Vi måste kunna prata om det...

Vi kan inte fortsätta offra unga flickor, vårt samhälles väl och i slutänden vårt land för denna vår fånigt uppblåsta iver att visa hur storsinta och duktiga vi är. Allt det som egentligen bara banar väg för SD. Det måste gå att prata om, det måste upphöra.

Kvinnor och män har samma värde i vårt land. Alla arbetar och betalar skatt efter förmåga. Alla tar samma ansvar och har samma skyldigheter. Det betyder också att alla har samma rättigheter att kunna gå fritt omkring och leva i fred utan risk för exempelvis övergrepp.

Och barn är än mer skyddsvärda. 

Våldtäkt och övergrepp av andra slag är mycket grova brott som måste bestraffas mycket, mycket hårt. Gruppvåldtäkter - som förr inte ens fanns som begrepp i vårt land - ska vi inte ens tala om. Såvitt jag vet räcker inte ens vår nuvarande lagstiftning till för att beivra den sortens brott.  

Jag läser en vittnesskildring om 
tillståndet i Oskarshamn i Katerina Magasin: 


”Den 20:e december 2017 utsätts Oskarshamn för stadens nionde butiksrån för i år, denna gång mot en Coop Konsum-butik – som är det andra rånet mot denna butik. Två svartklädda förövare rånar butiken med ett knivliknande föremål. Det har framkommit vilka en del av rånarna var som begått de tidigare brotten, de var syriska medborgare.

...

En annan uppmärksammad händelse från Oskarshamn är mordet på Claudia Quiroz i Stadsparken, där gärningsmannen heter Omar Ali Abdalsalam – en man som efter avtjänat straff kommer att utvisas till Irak. Innan mordet på Claudia 2015 var han dömd till fängelsestraff för att ha strypt och knivhuggit sin gravida dåvarande fästmö i magen och halsen och för kvinnofridskränkning. På Hamngatan, vilken jag senare kommer nämna, högg han även en man i halsen, bröstet, magen och ljumsken efter att mannen hade gått emellan ett bråk mellan Claudia och Omar. Omar gick då fri eftersom polisen inte hade tillräckligt med resurser, utan det var först när Claudia blev mördad som mannen kunde identifiera Omar som den man som även knivhögg honom.

...

Sedan 2015 har min omvärld sakta men säkert förändrats. Vintern 2015 minns jag en specifik händelse. I väntan på stadsbussen, 20 år gammal, gick jag som vanligt och satte mig i väntrummet för att värma mig. Lokalen hade en biljettkur som var stängd för dagen och en bänk längs långsidan. Jag var ensam, och jag skulle sitta där i tjugo minuter till. In kom fyra svarta män. De satte sig i andra änden på bänken där jag satt, med ett par meter från mig. De talar inte svenska. Jag märker hur ena killen sneglar på mig under kepsen. De sänker rösterna, som om de tror jag kan förstå dem. Det enda jag förstår är att de pratar om mig, utifrån deras blickar och gester. Jag möter ena killens blick. Han stirrar ogenerat. Han glider närmare mig och jag reser mig kvickt. De skrattar. Resterande femton minuter spenderar jag ute i tio minusgraders kyla. Det var starten på min upplevda otrygghet, i staden jag förr kunde känna mig trygg i.

Läs hela artikeln här.

Vi måste kunna prata om och stoppa detta!

Jag påminner igen om Angelica Wiktor.