Kom igen USA!!!

 

Vi måste utgå från våra värsta farhågor om SD

Expressen

JENS LILJESTRAND
Vi måste utgå från våra värsta farhågor om SD

Publicerad 15 jan 2021 kl 06.00

Våldsamma Trumpsupporters möts av tårgas när de stormar Kapitolium den 6 januari 2021.



Terrorn och våldet i Trumps USA visar att högerextremismens hot mot demokratin en gång för alla måste tas på allvar.
Jens Liljestrand skriver om våldshögerns svenska medlöpare och nödvändigheten av att göra motstånd.

KULTURDEBATT.
Boken hette ”Vänstern och tyranniet” och jag måste ha fått den i min hand när den kom 1994, kanske året efter. Den före detta folkpartiledaren och vice statsministern Per Ahlmark tog bladet från munnen och skällde ut generationer av svenska intellektuella – bland dem medarbetare på denna kultursida – som relativiserat, försvarat eller rentav hyllat kommunistiska förtryckarregimer runtom i världen, från Rumänien och Albanien till Sovjetunionen, Kina och Pol Pots Kambodja.

Som 20-åring, uppvuxen i ett vänsterhem där demokratisk socialism var ledstjärnan och solidaritet honnörsordet framför andra, var läsningen en kalldusch. Hur kunde människor ha varit så förblindade av hat, så besatta av revansch, så ideologiskt förvridna och framför allt så inkapslade i en ekokammare av grupptänkande att de inte förmådde se den avgörande skiljelinjen mellan demokrati – hur bräcklig, kompromissfylld och banal den än kan te sig – och förtryck?

I skrivande stund har det gått över en vecka sedan Donald Trumps anhängare stormade Kapitolium. För varje dag som har passerat har en obehaglig, isande visshet smugit sig på, en förfärande insikt om hur planerad och potentiellt ohygglig attacken var, hur de folkvalda – inklusive vicepresidenten Mike Pence – och deras tjänstemän med ett nödrop klarade sig undan att bli skadade eller mördade.

Det återstår att se vilka personer som bär det yttersta ansvaret för denna förfärande terroraktion, men helt säkert kommer vi under de kommande veckornas och månadernas utredningar se ett kriminaldrama utan motstycke utvecklas. Vi bör numera bortse från hur diverse twittrande avfallskvarnar var snabba med att avfärda attacken som ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”, då den sortens självmål riskerar att ta fokus från den verkliga skandalen: Att det under denna vecka inte har förekommit ett enda tecken på självkritik från den falang inom den svenska högern som i åratal mer eller mindre öppet har beundrat Trump, hans parti och den rörelse som har svept honom till makten.

De sverigedemokrater som vill ge Trump Nobels fredspris står fortfarande bakom denna groteska nominering – ”man måste skilja på saker och ting”, menar Björn Söder, mannen som en gång var Sveriges vice talman. Detta om en ledare som, vet vi nu, under pågående terrorattack ringde upp skräckslagna partikamrater i den ockuperade byggnaden – inte av omtanke utan för att övertala dem att tillmötesgå terroristerna och sabotera utnämningen av Joe Biden till president.

På samma sätt uttalar partiledaren Jimmie Åkesson återigen sitt stöd för Trump som president efter att han skickat en rasande, blodtörstig mobb på det egna parlamentet eftersom man ”får se till politikens innehåll”.

Om ”chefsideologen” Mattias Karlsson, numera ledare för tankesmedjan Oikos, fortfarande föredrar Trump som den demokratiska världens ledare efter att han försökt kullkasta demokratin i sitt hemland, är oklart, men tillåt mig att vara en smula pessimistisk. I besvikelsen efter riksdagsvalet 2018 skrev Karlsson drömskt på Facebook om hur landet skulle frälsas av ”den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter”, om ett val som stod mellan ”seger eller död”, och när man har flinat färdigt åt dessa grillchipsflottiga rader inser man att det är exakt den retorik som drev en folkmassa att tåga till Kapitolium med kevlarvästar och buntband.

I dessa tider, när den starkt ifrågasatta hanteringen av pandemin tär hårt på regeringen Löfven och dess samarbetspartier i januariavtalet och debatten gärna vill handla om allt från friskolesystemets rövarkapitalism och Ebba Busch husköp till Dan Eliassons julsemester och statsministerns uppenbara inkompetens när det kommer till webbhandel, är det lätt att glömma att det är i synen på detta parti, denna ideologi, som den egentliga skiljelinjen går i svensk politik.

Det är skiljelinjen mellan sådana som KD:s Sara Skyttedal, som kallade Annie Lööf för ”quisling” när hon vägrade kompromissa i sin ståndaktighet mot högerextremismen, och de politiker som rakryggat står fast vid demokratins mest grundläggande principer och inte ger tomma löften till Förintelsens överlevare.

Mellan skribenter som Kajsa Dovstad, som i en av de senaste årens mest avslöjande texter menade sig få ett ”Jimmie-moment” av att besöka en mataffär driven av en invandrare (!), och dem som menar att en saklig kritik mot migrationspolitiken går att föra utan att förfalla till barnsligheter och ren rasism.

Mellan opportunister som Alice Teodorescu Måwe, tidigare politisk chef på GP, nu på Bulletin, som anser att det räcker med att ”uppfostra” Sverigedemokraterna så är problemet löst, och de som tydligt ser de moderna representanterna för nazismens och fascismens långa skugga över demokratin.

Här är ett förslag.
När Mattias Karlsson skriver ”seger eller död”: tro honom.
När sverigedemokraten Linus Bylund på Twitter kallar journalister för ”folkets fiender”: tro honom.
När sverigedemokraten Richard Jomshof i en intern dialog förmanade partikamrater att anpassa sin retorik eftersom ”Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än)”: tro honom. 

Läs hela den suveräna krönikan här

Atomic veterans - atomic soldiers - were silenced for 50 years. Now, they are talking...

Otäck Assange ruvar på hämnd. Kriget har bara börjat, säger han.

Julian Assange, den fege mannen som stängde in sig på Ecuadors ambassad i London för att slippa stå för sina gärningar, kan efter sju år fira att den svenska våldtäktsutredningen mot honom har lagts ned. Allt medan offren tvingas stå där kränkta och utskämda av allt skitprat. 

Assange själv är emellertid inte glad. Han lovar heligt att minsann aldrig glömma eller förlåta den oförrätt han tycker sig ha varit utsatt för och lurar helt uppenbart på hämnd. 
- Kriget har bara börjat!

Jag känner bara alltför väl igen stilen. Den här sortens människor är mycket farliga. Rent rättsligt är det dessutom minst sagt tveksamt, om beslutet var det rätta. Det behöver man inte vara en Einstein för att förstå. 


Advokat Elisabeth Massi Fritz skriver i en krönika i Expressen:




”Jubel när våldtäktsutredningen mot Julian Assange läggs ner.” Så inledde Rapport sin nyhetssändning på fredagskvällen. Assange hade återigen gått ut på balkongen tillhörande Ecuadors ambassad i London, och i fullt dagsljus stått där och sagt att han nekats tillgång till solljus i snart fem år. Ett påstående lika uppenbart falskt som det mesta han har sagt om den svenska brottsutredningen sedan den inleddes i augusti 2010.

Min klient tog del av åklagarnas beslut att lägga ner förundersökningen om våldtäkt via media. Ansvarig åklagare Marianne Ny och Ingrid Isgren säkerställde inte ens att hon var informerad med ett grundligt och motiverat nedläggningsbeslut innan de offentliggjorde det till media.

Därefter följde en pressträff på polishuset på Kungsholmen i Stockholm och intervjuer med media där överåklagare Marianne Ny bland annat uttryckte lättnad över att slippa hantera så många förfrågningar om utlämning av offentlig handling som hon och hennes kollegor, i och med medieintresset för Assange-utredningen, tvingats hantera. Vad skönt det måste vara för åklagarmyndigheten att slippa det framöver.

I ett uppenbart försök att rädda åklagarmyndighetens anseende medverkade överåklagare Marianne Ny bland annat i Aktuellt där hon försökte ge en logisk förklaring till varför man inte sagt ett ord tidigare om att de i november förra året hade misslyckats att delge Julian Assange misstanke om brott, och på grund av detta enda försök ansåg det hopplöst att försöka med samma sak igen. En helt ny uppgift för mig och min klient.

... (klipp)

Assange kan uppenbarligen stå där på balkongen i solljuset och hävda att han har nekats solljus i fem år, släppas fri mot borgen för att sedan gömma sig på en ambassad och påstå att han har varit frihetsberövad sedan 2010, förtala och kränka min klient i oändlighet, förvränga fakta i år efter år, och ändå äras med rubriker som ”jubel när våldtäktsutredningen mot Julian Assange läggs ner” av den största tv-kanalen i ”världens mest jämställa land”.

En av Assanges många advokater har uttalat sig i media att Assange avser söka asyl i Frankrike. Det är givetvis ingen förvåning att han aldrig har haft för avsikt att flytta till Ecuador, eller att han vill bo i ett land känt för att husera och skydda Roman Polanski från utlämning till USA där han är dömd för att ha våldtagit en 13-årig flicka.

Den här brottsutredningen visar med all önskvärd tydlighet att de som utsätts för sexualbrott fortfarande behandlas förskräckligt i Sverige. Den visar hur långt människor går för att försvara misstänkta våldtäktsmän. Den visar hur högt pris ett brottsoffer får betala om hon vågar tro på grundstenen i vår rättsstat: att alla är lika inför lagen.

Hade åklagare Eva Finné läst lagboken och hade överåklagare Marianne Ny vågat anhålla en utländsk misstänkt utan hemvist i Sverige så hade min klient aldrig behöva genomgå det helvete som präglat hennes liv de senaste 6,5 åren.

Åklagarmyndigheten, den svenska polisen och media borde verkligen skämmas för hur de har handlagt och bevakat förundersökningen mot Julian Assange, och framför allt: hur de har behandlat min klient.

Och Julian Assange: du kan aldrig vinna."

Läs hela krönikan här.

Jag håller med Elisabeth Massi Fritz. Hur är det möjligt att man på bekostnad av brottsoffren kan ge efter för den här utpressningssituationen? Vad säger det om det svenska rättsväsendet? 

Det är inte det minsta synd om Julian Assange. Han har själv av egen vilja stängt in sig på Ecuadors ambassad för att undkomma rättvisan. Ingen annan än han själv har förpassat honom dit. 

Om Sverige och häktningen säger han nu:
- Det är inte så en civiliserad stat ska bete sig.

Jo, det är det. Exakt så. Man inställer sig till förhör om man kallas. Varken mer eller mindre. 

Vem tror Assange att han är? 

Det är som Assange man inte ska bete sig. 

Var och en ska stå för sina gärningar helt enkelt.

Assange har skyllt på sin rädsla för utlämning till USA för att avstå att som alla andra kallade inställa sig till förhör i Stockholm. Och vems fel är det att USA vill ställa honom inför rätta? Hans eget helt och hållet.
Han har själv tråcklat ihop den situation han befinner sig i. 

Det är inte - och har aldrig varit - det minsta synd om Julian Assange.
Han kan gott sitta kvar i sin självvalda husarrest.

Inte för att han är man 

- som mina belackare kommer att påstå att jag menar -

utan på grund av de gärningar han själv gjort sig skyldig till. 

Skillnaden mellan honom och andra brottslingar är att han har satt sig över lagen och lyckats komma undan med det. 

Nu också med hjälp av den svenska så kallade rättvisan. 

- Jag har vunnit, säger han till och med. Av rapporteringen i media får man till och med känslan av att offren nu erkänt att de ljugit. Men så är alltså inte fallet. De har svikits av myndigheten helt enkelt, hjälplösa lämnats ut till vargarna.

Hos mig väcker det bara avsky. Särskilt som Assage uppenbarligen ruvar på hämnd.

Scotland Yard har bekräftat att de tänker gripa Assange om han lämnar ambassaden. Enligt Londonpolisen kan han gripas för att han bröt mot villkoren för sin borgen då han lämnade sin husarrest och ansökte om asyl i Ecuadors ambassad.

Polisen har bevakat byggnaden dygnet runt mellan 2012 och 2015, men då det blev klart att det kostat myndigheterna drygt 136 miljoner kronor trappades bevakningen ner.

De brittiska myndigheterna har ännu inte bekräftat om de tagit emot en utlämningsbegäran av USA. Premiärminister Theresa May har hållit ärendet på avstånd. Hon har sagt att det är ett ärende för polisen och att Storbritannien tar ställning till begäran om utlämning ”fall för fall”.

Jag hoppas att de griper honom.
Är han så oskyldig som han påstår så har han ingenting att frukta.