Härom dagen var det Bill Skarsgård som var på tapeten. 27 år gammal intar han Hollywood och är just nu aktuell som den läskiga clownen Pennywise. Och lovorden haglar...Aktuell i dag:
är emellertid storebror Alexander Skarsgård, 41, som i natt belönades med en Emmy-staryett - TV-världens motsvarighet till filmens Oscars - för bästa manliga biroll i TV-serien "Big little lies".
På första parkett också mamma My Skarsgård som zoomades in och fick ett stort varmt tack för sin del i Alexanders liv och enorma
framgångar. Det är hon verkligen värd.
Efter att ha käkat lunch med Alexander en gång kan jag meddela att han är en riktig höjdare. Målinriktad men inte det minsta stöddig. Ödmjuk, supertrevlig och heeelt magnetisk. Det är inte konstigt att Hollywood kokar...
Allas Veckotidning 2006
Lång, smal och supertrevlig möter Alexander Skarsgård, 28,
upp vid restaurang Gondolen i Stockholm. Hovmästaren nickar igenkännande och
ordnar ett bord, fast det är tämligen fullt i lokalen. Det märks tydligt, att
han är en väl sedd gäst. Dessutom bor han bara ett stenkast härifrån, närmare
bestämt vid Mosebacke torg. Det är i de här kvarteren han har vuxit upp och det
är här han brukar roa sig med bröderna Gustaf, 26, och Sam, 23. Tillsammans
utgör de föräldrarna My och Stellan Skarsgårds första kull. Alexander och
Gustaf är skådespelare som pappa och Sam ska bli läkare som mamma.
- De var egentligen klara med sin familjebildning, när de
hade fått oss tre. Sedan blev det väl någon sorts nytändning för efter tio år
kom Bill till världen. Det var ingen hit direkt när man var 16 år och ville
vara en i mängden. Då ville man inte ha en jättestor familj med fem, sex barn.
Två max tre barn skulle man ha. Och en Volvo. Allt annat var konstigt. Sedan
tyckte mamma och pappa att Bill borde få ett syskon. Då kom Eija. Vilket
konstigt namn! Jag ville att hon skulle Anna eller Maja eller något annat
vanligt. Sedan kom Valter som är 19 år yngre än jag. Då hade jag gett upp. Ska
de aldrig sluta? I dag har vi otroligt kul i vår syskonskara. Jag har två
bröder som jag kan gå ut och dricka öl med och tre syskon som jag kan kolla på
Disney med.
Alexander har en sällsamt pojkaktig charm under den något
rufsiga kalufsen. Samtidigt visar han upp en stark mänsklig mognad och en god
portion civilkurage. Hans blick är närmast magisk. Han lär inte ha några problem med att nå ut genom filmduken. Det har nämligen alltid varit självklart att han ska bli skådis. Fyra år gammal var han elev på Vår Teater och tre år
senare debuterade han på film i Allan Edvalls ”Åke och hans värld”.
- Allan behandlade oss som individer, trots att vi bara var
barn, säger Alexander och ger sig i kast med rådjursjärparna han just har fått
in till sin Ramlösa.
- Då hade man ingen prestationsångest framför kameran. Man
gick dit, gjorde som de sa och käkade bullar för resten.
Tretton år gammal lade Alexander skådespeleriet på hyllan.
Då hade han plötsligt fullt upp med att hitta sig själv och bli yngling.
Målsättningen var, som sagt, att smälta in i gänget och vara som alla andra.
Några år senare bestämde han sig för att se militärtjänsten som en utmaning.
Det ledde vidare till att han gjorde lumpen som sergeant och plutonsbefäl i
Stockholms skärgård med uppgift att försvara flottan från sabotage och
terrorism.
- Det var fysiskt och psykiskt krävande, kallt, blött och
vidrigt på alla sätt med kanotpaddling, överlevnad, underrättelsehämtning och
hemlängtan. Här hemma är ju allt så enkelt. Duggregnar det så går man in.
Blåser det så sätter man på sig en tröja. Är man trött går man och lägger
sig. Där fick man vara utan mat i flera dygn och lära sig hur man klarar det.
Jag tänjde mina gränser och var ibland så trött som jag aldrig tidigare hade
varit. Nu efteråt är det häftigt att ha varit med om det.
Tjugo år gammal stod Alexander stadigare på jorden och började
fundera på varför han hade slutat med teater.
- Jag kom fram till att det handlade om kändisskapet. Som
tonåring ville man inte synas. Som tjugoåring var jag mogen att se det som
något positivt. Jag pluggade in några monologer, spelade upp dem framför en
videokamera och skickade filmen som ansökan till en teaterskola i New York. Jag
kom in och skulle just lämna Sverige när jag träffade en tjej och blev
jätteförälskad. Därför var jag rätt olycklig när jag väl kom till New York.
Alexander lyckades hyra ett rum i en lägenhet hos en
homosexuell kläddesigner på Times Square mitt på Manhattan.
- Jag höll ögonen på honom! Han tyckte att vi skulle hångla
och att det hade varit bra för min karriär. Det kunde ju hända, sa han, att jag
skulle spela homosexuell någon gång. Jag hade ganska kul åt honom och alla hans
små knep.
Alexander stod ut ett halvår. Sedan slutade han skolan och
åkte hem. Kärleken var det viktigaste då.
- Det tog slut mellan oss efter bara några månader. Då var
det för sent att återvända.
Sedan dess har kärlekarna kommit och gått och än finns ingen
speciell kvinna vid Alexanders sida. Framöver vill han emellertid slå sig till ro och
bilda familj.
- Viktigast är att man trivs
ihop och har kul tillsammans. Man måste få varandra att växa på insidan också.
Hur drömtjejen ser ut är en fråga om personkemi. Men visst, hon måste vara
attraktiv också. Det ser man ju på direkten. Jag kommer säkert att vilja ha
flera barn. Men man förstår nog inte det där fullt ut förrän man står där och
är pappa.
Efter ett halvår som servitör fick Alexander en roll i
filmen Happy End av Christina Olofsson. Sedan dess har han försörjt sig som
skådespelare på film och teater såväl som i en och annan TV-såpa. Just nu är
han aktuell i filmen ”Om Sara” likaväl som i finansthrillern ”Exit” och en
dramaserie med rötterna i fotbollsturneringen Gothia Cup 1999.
- Det är ett
samarbete med ett filmteam i Sydafrika. Första delen är inspelad i Sverige och
andra delen i kåkstaden Alexandra utanför Johannesburg. Vi hade beväpnade
vakter med oss hela tiden. Det var trots allt ganska farliga miljöer som vi
arbetade i. Speciellt som vi hade en kamerautrustning värd flera miljoner.
TV-serien om tre timslånga avsnitt kommer att sändas under
våren. Därefter klipps den ner och blir långfilm.
- Min karaktär ”Micke” är en småkriminell typ som klär ut
sig och startar en falsk välgörenhetsorganisation genom att visa bilder på barn
från Afrika som har HIV. Folk skänker pengar, slår sig för bröstet och mår bra
av det. Micke stoppar pengarna i egen ficka och går på krogen. Alla är
lyckliga, tänker han. Det är lite Pettersson & Bender över det hela.
Alexander är politiskt medveten och därmed också upprörd
över att Sverige i ett par fall har låtit USA agera på svensk mark. Det gäller
avvisningen av de två terroristmisstänkta egyptierna och det gäller
behandlingen av svensken Mehdi Gehzali som satt fängslad på
Guantànamobasen.
- Som svensk vill jag vara stolt. Vi är ett litet land med
få invånare men vi står på barrikaderna när det gäller rättvisefrågor. Det har
vi alltid gjort. Vi är kända för det. Olof Palmes uttalanden om folkmord satte
Sverige på kartan. Det fick folk från hela världen att protestera mot världens
krigsförbrytelser. Nu uppför sig Sverige som USA:s lakejer. När FBI och CIA kommer,
kissar svenska regeringen på sig och vågar inte säga ifrån. De har ingen stake!
Alexander var tio år gammal när Olof Palme blev skjuten.
Föräldrarna firade sin bröllopsdag på Grand hotel den helgen och det var farmor
som var barnvakt. Alexander och bröderna slog på TV:n och fick veta, att ”God
morgon Sverige” var inställt på grund av statsministermord.
- Jag väckte farmor. Hon grät och var alldeles förkrossad.
Själv var jag mest upprörd över att barnprogrammen hade utgått. Dessutom tyckte
jag att det var konstigt att de inte satte dit Ingvar Karlsson. Jag hade ju
sett många deckare och visste att det alltid är den som tar över makten som är
den skyldige. Länge höll jag stenhårt på Ingvar Carlsson-spåret.
I långfilmen ”Exit” spelar Alexander en mer kontrollerad och
sansad man som arbetar med finansiering och riskkapital. Någon gång till
sommaren går den upp på Sveriges biografer. I väntan på det jagar Alexander och
hans agent en lämplig roll i Hollywood.
- Det är bara dumt att gå här i Stockholm och drälla när
man kan åka dit och gå på auditions.
Några direkta drömroller har han inte. Han
är hungrig på att spela allt från transvistit - som i Björne Larssons långfilm
”Kill your darlings” - till tysk skurk och förste älskare. Alexander har emellertid
aldrig känt något sug efter att gå scenskolan.
- Det känns inte särskilt angeläget för mig att offra fyra
år på det. Det för sent. Dessutom är det svårt att komma in. Jag har lärt mig
en hel del ändå av egna och andra misstag. Man kan faktiskt utvecklas rätt
mycket genom att helt enkelt jobba.
Monica Antonsson
Efter avslutad lunch med intervju strövade vi omkring på Söders höjder med fotografen Kurt Pettersson för att ta bra bilder. Jag minns min förvåning över hans målmedvetenhet. Han satsade direkt på Hollywood. Det fanns ingen anledning att först inta den svenska marknaden, tyckte han. Och han lyckades. Precis som den övriga familjen Skarsgård. Jag fick Alexanders telefonnummer på en papperslapp. Det var bara att ringa om jag ville ha ännu en intervju, sa han. Jo jo...
Och så mamma:
Tills helt nyligen har My Skarsgård, 55, mest bara skymtat bakom
exmaken Stellan och de tre skådespelande sönerna Alexander, Gustaf och Bill på
tidningarnas vimmelbilder. Hon och de övriga tre barnen har som det verkar föredragit
det mer behagligt privata. Sam är numera läkare som My. Eija jobbar på restaurang
och Valter går fortfarande i skolan. Vad de så småningom kommer att ägna sig åt
står förmodligen skrivet i stjärnorna. My har emellertid plötsligt tagit ett
mycket djärvt kliv ut i offentlighetens ljus men av helt skäl än den övriga
familjen.
– Nu har jag ju något att berätta, förklarar hon och tar
emot i den Skarsgårdska våningen på Söder i Stockholm. Hon visar vägen in i ett
stort rum där hon slår sig ner i en av stolarna runt ett mindre bord. Det är här
hon till vardags möter sina klienter. Som alkohol- och drogterapeut är hon noga
med avskiljheten. Valter och hans kompisar hörs svagt inifrån våningen och en trappa
upp bor hennes bror med familj. Vägg i vägg renoveras dessutom en lägenhet åt
Gustaf. Familjesammanhållningen är stark och det sociala skyddsnätet
finmaskigt.
– Det första man måste göra för att bli fri från en
beroendesjukdom är att erkänna den för sig själv och öppna upp utåt, säger My
sedan hon försett oss alla med kallt friskt vatten.
– Sjukdomen gör att man lätt stänger ute omgivningen och
etablerar en intim relation med enbart flaskan. Vägen tillbaka går via ärlighet
och öppenhet.
My har sina rötter i Kalmar där hon växte upp som yngsta barnet
i en syskonskara om tre. Pappan var tandläkare och mamman hemmafru som de
flesta andra mammor på den tiden. Själv levde My mest på hästryggen.
– Jag red jämt och tävlade i hoppning utan att vara särskilt
framgångsrik.
Somrarna tillbringades i Stora Rör på Öland där sundet mot fastlandet
är som smalast. Strax intill låg familjen Skarsgårds hus.
– Min bror och Stellan var bästa kompisar. De var fem, sex
år äldre än jag och inte så intresserade av mig.
My drömde om att bli veterinär. Hon gick naturvetenskaplig
linje på gymnasiet men blev skoltrött och hoppade av. Det ledde vidare till en
examen som fritidspedagog.
– Den sommaren på Öland när jag var 18 år, var det som att Stellan
plötsligt såg mig. Han tyckte väl att jag hade blivit stor kanske och jag
tyckte att han nog inte var så stor längre. Vi möttes där på något sätt. Han
var redan knuten till Dramaten som skådespelare och när hösten kom flyttade jag
med honom till Stockholm.
My fick ett vikariat som föreståndare för ett fritidshem. Fyra
år senare hade hon börjat fundera på en skådespelarkarriär.
– Jag kom in på Teaterverkstaden som var en förberedande
utbildning. Men för att få studielån var jag tvungen att läsa gymnasiet på
KomVux. Det året pluggade jag heltid på KomVux och halvtid på Teaterverkstaden.
Alexander var liten men det gick bra. Jag fick fina betyg. När jag sedan skulle
söka mig vidare till Scenskolan 1980 var jag gravid med Gustaf. Därmed lade jag
teaterplanerna på hyllan. Men det gjorde ingenting. Jag var fullt nöjd med att
ha haft ett roligt år.
My tog in sin gymnasiekompetens och födde under tiden både
Gustaf och Sam. Sedan hon 1985 tagit sin examen kunde hon faktiskt ha uppfyllt
sin dröm om att bli veterinär.
- Då hade Veterinärhögskolan flyttat till Uppsala! Med
Stellan på Dramaten och tre små barn att ta hand om kunde jag ju inte gärna börja
pendla dit. Så jag sökte mig till Karolinska institutet i stället för att bli läkare.
Den utbildningen är lång och för mig blev den ännu längre. Jag fick ju tre barn
till och gjorde många studieuppehåll. Därför var jag inte klar med min läkarutbildning
förrän 1998 och har fortfarande inte gjort min AT-tjänstgöring.
My var precis färdigutbildad när hon fick veta att hon hade en
elakartad livmoderhalscancer.
– Jag opererades samma dag som jag skulle ha tagit min examen. Som läkare insåg jag förstås hur illa det var ställt. Ovissheten om hur det
skulle sluta gav upphov till en fruktansvärd dödsångest som blev min följeslagare
i flera år. Det var som att sitta inlåst i sig själv och vilja fly men inte
kunna.
Efter operationen gick My i sex år regelbundet på efterkontroller
som alla var lika ångestladdade. Med hennes typ av cancer visste hon bara alltför
väl att ett återfall skulle vara ödesdigert.
– Det enda som dämpade ångesten var alkohol. Vi hade ju ofta
druckit vin till maten hemma hos oss och jag hade alltid varit den som drack
minst. Ändå blev det jag som trillade dit. Plötsligt blev det två glas vin i
stället för ett till maten och gärna en öl på lokal när jag var ute och handlade.
I samma takt som toleransen blev större ökade konsumtionen. Jag kunde helt
enkelt inte hantera min ångest. Därför blev jag också väldigt snabbt beroende.
Tre år senare eller närmare bestämt 2001 började My inse att
hon var fast.
– Det fanns uppenbarligen något kvar i mig som var tillräckligt
friskt för att jag skulle kunna inse att jag drack på ett destruktivt sätt som
inte alls var bra. Samtidigt tänkte jag i ett slags förnekande att det nog inte
var så farligt ändå.
My tog upp problemet med de tre äldsta barnen men ångrade
sig när hon insåg att de därmed också fick upp ögonen för det. Följden blev att
hon började smussla med sitt drickande.
– Sjukdomen i mig ville ju fortsätta. Så jag drack som vanligt
till maten men inte mer där och då. Jag gömde alkohol lite varstans här hemma
och drack resten i smyg. Samtidigt bestämde jag mig för att sluta på tisdag. Eller
på torsdag. Eller nästa vecka. Jag sköt hela tiden upp det.
My berättar att den mänskliga hjärnan i början gör allt för
att skydda sig mot alkohol. Sedan blir den plötsligt kidnappad och kan inte
fungera utan sprit. Den signalerar att den håller på att dö och att alkohol är
det enda som hjälper. Och när den väl fått som den vill signalerar den att
faran är över.
– Jag blev allt mer deprimerad, apatisk och avstängd mot
omvärlden, säger My. Jag trodde att det berodde på min ångest som ju i sin tur
berodde på cancern. Jag hade inte en tanke på att det kunde bero på alkoholen. Men
det gjorde det förstås. Precis som skilsmässan från Stellan var en direkt följd
av mitt missbruk. Jag har absolut ingen att skylla på utom mig själv.
My menar att hon trots allt fungerade socialt. Hon varken raglade
eller sluddrade. Några minneslucker drabbades hon heller inte av.
– Men jag slutade äta och började kräkas blod, säger hon och
berättar om ett tillfälle när hon låste in sig på toaletten för att barnen
skulle slippa se henne dö.
– När levern börjar svikta och man börjar utveckla
skrumplever kan man drabbas av åderbråck längs matstrupen. Många dör när åderbråcket
spricker med en störtblödning. När jag började kräkas om morgnarna trodde jag att just det var på väg att hända. Jag försökte hålla
dörren stängd om mig när jag kräktes, den har nämligen inget lås. Sedan lärde
jag mig att dricka så snart jag vaknade och då gick det ju över.
Till sist drack My bara ren vodka för att det helt enkelt tog
bättre. Ibland spädde hon ut den med vatten för att lura sig själv att tro att
hon hade mer än hon faktiskt hade. När hon en morgon insåg att det bara var
vatten kvar i flaskan drabbades hon av panik.
- Med svår abstinens smet jag upp till min brors lägenhet. Han
var inte hemma men jag hittade en flaska punsch i hans garderob. Då plötsligt
kom han hem varpå jag rädd för att bli ertappad klev in i garderoben och drog
igen dörren efter mig. Men han lät sig inte luras och när han öppnade dörren
stod jag där med hans flaska i handen. Du måste ha hjälp, sa han. Därmed var
spelet över. Jag hade nått botten och orkade inte hålla skenet uppe längre. Jag
var alkoholist och det var inte längre någon hemlighet.
Julen 2006 närmade sig när My akut blev inlagd Mariapolikliniken
för avgiftning. Därifrån kördes hon sedan direkt till behandlingscentret
Nämndemansgården i Skåne. Under en månad behandlades hon med den så kallade Minnesotamodellen
och har sedan dess gått regelbundet i så kallade självhjälpsgrupper.
– Man söker sig utåt, träffar andra människor i samma
situation och hjälper varandra. Det fungerar. Men man ska inte tro att man kan
bli frisk. Alkoholism är en livslång, kronisk sjukdom. Inbillar man sig att man
är frisk är man snart full igen.
My tog tag i sitt liv på alla plan. Som nyskild och
arbetslös måste hon trots allt ut på arbetsmarknaden. Hon arbetade som läkare
en tid men insåg att hon med sin bakgrund inte skulle klara stressen. I stället
sadlade hon om till alkohol- och drogterapeut med sina egna erfarenheter som
främsta verktyg.
- Det är fantastiskt att få möta människor som nu är där jag
var då och få vara med om deras resa mot ett nytt liv.
My är sin egen och driver verksamheten hemifrån. Hon tar
emot för enskild samtalsterapi likaväl som hon anordnar veckoslutskurser i Prime for Life, en forskningsbaserad utbildning för vuxna och
äldre tonåringar som minskar risken för alkohol och/eller drogproblem, i sitt skärgårdshus.
- Jag driver dessutom internetkurser för dem som har gått helgkursen
och förstått att de redan har utvecklat ett beroende de behöver hjälp för.
Hela familjen har slutit upp kring My och hennes nya liv.
Såväl Stellan som barnen har uppmuntrat henne att gå ut med sin historia
offentligt.
– Gustaf sa i en intervju att han och familjen nästan hade
gett upp. Och så illa var det faktiskt. Jag hade förresten gett upp själv
också. Jag trodde inte att jag skulle överleva mitt missbruk. Tanken på barnen
gjorde bara att jag kände mig ännu uslare. Idag känns insikten om att jag
aldrig mer kommer att kunna dricka alkohol bara positiv. Jag har fått livet
tillbaka och har aldrig tidigare mått så bra. Jag är äntligen fri och det känns
fantastiskt.
Monica Antonsson
Katterna heter: Melker, Skrållan och Mysan
Stellan Skarsgård har jag också haft nöjet att möta i en intervju men det var så länge sedan att jag inte har någon text kvar. Antingen skrev jag på skrivmaskin eller så har artikeln försvunnit med någon tidig dator. Jag hittade klippet i alla fall...
Och så pappa då...
Det var verkligen inte lätt att få till den här intervjun. Stellan Skarsgård hade ingen större lust helt enkelt. Och han behövde ju inte heller stjärna som han var redan då. Men han kom - vi var någonstans i närheten av Münchenbryggeriet, minns jag - och det blev trevligt värre...
Hemmets Journal 1994
Varför dottern Eija här någonstans kallas Alice har jag inte den blekaste aning om.
Om Skarsgårdsfamiljens släktträd kan man läsa här.
Barnen:
Alexander, skådis (1976)
Gustaf, skådis (1980)
Sam, läkare (1982)
Bill, skådis (1990)
Eija, fotomodell o nattklubbschef (1992)
Valter, skådis (1995)
Stellan är sedan 2009 omgift med Megan Everett och har ytterligare två söner:
Ossian (2009)
Kolbjörn (2012)
Jag hade gärna intervjuat Gustaf Skarsgård också. Jag tjatade regelbundet i flera år på Dramatens info-folk men fick egentligen aldrig kontakt. Jag kunde i och för sig ha legat på hårdare men av någon anledning gjorde jag inte det. Numera nöjer jag mig med att titta på honom i tv-serien Vikings.
Vilken skådis!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar