Fixeringen vid antal döda med covid-19 är vilseledande

Förtjänar att upprepas!

Läkartidningen

Johnny Ludvigsson,
professor, pediatrik, Linköpings universitet
CITERAS SOM:
Läkartidningen. 2020;117:28 aug 2020
Lakartidningen.se 2020-08-28
(uppdaterad 2020-11-10)

I februari–mars 2018 dog 17 774 personer i Sverige. 

Under samma period 2020 dog 1 687 färre, men med daglig rapportering av antal döda i covid-19. 

Rapporteringen har fortsatt, trots att Sverige sedan mitten av juni inte har någon överdödlighet jämfört med 2015–2019! Vissa har slutat säga »till följd av covid-19« och övergått till »med covid-19«. Med en medianålder för de som dött på 84 år, de flesta med andra sjukdomar, kan man utgå ifrån att covid-19 i många fall endast har varit en bidragande dödsorsak. 

En analys i Östergötland visade att endast 15 procent av dödsfall med covid-19 utanför sjukhus kunde anses vara direkt orsakade av covid-19. [1] Att antalet döda i juli 2020 i Sverige enligt SCB är lägre än genomsnittet för juli 2015–2019 talar för att en del av de som dog i våras med covid-19 annars utan covid-19 skulle ha dött i juli.

I de riktlinjer som gavs i mars 2020 om prioritering vid brist på intensivvårdsplatser talar man om förväntad överlevnad [2]. 

Prioritet 1: »En patient med svår sjukdom eller skada med förväntad överlevnad på mer än 12 månader ges högsta prioritet för intensivvård. 

Måste man prioritera också mellan patienter i den gruppen utgår man från förväntad återstående livslängd, alltså från biologisk ålder«. 

Detta synsätt är accepterat inom sjukvården men har saknats i debatten. 

Man har till exempel jämfört dödsfall på grund av covid-19 med dödsfall i Estoniakatastrofen. Då dog alla barn under 15 års ålder. Av 21 ungdomar från en skola i Jönköping överlevde 6, och alla 8 från en skola i Vilhelmina drunknade. Om dessa individer förlorade vardera 60 levnadsår, så motsvarar det en stor del av de förlorade levnadsåren hos de multisjuka äldre än 84 år som dött med covid-19 något tidigare än förväntat.

Varje år dör i världen > 55 miljoner. 

Hittills har ca 800 000 dött på grund av covid-19, lika många som brukar registreras dö på grund av självmord, men inte en bråkdel av antalet som dör på grund av cancer eller diabetes. 

Överlevnad påverkas av resurser. Den ekonomiska turbulensen 2008–2009 beräknas ha medfört 260 000 extra dödsfall enbart på grund av cancer [3], och man vet att arbetslöshet och ekonomisk kris leder till kraftig ökning av allehanda fysiska och psykiska problem, med ökad dödlighet, för att inte tala om vilka dramatiska effekter ekonomisk nedgång får på dödligheten i utvecklingsländer, inte minst bland barn [4]. 

Total nedstängning av samhället i flera länder har fått dramatiska effekter på ekonomin i klass med 1930-talet. Detta kan komma att döda många fler än själva viruset, och då även unga. 

Inte ens i Sverige har dock coronastrategins effekter på folkhälsan fått nämnvärt utrymme i debatten. Alltifrån framstående forskare till chefredaktörer har talat om »dödsviruset« och krävt nedstängning av samhället, och såtillvida lyckats. 

Människor har förlamats av skräck, konsumtionen har tvärstannat, företag gått omkull och arbetslösheten ökat. 

Politiker som anklagats för bristande handlingskraft, i jämförelse med grannländer som infört total nedstängning/undantagstillstånd, har känt sig föranlåtna att införa besöksförbud till äldreboenden, strängare än på fängelser, och gamla har fått dö utan att ens få träffa sin livspartner eller egna barn. 

Och med hjälp av ordningslagen har man lyckats kväva kultur-, nöjes- och idrottsevenemang, påhejade av dödsfallsräknande kollegor. 

När en av mina egna närmaste anhöriga begravs utesluts familjemedlemmar från begravningen för att antalet närvarande är maximerat till 45 i en kyrka med >400 sittplatser!

Coronapandemin har fått oöverskådliga konsekvenser med många döda, stor belastning på sjukvården, svår vårdskuld och svag ekonomi. 

När man vidtar åtgärder och väljer strategi finns goda skäl att inte kortsiktigt räkna antal döda med covid-19-diagnos, oavsett dödsorsak. 

Folkhälsan, även äldres före döden, inklusive risk för förlorade levnadsår med kvalitet, måste få större tyngd. Helst borde de som bestämmer också se konsekvenserna på sikt inte enbart för det egna landet utan också för resurssvaga länder, och inte minst för barnen.