TV-serien en ren katastrof...

Jag har lyssnat på journalisten Tonchi Percans intervju med Bo-Göran Bodin i SR:s Medierna om Svt-serien "Att rädda ett barn" som i programmet påannonseras så här:

- Det finns situationer när man måste dölja sina avsikter som journalist för att få tillgång till viktiga personer och miljöer när det är det enda sättet för att avslöja missförhållanden och problem. Men att inte vara helt transparent mot intervjupersoner är samtidigt en etiskt utmanande journalistisk metod som kräver särskilda etiska överväganden.
Svt:s dokumentärserie "Att rädda ett barn" har hyllats.
- Ett mästerverk, skriver Svenska Dagbladet. Samtidigt menar Dagens Nyheters prisade journalist Matilda Voss Gustavsson att dokumentären bygger på oetiska intervjuer...

Jag tycker detta är förskräckligt. 

Om Bo-Göran Bodin hade klivit in i organisationen Bry och wallraffat för att granska deras verksamhet så hade jag inte sagt ett knyst. Sånt kan vara motiverat. Det kan till och med vara okej att åtminstone inledningsvis dölja sina avsikter FÖRUTSATT att de berörda efteråt på generöst tilltaget utrymme får möjlighet att gå i svaromål.

I den aktuella tv-serien framställdes samtliga inom Bry som ett gäng galenpannor. De fick ingen chans att försvara sig och kommer förmodligen inte att under återstoden av sina liv helt kunna resa sig ur den här dyngan. Varför fick de inte gå i svaromål? Vem ska ersätta dem och deras familjer för detta lidande?

Det finns ingen journalistisk rättighet att kränka människor.

Att dölja avsikten med en intervju är ett bedrägligt förfarande mot intervjupersonen. Som journalist har man ett självklart ansvar att dels förhålla sig neutral och dels se till att den intervjuade får figurera i bästa möjliga dager.
Som Tonchi Percan gör när han intervjuar Bo-Göran Bodin.

Det är inte okej att för egen vinning lura folk att säga saker de aldrig skulle ha sagt under normala förhållanden.
Att journalisten dessutom färgar sitt reportage med egna åsikter är helt uteslutet.
I en intervjusituation finns följaktligen inget utrymme för dolda avsikter.
Sånt kan möjligen polisen ägna sig åt.

Bo-Göran Bodin lyckas med alltihop.
För att knäcka Bry blandar han sig dessutom i - och det är det värsta - en privat vårdnadstvist.
Som part i målet!
Det är ingen tvekan om vad han tycker. Pappan är god och mamman är ond. Pappan får närmast obegränsat utrymme att visa sig på styva linan. Mamman, som får en intervjumöjlighet på slutet, anar ugglor i mossen och drar sig ur.
Det är det enda friska i tv-serien.
Bo-Göran Bodin vinklar emellertid även det till hennes nackdel.

TV-serien har resulterat i att:
En åttaårig pojke har förlorat sin mamma.

Jag tar det igen:
En liten pojke har förlorat sin mamma.

För att en tv-reporter på jakt efter scoop och utmärkelser blandat sig i hans liv.
Hur kan man göra något dylikt?!

Mammans situation har inte bara förvärrats av virrpannorna i Bry. Bo-Göran Bodin har gjort henne helt omöjlig inför socialtjänst och domstol. Hennes egna handlingar var illa nog. Nu tvingas hon svara även för Bry och tv-serien.
Såvitt jag förstår är hon chanslös. Låt oss hoppas att jag har fel.

Pappan tackar och tar emot.
Är han karl för sin hatt - och har empati för sitt barn - så ser han omgående till att pojken får träffa sin mamma ofta, regelbundet och i en atmosfär fri från bråk. Ett barn behöver båda sina föräldrar och har absolut rätt till ett liv fritt från varje form av övergrepp.

Vårdnadstvister ska inte drivas i media av journalister.
De ska heller inte drivas i sociala medier.
Någonsin!

Bo-Göran Bodin kallar sitt arbetssätt journalistik och skämmer därmed ut en hel yrkeskår!
Journalistkåren måste sätta klacken i backen och säga i från. Så här får det faktiskt inte gå till.
Varje dag görs nya intervjurer. De som ställer upp måste kunna lita på oss!

Så nej, Svenska Dagbladet, Bo-Göran Bodins tv-serie "Att rädda ett barn" är inget mästerverk.
Den är en totalkatastrof.