Vi måste utgå från våra värsta farhågor om SD
Publicerad 15 jan 2021 kl 06.00
Våldsamma Trumpsupporters möts av tårgas när de stormar Kapitolium den 6 januari 2021.
![]()
Terrorn och våldet i Trumps USA visar att högerextremismens hot mot demokratin en gång för alla måste tas på allvar.
Jens Liljestrand skriver om våldshögerns svenska medlöpare och nödvändigheten av att göra motstånd.
KULTURDEBATT.
Boken hette ”Vänstern och tyranniet” och jag måste ha fått den i min hand när den kom 1994, kanske året efter. Den före detta folkpartiledaren och vice statsministern Per Ahlmark tog bladet från munnen och skällde ut generationer av svenska intellektuella – bland dem medarbetare på denna kultursida – som relativiserat, försvarat eller rentav hyllat kommunistiska förtryckarregimer runtom i världen, från Rumänien och Albanien till Sovjetunionen, Kina och Pol Pots Kambodja.
Som 20-åring, uppvuxen i ett vänsterhem där demokratisk socialism var ledstjärnan och solidaritet honnörsordet framför andra, var läsningen en kalldusch. Hur kunde människor ha varit så förblindade av hat, så besatta av revansch, så ideologiskt förvridna och framför allt så inkapslade i en ekokammare av grupptänkande att de inte förmådde se den avgörande skiljelinjen mellan demokrati – hur bräcklig, kompromissfylld och banal den än kan te sig – och förtryck?
I skrivande stund har det gått över en vecka sedan Donald Trumps anhängare stormade Kapitolium. För varje dag som har passerat har en obehaglig, isande visshet smugit sig på, en förfärande insikt om hur planerad och potentiellt ohygglig attacken var, hur de folkvalda – inklusive vicepresidenten Mike Pence – och deras tjänstemän med ett nödrop klarade sig undan att bli skadade eller mördade.
Det återstår att se vilka personer som bär det yttersta ansvaret för denna förfärande terroraktion, men helt säkert kommer vi under de kommande veckornas och månadernas utredningar se ett kriminaldrama utan motstycke utvecklas. Vi bör numera bortse från hur diverse twittrande avfallskvarnar var snabba med att avfärda attacken som ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”, då den sortens självmål riskerar att ta fokus från den verkliga skandalen: Att det under denna vecka inte har förekommit ett enda tecken på självkritik från den falang inom den svenska högern som i åratal mer eller mindre öppet har beundrat Trump, hans parti och den rörelse som har svept honom till makten.
De sverigedemokrater som vill ge Trump Nobels fredspris står fortfarande bakom denna groteska nominering – ”man måste skilja på saker och ting”, menar Björn Söder, mannen som en gång var Sveriges vice talman. Detta om en ledare som, vet vi nu, under pågående terrorattack ringde upp skräckslagna partikamrater i den ockuperade byggnaden – inte av omtanke utan för att övertala dem att tillmötesgå terroristerna och sabotera utnämningen av Joe Biden till president.
På samma sätt uttalar partiledaren Jimmie Åkesson återigen sitt stöd för Trump som president efter att han skickat en rasande, blodtörstig mobb på det egna parlamentet eftersom man ”får se till politikens innehåll”.
Om ”chefsideologen” Mattias Karlsson, numera ledare för tankesmedjan Oikos, fortfarande föredrar Trump som den demokratiska världens ledare efter att han försökt kullkasta demokratin i sitt hemland, är oklart, men tillåt mig att vara en smula pessimistisk. I besvikelsen efter riksdagsvalet 2018 skrev Karlsson drömskt på Facebook om hur landet skulle frälsas av ”den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter”, om ett val som stod mellan ”seger eller död”, och när man har flinat färdigt åt dessa grillchipsflottiga rader inser man att det är exakt den retorik som drev en folkmassa att tåga till Kapitolium med kevlarvästar och buntband.
I dessa tider, när den starkt ifrågasatta hanteringen av pandemin tär hårt på regeringen Löfven och dess samarbetspartier i januariavtalet och debatten gärna vill handla om allt från friskolesystemets rövarkapitalism och Ebba Busch husköp till Dan Eliassons julsemester och statsministerns uppenbara inkompetens när det kommer till webbhandel, är det lätt att glömma att det är i synen på detta parti, denna ideologi, som den egentliga skiljelinjen går i svensk politik.
Det är skiljelinjen mellan sådana som KD:s Sara Skyttedal, som kallade Annie Lööf för ”quisling” när hon vägrade kompromissa i sin ståndaktighet mot högerextremismen, och de politiker som rakryggat står fast vid demokratins mest grundläggande principer och inte ger tomma löften till Förintelsens överlevare.
Mellan skribenter som Kajsa Dovstad, som i en av de senaste årens mest avslöjande texter menade sig få ett ”Jimmie-moment” av att besöka en mataffär driven av en invandrare (!), och dem som menar att en saklig kritik mot migrationspolitiken går att föra utan att förfalla till barnsligheter och ren rasism.
Mellan opportunister som Alice Teodorescu Måwe, tidigare politisk chef på GP, nu på Bulletin, som anser att det räcker med att ”uppfostra” Sverigedemokraterna så är problemet löst, och de som tydligt ser de moderna representanterna för nazismens och fascismens långa skugga över demokratin.
Här är ett förslag.
När Mattias Karlsson skriver ”seger eller död”: tro honom.
När sverigedemokraten Linus Bylund på Twitter kallar journalister för ”folkets fiender”: tro honom.
När sverigedemokraten Richard Jomshof i en intern dialog förmanade partikamrater att anpassa sin retorik eftersom ”Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än)”: tro honom.
Terrorn och våldet i Trumps USA visar att högerextremismens hot mot demokratin en gång för alla måste tas på allvar.
Jens Liljestrand skriver om våldshögerns svenska medlöpare och nödvändigheten av att göra motstånd.
KULTURDEBATT.
Boken hette ”Vänstern och tyranniet” och jag måste ha fått den i min hand när den kom 1994, kanske året efter. Den före detta folkpartiledaren och vice statsministern Per Ahlmark tog bladet från munnen och skällde ut generationer av svenska intellektuella – bland dem medarbetare på denna kultursida – som relativiserat, försvarat eller rentav hyllat kommunistiska förtryckarregimer runtom i världen, från Rumänien och Albanien till Sovjetunionen, Kina och Pol Pots Kambodja.
Som 20-åring, uppvuxen i ett vänsterhem där demokratisk socialism var ledstjärnan och solidaritet honnörsordet framför andra, var läsningen en kalldusch. Hur kunde människor ha varit så förblindade av hat, så besatta av revansch, så ideologiskt förvridna och framför allt så inkapslade i en ekokammare av grupptänkande att de inte förmådde se den avgörande skiljelinjen mellan demokrati – hur bräcklig, kompromissfylld och banal den än kan te sig – och förtryck?
I skrivande stund har det gått över en vecka sedan Donald Trumps anhängare stormade Kapitolium. För varje dag som har passerat har en obehaglig, isande visshet smugit sig på, en förfärande insikt om hur planerad och potentiellt ohygglig attacken var, hur de folkvalda – inklusive vicepresidenten Mike Pence – och deras tjänstemän med ett nödrop klarade sig undan att bli skadade eller mördade.
Det återstår att se vilka personer som bär det yttersta ansvaret för denna förfärande terroraktion, men helt säkert kommer vi under de kommande veckornas och månadernas utredningar se ett kriminaldrama utan motstycke utvecklas. Vi bör numera bortse från hur diverse twittrande avfallskvarnar var snabba med att avfärda attacken som ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”, då den sortens självmål riskerar att ta fokus från den verkliga skandalen: Att det under denna vecka inte har förekommit ett enda tecken på självkritik från den falang inom den svenska högern som i åratal mer eller mindre öppet har beundrat Trump, hans parti och den rörelse som har svept honom till makten.
De sverigedemokrater som vill ge Trump Nobels fredspris står fortfarande bakom denna groteska nominering – ”man måste skilja på saker och ting”, menar Björn Söder, mannen som en gång var Sveriges vice talman. Detta om en ledare som, vet vi nu, under pågående terrorattack ringde upp skräckslagna partikamrater i den ockuperade byggnaden – inte av omtanke utan för att övertala dem att tillmötesgå terroristerna och sabotera utnämningen av Joe Biden till president.
På samma sätt uttalar partiledaren Jimmie Åkesson återigen sitt stöd för Trump som president efter att han skickat en rasande, blodtörstig mobb på det egna parlamentet eftersom man ”får se till politikens innehåll”.
Om ”chefsideologen” Mattias Karlsson, numera ledare för tankesmedjan Oikos, fortfarande föredrar Trump som den demokratiska världens ledare efter att han försökt kullkasta demokratin i sitt hemland, är oklart, men tillåt mig att vara en smula pessimistisk. I besvikelsen efter riksdagsvalet 2018 skrev Karlsson drömskt på Facebook om hur landet skulle frälsas av ”den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter”, om ett val som stod mellan ”seger eller död”, och när man har flinat färdigt åt dessa grillchipsflottiga rader inser man att det är exakt den retorik som drev en folkmassa att tåga till Kapitolium med kevlarvästar och buntband.
I dessa tider, när den starkt ifrågasatta hanteringen av pandemin tär hårt på regeringen Löfven och dess samarbetspartier i januariavtalet och debatten gärna vill handla om allt från friskolesystemets rövarkapitalism och Ebba Busch husköp till Dan Eliassons julsemester och statsministerns uppenbara inkompetens när det kommer till webbhandel, är det lätt att glömma att det är i synen på detta parti, denna ideologi, som den egentliga skiljelinjen går i svensk politik.
Det är skiljelinjen mellan sådana som KD:s Sara Skyttedal, som kallade Annie Lööf för ”quisling” när hon vägrade kompromissa i sin ståndaktighet mot högerextremismen, och de politiker som rakryggat står fast vid demokratins mest grundläggande principer och inte ger tomma löften till Förintelsens överlevare.
Mellan skribenter som Kajsa Dovstad, som i en av de senaste årens mest avslöjande texter menade sig få ett ”Jimmie-moment” av att besöka en mataffär driven av en invandrare (!), och dem som menar att en saklig kritik mot migrationspolitiken går att föra utan att förfalla till barnsligheter och ren rasism.
Mellan opportunister som Alice Teodorescu Måwe, tidigare politisk chef på GP, nu på Bulletin, som anser att det räcker med att ”uppfostra” Sverigedemokraterna så är problemet löst, och de som tydligt ser de moderna representanterna för nazismens och fascismens långa skugga över demokratin.
Här är ett förslag.
När Mattias Karlsson skriver ”seger eller död”: tro honom.
När sverigedemokraten Linus Bylund på Twitter kallar journalister för ”folkets fiender”: tro honom.
När sverigedemokraten Richard Jomshof i en intern dialog förmanade partikamrater att anpassa sin retorik eftersom ”Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än)”: tro honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar