De som säger sig bekämpa näthat är ofta själva de största näthatarna.

Jag läser i Katerina Magasin om hur hon förföljs och trakasseras för sina åsikter av grupperingar på nätet.
Det är en fruktansvärd läsning. 
Jag blir beklämd och får ont i magen över den sandlådenivå som blottar sig hos människor som borde vara vuxna. 

Dessvärre känner jag igen den. 
Den där sortens drev utsattes jag själv för i samband med släppet av min bok "Mia - Sanningen om Gömda" i december 2008. Den uppenbarade sig först på ett stort antal bloggar men främst i de vidriga avloppsrännorna Flashback och Familjeliv på vilka fegt anonyma antagonister tog sig i stort sett vilka friheter som helst. Miljontals vidriga hot och hatkommentarer ligger säkert kvar där än i dag. Sånt försvinner nämligen inte. 

Först var det vad man skulle kunna kalla ultrafeminister som drev hatkampanjen. Följaktligen togs jag i försvar av den så kallade papparättsrörelsen som jag då inte visste var en sådan. Jag trodde de var rättskaffens folk helt enkelt. Men det är inte lätt att som föremål för en hatkampanj navigera bland fegt anonyma. I synnerhet som skamgreppen är många.
När det visade sig att jag inte var den feministhatare de hade hoppats på - utan bara hade avslöjat ett brott - tog papparättsnissarna över hatkampanjen och gjorde den till sin. Den pågår fortfarande med full kraft och alla ingredienserna finns med. Från falska påståenden, uthängningar, hat och hot till olaga datorintrång, förstörelse av egendom och ännu värre. 

Det märkliga är - precis som Katerina Janouch skriver - att de här mobb-grupperingarna och ett antal fake-news-blaskor på nätet som de gärna använder sig av - som påstår sig vilja motarbeta näthat faktiskt är de allra, allra värsta näthatarna själva! 
Allt för att förvirra såväl polisen som omgivningen och motivera sina hatiska skriverier.

Jag känner inte till den gruppering som gett sig på Katerina Janouch och vill verkligen inte stifta bekantskap med den heller. 

Men då den bevisligen existerar - och jag själv i snart sju års tid har kämpat mot en hatgruppering på den yttersta högerkanten - måste man ställa sig frågan: 
Varifrån kommer allt detta hat? 

Hur många är de som - märkligt nog ofta på heltid! - spenderar sina liv med att hata, ljuga, hänga ut och förnedra dem vars åsikter inte stämmer överens med deras egna. I syfte att helt enkelt tysta dem! 
Som i den värsta diktatur! Vad 17 tänker de med?!

Det är för mig en gåta att det finns en sådan fattigdom i Sverige. 
Något annat kan det knappast kallas. 
Den som inte har något annat än hat, hot, elakhet och ondska att fylla sitt liv med är verkligen fattig. 
Stackars krakar.

Men det är mest synd om deras offer. 

Samhället måste inse att denna brottslighet existerar. 
Det är inte acceptabelt att mobbar av självutnämnda civilpoliser tillåts bedriva förföljelser och smutskastningskampanjer mot enskilda människor i syfte att kränka, knäcka och tysta. Det är helt enkelt inte okej.

En första åtgärd måste vara att ta bort möjligheten till anonymitet. 
En andra åtgärd måste vara att tillsätta hederliga poliser med kapacitet att sätta sig in i och återge helhetsbilder av existerande hatkampanjer oavsett blandade brottsrubriceringar.
En tredje åtgärd bör vara att se över reglerna för utgivningsbevis, ställa strikta krav på ansvarig utgivare och vid missbruk dra in utgivningsbevisen. Man ska inte kunna köpa sig ansvars- och straffrihet för några löjliga tusenlappar.  

För att bara nämna något.

Kan då jag som sedan länge drabbad ge Katerina Janouch något råd?
Nej. Inte än.
Men det är bra att hon delar med sig av sina erfarenheter och dokumenterar det som händer. Hon kommer att behöva det en dag.