Till minnet av Jerry Williams

Jerka är död.
Den jäkla cancern tog honom! Det gick fort. Han blev 75 bast, som han skulle ha sagt själv.

Det enda positiva är hyllningskören som till synes aldrig vill ta slut. Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg är en av dem som öser superlativer över hans minne. Och alldeles särskilt hyllar hon hans humor och hans språk vilket jag uppskattar särskilt.

I min gröna ungdom fanns Jerry Williams lite varstans. På Kingside där vi gick på artistskola i flera år och på ungdomsgårdarna Kvarntorp och Muggen eller vad den kallades i Täby kyrkby. Nej, Muggen var nog bion i Enebyberg. Jag har glömt vad ungdomsgården hette. Själv bodde Jerka i Solna då, där han så när hade blivit rörpulare, som han sa, om inte rocken kommit i hans väg.

Några år senare, när jag sjöng i dansband och vi om nätterna på väg hem efter avslutat knog på något stadshotell passerade genom stan, kunde det hända att Jerry Williams lirade på något av krogarna längs Sveavägen. Hayatis hette en. Det ägdes av sångaren Hayati Kafé. Det jag tänker på låg tvärs över gatan men namnet har jag glömt. Då kunde det i alla fall hända att vi stannade och tog en nattmacka medan Jerry och hans band slet på scenen. Han var hur cool som helst. Jämt.

Vid den tiden eller något senare hade han bildat familj och flyttat till Erikslund i Täby där han var granne med min kompis Roger. Jerka gjorde aldrig något väsen av sig. Det var knappt någon som ens visste att han bodde där. Hans hund var från Vallentuna. Uppfödaren som bodde i Olhamra någonstans hette Bosse Nyman och var bror till skådespelerskan Lena Nyman. Supertrevligt folk allihop.

Jag blev så småningom journalist och jobbade många år som lokalredaktör för såväl Vallentuna som Täby. Det var ett yttrande av min dåvarande chef Christer Ottosson som gjorde att jag vågade lyfta till riksmedia. Efter en intervju i Vallentuna med Sven Wollter sa han nämligen:
- Vad är det här för vecktidningsdravel?!

Han hade sagt det förut men texten om Wollter var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag ringde upp Per-Erik Odevall på Året Runt och frågade om det var sant och om jag i så fall kunde få jobba för dem.
- Faxa in texten så får vi se, sa han. En stund senare bekräftade han att det var sant.
- Du får skriva dubbelt så långt då men max 8000 tecken. Vad var det du ville skriva om. När kan du börja?
Jag intervjuade och skrev om dem som fanns inom räckhåll som Nina Lizell, Kim Anderzon, Lena Ph, Robert Wells, Anna Book och... Jerry Williams! Det var med andra ord rätt tidigt i karriären.

Det var ett kap att få en intervju med Jerry Williams. Han ställde helt enkelt sällan upp. Men om sanningen ska fram kan jag inte minnas att någon av mina redaktör har bett om honom heller. Det är konstigt faktiskt. Men han var kanske inte så självklar i veckotidningsvärlden. För mig var han i alla fall en fjäder i hatten.

I vilket fall som helst, året var 1989 och han hade just fått en platinaplatta för "Can I tell". Det firades på hans skivbolag i en stor villa ute på Lidingö där han tog emot mig, min bandspelare och fotografen Kurt Pettersson för en intervju. Han blev spänd som en fjäder när jag sa att vi hade träffats förut men lättad när jag berättade när, var och hur. Vi skrattade rätt gott åt det båda två.

Artikeln publicerades i Året Runt nr 23, 1989. Jag valde att skriva med Jerrys eget språk och redaktionen hängde på och gjorde detsamma i rubriker och mellisar. Intervjun väckte en del uppmärksamhet och det kom glada tillrop från en del andra redaktioner som jag också jobbade åt. Idag tänker jag mest på Meta Andersson på Hemmets Journal som gillade artikeln men sa att den hade HJ aldrig kunnat publicera med tanke på hans språk.
Det språk som Åsa Lindeborg idag hyllar.
Tänk vad tiderna förändras.

Här följer den 29 år gamla texten:
Det är inte min bästa men helt okej ändå.
Och ja, hans fru fångades på bild. Vi såg henne i vimlet när all annan media vände ryggen till. Och då var det klart att Kurt passade på. Det var vårt jobb. Trevlig läsning!


ÅRET RUNT 1989

Vi har träffats förr.

Året var 1962 och platsen Kingside, ett av två inneställen i Stockholm på den tiden. Det andra hette Nalen. Ungdomsgården hade ställt till med talangtävling och mamma hade sytt klänningen. Jag framförde på darrande trettonårsben en schlager som bör förbli bortglömd. Det som däremot aldrig kan glömmas bort var juryn. Den bestod av en enda person. Jerry Wiliams!

Jerry Williams var Kungen.

Just det här året hade han fått sitt stora genombrott med ”Darling Nelly Grey” och ”Hallo goodbye”. Självsäkert släntrade han in och tog plats på första bänk klädd i svart och omgiven av fyra uppvaktande skönheter i slimmade fodral. De smekte hans brylkrämslockar, viskade i hans öron och tände hans cigaretter. På den tiden rökte man överallt.

Undra på att det gick som det gick med schlagerlåten. En trettonåring i hemsydd klänning kunde inte gärna imponera på en erfaren och omsvärmad rockkung. Vann gjorde en blyg, mörk ung man som hade fel på ryggen men kunde sjunga som Elvis. Den kvällen kom att gå till historien som början på Svenne Hedlunds karriär…

- Jag var 20 bast men hade hållit på länge och lattjat Elvis, säger Jerry på det sätt som bara han kan. Redan 1959 när jag slutat plugget och börjat jobba på posten, gick jag och Berra från Huvudsta upp på Nalen och lattja rockkung hos Carl Eivar och Mats Bahr på söndagsmatienéerna.

- På somrarna höll jag på att tävlingshoja och ville bli cykelproffs. Om vintrarna var det hockey som gällde. Det där med rock´n roll kom lite på sidan om.

Det gick som det gick och sången tog snart överhanden. Jerrys rykte som rocksångare spred sig som en löpeld över stan och han blev allt mera efterfrågad.

Han började lira med Hep-Hasse (som senare bildade Hep Stars) på ungdomsgårdarna – eller raggargårdarna som han kallar dem – och blev snart erbjuden att få sjunga in ett av fyra spår på en EP-skiva som skulle spelas in med fyra heta Stockholmsband.

- Jag tackade nej. Jag ville göra en egen platta. Hade jag klivit i det där och det hade gått åt skogen, så hade jag varit bränd sen, säger han.

En dödperiod för rocken

The Violets var ett av de största banden 1962. De var ett gitarrgäng i stil med Englands The Shadows och behövde någon som kunde ”lattja Cliff Richard”. Jerry fick chansen och sedan lät framgångarna inte vänta på sig. De två första plattorna rusade upp på Tio i topp och Jerry Williams blev ett begrepp eller The King.

- Rocken hade råkat in i en dödperiod då. De som hade varit bigga – Ragge, Boris och Gerhard – spårade väl ur lite. Gerhard gjorde ”Siste Mohikanen” och det var väl ingen rock´n roll direkt längre. Det enda svenska bandet som gjorde schyssta plattor var Spotnicks. Violents och jag kom upp på listorna i precis rätt tid.

Elvis Presley var den stora förebilden för en hel generation. Över hela världen apade småkungarna efter såväl han sång som frisyr och rörelseschema. I Sverige blev det Jerry – eller Erik ”Jerka” Fernström – som 19 år gammal hoppade av rörmokarjobbet för att axla kungamanteln.

- De flesta vita snubbar som gjorde plattor på den tiden tog de svartas grej och gjorde den sämre. Elvis gjorde den till sin och lade till lite eget också. Han var lika bra som de svarta kisarna och var lättast att härma. Fast Little Richard var nog den som hade värsta pipan, säger Jerry.

Åren 1963-64 lirade Jerry och Violents i medvind. Men att tjejerna skrek och svimmade berodde mer på trycket än på honom, tror Jerry idag. De fick väl ingen luft helt enkelt.

- De ylade och skrek för att det skulle vara den stajlen då.

Svåra år med långt hår och kråsskjorta.

Jerry och Violents turnerade i Sverige tillsammans med Beatles som just hade debuterat med ”Love me do” hemma i England. På Star Club i Hamburg spelade Violents sida vid sida med de långhåriga engelsmännen som snart skulle slå igenom i hela Europa.

Efter ännu en Sverigeturné - i samband med storsuccén ”She loves you” - öppnade sig den jättelika amerikanska marknaden för Beatles. För Jerry Williams och alla andra gamla rockkungar innebar den framgången i det närmaste katastrof.

- Alla började se ut som Beatles och allt som hade varit innan åkte bort. Då torskade vi också. Vi kunde visserligen fortsätta att åka i parkerna några år på gamla meriter så länge det fanns en massa raggare som hängde kvar i det gamla stuket. Sånt skulle aldrig funka idag.

Jerrys svåra år kom i slutet av 60-talet. Den forne rockkungen var ute och i stället dök han upp med långt hår och kråsskjorta. Då hette bandet Dynamite Brass och musiken var starkt soulinspirerad även om den gamle rockräven Chuck Berry inspirerat till en stor del av låtvalet. Plattorna såldes inte i forna dagars upplagor förrän storhiten ”Keep on” åter satte fart på ruljansen några år senare.

Jerry Williams hade därmed klarat krisen och återvänt till toppen.

- Branschen är sådan. Man kan bara snacka om ett år i taget. Sedan kommer det något som sopar ut allt annat. Men hittills har det aldrig varit så tunt om jobb att de inte har räckt till.

Spelade katt på Chinateatern

Jerry Williams har lyckats hålla sig kvar på toppen. Som nybliven 47-åring har han nyligen haft en av sina allra största framgångar med hitlåten ”Did I tell”, en singel som sålt i över 100 000 exemplar och resulterat i en platinaplatta.

Inför sommaren har skivbolaget tryckt upp T-shirts med texten ”Kungen tillbaka på tronen” och ”The king is back”.

På sistone har Jerry också debuterat som musikalartist i Chinateaterns uppsättning av ”Cats” där han gjort rollen som rockkatten Ram Tam Trassel.

- Det var som att sluta plugget och börja på en ny grej, säger han. Det var en najs stajl (nice stile) och jädrigt coola vajbs (vibrationer) där. Jag hade lätt kunnat lira ett tag till.

Tidigare har han annars inte haft särskilt mycket till övers för musikaler.

- Vi gjorde några TV-gigs i slutet av 70-talet. Då spanade vi in massa musicals för att få idéer. En var så dyngseg att jag somnade. Cats såg jag första gången på China och kände direkt att jag ville vara med.

Chinapubliken jublade när Jerry klättrade omkring i lokalen iförd den välgjorda kattmasken. Sminkningen var avancerad och tog en och en halv timma att lägga varje dag.

Katter är annars inte det bästa Jerry vet.

- En del går an. Andra är öken, säger han.

Hundar däremot, särskilt de av märket schäfer, står högt i kurs. Hans egen är en brukschampion vid namn Rocky. Uppfödaren Bosse Nyman i Vallentuna (bror till Lena) är den som ställt upp med tips och råd sedan Jerry blev husse för några år sedan.

Kostymklädd körsångare

I våras överraskade Jerry sin publik genom ännu en debut, den här gången som kostymklädd körsångare bakom Tommy Nilsson i Melodifestivalen. Händelsen hade ett förspel. Gissa vem som körar bakom Jerry på ”Did I tell” och flera av de andra låtarna på senaste LP:n…

- Tommy är en höjdarman och det blev najs stajl i den där kören. Det var ball att ställa upp.

Ett framtida eget deltagande i tävlingen ställer han sig tveksam men inte helt avvisande till. Låtarna i Melodifestivalen har trots allt blivit bättre. Gränserna mellan svensktopps- och kvällstoppslåtar har suddats ut mer och mer.

Förr var det mest ökenlåtar, säger han.

Om sitt privatliv är Jerry Williams tyst som en mussla. Det vill han ha för sig själv. Hemlighetsmakeriet kittlar förstås nyfikenheten och efter premiären på ”Cats” lyckades en pressfotograf fånga hans hustru - sjuksköterskan ”Britten” - på bild. Själv har han i en radiointervju undsluppit sig att därhemma finns barn av alla slag. Med det avser han småflickorna Jannika och Bianka. Från ett tidigare äktenskap har han även sonen Johnny, 21 år.

I övrigt är rockkungens liv hemma i Täbyvillan, någon mil norr om Stockholm, tämligen anonymt. Om Jerka är en händig familjefar eller ej kan vi bara gissa oss till. I alla händelser har han aldrig ringt efter rörmokaren.

- Att packa kranar behöver man ju inte vara någon rörmokare för. Det kan vem som helst göra, säger han.

Lyfter skrot och äter grönt

Jerry är något av en renlevnadsmänniska. Han tränar sin kropp, lyfter skrot och är noga med vad han stoppar i sig. Så lite skräpmat som möjligt ska det vara. Finns det bra vegetarisk mat inom räckhåll, så väljer han det. En rejäl kula snus under överläppen tackar han däremot inte nej till.

Jerry har gjort sig känd för sina bestämda politiska åsikter. De som verkligen betyder något är de som producerar, konstaterar han. Sitt eget slit betraktar han närmst som en betald hobbyverksamhet.

- Man måste ta bort rätten att leva på andras arbete. Likadant är det med miljön. Det är profitjakten som styr, säger Jerry som den sanne vpk:are han är.

Till sommaren åker Jerry i parkerna för 28:e året i rad. På ett femtiotal platser ska han åter fylla parkerna med folk och kassorna med kulor. Det är här han har sin stora publik, fyrtiotalisterna och deras barn.

- Det är ball att åka i parkerna om turnén är bra planerad. Att åka E4:an upp och ner blir ju trist, men oftast lyckas de tråckla ihop bra resor.

Jerry strävar inte efter att byta sitt kuskande landet runt mot en lugn och säker krogscen.

- Vi lirade på Börsen 1984. Det var ungefär likadant som i parkerna. Enda skillnaden var att det var fler lampor som blinkade.

På transportsträckorna mellan parkerna kör Jerry ofta sin Zuzuki 1100.

- Det är mycket smidigare att åka hoj än att åka bil. Det är som att åka berg- och dalbana fast mycket ballare. Men jag kör inte som någon tjuv. Omman ligger och bränner som en dåre så torskar man och blir av medlappen – förr eller senare. Det är det inte värt.

Som regel parkerar han MC:n vid hotellet och åker turnébilen - ”bullan” - in i parken.

Åttiotalets Jerry Williams har guldring i örat. Han har svarat för sitt skivbolags största singelsäljare sedan Lars Ekborg gjorde ”Bunta ihop dem…” och han har släppt ännu en framgångsrik LP. Det syns redan på försäljningssiffrorna.

Håret börjar tunnas ut och gråna så smått. Om tre år fyller han femtio. Han har en befriande distans till sina egna framgångar och vet vad han håller på med. Han åldras, som en recensent skrev härförleden, med värdighet.

Monica  Antonsson