tisdag 25 juli 2017

Och så var det då det här med Katerina Janouch...

- Ska du verkligen fortsätta göra reklam för Katerina Janouch, skriver en vän i ett mail med anledning av att jag länkar till henne här i bloggen.

Faktum är att jag är tveksam...

Först, när hon fick så mycket kritik för sin tjeckiska intervju att hon nästan blev utfrusen i hela Sverige, så kände jag spontant att jag ville stötta henne på mitt eget lilla vis genom att just länka till hennes blogg. Inte för att jag delar alla hennes åsikter om Sverige utan för hennes rätt att få framföra dem och bemötas med respekt. Det är ju det vår svenska åsikts- och yttrandefrihet handlar om.

Det stod emellertid inte länge på förrän hon publicerade texter som åtminstone i min värld är lite väl märkliga. Jag håller till exempel med om att man ska skilja på samhällskritik och främlingsfientlighet men mycket av det som framförs är lite väl enögt och med för många pekpinnar för min smak.

Att be Per Ström om ursäkt var mer än magstarkt. Jag var inte särskilt inblandad och kan hålla med om att tongångarna då var rätt hårda - inte minst från hans håll - så han hade verkligen inte gjort sig förtjänt av annat än kritik. Hans åsikter om och attityd mot kvinnor är lika vämjeliga som nazismens attityd var/är mot judar. Sånt hör helt enkelt inte hemma i ett samhälle där alla är av samma värde, arbetar och hjälps åt att bidra till det gemensamma. Jag kan bara hoppas att Per Ström av detta inte har börjat vädra morgonluft. Måtte han och hans gelikar stanna där de är och även fortsättningsvis hålla sig borta från det offentliga rummet.

Relaterad bild
Birger Jarl  (1210-1266)
Jag tycker också att Katerina Janouch har släppt in rätt märkliga debattörer i sin blogg. Förfärande okunnighet om feminism och påståenden om iranskt åsiktsförtryck i Sverige. Det är mycket olustigt. Själv kräver Katerina kvinnofriden tillbaka.

Hur okunnig från man vara, tänker jag. Det har aldrig funnits någon kvinnofrid någonstans. Kvinnofrid var en av Birger Jarls instiftade fridslagar år 1280. Den förbjöd överfall på och kidnappning av kvinnor. Projektet misslyckades kapitalt. Kvinnor överfalls än idag i parti och minut.

Och så förväntas den stackars Löfvén - som bara har suttit vid makten några år och som fick ärva hele dritten med malliansen som ballast - ordna biffen. Han tycks verkligen vara det stora hatobjektet. Så vem ska vi ha istället, undrar jag. Tant Batra? Eller dansbandet Nazisterna med sångare Åkesson? Man kan bli mörkrädd för mindre. Med Katerinas bakgrund borde hon kanske sansa sig lite inför just den tanken.

Men visst är det rätt att kräva nolltolerans mot sexuella övergrepp. Och kvinnofrid. Men att kräva den tillbaka är alltså fel. Den har aldrig funnits. Och om man kräver kvinnofrid i betydelsen jämställdhet med ömsesidig respekt människor emellan, så kan man inte samtidigt gulla med reaktionära rävar i kontroversiella mansrörelser. Det går liksom inte ihop.

Det är emellertid Katerinas blogg. 
Och hon har förstås inget intresse av om jag länkar till den eller inte. Hon skriver vad hon vill och bestämmer själv vem hon släpper in att lufta sina tankar där. Så är det och så ska det vara.

Dessutom ogillar jag somliga bloggares besynnerliga drift att tvångsmässigt försöka uppfostra andra vuxna bloggare och kräva rättning i ledet efter egna önskemål. Det skulle det aldrig falla mig in att göra. Det är bara länkningen det handlar om. Det är alltså jag som står inför ett val. Ingen annan.

Jag har vid ett tillfälle intervjuat Katarina Janouch. 
Året var 2008 och det var vår. Vi möttes i telefonen för en artikel i Allas. Jättetrevligt förstås men hon skulle naturligtvis inte känna igen telefonrösten om hon mötte den på stan. Det förväntar jag mig inte heller. Vi sågs emellertid som snabbast på Anna Janssons boksläpp på Norstedts för några år sedan. Hon satt med sin kompis Mari Jungstedt som jag har intervjuat både på Gotland, Gran Canaria och Söders höjder där hon bodde förut. Vilka fina och bra tjejer. Alla tre. Så jag ville gärna stötta Katerina.

Jag vet inte riktigt vad intervjun i Allas handlade om mer än att hon just hade skrivit en novell för tidningen. Man brukar ju ha ett författarporträtt intill så det var väl ett sådant. Det är mycket sex och erotiska fantasier i mina anteckningar, ser jag. Jag kan förstås leta fram artikeln men det är just nu något helt annat i min mapp om Katerina som väcker mitt intresse. Jag har nämligen även intervjuat hennes far, kärnfysikern Frantisek Janouch för någon av lokaltidningarna i Täby.

(Jag hittade tidningen och ser att det var Tidningen Bo nr 2, 2002, en HSB-tidning i Täby, som min dåvarande uppdragsgivare arbetade med en tid. Snygg layout faktiskt. Men det är alltså 15 år sedan.)  
Den artikeln ska jag nu fördjupa mig i och vill du, så får du gärna hänga med. De bilder jag tog och fick plåta av ur hans album känns väldigt intressanta men tyvärr har jag inte bildtexterna kvar. Jag får gissa...

Kärnfysiker med fristad i Viggbyholm

Frantisek Janouch
Sverige gav mig och min familj en fristad 1974. Så säger kärnfysikern Frantisek Janouch som var anhängare av Alexander Dubceks liberaliseringspolitik i Tjeckoslovakien. Därför fanns just ingen framtid för honom då i hemlandet. 
- Jag blev rekommenderad den här HSB-lägenheten i Viggbyholm. En timma senare skrev jag på kontraktet.

Frantisek Janouch kom till världen hemma hos släktingar några mil utanför Prag i september 1931. Hans mor hade inväntat förlossningen där och hann helt enkelt inte längre. Fadern var läkare i invärtesmedicin. Han var främst intresserad av tuberkulos som han till stor del ansåg var en social sjukdom. Vid sidan av sin privatmottagning arbetade han gratis en dag i veckan på kliniken för de fattiga.
- Min mor var sjuksköterska. Hon hjälpte far i hans praktik. Han var en man med stora humanitära principer. Jag beundrade honom mycket. Han tyckte dessutom mycket om konst, musik och litteratur.

Koncentrationsläger
När kriget bröt ut med den tyska ockupationen 1939 var fadern med i motståndsrörelsen. Han arresterades 1943 och fördes till Auschwitz för att åtta månader senare föras vidare till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike.
- Likt andra medicinare från Polen, Frankrike och Tjeckien tvingades han arbeta som laboratorieassistent vid "SS:s hygieninstitut" där nazisterna gjorde experiment. Han fick koka stark buljong på kött för kultivering av bakterier. Efter två, tre kokningar fick fångarna köttet att äta. Det fanns naturligtvis ingen näring kvar i det då så folk dog av hunger. Vissa dagar - kanske var det torsdagar - var det förbjudet att äta köttet. Läkarna analyserade det i smyg och fann att det var mänskligt.

Frantiseks mor fick ensam dra försorg om honom och hans fem år yngre syster.

De överlevde, som han säger, tack vare solidaritet.

- Far hade en liten lön från försäkringskassan och mor fick behålla hälften.

Hans vänner samlade dessutom ihop pengar till oss.


Bacon och bröd
Plötsligt slutade pappans brev från Auschwitz komma. Gestapo i Prag kunde emellertid meddela att han fanns i Mauthausen. "Han skriver och ger er adressen om några veckor", sa kommendanten. "Sedan kan ni skicka brev och paket."
- Jag är tämligen säker på att han överlevde bara för att han var läkare. Alla med medicinsk utbildning användes för att hålla epidemierna under kontroll.

Befrielsen kom med jugoslaviska partisaner 1945. Kriget var slut och livet skulle återgå till det normala. Av Frantiseks far hördes emellertid inte ett ljud. Varken post eller telegraf fungerade.
- Det tog honom en månad att komma hem. Min syster svimmade när hon fick se honom och jag undrade vem den magre mannen var. Han hade snaggat hår och uniform.

Frantisek med mor och syster.
Fadern blev direktör för Prags sjukvård, kabinettsminister i hälsovårdsministeriet och slutligen ordförande för tjeckiska Röda Korset innan han 62 år gammal dog i en bilolycka 1965.

Fadern hade varit en stor ryssvän och därför sett till att Frantisek fått lära sig ryska. Fjorton år gammal kunde han därför vid krigsslutet vara tolk åt ryska soldater som kom till Prag från Berlin.
- Min första lön var en påse med bacon och ryskt armébröd.

Teoretisk kärnfysik
Bomberna i Hiroshima och Nagasaki 1945 väckte Frantiseks intresse för kärnfysik. Någon sådan utbildning fanns emellertid inte att få i Prag. Atomenergi - att man ur en liten bit uran kan utvinna lika mycket energi som ur två tåg lastade med kol - fascinerade honom. Världen hade ännu inte hört talas om energikriser och ekologiska problem.

Frantisek for till Leningrad 1949 för att studera. Staden var redan så gott som återuppbyggd efter kriget. Doktorandstudier i Moskva vidtog och 1960 lade han fram sin akademiska avhandling.

- Vetenskapsrådets medlemmar kom sorgklädda till min disputation. Chefen för det ryska atomprojektet, Igor Kurtjatov, hade avlidit. Det var en stor sorgedag för de ryska kärnfysikerna som kom direkt från begravningsceremonin på Röda Torget.

Frantisek återvände till Prag där han specialiserade sig på teoretisk kärnfysik vid Kärnforskningsinstitutet i Tjeckoslovakiska Vetenskapsakademin. Han analyserade experiment, gjorde kalkyler och undervisade på Karls universitetet.

Alexander Dubcek kom med den så kallade
Pragvåren och var generalsekreterare för 
Tjeckoslovakiens kommunistparti i augusti 1968 
när ryska tanks rullade in i Prag. Strax därpå 
störtades han men återupprättades 20 år senare
när han i december 1989 valdes till talman i 
det tjeckslovakiska parlamentet.
Men vad hjälpte det?
Svensk solidaritet
Med Alexander Dubcek kom Pragvåren som skulle demokratisera socialismen i Tjeckoslovakien. Europa höll andan och den 21 augusti 1968 invaderade ryssarna landet. Motståndsrörelsen var livaktig men chanslös.

- Jag var en av Dubceks anhängare. Redan under studietiden i Ryssland hade jag varit starkt kritisk mot Sovjetregimen. Jag blev utkastad från jobbet 1970 och utesluten ur kommunistpartiet. Min fru Ada Kolman, som är mikrobiolog, blev också av med jobbet.

I tre år försörjde de sig och barnen, Erik och Katerina, som översättare av teknisk litteratur från tjeckiska till ryska och tvärtom. Till sist blev Frantisek av Svenska Vetenskapsakademien inbjuden som gästforskare till Sverige.

Han valde att arbeta vid Manne Siegbahn laboratoriet vid Frescati i Stockholm.

- De tjeckiska myndigheterna sa nej men efter några skandaler och dålig publicitet utomlands gav de med sig, så jag fick passet och kunde åka till Sverige.

Att lämna sitt land
Katerina Janouch med ett av sina barn.
Dottern Katerina, journalist och författare, skriver om emigrationen: "Vi lekte bland flyttlådorna och jag fattade aldrig att det inte bara var möbler och prylar som packades ihop utan hela min identitet. Jag kommer också ihåg, att när lägenheten tömts på tavlor, målade pappa ett gråtande öga på väggen i vardagsrummet. Ögats iris satt runt en svag utbuktning på väggen. Bakom den fanns en avlyssningsmikrofon som ledde till lägenheten bredvid. Via den kunde man höra allt som sades inne hos oss.
Fast det var mest mitt gnäll, lillebrors skrik och tjut, mammas förmaningar och vår familjs alldagliga prat och ljud som skvalade in till säkerhetssnuten som med jämna mellanrum tryckte där bakom väggen. Pappa och hans "politiska" vänner hade för länge sedan genomskådat både vägg- och telefonavlyssningen. De träffades bara ute på fria ytor, där endast vinden kunde höra deras "konspirationer".
Så mycket pengar kommunisterna kastade ut på oss i onödan..."

"Utresan skulle ske vid årsskiftet 1973/74 genom ett snöigt Tjeckoslovakien, tre dagar efter jul. Tre dagar, sas det exakt i telefonen, många gånger så att säkerhetspolisen verkligen skulle förstå. Så åkte vi tidigare än det nämnda datumet och skapade kaos och förvirring vid gränsen. Extrapersonalen skulle ju inte arbeta förrän då, när vi verkligen skulle ha åkt. Nu satt en fjunig vikarie ensam vid gränsposteringen och stor panik utbröt. Vad skulle han göra? Den förhatlige oppositionelle Janouch och hans familj fick till slut åka över till det nya livet i Väst."

Stockholm nästa
- Efter ett år på Nils Bohr-institutet i Köpenhamn flyttade vi till Stockholm 1975. I december året innan hade jag flugit till Stockholm för ett seminarium på universitetet i Frescati mellan kl 10 och 11. Bostadsförmedlingen hade rekommenderat en lägenhet i Viggbyholm och mina blivande kollegor sa att det var ett bra område. Klockan tolv samma dag var jag här för första gången. En timma senare skrev jag på kontraktet.

Jag tror bilden föreställer Frantisek Janousch återkomst
till Tjeckoslovakien efter befrielsen.
I januari 1977 föddes Charta 77 i Tjeckoslovakien - ett manifest och medborgarinitiativ med krav på respekt för mänskliga rättigheter. Frantisek grundade dess svenska stödorganisation Charta 77 stiftelsen som i 20 år mycket aktivt verkade för att sprida information och stödja familjer i nöd genom periodiskt understöd.

- Jag vet hur det är att vara utkastad från jobbet. Två gånger har jag själv fått hjälp. Charta 77 var ett sätt att betala tillbaka. Vi fick ett fantastiskt stöd av svenska folket.

Efter "sammetsrevolutionen" 1989, när kommunismen försvann från Tjeckoslovakien, fick Frantisek en del uppdrag med diplomatisk status från såväl Tjeckoslovakien som Sverige. Bland annat arbetade han fem år i Kiev, Ukraina, som vice direktör i Science and Technology Center.

Frantisek Janouch är numera pensionär men har fortfarande en vass penna. Helt nöjd med utvecklingen i sitt forna hemland är han inte trots att vännen, en av grundarna till Charta 77 och fd dramatikern, Václav Havel sedan 1989 är landets president. Någon återflyttning lär det med andra ord inte bli tal om.
- Vi har en liten lägenhet i Prag så jag är där fyra, fem månader om året. Men att flytta är besvärligt. Vi har trots allt våra barn och fem barnbarn här i Stockholm.
Monica Antonsson


Jag tror att den här bilden föreställer Frantisek Janouch möte med sin vän och Tjeckoslovakiens president (1989-1992) och Tjeckiens presiden (1993-2003) dramatikern och politikern Václav Havel (1936-2011)

Det var väldigt intressant att få ta del av Franticek Janouch historia. Idag är han och hustrun tillbaka i Prag märkta av ålderdomens skröplighet. Katerina skriver rent av hjärtskärande om dem här.


Jag hittade artikeln om Katerina också. Den var publicerad i Allas Veckotidning nr 27, 2008. Så här såg den ut. Det var ett beställningsjobb, ser jag. Jag hade bra mycket hellre pratat med henne om hennes livsresa.









Men nu var det ju hennes blogg det handlade om...

Katerina Janouch skriver så kärleksfullt om sina föräldrar. Och hennes inlägg om sommarmat är hur bra som helst. Hon har dessutom alltid ett väldigt fint språk. Och nog får jag stå ut med andras åsikter vare sig de stämmer med mina eller inte...

Jag funderar några dagar till så får jag se hur jag gör.
Som om det skulle intressera ens någon...

Läs också Katerinas senaste inlägg om föräldrarna som du hittar här. Suveränt.

Läs gärna lite mer om Tjeckoslovakiens historia på Wikipedia som du hittar här. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar