måndag 27 juni 2016

Om detta förväntas vi tiga...

En kvinna i 25-års åldern har hittats mördad på asylboendet i Mariannelund. Hon bodde på boendet, har det visat sig. Det gör även den man som har anhållits som misstänkt för mord. Varifrån de ursprungligen kom är ännu inte känt. Ej heller om mordet är ett resultat av det vedervärdriga hederstänkande som invaderat landet och som främst drabbar ensamstående, asylsökande kvinnor.  

Tillägg senare:
Expressen avslöjar att mannen ströp sin 22-åriga fru med hennes egna kläder i deras rum på boendet. Sedan gick han ut och lekte med deras treåriga dotter i trädgården. Flickan tror fortfarande att mamman sover. Fyra månader hade de bott där. Han brukade spela Clash of Clans på mobilen, berättar folk på boendet. Fin kille!

Asylboendet i Mariannelund var för övrigt också scenen för den ökända massvåldtäkten av en svensk kvinna för några år sedan, när åtta asylsökande araber från Afghanistan blandade sin sperma i underlivet på en hjälplös och svårt utsatt kvinna. Vid undersökningar efteråt påträffades de med varandras sperma på snorren. Fina killar med andra ord. Om det kan du läsa här och här och här.  

Journalisten och författaren Ann Helena Rudberg som på sistone hållit noga reda på alla mord som sker i Sverige konstaterar i sin blogg att det nu aktuella mordet i Mariannelund såvitt känt är är det fjärde i ordningen i år på ett asylboende i Sverige. Tidigare i år har hon skrivit om:

- MORDET på 22-åriga Alexandra Mezher på ett HVB-hem i Mölndal i januari,
- MORDET på ett asylboende i Ljusne utanför Söderhamn i februari, 
- MORDET på ett asylboende i Storå nära Lindesberg i mars 

Det nu aktuella MORDET i Mariannelund ser ut att vara det fjärde mordet på ett asylboende i år, konstaterar hon. 

Per Gudmundson i Svd konstaterar dock att det var det sjätte misstänkte mordet på svenska asylboenden i år. Risken att bli mördad på ett asylboende är 14 gånger högre än på annan plats i Sverige. Som i delar av Latinamerika.
- Vi placerar kvinnor och barn där. Tycker regeringen att det är acceptabelt, undrar han. 

Ann Helena Rudberg påminner om att Mariannelund annars mest är en känd ort i Astrid Lindgrens saga om Emil i Lönneberga. De får jobba hårt i samhället där om de ska lyckas behålla den imagen. 

DUBBELMORDET på Ikea i Arboga kan man väl inte ens nämna i sammanhanget. En 55-årig kvinna och hennes 28-årige son mördades av en asylsökande man från Eritrea som just fått sitt utvisningsbeslut. Som bevis på svensk uppskattning har eritreanen nu fått livstids boende med gratis mat och sjukvård i Sverige. Det kan bara kallas full pott. Mörda några svenskar så får du stanna. Men det kan man förstås inte säga utan risk att bli kallad rasist. 

Men att hans asylboende efter morden blev så hotat av "mörka krafter" att Svenska kyrkan i Arboga fick rycka in och evakuera 83 personer till församlingshemmet, det kan man antagligen säga utan någon som helst risk.   

Så det går vilt till på svenska asylboenden. Det är tydligt det. En enkel sökning på Google ger snabbt följande lista för våren 2016. Räkna med att mörkertalet är mångdubbelt.

Idag 27 juni klockan 08.14 Röstånga:
- En ung man i 20-års åldern slogs ner av en annan 37-årig boende och blev sedan sparkad i ansiktet. Han fördes med ambulans till Skånes universitetssjukhus i Lund. Gärningsmannen är anhållen misstänkt för grov misshandel.

27 juni Hörby
Tumult på ett asylboende i Hörby. Två personer skadade. De är båda misstänkta för skadegörelse. Två ambulanser har hämtat dem. 

27 juni Säffle
Tre personer fick föras till sjukhus efter ett större slagsmål på ett asylboende i Säffle. De slogs vilt. Polisen fick tillbringa flera timmar med att få ordning på bråket.   

26 juni klockan 21.01 Umeå
Bråk på asylboende i Umeå. En man gripen för olaga hot. 

21 juni l 10.57 Röstånga
Sex personer var inblandade i ett jättebråk som slutade med att polis måste komma till platsen. Det var både kvinnor och män som bråkade och en kvinna fick sin slöja avdragen vilket resulterade i misshandel. 

Den 20 juni klockan 02.00 Sverige 
Grovt kriminella arbetar eller driver asylboenden via bulvaner runt om i landet. Det visar en kartläggning av Ekot. I fyra av landets sju polisregioner uppger polisen att kriminella verkar inom asylboenden. 

17 juni kl 14.50 Hemmeslöv
En 24 årig man fick hämtas med ambulans efter ett tumultartat bråk på asylboendet i Hemmeslöv. Stolar och bord hade använts som tillhygge i misshandeln och den skadade fördes till sjukhus med smärtor och andningssvårigheter. 

16 juni Kiruna
Två familjer på ett asylboende i Kiruna har bråkat. En man hotade en kvinna med kniv. Hon gömde sig och polisen grep mannen i närheten av boendet. Han är nu anmäld för olaga hot. 

13 juni Stora Ekeberg,Skara
En man utsattes för grov misshandel i Stora Ekeberg utanför Skara. Två personer har gripits för misshandeln och den skadade har tagits omhand på sjukhus. 

12 juni 15.37 Öland
Våldsamt slagsmål på ett asylboende på Öland. Fyra män drabbade samman med olika tillhyggen. En man ska dessutom ha slagit en annan med en sten flera gånger. En man har även skador i form av bitmärken. Även blodvite har registrerats och flera anmälningar om misshandel har upprättats. 

13 juni Mörbylånga
En person boende på asylboendet Mörby hotell i Mörbylånga har åtalats för misshandel efter att ha slagit en boende av annan nationalitet i ansiktet och på huvudet. Händelsen ägde rum i januari.

9 juni 08.03 Örebro län
En man har friats från misstanken om att ha försökt köra över en kvinna i personalen med bil. Han jobbade på boendet men hade fått besked om att anställningen skulle upphöra. Mannen friades i brist på bevis. 

Maj Trelleborg
En 60-årig kvinna från Iran tar sitt liv genom att sätta eld på sig själv på Arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg. Hon gör sig därmed också skyldig till mordbrand. I fem år har hon bott på ett asylboende i väntan på ett eget boende. Hon hänvisades till ett vandrarhem i väntan på en lägenhet. Det dög inte så hon tog sitt liv.

31 maj Gotland
Personal har känt sig så hotade av de asylsökande på ett boende på Gotland att de tryckt på överfallslarmet. En person är misstänkt för olaga hot. 

29 maj Fridafors, Växjö
Flera polisbilar och ambulanser fick rycka ut till ett bråk på boendet men det var mest verbalt mellan två familjer, säger polisen. De fick uppsöka sjukvården och två anmälningar om misshandel upprättades. 

27 maj Tranås
Nazisten krossade en ruta på ett asylboende i Tranus. Nu döms han till böter. 

22 maj kl 09.15 Skara och Habo
Flera personer fick föras med ambulans till sjukhus efter ett bråk på ett asylboende i Skara i går kväll. Även i Habo fördes en person till sjukhus efter att ha blivit misshandlad på ett boende. Flera personer har slagits med trubbiga föremål och knytnävar och händelse utreds som grov misshandel. 

16 maj Vaggeryd
En man född 1991 har anhållits misstänkt för att ha misshandlat en annan man med tillhygge på samma boende. Den skadade mannen har förts till Värnamo sjukhus.

10 april Kramfors
Stort bråk i matsalen på asylboende i Kramfors. Två barn har bland annat blivit utsatta för brott. Polisen blev så belastade att även lediga poliser fick kallas in. En 45-årig man och två väldigt unga barn hade utsatts för våld. Alla tre fick föras till sjukhus. 

29 februari Vårgårda
Bråk på asylboende i Vårgårda tvingar polisen att rycka ut. Det hela lugnar dock ner sig. 

26 februari Målilla
Stort våldsamt bråk med knivar på asylboende mellan 15 personer. En 32-årig man gripen av polis för misshandel, försök till misshandel och skadegörelse. Han ska ha sparkat en 18-årig man på boendet så att denne skadat ett finger. 32-åringen ska också ha rispat ynglingen vid sidan av magen med ett vasst föremål och kastat en tallrik mot honom. Han ska även ha förstört ett kylskåp. En kniv är beslagtagen av polisen. 

15 februari kl 20.02 Vallentuna
Bråk på ett asylboende i Brottby, Vallentuna där ett 20-tal ungdomar på ett HVB hem för ensamkommande bråkar. Bråket var så allvarligt och stämningen så obehaglig att personalen tvingades låsa in sig och larma polisen. Orsaken var flyktingarnas missnöjde med maten - varma smörgåsar och soppa utan inslag av fläskkött.

Tristess. 
klagar de på och hungerstrejkar för i Örebro

12 februari Lundsbrunn
En man angrep andra och utsatte såväl väktare som personal för våld och våldsamt motstånd på ett asylboende i Lundsbrunn. Mannen häktades. Det finns risk för att mannen försöker fly. 

9 februari Nynäshamn
Polisen grep efter tips 14 personer som ska ha planerat ett stort bråk, en attack mot ett asylboende i Nynäshamn. 

2 februari Eskilstuna
Polisen åkte med sju bilar till asylboendet Hotell Eskilstuna efter larm om knivhot. Två personer fördes från hotellet till polisstationen.  

29 januari Göteborg
Polisen avslöjar att mer än fyra utryckningar per dag gäller asylboenden. 
Många upplever frustration och sysslolöshet. 

26 januari Mölndal
Barnen på HVB-hemmet i Mölndal stoppade knivmannen som dödade Alexandra Mezher, 22. Det kunde annars ha blivit flera mord där. 

4 januari Alvesta
En 12-årig pojke på ett asylboende våldtogs med en hel del våldsinslag i en skogsdunge av två andra "pojkar" på samma boende. De två våldtäktsmännen visade sig inte vara 15 och 16 år som de påstod. Den ene visade sig vara född 1997 och den andre 1971. De var alltså 19 och 45 år gamla! De dömdes till två års fängelse och utvisning.


Brottsplats Sverige
har en särskild sida om brott på asylboenden. 
Här berättas om sexuella övergrepp på kvinnor och barn, misshandel och anlagda bränder. 

Sveriges första hbtq-certiferade asylboende har öppnat. Det var väl bra. Så slipper vi kanske mord och våld av det skälet. 

Om asylsökande som strejkar och vägrar äta den svenska mat de får gratis får närmare 800 träffar på google (asylsökande matvägrar). Jag orkar inte ens läsa eländet. De asylsökande vill ha arabisk mat. När de inte får det strejkar och protesterar de. Högljutt. Varför de inte handlar och tillagar sin arabiska mat själva framgår inte. Någon brist på tid föreligger ju inte. 

Annars är det mest reklam för asylboenden som dyker upp på google. Den som har bostäder att hyra ut skär guld med täljkniv just nu. För att inte tala om alla småhotell, vandrarhem och krogar som plötsligt hittat en lönsam nisch. Bert Karlsson hängs förstås ut av avundsjukan men han är långt ifrån värst. 

För övrigt skrivs mycket om asylbyggen som uppförts utan bygglov och skumma vårdföretag som också passar på att sko sig. Ingen bransch är så lönsam som flyktingbranschen. Många stoppar fickorna fulla. Inte minst välgörenhetsorganisationerna.   

Det märks för övrigt tydligt att Google rensas på den här sortens nyheter. 

Min granne Martin skriver i dag på facebook:


"Märkligt att artiklar måste censureras, särskilt då det ger motivet till dådet. jämför ursprungstext med vad som står nu.
Det är en man som brutit sig in och krossat minst 16 rutor. När polispatrullen kommer in så befinner han sig högst upp i kyrkan, skrikandes Allahu akbar, klädd i arabiska kläder. Han var fullständigt galen och gick till attack mot poliserna med träpåk. Han greps efter visst tumult och tumultet har fortsatt här inne på polisstationen, säger Mats Attin, kriminaljouren i Malmö.
Mannen sitter nu gripen misstänkt för grov skadegörelse, försök till våld mot tjänsteman och olaga intrång."

Jämför med den nuvarande artikeln "Man slog sönderkyrka" i Sydsvenskan.


Vad säger man?

Vi är ju så bra och generösa vi svenskar!

Så godhjärtade, naiva och korkade.

Vi utvisar inte ens mördare och våldtäktsmän.

Vi behåller dem, ger dem utbildning, jobb om de vill ha,

bostäder,  mat och pengar.

Det är fint.


Det kan emellertid vara klokt 
för dem som är så godhjärtade att de ställer upp som vårdnadshavare och förmyndare för ensamkommande flyktingbarn att läsa i Dagens Juridik vad det rent juridiskt kan leda till. 


Det är inte så...
att jag specifikt vill ställa två grupper mot varandra men här är ett annat aktuellt ämne. 
I går fick jag ett mess av min fb-vän Marina. Hon vidarebefordrade ett inlägg av Hans Erling Jenssen.
Det lyder så här:

Fick mitt pensions besked i dag!

Har hört nu i en del år att invandringen från tredje värld skulle säkra pensionen för vi gamla!

Men förklara för mig då,
varför kostar en ensamkommande i Sjöbo kommun 134.500 kronor i månaden när jag bara får 3.686 FÖRE skatt i pension (jag kom också ensam)?
Jag har jobbat här i 25 år!
Jag har betalat min hyra, mina mediciner, allt har jag köpt själv!

Snälla förklara för mig!

Någon.




Och Ann Helena Rudberg
skriver idag på Expressen Debatt: 



När ska Sverige och svenskarna öppna sina hjärtan 
för fattiga landsmän tro?
De som inte har någon röst om inte hjältar som Ann Helena ryter i.
Varför reagerar inte riksdag och regering? 
Varför protesterar inte kyrkan och hjälporganisationerna?
Vanligt folk!

Att människor som arbetat och betalat skatt i 50 år, som fött och fostrat nya skötsamma skattebetalare till Sverige inte får en pension som går att leva på är bedrövligt.

Det enda raka är nog att slänga passet och ansöka om asyl.

lördag 25 juni 2016

Åkte på hockeyresa. Fick hela livet förstört!

Snart avslut för Calle Jonssons fall

PUBLICERAD 18:55
Snart preskriberas ett mordförsök på grekiska Kos som svenske Calle Jonsson misstänks för. Det innebär att svenskt rättsväsende inte längre kommer att bistå grekerna som begärt honom utlämnad.

Calle Jonsson har redan åtalats – och frikänts för brottet – men hösten 2014 utfärdades en ny europeisk arresteringsorder från Grekland. I augusti 2015 hördes Calle Jonsson igen, i Sverige.

Nästa steg i målet var att åklagare Mari Lind Thomsen skulle delge Calle Jonsson utredningen. I ett senare steg skulle tingsrätten pröva begäran om utlämning. Men så långt kom man aldrig. Calle Jonsson är försvunnen och i slutet av juli preskriberas brottet.

Hur det påverkar det grekiska rättsväsendets agerande är oklart.

– Brottet preskriberas ju här i Sverige men inte i resten av världen, säger Mari Lind Thomsen till TT.

Hela historien är sjuk!
Det är för det första inte alls klart att det ens rörde sig om ett mordförsök på Kos den gången. 
Illa illa av DN att skriva så. 
Den ende som för övrigt är frikänd från den misstanken är - Calle! 
Ändå jagas han 15 år efter händelsen. 

Stackars Calle! Stackars hans familj, föräldrar och syskon.
Och fy 17 för Sverige som - på grund av medlemskapet i EU - lämnar ut sina egna!
Fast han är frikänd. Det är ju absolut botten!

Calle har blivit så otroligt illa behandlad av den grekiska rättvisan att det är inte klokt. Och aldrig blir han fri från anklagelserna verkar det som. Grekerna kommer att förfölja honom resten av livet.

Det gör åtminstone mig förbannad. Särskilt som de lockar dit ungdomar och fyller dem för att de ska bära sig så illa åt som möjligt.

Så jag säger det igen:
Bojkotta Kos! Nej förresten, bojkotta hela Grekland. Bidra inte till deras turistinkomster. Och låt framför allt inte era ungdomar resa dit. Det kan förstöra deras liv!

Här kan du läsa nästan hela historien om Calle.

Och du Calle...
Vi är många som håller tummarna för dig!
Heja, heja, heja!

Jag hittade min intervju från 2005 med Calles mamma på nätet.
Det finns all anledning att lägga in den här, tycker jag.



Min intervju med den fantastiskt fina Katarina Jonsson
var publicerad i Allas Veckotidning 2005.

Katarina Jonsson ser liten och trött ut där hon sitter vid köksbordet i sin nya bostadsrätt. En dryg månad har gått sedan hon flyttade in. Ändå har hon knappt varit här. Hon har tillbringat veckorna på Kos och Rhodos där rättegången mot sonen Calle har väckt uppmärksamhet. Anklagad för mordförsök och vapenbrott riskerade han att dömas till 25 års fängelse. Calle frikändes emellertid på alla punkter av en enig jury och kunde åka hem med familjen. Fyra års helvete var därmed över. Nu återstår att sätta punkt och steg för steg ta sig tillbaka till livet. 

– Jag är väldigt lättad, säger Katarina. Samtidigt känns det som att livet har trasats sönder. Min obekymrade artonåring som åkte iväg till Kos kom aldrig tillbaka. Calle har åldrats. Man gör det i grekiskt fängelse. Så det är svårt att känna jublande glädje. Jag måste läka mig själv, precis som Calle måste göra det. Därför känner jag ett stort behov av att få vara ensam. Jag har fullt upp med att komma tillbaka till livet.

Det var med stor tvekan som Katarina och Gösta Jonsson i juli 2001 släppte iväg sonen Calle till Kos för en veckas hålligång med kompisarna ur hockeylaget. Där fick han dela rum med två andra grabbar och ringde för säkerhets skull hem varje dag. En vecka senare skulle familjen återförenas i Luleå.

– Vi var på väg till vårt hus där när dramatiken på Kos utspelade sig. Vi behöll det när vi 1998 flyttade till Vallentuna. Då hade jag lämnat jobbet som undersköterska för att i stället plugga i Uppsala och ta en magisterexamen i sociologi. För Gösta, som är rörmokare, var det inte särskilt svårt att få jobb i Stockholm.

Calle och hans kompisar roade sig på ett strandparty den där ödesdigra kvällen. När de andra gick hem dröjde sig Calle kvar med en flicka för att sedan ensam gå till hotellet. Han blev emellertid rånad av två män och knivstucken i armen.

– Calle tog sig till hotellet, virade en handduk om armen och gav sig av till akuten. Samtidigt pågick ett bråk några kvarter bort där servitören Christoforos Serdaris blev knivskuren med åtta knivhugg. Polisen började därför söka efter en blodig gärningsman. De grep en norrman som de misshandlade svårt för att han hade lämnat in en blodig tröja till en tvättinrättning. 

På akuten fick de tips om Calle varpå de stormade in på hotellrummet. Grabbarna förstod ingenting. De fördes till sjukhuset för att konfronteras med Serdaris men varken han eller hans kompis kunde peka ut en gärningsman. Poliserna blev ursinniga och en kvinna från ambassaden hörde hur förhörsledaren skällde ut offret, pekade på Calle och sa att det var han.
Serdaris och hans kompis skulle minsann inte ifrågasätta polisens arbete!

Svenskarna släpptes men några timmar senare kom polisen tillbaka. Calle blev livrädd och flydde till receptionen för att få hjälp. Han greps och fördes iväg medan kompisarna flydde till stranden övertygade om att de hade sett Calle för sista gången.
– De vågade inte återvända till hotellet. De stannade på stranden hela natten och fick hjälp av några danskar att hämta bagaget. Sedan tog de sig till flygplatsen och åkte hem. Stackars Calle! Han måste ha känt sig väldigt rädd och övergiven.

Familjen var framme i Luleå när en av Calles kompisar ringde och sa, att något hemskt hade hänt på Kos och att någon var död.
– Jag var säker på att det var Calle! Vi ringde resebyråns jourtelefon men fick inget svar. Först på morgonen kunde vi nå ambassaden som meddelade att Calle satt anhållen. Åh, vilken lättnad! Vi hade ju trott att han var död. 

Nu återstod bara att reda ut alla missförstånd.Det var emellertid lättare sagt än gjort. I 50 graders värme satt Calle inspärrad med handfängsel som skavde in i handlederna tillsammans 20 båtflyktingar. Hygienen lämnade allt i övrigt att önska. En gång om dagen spolades alla fångarna av med en vattenslang.

– Calle togs varje dag in i ett förhörsrum där han fick stå på knä med handfängsel medan poliserna misshandlade honom, spottade honom i ansiktet och förnedrade honom på alla sätt. Vi ska knulla dig i röven, hotade de. Eller vill du hellre att vi kör upp batongen? Blir du inte dömd till minst tio års fängelse så skär vi halsen av dig direkt! 

Calle var skräckslagen och grät vilket hetsade upp poliserna. De struntade i att göra en brottsplatsundersökning. Likaså blandade de Calles tröja med Serdaris blodiga kläder i en påse. Det är alltså inte särskilt märkligt att Serdaris DNA fanns på Calles tröja.
– Misshandeln tog inte slut förrän vi hade lyckats ordna advokaten Vasilis Drossos som sedan skötte rättegången. Efter en tid fick Calle dessutom ringa hem. Det var underbart att höra hans röst. Men vi sa inte så mycket. Orden stockade sig. Jag ville åka dit direkt men vi blev övertalade att stanna hemma. Det ska den grekiska polisen vara glad för. Jag hade inte varit lätt att tas med.

Enligt grekisk tradition är det viktigt med en äldre, närstående mansperson som karaktärsvittne. Katarinas styvfar, kriminalinspektör Roger Kassfeldt, for därför till Kos med sin kollega Eric Livbom.
– De blev inte ens inkallade som vittnen. Än mindre kom de hem med Calle, som jag hade hoppats. Men de fick åtminstone träffas. Calle var i väldigt dåligt skick, när vakterna kom med honom. Han var uttorkad, hade kramper och kände stundtals inte ens igen dem.

Några veckor senare fördes Calle, fastkedjad vid en stolpe ombord på en båt, till ungdomsfängelset i Avlona utanför Aten där våldtäkter och misshandel bland fångarna hör vardagen till.
– Om vi i Sverige hade hållit djur i burar som de grekiska fängelsehålorna, så hade vi fått hälsovårdsnämnden på oss, säger Katarina bittert. Det är mycket värre där än vad de flesta svenskar kan föreställa sig.

Katarinas dagar blev till en enda lång väntan. Hon tvingades avbryta sina studier. Det var stört omöjligt att koncentrera sig.
– Jag ringde UD, ambassaden, konsulatet, politiker och EU-parlamentariker, men fick inte hjälp någonstans. Försäkringskassan drog emellertid in vårt flerbarnstillägg. Calle bodde ju inte hemma längre, sa de.

Calle fick, med hänvisning till EU-medlemskapet, ingen rättshjälp från Sverige. Han fick söka sin rättshjälp i Grekland, sa UD. Att Grekland inte hade mycket att erbjuda spelade ingen roll. Calle fick dessutom varken tolk- och översättningshjälp från svenska ambassaden. Ensam satt han i sin fängelsehåla med alla handlingar på obegriplig grekiska. Hela hans rättssäkerhet stod och föll med familjen.

– Till sist beslöt vi oss för att kontakta media. Vi insåg att det var vår enda chans. Dagens Nyheter skrev en artikel. Sedan brakade det loss ordentligt. Några dagar senare satt vi i TV4:s morgonsoffa. Det var där vi träffade Leif Silbersky som, på eget initiativ, erbjöd sig att hjälpa oss. Vi har inte betalat honom en krona under den här tiden. Han har stått för alla kostnader själv. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog.

Calles vistelse i Avlona är kanske värst av allt. För att överleva måste han ständigt vara på sin vakt mot de 4000 andra fångarna. Han delade emellertid cell med fem albaner som just då hade makten varför han kom att stå under ett visst beskydd. Att Katarina och Gösta då och då kunde bära in skor, tröjor och mat till albanerna gjorde förmodligen också sitt till.

– Under den perioden fruktade jag faktiskt för Calles liv, säger Katarina. Albanerna tog hans kläder och gav honom utslitna plagg för att han skulle få vara ifred. Men det var dagligen ett fruktansvärt liv bland fångarna som sprang omkring maskerade och slogs med käppar. Vi kunde till och med höra det när Calle ringde hem. För vår skull ringde han varje dag. Vi ville ju veta att han var vid liv. 

Det fanns en telefon i fängelset och fångarna fick stå i kö för att ringa collect call. Jag satt på sätt och vis också i fängelse. Jag bar telefonen med mig överallt, om Calle skulle ringa. Handla och gå till tvättstugan gjorde jag bara när jag visste att han satt inlåst. Vi fick fruktansvärda telefonräkningar som kunde sluta på över 30 000 kronor. Men det spelade ingen roll. Det fick kosta vad det ville.

Katarina försökte räcka till för de tre andra barnen. Men det fanns morgnar när hon inte ens ville går ur sängen. Ändå gjorde hon det.
– Jag steg upp, duschade och gjorde det allra nödvändigaste. Men familjen fick inte så mycket mer av mig. Det förstår jag nu. Jag räckte inte till. Men de var duktiga, gick i skolan och skötte sig ändå.Så kom julen med klappar, julmat och julgran. Familjen tände ljus och såg på Kalle Anka men tankarna var hos Calle.

– Det var minusgrader i fängelset då. När Calle ringde på julafton försökte han trösta mig. Vi får extra god mat i dag, sa han. Det var inte sant. Så här efteråt beundrar jag honom för det.

Familjens ekonomi kördes snabbt i botten. De fick betala allt från lakan och handdukar i fängelset till översättningar, advokater, resor och telefonsamtal. Till och med UD:s samtal till Grekland måste de stå för. En för familjen okänd, blind man - Hans Ruuth i Luleå – samlade in 109 000 kronor och de sålde sitt hus i Luleå. När som helst kunde det trots allt komma ett erbjudande om borgen.

– Gösta var på Kos då. Han ringde en kväll och sa att Calle skulle friges mot en borgen på 136 000 kronor, förutsatt att pengarna fanns på den grekiska banken klockan nio följande morgon. Våra pengar var låsta i Norrland så jag kastade mig på telefonen och ringde UD för att be om ett kortfristigt lån till nästa dag. De vägrade. Vi kan inte använda skattebetalarnas pengar hur som helst, sa de. Leif Silbersky erbjöd sig att låna oss pengarna när banken öppnade nästa dag men då skulle det ju vara för sent. Till sist ställde en banktjänsteman i Luleå upp och gjorde transaktionen på övertid. Det blev Calles räddning.

Den 8 februari 2002 fördes Calle i handfängsel med båt från Aten till Rhodos för att friges mot borgen. Den här gången hade han sällskap av sin pappa och fick till och med gå på toaletten. Dagen därpå kom de hem till Arlanda där de möttes av familjen, ett 50-tal kompisar och ett stort mediauppbåd. Calle berättade att hans tilltro till det grekiska rättssystemet var lika med noll. Samtidigt varnade han andra ungdomar för semesteröar med festprofil.

– Uppdrag Granskning har ju visat hur guiderna går längs bargatan med tonåringarna så att de ska dricka så många shots som möjligt. De har procent på det. Sedan lämnar de ungarna åt sitt öde. Det är klart att det blir stökigt. Den grekiska polisen måste ju tycka att det är vidrigt. Jag är säker på att Calle fick klä skott för det. De ville statuera exempel.

Väl hemma valde Calle att inte berätta så mycket. Han vill bara glömma och gå vidare.
– Det är som om han försöker skydda mig, säger Katarina. Han vänder det inåt och sörjer i sin ensamhet. Det gör fruktansvärt ont att tänka på. Själv fick jag stöd och hjälp av en präst som kom hem till oss när Calle hade blivit häktad och vi var i chocktillstånd.

Calle gjorde sin militärtjänst, utbildade sig till hockeydomare och kunde småningom börja jobba. Katarina återupptog och avslutade samtidigt sina studier. I dag är hon färdig biståndshandläggare inom äldreomsorgen.

I juni 2002 lyckades familjen få rättegången uppskjuten och i december samma år fick Calle ett erbjudande från Serdaris att för 16 000 kronor köpa sig fri. Han vägrade. Det skulle vara detsamma som att erkänna, tyckte han. 

I oktober 2003 kallades Calle till en ny rättegång som han, med Leif Silberskys hjälp, vägrade infinna sig vid. Allt med stöd av utlämningslagen från 1957 enligt vilken regeringen avgör om svenska medborgare ska lämnas ut för lagföring utomlands eller ej. I juni 2004 greps Calle av polisen en kväll, sedan en ny arresteringsorder hade kommit från Grekland och han lämnat föräldrahemmet för att gå på grillfest.

– De hade spanat på honom hela dagen och helt enkelt väntat ut honom. Några timmar senare ringde han från Kronobergshäktet och dagen därpå var det förhandling i tingsrätten. Då gällde fortfarande den gamla utlämningslagen så Calle frigavs. I juli antog emellertid Grekland den nya lagen som nu är gemensam för EU och som innebär att de europeiska domstolarna ska samarbeta och underkasta sig varandra. I oktober kom så en ny arresteringsorder varpå Södra Roslags tingsrätt beslutade utlämna Calle.

– Han fick tillbringa natten innan på Kronobergshäktet, säger Katarina. När vi lämnade honom där kände jag mig som den största svikaren någonsin. Det hade dittills varit otänkbart för mig att Sverige – hans eget land - skulle kunna lämna ut honom.

Calle överlämnades till grekisk polis på Arlanda i januari 2005 och fördes till häktet på Kos. Där har han suttit de senaste månaderna bland 30 andra fångar i samma rum. Pappa Gösta följde emellertid med till ön och snart kom den övriga familjen efter.
– Det var viktigt för oss att vara tillsammans. Den här gången skulle ingen behöva sitta här hemma i ovisshet och vara orolig. För mig var det första besöket på Kos. Vi tittade på hotellet, där Calle hade bott och fann platsen där han blivit rånad likaväl som platsen där Serdaris blev knivskuren.

Calle frikändes slutligen av en enig jury trots att tolken knappt kunde svenska och än mindre förstod de juridiska termerna.
– När de sa att Calle var fri och alla rusade ut ur rättssalen satt jag bara kvar. Jag kunde nästan inte röra mig.

Calle fick hämta sina saker i häktet och familjen flög omedelbart hem. Då hade hans mellanhavande med den grekiska rättvisan kostat familjen närmare en miljon kronor.
– Jag hade 5 kronor och 25 öre kvar på kontot när vi kom hem. Och en avbetalningsplan till resebyrån på de 38 000 kronor som resan kostade med hotell, ombokningar och allt. Alla våra besparingar är borta, säger Katarina när telefonen plötsligt påminner om vardagen här hemma. Hon pratar en stund och får uppenbarligen ta emot ett glatt besked.

– Det var Calle, säger hon. Han fick jobbet. Han ska bli säljare nu. Så han har åkt för att köpa en ny kostym.

Några dagar senare träffar vi Calle och den övriga familjen. Han är en vältränad och artig kille som med ett oväntat fast handslag, för mammas skull, ställer upp för en sista fotografering. Några fler intervjuer blir det nämligen inte. Åtminstone inte på länge. Han har farit illa av det som hänt och måste få återgå till ett normalt liv.
– Vi är överens om att bara ställa upp för dem som har hjälpt oss, säger systern Elin. Så nu får det vara bra.

Pappa Gösta känner sig påtagligt obekväm med situationen och lämnar oss så snart fotograferingen är över. Han och Katarina har gått skilda vägar nu. Den fyra år långa mardrömmen var mer än deras relation orkade med.
– Vi kunde inte stötta varandra till slut, säger hon. Så jag flyttade. Gösta bor kvar i vår gamla bostadsrätt och Björn och Olle har egna rum hos oss båda. Elin har ett eget boende och Calle bor hos sin flickvän. Nu måste jag ta tag i mitt eget liv.

Katarina funderar på att skriva en bok om allt som hänt. Hon skulle dessutom vilja hjälpa andra som sitter fängslade utomlands utan att få hjälp hemifrån. För de är många, säger hon.
– Framför allt vill jag varna alla som tänker åka utomlands. Råkar man illa ut och blir anklagad för brott så får man klara sig bäst man kan. Det finns ingen i hela världen som hjälper en. Regeringen och UD lämnade oss i sticket. Det är min största besvikelse nu när allt är över.

Monica Antonsson 

Inspirerade av töntiga tv-serier!

The red pill
När jag läser Henrik Torehammars krönika i Aftonbladet vet jag egentligen ingenting om den rörelse han beskriver. Det är bara det att jag känner igen ett och annat från det hörn av nätet som jag har råkat hamna i. Är det alltså detta de ägnar sig åt, mansbranschen? En tv-serie. I dröm och i verklighet. Herregud!

En blådåre som oavbrutet sedan flera år ljuger om mig på nätet har till exempel påstått att jag skulle ha dödat min grannes husdjur med blotta händerna. Det är rena galenskapen och naturligtvis inte sant. Som allt han skriver. Men här kom alltså förklaringen efter flera år. Han har hämtat det ur en sjuk tv-serie! 

Henrik Torehammars krönika handlar om mansbranschen, antifeministerna och papparättsaktivisterna som skoningslöst skördar sina offer på nätet när de försöker "ta tillbaka sitt kungadöme", den överlägsna makt de tror sig ha rätt till.

Jag har visserligen inte fått uppfattningen att papparättsnissarna ränner på gym och käkar anabola. Jag har snarare förstått att de är rätt sunkiga skrivbordskrigare som sitter och spyr ut sitt hat framför dataskärmar slurpandes bärs, rökandes farliga saker och knaprandes uppåttjack och sömnpiller. Och precis som i Matrix - ja, jag kan gott tro att de ser sig som datahackers - har de svalt det röda pillret!

Så frågan är, hur sjukt är detta? En grupp män - Rödpillrarna - med mindervärdeskomplex som lever i en vanföreställning om att de är skapelsens krona? Så otroligt patetiskt.

Det här måste jag fundera mera på. Det här vill jag veta mer om. Vet du något så hör av dig!

Henrik Torehammars krönika hittar du här.
Se delar av den nedan:

Män och pojkar i kris?
Ja, verkligen!

Sanningen: 
Det är männen som är diskriminerade

“Jag är här för att ta tillbaka mitt kungadöme! 
Du kan inte kontrollera mig med din fitta längre.”


Så oerhört osympatiskt. Den killen lockar ingen / MA

Chet var en tjock producent med ett drogproblem. 
Men nu är han tillbaka efter att ha lärt sig döda djur med sina bara händer och gått ned sjukt mycket i vikt på ett stenåldersläger i Sydamerika. 
Hans forna affärskompanjon och älskarinna bara skrattar åt honom.

Scenen utspelar sig i tv-serien “Unreal” men Chet finns i verkligheten. 

Han är en mansrättsaktivist. 
En rörelse som vuxit upp i internets skumma gränder som feminismens onda tvilling. 

Till exempel gruppen “The red pill” på Reddit.
De ser inte en värld där kvinnor bedöms främst efter sitt utseende, tjänar mindre än män och framför allt dödas av sina partners.

Jag har kollat lite på forumet. Vilket kvalificerat dravel. Att de bara orkar! /MA

För precis som i Matrix har de svalt det röda pillret och inser nu “sanningen”: det är ju män som diskrimineras i samhället!
Rödpillrarna är liksom många män i grupp, lite fanatiska. 
...

En annan del av manosfären är “Men going their own way”-rörelsen. Vars slogan är “Rädda en man - stoppa ett bröllop”. Och inget manscommunity är komplett utan teknisk jargong som SMP (sexual market place), PUA (pick up artist) eller HB/UB-skala (Hot bitch/ugly bitch).

Man ba: Ni får jättegärna gå er egen väg. Långt bort från resten av oss.

Jag håller med. Bara vi slipper se dem. / MA

Feminismen har förändrat samhället i grunden. 
Men att kvinnor får rättigheter och att könsroller utökas skrämmer vissa. 
Några män försöker backa evolutionsbandet och bli rakade apor. Muskla upp sig och använda töntiga förkortningar.

Mer eller mindre anonyma nicks /MA
...

Men denna rörelse som är besatt av styrka är också besatt av att vara offer.
Det är män som blir diskriminerade, det är de det är synd om.

Kanske det inte ens är värt att bli så upprörd över detta sexistiska kvinnohat. 

Jo, det är det nog. Dessa män är en samhällsfara  / MA

Mansrättsaktivister går gärna till gymmet efterom ”tyngdlyftning gör dig stark och fyller dig med manligt könshormon”, skriver Henrik Torehammar.

fredag 24 juni 2016

Det var en riktig kärlekssaga det...

Jag läser i media att Elisabeth Andreassen har följt sin Tor till den sista vilan. 


Här förs Elisabeth "Bettan" Andreassens make Tor till sin sista vila.
Vid en ceremoni i Ullern kyrka i Norge tog Elisabeth farväl av sin kärlek med ett känslosamt tal.

Norsk-svenska sångerskan Elisabeth Andreassens make Tor Andreassen avled hastigt under morgontimmarna 13 juni, efter att ha drabbats av en hjärtattack.
Ambulans var snabbt på plats, men hans liv gick inte att rädda.
Han blev 64 år gammal.

"Min kära Tor. För en obeskrivlig saknad. Vi kommer att ta hand om båten din, och oss själva i din ande. Du gav oss allt som är värt att ha i livet.
Tack till alla som har stöttat oss under dessa tuffa dagar. Tack till alla våra vänner som är till fantastisk hjälp. En tsunami av kärlek flödar över flickorna och mig. Det är en stor tröst att Tor var så älskad. Vi kommer alltid att älska dig", skrev hon på Facebook enligt norska TV2.


De träffades 1992 och lyckades hålla det hemligt länge. Våren 1993 skulle fotograf Anders Jahrner och jag till Oslo för att intervjua Bettan. Ja, det var värre än så. Vi flög till Oslo, hyrde bil och körde tillbaka in i Sverige för att intervjua Thore Skogman i Årjäng (var det väl?) för en tidning. Sedan körde vi tillbaka till Oslo för att träffa Bettan i hennes stora fina våning nära Karl Johan för en annan. Allt på en och samma dag.

Det skulle bli en helt vanlig intervju med Bettan var det tänkt. Fnittrande försökte hon gömma sin käresta i köket men det gick ju inte. Så vi fick scoopet, Anders och jag. Som första reportageteam kunde vi skildra deras kärlekssaga. Det har blivit många sådana reportage sedan dess. Och de var verkligen kära. Det var en fröjd att se och skriva om. Med Tor skulle allt bli annorlunda, sa Bettan. Och så blev det ju. De var ett oslagbart team.


För några år sedan var fotograf Kurt Pettersson och jag på deras fantastiska sommarställe - en ö i Oslofjorden - där Tor enligt media drabbades av sin hjärtattack. Huset med den blå dörren ovan. Det är lätt att föreställa sig paniken. Dit tar man sig med båt nämligen. Eller så får man fira sig över fjorden för hand på en flotte. Terrängen är dessutom kuperad. Det är branta berg och mycket skog. Det kan inte ha varit lätt.
Tors liv stod inte att rädda. Så sorgligt och trist. Den vackra kärlekssagan är över.
Och Elisabeth sa om sin livskamrat:

– Du var världens bästa make. Du var världens bästa vän. Hade han sett hur många som är här nu, hade han blivit glad. Vi ska ta vara på varandra. Varje dag med dig har varit fantastisk. Vi hade respekt för varandra.
– Nu sover Tor ordentligt. Jag kan inte väcka honom.
Finare kan det egentligen inte bli.

Tor Andreassen lämnar även efter sig döttrarna Nora, 19 och Anna, 21.

http://www.expressen.se/noje/elisabeth-andreassens-make-plotsligt-dod/
http://www.expressen.se/noje/elisabeth-andreassen-om-sin-stora-sorg/
http://www.expressen.se/noje/elisabeth-andreassens-farval-av-sin-make-tor/
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article23050907.ab
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article23020650.ab

fredag 17 juni 2016

Man måste beundra polisen...

Jag har läst Ann Helena Rudbergs inlägg Stackars adoptivföräldrar! Hon är förbaskat duktig på att nosa upp nyheter som berör. Så är hon journalist också. En riktig sådan.

Nåväl, det handlar om kyrkomusikern och hennes man som adopterade en pojke från Indien, gav honom en bra uppfostran och ett gott liv. I dag är han etablerad operasångare med boenden både här och där som till exempel i föräldrarnas hem.

Det är där det sker. Förutom att han är homosexuell så dras han till småbarn. Från föräldrahemmets nätverk har han spridit barnporr på film likaväl som han har beställt våldtäkter på småbarn i Afrika. Hur kul är det för de stackars föräldrarna som först fick finna sig i att själva vara misstänkta för grovt barnpornografi brott innan alla fakta låg på bordet.

Någon har - som så ofta nuför tiden - lagt upp förundersökningen på nätet. Det är egentligen rätt hemskt, tycker jag nog, men så är det. Här kan man alltså själv läsa alla detaljer man vill ta del av.

Jag har gjort det och är full av beundran för polisen, måste jag säga. Jag har sett något liknande men inte fullt så avancerat i ett fall nära mig och det är samma sak där. Jag är full av beundran. Polisen kan verkligen sin sak. Och se så fint de snärjer gärningsmannen i förhörsprotokollen. Bit för bit lurar de in honom i nätet tills alltihop är klarlagt. Bra jobbat helt enkelt.

Det är som upplagt för kampanj-journalester och lobbyister (tänk Bjästa och Södertäljefallet) att kliva in från vänster och i sunkig nätpress med artikel på artikel, om och om igen, i tid och evighet, påstå att gärningsmannen är oskyldig. De är experter på just det nämligen. I synnerhet när det gäller övergrepp på barn.

Innan solen har gått ner har de lyckats skjuta över skulden på den stackars kyrkomusicerande mamman. Hon är ju kvinna! Usch! Det är hennes fel alltihop. Naturligtvis. Hon är säkert extremfeminist också till råga på allt helvete. Eller blir det snart om lobbyisterna får bestämma.

Framåt jul har de antagligen kastat misstankar mot hela kyrkokören, den lokale slaktaren och varför inte också den gamla tanten i pressbyrån. Vem som helst kan kallas skyldig när kampanjournalester är i farten. Alla utom gärningsmännen. Det är liksom det som är vitsen. Gärningsmännen är alltid oskyldiga. I synnerhet våldtäktsmän och pedofiler. Och om lobbyisterna inte klarar av det på egen hand så kan de alltid släpa in den senile från vänster, kalla honom docent vid Uppsala universitet så kan han sin vana trogen med lögnens psykologi lätt som en plätt bevisa att brottet aldrig ens har ägt rum. Att barn mår dåligt av övergrepp beror bara på att vuxna ojar sig helt i onödan. Det kan både han och den sunkiga nätvärldens värsta chefredaktör expertvittna på.

Så går det till på nätet.
Pedofiler är alltid oskyldiga. Och allt är alltid kvinnors fel.
I synnerhet om de är feminister. Och det är alla som inte håller med.
Bara så ni vet.


Yrsa Stenius skriver för övrigt i nr 41 av tidningen Fokus att
"En Quick fix gör ingen martyr".
Det har hon helt rätt i!
Jag skrev för tre år sedan något liknande här.


lördag 11 juni 2016

Åh Alice...


Just nu sänder Svt 2 en två timmar lång konsert med Alice Babs och Charlie Norman från 1999.
De är uppbackade av 
Jan Adefeldt, Ulf Andersson, Bosse Broberg, Olle Holmquist, Lasse Persson och Kjell Öhman.
Sämre kan man ha det.

Lilly Berglund, Göte Wilhelmsson och Lasse Lönndahl i publiken.


Hon var 75. Han var 79 år.
Man kanske måste vara musiker för att se vad som händer i mötet mellan dessa giganter.
Allihop. Vilket gäng!
Men jag tror inte det. Det är en högtidsstund.
Stående ovationer så klart. 
Vad annars?
Här kan du se hela programmet.

Varför sände de inte detta på din 90-årsdag Alice?
Det måste man fråga sig.

fredag 10 juni 2016

Kan någon förklara hur det hänger ihop?

Jag såg det här på facebook.
Hur fan är det möjligt, tänkte jag. Varför drabbas så många kvinnor och barn av prostitution? Mäns så kallade sexhunger som uppenbarligen åsidosätter all uppfostran och allt sunt förnuft. Varför? Vad får män att ens tänka tanken?

Hur kommer det sig att det ens finns något som kallas sexindustri? Hur kommer det sig att somliga män - och väldigt många män! - ens kan tänka sig att "göra av sig" i främmande förskrämda och redan våldtagna kroppar i vilka de blandar sin säd med andra mäns avskräde? I främmande kvinnor. Och i små barn! Varför?

Vad är det för drifter? Mindervärdeskomplex? Maktberusning? Galenskap? Ja, jag vet sannerligen inte. Det är i varje fall inte varken sunt eller det minsta naturligt. Kan någon förklara för mig hur det hänger ihop. Och vad som skulle kunna få dessa män att vakna! Utan efterfrågan ingen så kallad sexindustri. Det är männen som måste upphöra! Männen.

Varför är det inte dödsstraff på den här sortens slaveri? Och på så kallade sexköp i vilka oskyldiga människor utnyttjas. Förklara gärna för mig hur detta hänger ihop, om ni kan. Men framför allt:

Stöd LoveNepal på Swish 123 900 50 67 eller Bankgiro 900-5067.

En ideell organisation som kämpar mot barnsexslaveri!

Tack för att du är med och räddar liv.


LoveNepal med Carina Winzéll och Jenny Sundėn.

Det här var mitt hem.

När jag var tolv år övergav mina föräldrar mig. Jag fick bo hos min syster och hennes man. Kort därefter sålde de mig, och jag smugglades in på ett stort bordellområde i norra Indien.
Jag förstod inte vad de ville mig i början, men de hotade att tortera mig om jag inte gjorde allt som de befallde mig att göra.

När de första kunderna kom så stretade jag emot med all kraft jag hade kvar. Då brände de mig med cigaretter och la en glödhet järnstav på min kropp.

En dag bestämde sig tre av mina vänner på bordellen att vägra lyda order. Då blev de alla brutalt mördade framför mina ögon. Deras kroppar begravdes under cementen på bordellen.

Jag minns att poliser besökte oss. Det var fruktansvärt. Jag trodde de skulle komma och frita mig, men istället våldtog de mig, medan de höll en pistol mot mitt huvud.

Till slut orkade jag inte mer. Jag var förbrukad. Men istället för att döda mig direkt, tryckte de in chilipulver i mina sår. De tvingade ner mig i bordellens badkar, de fyllde det med vatten, satte elektroder på mitt huvud och gav mig elchocker.

Jag blev medvetslös. De kastade de ut mig på gatan för att dö, men jag lyckades överleva och ta mig till LoveNepals hem.

Snälla! 
Det finns så många unga flickor på bordellen där jag bodde. Jag hör deras röster varje gång jag går och lägger mig. Min önskan är att de får samma hjälp som jag har fått.

Hundratusentals flickor sitter just nu fast på bordeller i Indien – sålda och bortglömda. FN tog fram siffror som visar att dessa barn i snitt blir våldtagna 20 gånger per dag. Det innebär nästan en våldtäkt i timmen, dygnet runt.

Visa ditt stöd mot detta fruktansvärda sexslaveri och dela flickans berättelse vidare.
Låt hennes röst eka i människors hjärtan och bli ett redskap till att hennes historia letar sig in i maktens korridorer.

Du ser flickorna i fönstret, kanske står de kvar där än idag. Kanske våldtas de just nu.
Stöd LoveNepal på Swish 123 900 50 67 eller Bankgiro 900-5067.
Tack för att du är med och räddar liv.


Hur kan någon ens tänka tanken att ge sig in i den här hålan för att "ha sex" med slavar? 
Jag fattar det bara inte. 
Gör du?