Nog är det väl Ädelreformens fel alltsammans...

Ädelreformen infördes 1992 av regeringen Bildt (M) efter en motion från (KD).

Den innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg för äldre och handikappade och genom detta ta över en del ansvar som tidigare legat på landstingen.

Ädelreformen genomfördes i Sverige den 1 januari 1992 och innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg för äldre och handikappade och genom detta ta över en del ansvar som tidigare legat på landstingen.

I samband härmed infördes i socialtjänstlagen en skyldighet för kommunerna att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för människor med behov av särskilt stöd. Till de särskilda boendeformerna hör ålderdomshem, servicehus, gruppbostäder och de sjukhem som överfördes från landstingen i samband med reformen.

Kommunerna fick även ett ansvar för hälso- och sjukvård (exklusive läkarinsatser) samt för enklare handikapphjälpmedel i särskilda boendeformer. Efter överenskommelse med landstinget har kommunerna även möjlighet att överta ansvaret för hemsjukvård i den enskildes hem. Hittills har cirka hälften av landets kommuner helt eller delvis övertagit detta ansvar.

Genom ädelreformen fick kommunerna dels ett lagreglerat betalningsansvar för sådan somatisk långtidssjukvård som de inte har verksamhetsansvar för (bedrivs av landsting eller enskild vårdgivare), dels ett betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade patienter inom den somatiska akutsjukvården och inom geriatriken.

Kommunernas betalningsansvar utökades genom psykiatrireformen 1995 som innebar att kommunerna även fick betalningsansvar för de patienter som efter tre månaders sammanhängande vårdtid bedöms vara medicinskt färdigbehandlade inom kvalificerad psykiatrisk vård.

Några röster: 

”Något har gått snett efter Ädelreformen”

Med coronapandemin har det blivit tydligt att den professionella medicinska vården har blivit eftersatt för de som bor på äldreboenden, skriver tidigare sjukhusdirektören Marianne Melkersson.

Svenska dagbladet

Publicerad 2020-08-03
DEBATT | CORONA

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. 

Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I Sverige pågår en livlig debatt kring det stora antalet avlidna på våra äldreboenden. IVO har genomfört en granskning som bland annat lyfter fram frågor om palliativ vård inletts utan läkarbedömning och om syrgasbehandling har getts. Många debattörer hänvisar till att Ädelreformen 1992 bidragit till dagens situation.

Under 1970, 1980- och några år in på 1990-talet var jag ansvarig geriatrisk läkare på många sjukhem i Göteborgsområdet. Där arbetade flera sjuksköterskor på varje avdelning. Medicinska komplikationer var vanliga. Vi behandlade alla på plats och skickade bara in de äldre till akutsjukhus vid misstänkta benbrott eller vid tillstånd där operation krävdes. Syrgasbehandling och näringsdropp vid uttorkning var självklara behandlingar på sjukhemmet. När läge uppstod för palliativ vård diskuterade man detta ingående med de anhöriga.

Ädelreformen innebar att alla sjukhem överfördes till kommunerna. Detta innebar att ansvaret för omsorgen av de allra sköraste flyttades från landstingen som arbetade under Hälso- och sjukvårdslagen till kommunerna som har sitt uppdrag under Socialtjänstlagen. Bakgrunden var bland annat att sjukhemmen ofta hade stora salar vilket kändes ovärdigt. I kommunens regi byggdes alla sjukhem successivt om så att var och en fick en egen bostad med egna möbler. En viktig satsning var mindre enheter för demenssjuka.

Personalmässigt har kommunerna strävat efter bemanning med utbildade undersköterskor. Men vart tog sjuksköterskorna vägen? Idag kan en sjuksköterska ansvara för flera olika boenden. Då fungerar det inte med ansvar för medicinskt komplicerade tillsynsuppgifter som syrgas och dropp. Många enhetschefer inom särskilda boenden är utbildade sjuksköterskor, vilket kan vara en stor tillgång, men de har fullt upp med sitt ledarskap och gör inga direkta medicinska insatser.

Läkarna blev istället kvar inom den regionala vården och geriatrikerna blev kvar på akutsjukhusens rehabiliterande geriatriska kliniker. Läkartillsynen på äldreboendena sker oftast i form av allmänläkarkonsulter, som kommer till äldreboendet från närmaste vårdcentral en gång i veckan. Fokus har med rätta skiftat från betoning av medicinska behov till omvårdnad och bra personcentrerad vård.

Men om de boende drabbas av allvarlig akut sjukdom skickas de ofta in till sjukhusens akutmottagningar där väntan kan bli mycket lång. Alla är överens om detta inte är bra för de äldre. Det bidrar också till att akutsjukhusen blir överlastade och detta har varit prolematiskt långt före coronapandemin. I Stockholm finns en specifik möjlighet att komma till geriatrisk klinik från särskilt boende, vilket har skett för covid-19 sjuka patienter med 80 procents överlevnad.

Vad hände då när coronapandemin kom? 

Direktiv gick ut i olika regioner att läkare skulle undvika besök för att minska smittspridning och helst sköta vården på distans. Enligt många rapporter och vittnesmål är det väldigt få från de särskilda boendena som fått chansen till en mycket enkel behandling i form av syrgas och dropp, som hade kunnat rädda liv. Istället verkar de flesta ha fått bedömningen att palliativ vård skulle ges. På vilka grunder? 

Många demenssjuka lever minst fem år efter att de kommit till ett särskilt boende. Idag kan svårt sjuka personer oftast få avancerad vård i sitt eget hem med tillsyn av sköterskor och läkare från regionens organisation. Dessa kan bland annat ge blodtransfusioner och avancerad syrgasbehandling och erbjuda jour.

Varför kan inte äldre som har sitt hem innanför väggarna på ett särskilt boende i kommunens regi få rätt till samma vård? Allt annat är i allra högsta grad ojämlikt och oetiskt!


Marianne Melkersson
geriatriker, före detta överläkare, före detta sjukhusdirektör Kungälvs sjukhus, ordförande i föreningen ”Gott Ledarskap i demensvården”

Nerikes Allehanda

Skrota Ädelreformen! - coronaviruset har avslöjat dess brister

Det ska alltså till en pandemi för att uppmärksamma bristerna inom äldreomsorgen i Sverige! Tänk att det inte räckte med otaliga upprop från undersköterskor som säger att de inte orkar längre.

Grundorsaken till bristerna är ett systemfel i organisationen. Ädel reformen 1992 var en av Sveriges största arbetskraftsförflyttningar. En del av personalen fick gå från landsting till kommun när kommunerna fick det övergripande ansvaret för vård och omsorg om de äldre. De äldres behov styrs utifrån socialtjänstlagen medan hälso-och sjukvårdslagen styr det medicinska ansvaret hos sjuksköterskorna, som får arbeta lite vid sidan om omsorgspersonalen. Läkarna kommer som konsulter från vårdcentralen.

I hemvården och i äldreboenden bor det numera allt sjukare människor. De problem med brist på utbildad personal som fanns 1992 kvarstår fortfarande, det går att komma ” direkt från gatan” och arbeta inom äldrevården.

Äldre sjuka personer behöver tillgång till medicinskt utbildad personal och för det behövs en helt ny organisation. Ett minimikrav är att alla är utbildade undersköterskor och att dessa fortlöpande ges utbildning. Det behövs sjuksköterskor och läkare utbildade i geriatrik.

Det är inte förvånande över de brister i kunskap om hygien och brister vad beträffar material som har nu har uppenbarat sig i många kommuner. I livets början ges en god vård med mödravård och BVC verksamhet för vi tycker det är viktigt med barn. Alla kommer till sist att hamna vid livets slut. Är det inte lika viktigt?

”Skrota Ädelreformen!”