-sparlost---aterfunna-efter-tio-ar/

http://www.wkyc.com/video/2361536877001/1/Amanda-Berrys-desperate-911-call
http://www.wkyc.com/news/article/298477/45/Suspects-son-wrote-about-missing-Gina-DeJesus
http://www.wkyc.com/news/article/298446/45/Man-who-helped-rescue-missing-teens-tells-his-story-
http://www.wkyc.com/news/article/298441/45/Police-Amanda-Berry-Gina-DeJesus-found-alive
http://www.wkyc.com/video/2360757586001/1/MetroHealth-All-safe-and-in-fair-condition
http://www.wkyc.com/video/2360564717001/1/Metro--All-3-women-safe-and-in-fair-condition

http://edition.cnn.com/video/?hpt=hp_t1#/video/us/2013/05/07/savidge-oh-missing-girls-found.cnn
http://edition.cnn.com/video/?hpt=hp_t1#/video/us/2013/05/07/pml-shookman-suspect-son.cnn


De försvann spårlöst - återfunna efter tio år

NEW YORK. Amanda Berry, 16, Gina DeJesus, 14, och Michelle Knight, 20, försvann spårlöst från sina hem i början av 2000-talet.
I natt svensk tid – mer än tio år senare – hittades de vid liv i ett hus i Cleveland, Ohio.
– Jag har varit kidnappad, jag har varit borta i tio år men jag är fri nu, säger Amanda Berry i ett larmsamtal som spelades upp i CNN sent i natt.
Tre personer med koppling till fallet har gripits, rapporterar flera amerikanska medier.

De tre kvinnorna försvann i början av 2000-talet. Gina DeJesus var bara 14 år och på väg hem från skolan när hon försvann. Amanda Berry ringde sin syster och sa att hon skulle få skjuts hem från hamburgerkedjan där hon jobbade extra. Men de kom aldrig hem.
Enligt amerikanska medier misstänks kvinnorna ha hållits fångna i ett hus i Cleveland i delstaten Ohio inte långt från platserna där de försvann ifrån. Den 52-åriga mannen som bor i huset är nu gripen, rapporterar de amerikanska medierna.

Skrek på hjälp

Amanda Berry ska först ha skrikit på hjälp genom ett fönster när en man gick förbi på gatan.
– Hon var hysterisk och försökte ta sig ut. Jag trodde först att det vare ett familjebråk men förstod snart att det rörde sig om något annat, säger Charles Ramsey som sparkade in en dörr för att hjälpa kvinnan att ta sig ut.
Kvinnan skrek att hon var Amanda Berry. Därefter sprang hon in till grannen och lånade telefonen och ringde polisen.
Sent i natt svensk tid spelade CNN upp Amanda Berrys larmsamtal till polisen.
Hennes röst är desperat, hon gråter och upprepar att polisen måste komma och hjälpa henne.
– Jag har varit kidnappad, jag har varit borta i tio år men jag är fri nu, säger hon och gråter okontrollerbart.
Ni måste komma nu innan han kommer hem igen, säger hon.

Expressen:
http://www.expressen.se/nyheter/de-forsvann-sparlost---aterfunna-efter-tio-ar/

Ashley Summers saknas fortfarande

Ashley Summers försvann spårlöst 2007.

Den då 14-åriga flickan försvann från samma område som de tre fritagna kvinnorna.

FBI har länge kopplat ihop Summers och kvinnornas försvinnanden.

Tre kvinnor, Amanda Berry, Gina DeJesus och Michelle Knight hittades under måndagkvällen vid liv i Cleveland efter att ha varit i fångenskap i 10 år. Ariel Castro, 52, har gripits, tillsammans med två bröder, misstänkt för att ha hållit kvinnorna fångna i en källarcell under ett decennium.
Men än återstår frågor om den misstänkte 52-åringen har kidnappat fler flickor.

Återvände aldrig

Ashley Summers sågs senast den 6 juli 2007. Hon var 14 år vid tidpunkten och uppgavs ha rymt hemifrån efter att ha bråkat med sina föräldrar. Polisen såg först Ashley Summers försvinnande som en rymning. Men Ashley Summers återvände aldrig hem. Polisen började då undersöka om Summers försvinnande kunde kopplas till Amanda Berry och Gina DeJesus fall, som försvann från samma område i Cleveland.

Olöst fall

– Det är väldigt anmärkningsvärt att tre unga flickor försvinner från samma område. Vi måste titta på alla möjligheter kring vad som kan ha hänt dem, sa Scott Wilson, specialutredare på FBI, till CNN.
Men polisarbetet har hittills inte gett något resultat. Ashley Summers öde är fortfarande okänt.

Skriv något gulligt till Alice...

Vi tycks inte få något svar på frågan om hur det står till med Alice Babs, hennes isolering och hennes möjligen försvunna bohag. Så medan kvarnarna mal frågar jag mig: 
Vad kan just jag - vad kan vi medmänniskor - göra för att på något sätt glädja henne lite?
Anna-Lena Lodenius har publicerat ett som jag tror tämligen nytaget foto av Alice här. Hon känns lätt igen. Det är samma gamla glada Alice med samma vänliga blick som alltid.
Åh, så söt.

Och vi fick ju under ett tidigare inlägg av Verutschkow adressen till det seniorcenter där hon hyr sitt äldreboende:

Alice Sjöblom
Nacka Seniorcenter Sjötäppan
Neglingevägen 21
133 34 Saltsjöbaden

Så jag föreslår att alla som känner för Alice helt enkelt skriver en enkel vårhälsning på vykort eller i brev med lite uppmuntran, tack för all vacker sång, med en önskan om god bättring och en varm och skön sommar.
Det ska i alla fall jag göra. Kanske kanske kan det ge henne åtminstone lite guldkant på tillvaron.

Nämn INTE ETT ENDA ORD om den aktuella debatten.

Skriv enbart beundrarpost för att glädja medmänniskan Alice. 

Annars kanske hon inte får breven.

Oförlåtligt...

Två unga par har sex efter en fest i Göteborg den 22 oktober 2011.

Den ena killen filmar eländet med sin mobil men raderar filmen på tjejens önskemål.

Tjejerna anmäler grabbarna för våldtäkt.

Killarna döms mot sitt nekande men överklagar

Polisen går två gånger bet på att fiska fram filmen ur mobiltelefonen.

Grabbarna döms även i hovrätten.

Då lämnas mobiltelefonen tillbaka varpå ett privat företag lyckas återskapa filmen.

Fallet tas om. Grabbarna frikänns.

Ungefär så...
 

Sånt här är verkligen inte okej, tjejer!

Förutom att ni höll på att sätta två oskyldiga unga grabbar i fängelse så drabbar ert handlande alla andra kvinnor - och i synnerhet dem som är, har varit och kommer att bli våldtäktsoffer på riktigt - förödande hårt.
Särskilt som det finns en mycket otäck och farlig mansrörelse i landet som med synnerligen obehaglig agenda försöker hävda att detta ert beteende skulle vara vanligt förekommande.
Därför drabbar ni extra hårt.
Jag kan bara hoppas att ni anmäls och döms för falsk angivelse.

Det har ni gjort er förtjänta av.
Ni är unga och dumma men detta var oförlåtligt.

 

Mobilfilm friade våldtäktsdömda

Skrivet den 6 maj 2013 , klockan 10:06 | av Linda Hjerten

Polisen lyckades inte få fram den raderade mobilkamerafilmen som de två våldtäktsanklagade killarna menade bevisade deras oskuld.
Men försvaret lyckades och nu har de unga männen friats.
– Det är så mycket i det här fallet som upprör mig. Vi överväger nu att anmäla tjejerna för falsk angivelse, säger Björn Hurtig, advokat till en av de unga männen.
Läs hela artikeln här.
Och bakgrunden här.

Myggfälla från Facebook...

 

 

Hittade hur man gör en myggfälla på engelska och var tvungen att skriva den på svenska.

Jag gör 100 av dessa till sommar eller börja redan nu.

Har du lagt märke till att myggen är redan ute!

Här är en hemmagjord fälla för er som inte vill bli blodgivare!

Artiklar som behövs till fällan :
1 kopp vatten
1/4 kopp farinsocker
1 gram jäst
1 st 2-liters flaska

HUR:
1. Skär plastflaska i hälften.
2. Blanda farinsocker med varmt vatten. Låt det svalna. När den kall, så häll i den nedre halvan av flaskan.
3. Tillsätt jästen. Du behöver inte blanda. Det gör att det skapar koldioxid, som lockar myggorna.
4. Placera trattdelen, upp och ned, in i den andra halvan av flaskan, den tejpas ihop om så önskas.
5. Slå in botten på flaskan med något svart, lämnar toppen genomskinlig och placera den på ett myggställe. (Myggor dras också till den svarta färgen.)
Byt ut lösningen varannan vecka . Eller gör helt nya myggfällor.

Vad kan man säga mer än att det är tragiskt...

Björn af Kleen besöker Ingrid Carlqvist

Två trappor upp på ett kontorshotell i centrala Malmö arbetar Ingrid Carlqvist, den skånska högerpopulismens nya affischnamn. Dörren saknar skylt, men hennes gälla västskånska tränger ut i korridoren.

- Det var då det brakade loss, säger hon och tänder en cigarett på kontorshotellets altan.
I början av 2012 hade Ingrid Carlqvist skrivit klart "Mina år med bin Ladens" - modellagenten Catrin Streetes berättelse inifrån den saudiska finansfamiljens lyxsviter. Carlqvist hade intervjuat Streete och gestaltat hennes äventyr i jagform. Både Saleh bin Ladins (som efternamnet skrivs på svenska) före detta älskarinna och förlaget Lind & Co var nöjda med resultatet.

- Men i samma veva som boken skulle komma ut startade jag Tryckfrihetssällskapet och då fick de för sig på Lind & Co att boken skulle mottas på fel sätt, eftersom jag då kommit ut som kritisk mot islam. De ville stryka mitt namn. Det blev ett jävla liv. Det var min copyright och jag kunde dra tillbaka hela manuset om jag ville. Då gjorde förlaget en fuling och drog ned mitt namn jättelitet på omslaget och tog bort det helt från ryggen.
Läs hela artikeln här.

Extremister utnyttjar dåligt pålästa reportrar

Blir ofrivilligt megafoner för främlingsfientliga 

”Det är intressant att vi får in den här jättestora invandringen från låg-IQ-länder. (…) Det finns ju ingen demokrati i världen där national-IQ är under 90.” Orden är Ingrid Carlqvists, redaktör för den muslimfientliga tidskriften Dispatch International, när hon intervjuas på Expressens kultursida.

Hon hänvisar till en dansk forskare. Reportern har inga invändningar.

Intervjun är ett belysande exempel på svårigheten med att låta extremister komma till tals. Kanske litar reportern på att läsaren själv ska inse hur tok­rasistiskt uttalandet är. Det är i så fall naivt. Det räcker ju att några få läsare tror på Carlqvist för att sekten kring Dispatch ska kunna växa.
Läs hela artikeln här.

http://slutpixlat.blogspot.se/2013/04/ingrid-carlqvist-tror-hon-ar-hederlig.html#.UYSGDL5vleh
http://avpixlad.blogspot.se/2012/09/storbrak-bland-hogerextremister.html
http://www.friatider.se/stormigt-i-kontrajihadrorelsen
http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/tidskrifter/article3530995.ece

http://arbetaren.se/artiklar/anonymiteten-salde-inte/