tisdag 24 maj 2016

Stackars...

Jag såg det här hos Ramona Fransson. Jag blev öh... förvånad. 
Det är klart att tjejen ska leva som hon vill. 

 

Inte ska hon behöva plågas i detta hemska, misslyckade land. Stackars...
Finns det ingen som kan hjälpa henne hem?

måndag 23 maj 2016

"Jag har sett Gud!"

Så närmast vrålade en kompis i dag på eftermiddagen. Jag har sett Gud!!! Ni förstår ju själva att jag blev nyfiken! Samtidigt måste man ju fråga sig hur det står till, när någon säger sig ha sett Gud. Om han nu finns, skulle han verkligen hänga ensam på stan då en vanlig måndag i maj? Nä, det tror jag inte. Vaktparaden borde väl ha ställt upp åtminstone.
Men kompisen stod på sig.
Hon hade tagit tunnelbanan ut från stan, hoppat av någonstans och där hade varelsen uppenbarat sig. I kortärmat på en bänk i solskenet! Ni förstår ju själva!
Presstop! Presstop! Presstopp!
Frågan är vem det var. Min kompis var så "starstruck" att jag måste skratta. Och det är ju gott att få göra det i bland.
- Jag tror nästan att han var nyklippt till och med!
Jag väntar med spänning på fortsättningen. Om det kommer någon...
Men det kanske visar sig att hon har drömt alltihop...

lördag 21 maj 2016

Livs levande barn kan väl inte bara försvinna?

"Hade agerat annorlunda om det var svenska barn"

Barnrättsorganisationen Ecpat har tidigare varnat för att ensamkommande barn som försvinner riskerar att utsättas för sexuell exploatering. Även FN:s barnrättskommité har riktat skarp kritik mot Sverige i frågan.
– Fokus måste ligga på att identifiera barnen och fånga upp dem, säger Anders L. Pettersson, generalsekreterare för Ecpat.



FN:s barnrättskommité var specifik i sin kritik mot Sverige 2015 om ensamkommande som försvinner:

”Ensamkommande och asylsökande barn är särskilt utsatta för risk att utnyttjas i sexuell exploatering, och många barn försvinner varje år. De flesta av dessa fall utreds inte tillräckligt. Utred alla fall där ensamkommande barn försvinner och vidta alla nödvändiga åtgärder för att stärka deras skydd”

Ecpat håller med FN i kritiken. Generalsekreteraren Anders L. Pettersson menar att om gruppen av ensamkommande barn som försvinner ökar, så ökar även utbudet för de personer som utnyttjar dem.

– Det betyder också att vi inte kan ge barnen det skydd som de har enligt barnkonventionen.

Han säger att många i beslutsfattande position känner till problemet, men att det glidit ner på agendan, bland annat på grund av bristen på statistik när det gäller hur många barn som försvinner.

Redan 2010 uppmärksammade Ecpat att man inte visste vart barnen försvinner.

– Hade det varit svenska barn hade man agerat annorlunda, säger Anders L.
Pettersson.
Läs hela artikeln här. 


Svenska Dagbladet har pratat med Stockholmspolisen Christian Frödén som är en av få som arbetar uppsökande för att hitta ensamkommande barn som avvikit från sin placering. Han har sett många fall där pojkar söks upp av och exploaterats av äldre män.

"De här pojkarna hittas inte på nätsajter, eller hyrs in på ett hotellrum.
Det handlar snarare om pojkar som söks upp i parker eller gathörn."

Mörkertalen är stora och ensamkommande barn undviker ofta polis och andra myndigheter vilket gör den brottsliga sexhandeln svår att komma åt. FN:s barnrättskommitté var tydlig i sin kritik mot Sverige i början av 2015:

”Ensamkommande och asylsökande barn är särskilt utsatta för risk att utnyttjas i sexuell exploatering, och många barn försvinner varje år. De flesta av dessa fall utreds inte tillräckligt. Utred alla fall där ensamkommande barn försvinner och vidta alla nödvändiga åtgärder för att stärka deras skydd.”

Nu har det gått mer än ett år sedan Sverige mottog kritiken från FN. Efter en höst som kantats av flyktingmottagande, barnfientliga lagförslag och ökande siffror av barn som försvinner så är uppmaning akut. Sverige behöver långsiktiga strategier för att kunna motverka kommersiell sexuell exploatering av barn. Vi måste säkerställa att myndigheter samarbetar och tar ansvar med barnets bästa i fokus, att de arbetar förbyggande så att vi framöver kan stoppa övergrepp innan de begås. Att tänka långsiktigt är avgörande, men Sverige måste också agera snabbt med mer resurser till polisen för att hitta de barn som försvinner här och nu.

Läs mer från Ecpat här.


För tretton år sedan hävdade vi att det var ungefär lika lätt att kvittera ut ett flyktingbarn som att hämta ut ett paket på Posten. 2002 försvann 48 flyktingbarn spårlöst.
1998 försvann 34 flyktingbarn.
1999 försvann 53 barn.
2000 försvann 51 barn.
Då, precis som nu, löper dessa barn en risk att falla offer för människohandel och sexuell exploatering.

Sedan år 2000 har ytterligare 1 465 barn försvunnit och ingen myndighet letar efter barnen och ingen mynidghet tar ansvar.

Också intressant:
Verkligheten i Stockholm en käftsmäll!

Ekot om Lindberghärvan:
Varför förhördes dom inte?

Se också (trots tveksam källa) vad NoBoyToy skriver om Flashback.
Vem f-n är Jan Axelsson?!


Det skulle onekligen vara intressant att få veta
varför man inte ska lyssna på och åtminstone delvis tro den så kallade Södertäljeflickan och hennes fostermor.

Patrik Nyberg?
Någon?

Och varför i all världen ska vi tro på Max Scharnberg?
Denne säger sig ha "forskat i psykologi" och därefter skrivit en hemsnickrad hitte-på-bok om fallet med vilken han knäckte offren och som han - utan tillstånd och på skattebetalarnas bekostnad- tryckte upp i Uppsala universitets namn. Förfarandet var så bedrägligt att hela upplagan brändes utom några enstaka ex som han redan hade lyckats smuggla undan och spridit bland likasinnade.

Ge oss ett enda fullgott skäl tack!

fredag 20 maj 2016

Karolinska importerade ryska försökskaniner. Nu har nästan alla dött!

Det är fanimej otroligt! 
Ledningen för stolta, ärevördiga gamla Karolinska Institutet - säte för kanske världens mest framgångsrika medicinska forskning - måste ha fått storhetsvansinne. 


Missa inte ett journalistiskt arbete i världsklass! 

Köp och läs Magasinet Filter!


Macchiarinis offer kämpar för sitt liv

Upprop för skandalkirurgens första strup-patient: 
Zjadyra är dödsdömd utan snabb hjälp




KÄMPAR FÖR SITT LIV EFTER INGREPPET 
Patienten Zjadyra Iglikova med Paolo Macchi-
arini (till höger) och doktor Vladimir Parsjin. 
I dag är Zjadyra i akut behov av vård. 
Foto: VETENSKAP FÖR LIVSFÖRLÄNGNING
Svt-serien Experimenten blottlade härvan kring Paolo Macchiarini och hans ingrepp med luftstrupar av plast. Men dokumentären gick inte in på hur det gått för kirurgens första patient som nyutnämnd KI-professor: Zjadyra Iglikova.

I hennes fall handlade det om en donerad luftstrupe från ett lik, som behandlades med stamceller. Att den transplantationen utmålades som en succé gav Macchiarini stöd för att gå igång med plaststruparna, och utgjorde startskottet till allt som därefter följde.
Så hur gick det egentligen för Zjadyra?
Kazakiskan Zjadyra Iglikova var med om en katastrofal trafikolycka i april 2006. 

När hon vaknade upp efter åtta långa månader i koma var hennes luftstrupe förstörd, och hon tvingades söka regelbunden specialistvård. När situationen inte förbättrades remitterades hon 2010 till Petrovskij-institutet i Moskva, som precis erbjudits att få testa en ny och omtalad transplantationsteknik tillsammans med Paolo Macchiarini. Bara en dryg vecka efter att han utnämnts till professor vid Karolinska Institutet reste Macchiarini till Ryssland för att operera Zjadyra, och den då 26-åriga kazakiskan beskrevs som den första i världen som blivit transplanterad med ett helt, ”återupplivat” organ.

Nyheten spreds snabbt i såväl ryska som internationella medier. ”Det är som en saga: nationsgränserna har suddats ut och läkarna har lyckats överbrygga gränsen för det omöjliga”, stod det exempelvis i tidningen Novaja Gazeta.

Mattias Göransson,
superjournalist o chefred-
aktör för magasinet Filter
Den bilden upprätthålls fortfarande av teamet kring Paolo Macchiarini. Lena Kokurina, en före detta vetenskapsjournalist som arbetat som Macchiarinis assistent i Ryssland, skriver i en bok som publicerades i höstas: ”Zjadyra reste sig och gick, lärde sig prata kinesiska och återupptog studierna vid universitetet. Hon och hennes mamma Sjolpan håller Paolo [Macchiarini] uppdaterad om allt som händer.

” Vladimir Parsjin, den doktor som tillsammans med Macchiarini utförde operationen på Zjadyra, sade i samband med
boksläppet: ”Fem år senare lever Zjadyra mycket riktigt ett fullgott, vanligt liv och hon letar efter en karl, som alla tjejer i hennes ålder gör.”

Men, som det framgår av en avslöjande artikel
i det nya numret av magasinet Filter: 

allt är en lögn.

Enligt professor Sergej Dzemesjkevitj, chefsläkare på Petrovskij-institutet i Moskva, tog Zjadyras kropp aldrig emot den donerade luftstrupen, som tvärtom ”löstes upp” och ”inte existerar längre”. Dzemesjkevitj: ”Vi återförde helt enkelt ett rör i hennes hals och sedan dess andas hon genom röret.”

Johannes Wahlström
journalist
Ända sedan transplantationen 2010 har Zjadyra inte kunnat lämna sitt föräldrahem annat än för att söka vård på grund av akuta andningssvårigheter. Men i och med att experimentet rapporterats som en framgång, och hon är officiellt friskförklarad, får hon ingen statlig remiss. Sjolpan och hennes man är därför tvungna att själva bekosta de ständiga ingreppen: andningsröret som måste bytas med jämna mellanrum, hålet i halsen som måste behandlas kontinuerligt.

Nu håller tiden på att rinna ut. Zjadyras pappa har förlorat jobbet och föräldrarnas besparingar är slut. Och utan vård är Zjadyra dödsdömd. Trots det hoppas föräldrarna fortfarande få hjälp av doktor Parsjin. Men denne ignorerar deras påstötningar, och de har genom åren varit många.
Här i Sverige har läkare undersökt Zjadyras journaler. Slutsatsen är att hon förmodligen kan opereras med traditionell kirurgi, och att hon hur som helst måste undersökas. Men någon måste betala för vården.

Så vem ska göra det? När Macchiarini bedrev sina transplantationer var rollfördelningen snårig mellan Karolinska sjukhuset, Karolinska institutet och de olika ryska institutionerna – vilket rimligen utgör en delförklaring till att skandalen alls kunde inträffa. Men en sak är säker: Paolo Macchiarini var Karolinskas professor när han opererade Zjadyra.
Nu är hans experiment på väg att skörda ytterligare ett dödsoffer.
Vi föreslår att Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset lägger formalia åt sidan, och fattar ett snabbt, moraliskt beslut. Zjadyra Iglikova behöver hjälp nu.

Johannes Wahlström
Journalist och en av upphovsmännen
bakom SVT-dokumentären Experimenten
Mattias Göransson
Chefredaktör magasinet Filter

Eftersom Macchiarini var professor vid Karolinska bör institutet ta sitt ansvar, menar skribenterna Johannes Wahlström och Mattias Göransson.


Men för f-n Karolinska!
Flyg hit den stackars patienten och ge henne ett liv!

NU!

onsdag 18 maj 2016

Det här är ju för hemskt...


Hundratals personer förstörde Anders gård

Ett hundratal kringresande hantverkare slog läger på lantbrukaren Anders Ströms gård utanför Sollentuna.
De körde sönder marken, skräpade ner och vägrade lämna platsen.
Efter fyra dagar avhystes massan – till en kostnad på drygt 300 000 kronor.
– Jag fick backa undan och se hur de förstörde min gård, säger Ström om gruppen som rört sig vidare till andra platser.

Gruset rördes upp till rök när husvagn efter husvagn efter husvagn dök upp på den lilla vägen. På bara några minuter var gården ute på Järvafältet i Sollentuna kommun norr om Stockholm helt full.

Ett hundratal personer med ett 40-tal husvagnar, lastbilar och husbilar dök upp som från ingenstans och slog sig ner på Bögs gård – en bondgård med en visningsgård ute på naturreservatet.

– Hela händelseförloppet gick väldigt snabbt, berättar Anders Ström, 46, som arrenderar gården, om händelsen fredagen den 6 maj som Mitt i Sollentuna var först att berätta om.
– Först trodde jag att det var någon som försökte skämta. Men det var bara att bege sig dit, jag var där fort som tusan. Hela åkern var full med husvagnar, husbilar, fyrhjulingar, små lastbilar. Och det vällde in. Det fortsatte att välla in bilar hela tiden.

Polisen och kommunen har varnat för hantverkarna Det var kringresande hantverkare från Irland, ibland kallade asfalts- eller stenläggare – personer som erbjuder tjänster för låga arvoden som de tar emot svart. Både polisen och kommunen har tidigare och flera gånger varnat för oseriösa, kringresande hantverkare.

Men till Bögs gård hade de inte kommit för att erbjuda arbetskraft. Anders Ström säger att hantverkarna grillade, drack alkohol, körde runt med fordonen som rev upp marken och slängde sopor överallt.

– Jag försökte prata med dem, men det gick inte ens att diskutera. De hade redan hunnit tända grillarna och börjat dricka när jag kom dit.
Han ringde polisen, samtidigt som fler och fler hus- och lastbilar rullade in. Men polisen kom inte.
– Jag fick backa undan och se hur de förstörde min gård.

Läs hela artikeln här. 
Och polisens varning här.

Det är ett elände med de här typerna varje sommar. De förstör, de är aggressiva och de skrämmer folk att anlita deras tjänster. En bekant fick hela sin infart förstörd av undermåligt asfaltsarbete för några år sedan. Det kostade hundratusentals kronor att åtgärda.

Kan vi inte stoppa dem vid gränsen?

fredag 13 maj 2016

En lyckans dag...

Fredagen den 13 maj 2016

Jag har just fått en kallelse från Stockholms tingsrätt om att jag ska inställa mig som målsägare i slutet av augusti. Justitiekanslern har stämt den åtalade för GROVT FÖRTAL.
I två dagar kanske tre ska vi hålla på. Det är för jävligt att det ska vara nödvändigt. Jag nämner inte datumen. Jag har läst kommentarer på nätet om vem som ska gå och vem som inte ska gå. Som vore det en rockkonsert eller fotbollsmatch! Det är det inte. 

Det är första gången på tio år och andra på 25 år som justitiekanslern väcker åtal för förtal - Persbrandt/Expressen 2006 och Expressen om uppgjorda bandymatcher 1990. Inte ens Lexbase åtalades. 
Det säger något om det aktuella rättsfallet. 

Jag känner mig oerhört lättad.
Jag har skrivit på och postat delgivningskvittot.

Jag är glad och mycket tacksam.

Den åtalade har förtalat mig dag och natt sedan januari 2011. 
GROVT.

I över ett år har förberedelserna för denna rättegång hållit på.
Mest för att den åtalade öst in sina så kallade ”bevis” till polisen. Om ens något hade varit sant så hade de hämtat mig för länge sedan.

En gång för några år sedan gick jag och en annan drabbad till polisen och bad att få bli anhållna eller häktade eller vad man nu blir om man har gjort som den åtalade påstår.
De ville inte ha oss.
Det den åtalade skriver är inte sant. Ingenting.
Så är det.

Så det känns skönt för mig att rättsprocessen äntligen är igång.   
Efter min femte eller sjätte anmälan. Jag minns inte längre.
Jag har sällan känt mig så lätt om hjärtat som efter förhöret hos Länskriminalen. Alla som närvarade var så seriösa. Jag ville nästan sjunga - en skön känsla - och firade med en lunch på stan. Ribbs och ett glas rött. Så kommer det att bli nästa gång också. Jag har ingenting att dölja men känner att jag trasas sönder. 

Det har varit ett rent helvete de här åren.
Och det är fortfarande - ett helvete!
Det ser den åtalade till.

Jag inbillar mig förstås inte att eländet ska ta slut nu i och med den här rättegången. Den åtalade kommer att överklaga och överklaga in absurdum om han förlorar. Och eftersom han aldrig ger sig och lägger ner så blir det nya stämningar om och om igen. Det kanske aldrig tar slut helt enkelt. Jag kanske tvingas bära den äckliga fästingen för alltid. Det återstår att se. 

Det känns som att han har gjort ett hål i mig. Och genom det hålet rinner själva livet. 
Så många bortkastade år som bara ledde till elände. Hur många fler ska det bli?

Men vi är åtminstone igång. Jag ser ett ljus i tunneln. 

Utgången spelar faktiskt inte så stor roll. Antingen får man skriva som han gör – och då kan alla svara med samma mynt, ja man tvingas till det till och med - eller så får man det inte. Det är lätt som en plätt helt enkelt. 

Jag är säker på att justitiekanslern ska sätta ner foten och se till att vi får vettiga riktlinjer. Jag är nöjd med det. Det känns tryggt och bra.

Den åtalade har – oftast genom ombud - under hela den här tiden utsatt mig för allt flera lögner, beskyllningar och påhopp på sina egna sidor och i oseriös, högerextrem nätmedia. Jag har, när jag fått kännedom om det, försvarat mig under flikarna ”Förtalsmål” ovan. Om någon undrar. 


Jag skriver för övrigt inte i bloggen om den här rättsprocessen. 
Detta inlägg är ett gyllene undantag.
Av ren och skär lättnad just i dag.

Man måste dessvärre konstatera att två av den åtalades offer under det senaste året har avlidit. De kan inte vara med vid förhandlingen. Det är beklagligt. Jag vet att de hade velat driva egna processer mot den åtalade. Det är troligen också så att en och annan av de övriga offren har återfallit i sjukdom. För det är ju så om man förföljs, förtalas och förtärs under lång tid att man blir sjuk. På något sätt. Om psyket håller så protesterar kroppen. Man blir sjuk. Sjuk!

Jag har de senaste dagarna haft anledning att gå igenom mina gamla bloggar, de som den åtalade och hans kompisar trodde att de hade förstört. Ja, de lyckades med en - den kanske polisen vill ha och leka med förresten - men kopior finns. Det slog mig nu att sättet jag skrev på för några år sedan är en omöjlighet idag. Då kunde det handla om att jag varit i trädgården hela dagen eller att jag sjungit på någon tillställning som jag så ofta gjorde förr - innan den åtalade förstörde mitt liv för det måste man säga att han har gjort. 

I dag kan jag inte ens gå till soptunnan eller brevlådan utan att undra om han står i någon buske redo med kameran. Det har han ju gjort så många gånger förr. Bilderna han lagt ut på nätet är bästa beviset för det. För att inte tala om hur många gånger han skrivit att jag ska mördas och mitt hus (med familj och allt) ska sprängas i luften! 

Jag har sjungit offentligt sedan jag var sju år men tackar numera alltid nej. Jag vet inte ens om jag kan längre. Sista gången sjöng jag på en väns begravning. Kyrkan var fullsatt. Jag stod längst fram och tittade ut genom den öppna porten på den grönskande sommaren i andra änden av byggnaden. Jag sjöng för min vän men tänkte på den åtalade. Sitter han här någonstans? Kommer han att dyka upp där i dörröppningen? Han eller någon av hans hantlangare? Med kamera eller värre?

Och så har det fortsatt. Ständigt stör han mig. Dag som natt. År ut och år in. 
- Försvinn, vill jag säga. Gå hem till ditt! Stanna där! Hör aldrig någonsin av dig!!!!

Ni förstår själva. Man slutar gå ut. Man slutar framträda. Man slutar umgås. Man slutar med allt och blir fånge i sitt hem eller var man nu vågar befinna sig. Man sover där risken är minst om han skulle ge sig till att spränga huset. Man slutar leva. 

Så eländigt är det. Även för dem som aldrig har drabbats av psykos och hamnat på psyket. Som flera av hans offer.  Ja för dem är det förmodligen ännu värre. 

Jag kan aldrig skriva på bloggen var jag befinner mig eller vad jag gör. Det skulle den åtalade omedelbart vända till något olagligt eller omoraliskt att skandalisera mig med. Men han har alltid fel. Ni ska veta det. Han ljuger jämt. Medvetet eller omedvetet, jag struntar i vilket. Nu ska han sluta upp med att förfölja mig. Jag har rätt till ett liv i frihet som alla andra. Han SKA lämna mig i fred. På något vis måste rättssamhället hjälpa mig med det.  

Så jag känner mig lättad idag. En kort stund åtminstone. Ett ögonblick.

Äntligen en bit på väg. Så här långt är fredagen den 13 en lyckodag. Men jag är inte den som ropar hej innan jag är över bäcken. Inför rättegången har trakasserierna intensifierats. Hans hantlangare sliter för högtryck! Och jag är tvungen att hålla dem stången. Dagligen.

Men det är bara att spotta i nävarna och tar nya tag. 

tisdag 10 maj 2016

Stäng hushållskassan!

Dag Öhrlund skriver på sin blogg:

Jag förstår ingenting. Jag ser inga flaggor på bussarna, hör inga trumpetfanfarer, ser inga ballonger.
Ändå har både Mona Sahlin och Åsa Romson avgått ”frivilligt” med några dagars mellanrum.
Jag läser att Romson får 1 524 000 kronor i avgångsvederlag. Sahlin får nöja sig med att hon kanske får använda sin livvakts svindyra parkeringsplats (som Kulturdepartementet, det vill säga du, av grumliga skäl har betalat 50 000 kronor för) i några dagar.
Jag tycker synd om tjejerna. De bör ha mer pengar. Varför? Enkelt:

En asylsökande som drar tillbaka sin asylansökan får, förutom flygbiljetten hem, 30 000 kronor per person (eller 75 000 kronor för en familj). En marockansk gatupojke som med sin namnteckning försäkrar (det räcker!) att både mamma och pappa är döda får 30 000 kronor i stöd. 

Du behöver ingen miniräknare för att räkna ut hur fort det här blir tiotals, hundratals miljoner.

Är det då för mycket begärt att Åsa och Mona får en skvätt pengar?
Här är mitt förslag...
_____________________________

Förslaget får du alltså läsa i hans blogg.

Personligen blir jag förtvivlad över det förfärliga slöseri som pågår med våra skattepengar! Allt medan sjukvården går på knäna, skolan är i sönderfall och en kvarts miljon fattigpensionärer inte vet hur de ska överleva morgondagen...


Stoppa slöseriet!

OMFÖRDELA!

torsdag 5 maj 2016

Nu har hon väl skitit i det blå skåpet ändå...

Widar Andersson (S) skriver idag i Folkbladet om Mona Sahlins politiska karriär präglad av allehanda mygel. Han tycker om henne. Han har överseende med bedrägerierna. "Mona Sahlins förbannelse", skriver han. Obegripligt, om ni frågar mig. Hon är inte drabbad av någon förbannelse. Hon är oärlig. 

Mona Sahlin borde aldrig återkommit efter Toblerone-affären. Då var det fortfarande lite synd om henne. Då fanns utrymme för sympatier. Det gör det inte nu. Hon har för länge sedan kört sin trovärdighet i botten.   

- En rimlig summering av Mona Sahlin, tycker journalisten Lasse Granestrand generöst. Han är en klok, snäll och vänlig människa. Läs för övrigt hans artikel i Svd: "Flyktingfrågan misskött av politiker och medier. Han har analysen som alla andra tycks ha missat. 

Men jag håller inte med honom när det gäller Sahlin. Jag har för länge sedan tröttnat på hennes väldigt genomskinliga lögner. Hon är inte ärlig. Och kan man skriva falska intyg på myndighetspapper en gång så kan man förstås göra det flera gånger. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det dyker upp flera.  

Kan man stå och ljuga reportrar rakt upp i ansiktet så har man ingen trovärdighet kvar sedan. Kan man strunta i att betala skatt samtidigt som man påstår att man gör det och inför hela svenska folket raljerar om hur kul det är att göra just det, så är det kört sedan. Avsked på grått papper!  

Mona klarar sig nog. Hon skulle ändå avgå sista juni. Men hon hoppats på förlängning så är det nog kört. Över 80 000 kronor i månadslön hade hon. En årslön för en fattigpensionär.

Jag sa en gång lite insmickrande i telefon till Mona Sahlin att nästa statsminister, det blir nog du. Det var på Göran Perssons tid och hennes breda leende hördes genom tråden ända från Rosenbad.
- Vill du mig så illa...
Just så sa hon. Och jag har aldrig kunnat glömma det. Det skorrade...  Så falskt... Men då var hon ännu en ung lovande politiker som man åtminstone lite hoppades på 

Idag avgår även Mona Sahlins livvakt från sitt jobb på Monas myndighet, Nationella samordnaren mot extremism. 
Man måste dessvärre fråga sig, vad f-n har de sysslat med?

En loveaffair kanske?
Skulle det kunna vara förmildrande?
Jag vet inte. 

Men varför var livvakten - med sin lön på 43 000:-/månaden - absolut tvungen att köpa jättekåken från tv-serien Solsidan för 10 miljoner kronor? 
Hade han fått storhetsvansinne? 
Skulle han flytta in där med Mona Sahlin? 
Och som alla med tv:n på igår kunde även jag konstatera att det inte precis var en gammal Volvo han åkte i heller

Sjukt!

PS. Jag ser att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, som för mig ter sig som en klok karl, hyllar sin reporters jobb i ärendet Sahlin. Samtidigt vänder han sig mot nätet och säger att hatet där mot henne är vidrigt.

Det är det säkert. 
Hat i alla former är vidrigt. Alltid. Ingen människa med förståndet i behåll ägnar sig åt hat. De som gör det har följaktligen mist förståndet och bör kanske tas omhand till och med. 
Hat går helt enkelt bort!  

Som läsare undrar man dock vad Thomas Mattsson och Expressen hade väntat sig. Det är ju inte första gången de bedriver människojakt. Nog är det väl lite väl fånigt att 1) ta åt sig äran av slakten, 2) låtsas som det regnar vad gäller det egna ansvaret och 3) se oskyldig ut och försöka två sina egna tassar? 

Kvällspressen är skoningslös. De skyr absolut inga medel när det gäller att nita en människa. Det är därför man inte kan ljuga då, Mona Sahlin. Den som gör det golvas totalt varpå drevet slår till med full kraft från alla håll. 

Det borde hon ha vetat. Och har man som Mona Sahlin har politiska fiender så blir det förstås ännu värre. Det behöver man inte vara en Einstein för att förstå. 

Det vet Thomas Mattsson. 
Det visste han när drevets drogs igång också. 
För honom hägrar Guldspaden och Stora Journalistpriset. 
Och så ska det vara. Det är hans jobb. 

Men det är fånigt att han försöker verka chockerad av sidoeffekterna som han visste skulle komma. Han ger med ena handen och tar med den andra. Det är inte så snyggt. DS.

onsdag 4 maj 2016

Vad är problemet? Bura in karln!

Karolinska Institutet är skandaliserat för all framtid. Det kan knappast bli värre. Man har låtit sig duperas av en person så till den grad att han har fått skära i - och ta livet av! - patienter. 

Ändå sänker sig Läkartidningen och igår tv till att intervjua karln. Det är nästan lika skandalöst det. Varför är han inte inlåst? Han har ju mördat folk!

Tillägg:
Nu har jag sett intervjun i Aktuellt. Det är nog många huvuden på KS och KI som kommer att rulla framöver.
Man har varit med om att välja ut patienter i Ryssland som försökskaniner! 
Jösses!


Anna Bäsén i Expressen: 


Macchiarini skyller på andra och tycker synd om sig själv Paolo Macchiarini tycker synd om sig själv. Han är ”drabbad” och en ”syndabock”. Han skyller på andra. Och han bemöter kritiska frågor med att inte svara – eller med att attackera journalisten som frågar.
Kort sagt, i intervjun med Läkartidningen beter sig Paolo Macchiarini precis lika överlägset, stöddigt och nonchalant som i tidigare intervjuer.

Paolo Macchiarini ångrar inget. Han tror fortfarande på sin metod. Och han säger det rätt ut.
Inte ett ord till ursäkt till de döda patienternas sörjande anhöriga. Ingen ursäkt till dem som skadats svårt av hans experimentkirurgi men fortfarande lever. Istället vill han att vi visar honom ”respekt”.
Det är magstarkt. Orden kommer från mannen som ligger bakom den största medicinskandalen på många år i Sverige. Men det var kanske inte oväntat.

Karolinskas före detta ”superkirurg” verkar vara en mycket säregen person.
Han har sin egen uppfattning om verkligheten. Och den skiljer sig en hel del från andra människors.
Men i ett avseende har Paolo Macchiarini rätt i sina försök att skylla ifrån sig. ”Det var inte jag, det var en grupp” och ”Det var ett multidisciplinärt team av vårdpersonal med mer erfarenhet än jag” säger han om experimentoperationerna på Karolinska sjukhuset

Han har rätt i att det finns många fler skyldiga i den här historien. Inte minst på Karolinska sjukhuset, där de ansvariga hittills kommit lindrigt undan. Du kan inte gangstra dig in på Sveriges snobbigaste sjukhus, kliva in i en operationssal och sätta igång med att skära upp patienter och sätta in plaststrupar. Det krävs godkännanden och samarbete med en lång rad högt uppsatta personer. Varför Karolinska sjukhuset inte stoppade operationerna och hur beslutsprocessen på sjukhuset gick till är viktiga frågor. Det handlar om stora systemfel och förmodligen missriktad kollegialitet.

Det pågår en rad utredningar av Macchiarinifallet. Förhoppningsvis får vi fler svar i sommar då två av dem ska vara klara. Den ena som leds av Kjell Asplund, ordförande i Statens medicinsk-etiska råd , handlar just om omständigheterna kring de tre operationerna på Karolinska sjukhuset 2011 och 2012. Det ska bli väldigt intressant att ta del av resultatet.

Den andra utredningen som blir klar i sommar är en översyn av gränsdragningen mellan hälso- och sjukvård och forskning när det gäller experimentell terapi. Även detta är en av grundfrågorna. Karolinska har hela tiden bortförklarat Macchiariniskandalen med att det var sjukvård och inte forskning. Då är det förstås en bärande fråga exakt hur farliga, ofärdiga och oprövade metoder experimentsugna läkare får utsätta patienter för i Sverige?

Macchiariniaffären har skadat inte bara tilltron till svensk forskning, utan även förtroendet för svensk sjukvård.
Nu hänger det på att utredarna är både modiga och grundliga.
För vi patienter måste kunna känna oss trygga i vården. Ett sådant här tragiskt forsknings- och vårdhaveri får aldrig någonsin hända igen.

Anna Bäsén

a-andra-och-tycker-synd-om-sig-sjalv/

söndag 1 maj 2016

Glöm inte att registrera pappan!

Jag läser att Noboytoy tycker att barnbidragen måste ses över. Jag kan bara hålla med. Det har jag tyckt sedan tidiga tonåren och det är rätt länge sedan. Barnbidragen bör definitivt inkomstbeprövas. 

Det är inte okej att somliga familjer knappt kan överleva utan barnbidraget medan andra låter pengarna gå rakt in på ungarnas sparkonton. De som växte upp i fattigdom går fattiga ut i vuxenlivet medan de som växte upp välbärgade går tämligen välsituerade ut i livet. 

Det är inte rättvist. I synnerhet inte som alla vi som arbetar - fattiga och rika - tvingas bidra till detta. Ja, de rika kanske minst eftersom de kan trixa och fixa med sina tillgångar på ett sätt som vanligt folk aldrig kan. Behovspröva barnbidragen alltså!  

Så kallat delat barnbidrag är bara trams. Det kostar skattebetalarna dyrbar administration helt i onödan. Dra hellre in det helt om föräldrarna inte kan samarbeta. 

Noboytoy jämför familjer med en respektive två vuxna och menar att alla måste ha rätt till samma standard. Jag håller med. Behovsprövning råder bot på detta. Hon tycker också att föräldraförsäkringen och underhållsbidragen bör anpassas till modern tid. Om det vet jag mindre. Några underhållsbidrag såg jag aldrig röken till under alla mina 20 år som enastående förälder. Mina barn fick bidragsförskott som det hette. Barnafadern gled undan och slapp betala. Det skrevs av. Han var för svår att kräva pengar av. Fråga mig inte varför. Jag tror inte att han var/är något lysande undantag. Alltför många föräldrar avstår från att fullgöra sina plikter. Se därför till att framförallt bidragsförskotten håller en nivå som gör livet drägligt för barnen. 

Noboytoy kommer sedan in på temat insemination av kvinnor och att kvinnor numera kan välja att bli mödrar utan annan inblandning av barnets far än hans spermier. Hon ser stora och många fördelar med det för både barn och mor. 

Där går våra åsikter isär. Inte för att hon inte har rätt i att många män (och några enstaka kvinnor) gör sig skyldiga till både våld och övergrepp utan för att det inte förändrar saken. Vi är alla en produkt av våra båda föräldrar. Det kan vi inte - hur gärna vi än vill - göra något åt. 

Runt 800 kvinnor har hittills varje år sökt sig utomlands för att få hjälp med inseminering eller IVF som väl står för konstgjord befruktning. Jag gissar att det mest rör sig om homosexuella kvinnor som sökt sig till Danmark där detta är tillåtet. Såvitt jag förstår är det från och med nu, enligt en ny lag, även tillåtet i Sverige. Se tex info om Carl von Linnékliniken. 

Jag är tveksam till detta. Barn är inga leksaker. Men Barbro Westerholm som är en mycket klok liberal kvinna, menade i tidningen ETC att även singelkvinnor bör ha en självklar rätt att få bli mamma. Och då blev det väl så då.

Så varför är jag tveksam? Jo, av den enkla anledningen att det krävs såväl 46,XX som 46,XY - en mamma och en pappa - för att det ska bli ett barn. Hälften av barnets arvsmassa kommer från modern och hälften från fadern. De är alltså precis lika viktiga för den nya individen som ju är laddad med tusentals ärvda egenskaper inför det stundande livet. Det mesta kommer från mor och far men en hel del även från mor- och farföräldrar samt ännu äldre generationer om vilka det mesta kanhända är okänt. Senare kan finnas medicinsk anledning att forska. Förutsättningen då är att man har forskningsunderlag. 

Oavsett vad som händer med familjen så har barnet rätt till information om sina båda biologiska föräldrar. Att exempelvis hemlighålla donatorn av spermier - dvs pappan - är att beröva barnet hälften av sina rötter, en närmast kriminell handling om ni frågar mig. 

Om man tillåter inseminering av kvinnor - vilket man alltså gör numera - är det alltså viktigt att dokumentera även donatorn. 

Det måste alltså vara ett absolut villkor att barnet, när det så önskar, får kännedom om och tillgång till sin biologiske far. Varje barn har rätt till utförlig information om hela sitt ursprung.