Carola:
- Men det finns en anledning till varför det finns nationer och landsgränser, vi har olika kulturer med olika sätt att se. Det här är inte himlen. Världen är inte fullkomlig. Människan har det i sig att roffa åt sig, säger artisten i intervjun.
– Om en människas oro ska tolkas som att man är rasist övervinner vi aldrig de problem som vi kan råda bot på tillsammans. Jag är själv flykting och tycker att vi ska kunna ta emot skyddssökande. Men vi måste kunna förmedla vad som gäller i Sverige.
- Att yttra oro över landets demokratiska värdegrunder och kvinnors rättigheter ska inte fultolkas som rasistiska påhopp. Att våra politiker misslyckats med integrationen är ingen nyhet.
Det är ju sant!
Och kan egentligen inte sägas snällare.
Att dra rasistkortet mot en tjej som gjort mer än de flesta andra enskilda för utsatta flyktingar tyder på djup sensationslystnad och en avund som helt saknar grund.
Tack Christer El-Mochantaf, Expressen, för en strålande analys.
Tack också till riksdagsledamoten Robert Hannah (L).
Alex Schulman har med sina specifika fantasier sällan gjort annat än sårat människor som aldrig fått en chans att försvara sig eller möjlighet att bemöta hans påhopp.
Mellan varven sitter karln och tycker synd om sig själv för han är så dum mot andra och i synnerhet sin egen - framlidna - familj som just därför inte kan försvara sig.
Det är ändå tack vare just dem som han har sin mycket unika ställning inom media.
Det är aldrig fråga om att ta eget ansvar. Det är ständigt ett jäkla gnäll på Alex Schulman. Och nu tyckte han sig ha rätt att smutskasta Carola. Vad i all världen ska hans egna barn en dag skriva om honom?
En stilla undran i dagsläget är varför Alex Schulman överhuvud taget får skriva en krönika i - hör och häpna! - Dagens Nyheter?
Och sen vill de att man ska prenumerera på tidningen!
Till den för övrigt så kloka Irena Pozar på Aftonbladet vill jag säga:
Man kan tycka vad man vill.
Och de som tycker mest om allt och inget är krönikörer.
Bara ni har vägen öppen rakt ut i medierna utan att ens tidningen tar ansvar.
Det är därför som ni kan slå så ostraffat hårt mot enskilda.
Carola beskrev situationen i Sverige ytterst finkänsligt i en intervju. För det har hon hånats. Efter 40 år som artist borde hon ha förstått att hon skulle vantolkas, tyckte någon - jag har glömt vem. Det är kvalificerat trams.
Du ska inte heller vantolka henne. Hon sa precis som det är. Det var på tiden att någon gjorde det. Återstår att någon gör något åt situationen. Annars får vi alla ont i magen. Ord spelar roll. Även dina.
Alex Schulman är just nu föremål för en debatt där det handlar om vad som är sanning
SvaraRaderaoch vad som är fiktion inom skönlitteratur. Inte utan att man får lite Flashbacks ...
Jag är extremt överkänslig för lögner - jag avskyr det verkligen. Det gjordes en film om Monica Zetterlund för många år sedan. Redan från början uppgavs att man till stor del ljugit ihop historien. Jag har träffat MZ och menar att det var ett övergrepp på hennes person. Jag kan inte förstå att ens någon ville se filmen.
SvaraRaderaJag har inte följt debatten du nämner så jag googlade och hittade:
I den hyllade romanen Bränn alla mina brev demoniserar Alex Schulman sin egen morfar kulturkritikern Sven Stolpe – som han anklagar för ett mordförsök motiverat av vad som ska bli ett livslångt hat mot rivalen Olof Lagercrantz. Men spelar det någon roll om en författare förtalar en död släkting? Ja, rimligtvis om han samtidigt använder medierna för att påstå att boken berättar sanningen – och hänvisar till sin omfattande research i arkivmaterial. För när Lapo Lappin går till källorna visar sig berättelsens bärande delar vara ett fuskbygge.
”Jag slarvar och skarvar, jag adderar och drar ifrån, därför att livet är en berättelse. Det viktigaste är att det känns sant.” Så säger den framgångsrike författaren och poddaren Alex Schulman i en intervju i P1.1 Det citatet hade kunnat sammanfatta Schulmans inställning till sanningen, men så enkelt är det inte. Det finns också en annan Schulman. Han som insisterar på att det han skriver är sant och hänvisar till omfattande research. Den Schulman som hävdar att han är ”väldigt noga med att det ska vara sant”, som ”vinnlagt sig om att det ska vara dokumentärt”.2 Det är när han pratar om romanen Bränn alla mina brev (2018) som handlar om Schulmans mormors otrohetsaffär med den kände publicisten Olof Lagercrantz.
Men vad betyder det att säga att ”boken är sann”, som Schulman gör, när det rör sig om en roman?3 Schulman är tydlig med att karaktärerna är gestaltade,4 replikerna är fiktionaliserade,5 att barndomsminnen är föränderliga.6 Men ”de stora dragen är inte påhittade,” framhåller han ändå.7 ”Allting som händer i boken grundar sig på källor som brev och dagböcker. Jag ville berätta sanningen om mina morföräldrar.”8
Där, på Lapo Lappins sida Kartal kan man även lyssna på en podd om saken: https://kvartal.se/artiklar/schulman-och-sanningen/