Den jäkla cancern tog honom! Det gick fort. Han blev 75 bast, som han skulle ha sagt själv.
Det enda positiva är hyllningskören som till synes aldrig vill ta slut. Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg är en av dem som öser superlativer över hans minne. Och alldeles särskilt hyllar hon hans humor och hans språk vilket jag uppskattar särskilt.
I min gröna ungdom fanns Jerry Williams lite varstans. På Kingside där vi gick på artistskola i flera år och på ungdomsgårdarna Kvarntorp och Muggen eller vad den kallades i Täby kyrkby. Nej, Muggen var nog bion i Enebyberg. Jag har glömt vad ungdomsgården hette. Själv bodde Jerka i Solna då, där han så när hade blivit rörpulare, som han sa, om inte rocken kommit i hans väg.
Några år senare, när jag sjöng i dansband och vi om nätterna på väg hem efter avslutat knog på något stadshotell passerade genom stan, kunde det hända att Jerry Williams lirade på något av krogarna längs Sveavägen. Hayatis hette en. Det ägdes av sångaren Hayati Kafé. Det jag tänker på låg tvärs över gatan men namnet har jag glömt. Då kunde det i alla fall hända att vi stannade och tog en nattmacka medan Jerry och hans band slet på scenen. Han var hur cool som helst. Jämt.
Vid den tiden eller något senare hade han bildat familj och flyttat till Erikslund i Täby där han var granne med min kompis Roger. Jerka gjorde aldrig något väsen av sig. Det var knappt någon som ens visste att han bodde där. Hans hund var från Vallentuna. Uppfödaren som bodde i Olhamra någonstans hette Bosse Nyman och var bror till skådespelerskan Lena Nyman. Supertrevligt folk allihop.
Jag blev så småningom journalist och jobbade många år som lokalredaktör för såväl Vallentuna som Täby. Det var ett yttrande av min dåvarande chef Christer Ottosson som gjorde att jag vågade lyfta till riksmedia. Efter en intervju i Vallentuna med Sven Wollter sa han nämligen:
- Vad är det här för vecktidningsdravel?!
Han hade sagt det förut men texten om Wollter var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag ringde upp Per-Erik Odevall på Året Runt och frågade om det var sant och om jag i så fall kunde få jobba för dem.
- Faxa in texten så får vi se, sa han. En stund senare bekräftade han att det var sant.
- Du får skriva dubbelt så långt då men max 8000 tecken. Vad var det du ville skriva om. När kan du börja?
Jag intervjuade och skrev om dem som fanns inom räckhåll som Nina Lizell, Kim Anderzon, Lena Ph, Robert Wells, Anna Book och... Jerry Williams! Det var med andra ord rätt tidigt i karriären.
Det var ett kap att få en intervju med Jerry Williams. Han ställde helt enkelt sällan upp. Men om sanningen ska fram kan jag inte minnas att någon av mina redaktör har bett om honom heller. Det är konstigt faktiskt. Men han var kanske inte så självklar i veckotidningsvärlden. För mig var han i alla fall en fjäder i hatten.
I vilket fall som helst, året var 1989 och han hade just fått en platinaplatta för "Can I tell". Det firades på hans skivbolag i en stor villa ute på Lidingö där han tog emot mig, min bandspelare och fotografen Kurt Pettersson för en intervju. Han blev spänd som en fjäder när jag sa att vi hade träffats förut men lättad när jag berättade när, var och hur. Vi skrattade rätt gott åt det båda två.
Artikeln publicerades i Året Runt nr 23, 1989. Jag valde att skriva med Jerrys eget språk och redaktionen hängde på och gjorde detsamma i rubriker och mellisar. Intervjun väckte en del uppmärksamhet och det kom glada tillrop från en del andra redaktioner som jag också jobbade åt. Idag tänker jag mest på Meta Andersson på Hemmets Journal som gillade artikeln men sa att den hade HJ aldrig kunnat publicera med tanke på hans språk.
Det språk som Åsa Lindeborg idag hyllar.
Tänk vad tiderna förändras.
Här följer den 29 år gamla texten:
Det är inte min bästa men helt okej ändå.
Och ja, hans fru fångades på bild. Vi såg henne i vimlet när all annan media vände ryggen till. Och då var det klart att Kurt passade på. Det var vårt jobb. Trevlig läsning!
ÅRET RUNT 1989
Vi har träffats förr.
Året var 1962 och platsen
Kingside, ett av två inneställen i Stockholm på den tiden. Det andra hette
Nalen. Ungdomsgården hade ställt till med talangtävling och mamma hade sytt
klänningen. Jag framförde på darrande trettonårsben en schlager som bör förbli
bortglömd. Det som däremot aldrig kan glömmas bort var juryn. Den bestod av en
enda person. Jerry Wiliams!
Jerry Williams var Kungen.
Just det här året hade han fått
sitt stora genombrott med ”Darling Nelly Grey” och ”Hallo goodbye”. Självsäkert
släntrade han in och tog plats på första bänk klädd i svart och omgiven av fyra
uppvaktande skönheter i slimmade fodral. De smekte hans brylkrämslockar,
viskade i hans öron och tände hans cigaretter. På den tiden rökte man överallt.
Undra på att det gick som det
gick med schlagerlåten. En trettonåring i hemsydd klänning kunde inte gärna
imponera på en erfaren och omsvärmad rockkung. Vann gjorde en blyg, mörk ung
man som hade fel på ryggen men kunde sjunga som Elvis. Den kvällen kom att gå
till historien som början på Svenne Hedlunds karriär…
- Jag var 20 bast men hade hållit
på länge och lattjat Elvis, säger Jerry på det sätt som bara han kan. Redan
1959 när jag slutat plugget och börjat jobba på posten, gick jag och Berra från
Huvudsta upp på Nalen och lattja rockkung hos Carl Eivar och Mats Bahr på
söndagsmatienéerna.
- På somrarna höll jag på att
tävlingshoja och ville bli cykelproffs. Om vintrarna var det hockey som gällde.
Det där med rock´n roll kom lite på sidan om.
Det gick som det gick och sången
tog snart överhanden. Jerrys rykte som rocksångare spred sig som en löpeld över
stan och han blev allt mera efterfrågad.
Han började lira med Hep-Hasse
(som senare bildade Hep Stars) på ungdomsgårdarna – eller raggargårdarna som
han kallar dem – och blev snart erbjuden att få sjunga in ett av fyra spår på
en EP-skiva som skulle spelas in med fyra heta Stockholmsband.
- Jag tackade nej. Jag ville göra
en egen platta. Hade jag klivit i det där och det hade gått åt skogen, så hade
jag varit bränd sen, säger han.
En dödperiod för rocken
The Violets var ett av de största
banden 1962. De var ett gitarrgäng i stil med Englands The Shadows och behövde
någon som kunde ”lattja Cliff Richard”. Jerry fick chansen och sedan lät
framgångarna inte vänta på sig. De två första plattorna rusade upp på Tio i
topp och Jerry Williams blev ett begrepp eller The King.
- Rocken hade råkat in i en
dödperiod då. De som hade varit bigga – Ragge, Boris och Gerhard – spårade väl
ur lite. Gerhard gjorde ”Siste Mohikanen” och det var väl ingen rock´n roll direkt
längre. Det enda svenska bandet som gjorde schyssta plattor var Spotnicks.
Violents och jag kom upp på listorna i precis rätt tid.
Elvis Presley var den stora
förebilden för en hel generation. Över hela världen apade småkungarna efter såväl
han sång som frisyr och rörelseschema. I Sverige blev det Jerry – eller Erik ”Jerka”
Fernström – som 19 år gammal hoppade av rörmokarjobbet för att axla
kungamanteln.
- De flesta vita snubbar som gjorde
plattor på den tiden tog de svartas grej och gjorde den sämre. Elvis gjorde den
till sin och lade till lite eget också. Han var lika bra som de svarta kisarna
och var lättast att härma. Fast Little Richard var nog den som hade värsta
pipan, säger Jerry.
Åren 1963-64 lirade Jerry och
Violents i medvind. Men att tjejerna skrek och svimmade berodde mer på trycket
än på honom, tror Jerry idag. De fick väl ingen luft helt enkelt.
- De ylade och skrek för att det
skulle vara den stajlen då.
Svåra år med långt hår och kråsskjorta.
Jerry och Violents turnerade i
Sverige tillsammans med Beatles som just hade debuterat med ”Love me do” hemma
i England. På Star Club i Hamburg spelade Violents sida vid sida med de
långhåriga engelsmännen som snart skulle slå igenom i hela Europa.
Efter ännu en Sverigeturné - i
samband med storsuccén ”She loves you” - öppnade sig den jättelika amerikanska
marknaden för Beatles. För Jerry Williams och alla andra gamla rockkungar
innebar den framgången i det närmaste katastrof.
- Alla började se ut som Beatles
och allt som hade varit innan åkte bort. Då torskade vi också. Vi kunde
visserligen fortsätta att åka i parkerna några år på gamla meriter så länge det
fanns en massa raggare som hängde kvar i det gamla stuket. Sånt skulle aldrig
funka idag.
Jerrys svåra år kom i slutet av
60-talet. Den forne rockkungen var ute och i stället dök han upp med långt hår
och kråsskjorta. Då hette bandet Dynamite Brass och musiken var starkt
soulinspirerad även om den gamle rockräven Chuck Berry inspirerat till en stor
del av låtvalet. Plattorna såldes inte i forna dagars upplagor förrän storhiten
”Keep on” åter satte fart på ruljansen några år senare.
Jerry Williams hade därmed klarat
krisen och återvänt till toppen.
- Branschen är sådan. Man kan
bara snacka om ett år i taget. Sedan kommer det något som sopar ut allt annat.
Men hittills har det aldrig varit så tunt om jobb att de inte har räckt till.
Spelade katt på Chinateatern
Jerry Williams har lyckats hålla
sig kvar på toppen. Som nybliven 47-åring har han nyligen haft en av sina allra
största framgångar med hitlåten ”Did I tell”, en singel som sålt i över 100 000
exemplar och resulterat i en platinaplatta.
Inför sommaren har skivbolaget
tryckt upp T-shirts med texten ”Kungen tillbaka på tronen” och ”The king is
back”.
På sistone har Jerry också
debuterat som musikalartist i Chinateaterns uppsättning av ”Cats” där han gjort
rollen som rockkatten Ram Tam Trassel.
- Det var som att sluta plugget
och börja på en ny grej, säger han. Det var en najs stajl (nice stile) och
jädrigt coola vajbs (vibrationer) där. Jag hade lätt kunnat lira ett tag till.
Tidigare har han annars inte haft
särskilt mycket till övers för musikaler.
- Vi gjorde några TV-gigs i
slutet av 70-talet. Då spanade vi in massa musicals för att få idéer. En var så
dyngseg att jag somnade. Cats såg jag första gången på China och kände direkt
att jag ville vara med.
Chinapubliken jublade när Jerry
klättrade omkring i lokalen iförd den välgjorda kattmasken. Sminkningen var
avancerad och tog en och en halv timma att lägga varje dag.
Katter är annars inte det bästa
Jerry vet.
- En del går an. Andra är öken,
säger han.
Hundar däremot, särskilt de av
märket schäfer, står högt i kurs. Hans egen är en brukschampion vid namn Rocky.
Uppfödaren Bosse Nyman i Vallentuna (bror till Lena) är den som ställt upp med
tips och råd sedan Jerry blev husse för några år sedan.
Kostymklädd körsångare
I våras överraskade Jerry sin
publik genom ännu en debut, den här gången som kostymklädd körsångare bakom
Tommy Nilsson i Melodifestivalen. Händelsen hade ett förspel. Gissa vem som
körar bakom Jerry på ”Did I tell” och flera av de andra låtarna på senaste LP:n…
- Tommy är en höjdarman och det
blev najs stajl i den där kören. Det var ball att ställa upp.
Ett framtida eget deltagande i
tävlingen ställer han sig tveksam men inte helt avvisande till. Låtarna i
Melodifestivalen har trots allt blivit bättre. Gränserna mellan svensktopps-
och kvällstoppslåtar har suddats ut mer och mer.
Förr var det mest ökenlåtar,
säger han.
Om sitt privatliv är Jerry
Williams tyst som en mussla. Det vill han ha för sig själv. Hemlighetsmakeriet
kittlar förstås nyfikenheten och efter premiären på ”Cats” lyckades en
pressfotograf fånga hans hustru - sjuksköterskan ”Britten” - på bild. Själv har
han i en radiointervju undsluppit sig att därhemma finns barn av alla slag. Med
det avser han småflickorna Jannika och Bianka. Från ett tidigare äktenskap har
han även sonen Johnny, 21 år.
I övrigt är rockkungens liv hemma
i Täbyvillan, någon mil norr om Stockholm, tämligen anonymt. Om Jerka är en
händig familjefar eller ej kan vi bara gissa oss till. I alla händelser har han
aldrig ringt efter rörmokaren.
- Att packa kranar behöver man ju
inte vara någon rörmokare för. Det kan vem som helst göra, säger han.
Lyfter skrot och äter grönt
Jerry är något av en
renlevnadsmänniska. Han tränar sin kropp, lyfter skrot och är noga med vad han
stoppar i sig. Så lite skräpmat som möjligt ska det vara. Finns det bra
vegetarisk mat inom räckhåll, så väljer han det. En rejäl kula snus under överläppen
tackar han däremot inte nej till.
Jerry har gjort sig känd för sina
bestämda politiska åsikter. De som verkligen betyder något är de som
producerar, konstaterar han. Sitt eget slit betraktar han närmst som en betald
hobbyverksamhet.
- Man måste ta bort rätten att
leva på andras arbete. Likadant är det med miljön. Det är profitjakten som
styr, säger Jerry som den sanne vpk:are han är.
Till sommaren åker Jerry i
parkerna för 28:e året i rad. På ett femtiotal platser ska han åter fylla
parkerna med folk och kassorna med kulor. Det är här han har sin stora publik,
fyrtiotalisterna och deras barn.
- Det är ball att åka i parkerna
om turnén är bra planerad. Att åka E4:an upp och ner blir ju trist, men oftast
lyckas de tråckla ihop bra resor.
Jerry strävar inte efter att byta
sitt kuskande landet runt mot en lugn och säker krogscen.
- Vi lirade på Börsen 1984. Det
var ungefär likadant som i parkerna. Enda skillnaden var att det var fler
lampor som blinkade.
På transportsträckorna mellan parkerna
kör Jerry ofta sin Zuzuki 1100.
- Det är mycket smidigare att åka
hoj än att åka bil. Det är som att åka berg- och dalbana fast mycket ballare. Men
jag kör inte som någon tjuv. Omman ligger och bränner som en dåre så torskar
man och blir av medlappen – förr eller senare. Det är det inte värt.
Som regel parkerar han MC:n vid
hotellet och åker turnébilen - ”bullan” - in i parken.
Åttiotalets Jerry Williams har
guldring i örat. Han har svarat för sitt skivbolags största singelsäljare sedan
Lars Ekborg gjorde ”Bunta ihop dem…” och han har släppt ännu en framgångsrik
LP. Det syns redan på försäljningssiffrorna.
Håret börjar tunnas ut och gråna
så smått. Om tre år fyller han femtio. Han har en befriande distans till sina
egna framgångar och vet vad han håller på med. Han åldras, som en recensent
skrev härförleden, med värdighet.
Monica Antonsson