Se dokumentären!

Se dokumentären!

Du hittar den här.

Det är femton år sedan jag intervjuade Josefin Nilsson. 

Före det hade jag intervjuat Märta Skantz som blev manager för Ainbusk Singers och som bodde här i trakten då. Sedan blev det Ainbusk några gånger när de var som mest i ropet. 2005 var det Josefin som skulle intervjuas ensam för Allas Veckotidning. Hon var klar för Mellon och segertippad. 

Mitt minne från det här tillfället är lite sådär. 

Vi satt på en restaurang i flera timmar. Vi åt vår lunch men hon var lite undanglidande och svår att komma inpå livet. Särskilt när det kom till berättelsen om hennes män. I dag är lätt att förstå varför.  Hon var naturligtvis livrädd. Hela hennes värld var begränsad. Jag har inte ord för vad jag tycker om den stöddige skitstöveln som gjorde henne detta. Varför har han fått hållas? Och varför i all världen fick han vara med i Stjärnorna på slottet? Så osmakligt. 

Josefin är inte den enda kända kvinna

som den här mannen har varit ihop med. Jag intervjuade en av de andra för många år sedan. Det blev också en annorlunda intervju. Hon var upprörd, stressad och helt förstörd. Det var ingen tvekan om att hennes privatliv var i spillror. Det gjorde att jag aldrig bad om fler intervjuer som man annars ofta gör. Men jag har sett henne på tv sedan dess, en helt annan kvinna. Fick hon också stryk av skitstöveln? Det är väl troligt. Han har säkert slagit dem alla. Några har han barn med också, barn som han aldrig har varit någon vidare farsa för.

Just det kan man kanske förstå. Han hade ingen farsa själv och därmed heller ingen förebild. Och då allt detta knark! LSD och annat skit. Så klart att skruvarna lossnar... 

- Var var alla feminister i Metoo när Jossan behövde dem, undrar systern Marie i dokumentären. 

Men vi visste ju ingenting!
Om hon bara hade sagt något!
Det hade ju varit lätt som en plätt att nå ut med det budskapet.
Och ge henne en planhalva stor nog att överleva på.
Och varför teg alla de där männen som fanns i hennes närhet? Benny Andersson? Hannes Holm? Eller gjorde de kanske inte det? Hur i all världen har han kunnat få fortsätta spela kung på Dramaten?

Jag har med kraft försvarat Martin Timell, 

Fredrik Virtanen och andra som fick sina liv förstörda av Metoo. Samtidigt som jag försvarat och älskar Metoo. Har man gjort något ska man ställas inför rätta och straffas enligt lagen. Det finns en prislapp för varje handling. De är inte dömda för det de anklagas för. De fick sina liv förstörda. Lite svinn får man räkna med. Det är verkligen inte rätt. 

Men den här karln...!

Han knäckte ryggen på Josefin. Kotor ruttnade och fick ersättas med titan! Och han knäckte hennes självkänsla. Hon blev så illa tilltygad att hennes liv blev förstört. Det är svårt att se hennes sista föreställning i Visby fast hon sjunger hur bra som helst. Hon är så sjuk, så tillintetgjord, så krossad. Hon har tappat håret, svullnat upp och kan inte kännas igen. Allt medan den "fine" skådespelaren på Dramaten - som slog henne sönder och samman - fick spela vidare på Nationalscenen i 20 år innan syster Marie såg till att det tog stopp. 

Det är för jävligt!

Släpp aldrig upp den karln på en scen igen. Aldrig någonsin! Tack alla ni som skrev på bojkotten motDramaten. Och tack kulturministern för att du tog tag i saken. Någon jäkla måtta får det allt vara!

Mannen i Expressen (Det är ju löjligt att kalla honom fd pojkvännen) säger:

– Ni vill skriva om detta men det är sådant som folk egentligen inte bryr sig om. Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här. Men det här är gamla grejer och det är redan dömt i det här. Det finns ingen rättegång eller någon som skulle ta upp det här. 

Människan är dessutom död och kan inte höras.

***

Josefin Nilsson, 35, är känd för att vara tidsoptimist. Det betyder att hon tror sig ha mer tid än hon har och att hon därför ofta riskerar att komma för sent. Den här dagen bromsar hennes taxi emellertid in vid Norr Mälarstrand 30 prick klockan tolv som avtalat är. Skivbolaget har planerat hennes dag och sett till att en förbeställd taxi tar henne från plats till plats på utsatt tid. Allt hon behöver göra är att hoppa in och ut ur bilen.

– Somliga tycker att det är charmigt med folk som inte håller tiden, säger hon. Men om sanningen ska fram, så har jag själv börjat reta mig på den egenskapen.

Det blåser snålt och kallt så Josefin drar igen kappan, vinkar till floristerna i blomsteraffären och går före in i värmen på Mälarstrandskrogen. Krögaren blir glad och bjuder på en läsk. Hon är ett kärt återseende. Det märks. Josefin har bott i huset och var då ofta gäst på restaurangen. Så sent som i maj förra året gick flyttlasset till den nya våningen på Söder.

– Jag älskar att se vatten omkring mig, säger hon med tanke på fjärden som ligger mer eller mindre snötäckt tvärs över gatan.

– Det var därför jag flyttade hit. Som öbo från Gotland, tycker jag om att se vatten omkring mig. Att bo på Kungsholmen var ungefär som att bo på en ö. När jag var 18 år och cyklade förbi här, bestämde jag mig för att en gång flytta hit. Det fick jag göra också. Nu är det en annan tid. Nu bor jag på Söder.

Om Josefin flyttade på grund av kärleken, så avslöjar hon det inte. Faktum är att hon skyddar sina före detta pojkvänner så gott hon kan genom att berätta just ingenting om dem. Några är emellertid rejält namnkunniga. Eller vad sägs om den eldfängde skådespelaren Örjan Ramberg, den folkkäre allsångsledaren Anders Lundin och komikern/regissören Hannes Holm. Utifrån sett har de bara det gemensamt, att de alla har älskat Josefin.

– De är verkligen mycket olika varandra, skrattar hon och slår ifrån sig alla försök att beskriva sin personlige idealman. Det är omöjligt att definiera hur han ska se ut som så småningom ska få hennes kärlekslåga att brinna för gott. Hittills har hon inte lyckats hamna i rätt famn.

– Varför kärlek tar slut har sina vitt skilda och djupt personliga orsaker, konstaterar hon.

Ibland har det varit hon som har gått och ibland har hon blivit lämnad. Oavsett på vilket sätt, så gör det ont när knoppar brister.

– Kärlek är oerhört viktigt för mig vare sig det gäller kärleken till en man, till familjen, till gudbarn och syskonbarn eller till arbetskollegor. Jag ger väldigt mycket och ibland lite för mycket till och med. För mig är kärleken störst, när man ger av sig själv utan att kräva något i gengäld. Man får trots allt oftast kärlek tillbaka i alla fall. Då mår man bra. Då växer man, blommar och är lycklig. Men man kan lika gärna vissna i ett förhållande. Det finns inga garantier när det gäller kärlek. Då är det bättre att vara ensam. 

Och om en man har försökt påverka mig att exempelvis ge upp min karriär, så har jag gjort som jag har velat ändå. Jag litar stenhårt till min magkänsla och har alltid gått min egen väg.

Det är möjligen förklaringen till att Josefin just nu trivs ganska bra med att vara solokvist och att själv få rå sin tid. Samtidigt är hon mottaglig för kärleken med stort K - om den till äventyrs skulle dyka upp.

– Skriv det, säger hon och skrattar. Jag har gott om plats för varma, goda män i mitt hjärta. Och visst längtar jag efter barn. Självklart! Men man måste vara två innan man blir tre. Allt annat vore fel trots att den biologiska klockan tickar och tiden går. Föräldraskap ska inte forceras fram till vilket pris som helst. För övrigt får jag just nu mitt gos ändå, eftersom Birgitta Jacobsson i Ainbusk har sin lille Casper med på vår turné. Han är bara ett halvår gammal och vi är ju som en familj allihop.

Josefin snusar. Lakritssnus. Hon gör det ofta men bara korta stunder. Åtgången är därför stor på portionspåsarna som hon tycker snabbt mister sin charm.

– Men hallå! Skriv inte om det. Jag ska sluta! Vid rätt tillfälle. Det är ingen annan i familjen som vare sig snusar eller röker. Det var en av mina karlar som lärde mig det.

Josefin kom till världen som Monica Emma Josefin Nilsson i byn När på Gotland. Hon kallades Monica då, för att pappa Allan hade sett filmen ”Sommaren med Monica” och var förtjust i namnet. Mamma Doris var inte lika entusiastisk. Kanske gillade hon inte ens filmen? Hur som helst så fick det bli Josefin i stället efter några månader. 

– Fast jag kallades för Lillan tills min syster Hanna kom till världen och tog över namnet.

Tillsammans med systern Marie, brorsan Janne och deras kompisar fick Josefin hänga med så gott hon kunde bakom kulisserna på byns lokalrevy. Pappa Allan, som var bonde till professionen, var nämligen ortens okrönte revykung. Vartannat år ställde han till med revy och snart skulle det visa sig att äpplena inte hade fallit särskilt långt från päronträdet.   

Sexton år gammal kom Josefin till Stockholm för att plugga på Södra Latin, en populär skola med estetisk linje för blivande musikalartister. Hon bodde ett år i Högdalen och fick ta tunnelbanan till stan varje dag innan hon så småningom lyckades hyra in sig i ett rum vid Odenplan mitt i stan. 

Sång- och showgruppen Ainbusk Singers med storasyster Marie, Anneli Roswall och Birgitta Jacobsson var ett begrepp redan då och snart kom landsplågor som ”Jag mötte Lassie” och ”Älska mig för den jag är” på skiva. Sedan dess har karriären bara rullat på. Förutom drygt 20 år med Ainbusk har Josefin gjort filmer som Adam & Eva mot Björn Kjellman och spelat den hetlevrade, ryska kvinnan Svetlana i musikalen Chess. Efter hundra föreställningar på två år, tvingades hon sjukskriva sig på grund av överansträngning. Men hon var snabbt tillbaka, för att hon helt enkelt älskade sin roll.

– Kvällstidningarna skrev att jag hade kollapsat. Men det var bara det att livet hade snurrat på i rasande fart alldeles för länge. Jag var väldigt trött och tog en timeout för att vila.    

Närmast stundar Melodifestivalen för Josefin som tidigare har tackat nej flera gånger trots lockande anbud från såväl Bert Karlsson som Billy Butt. Det har inte passat in att vara med och det har inte känts rätt. Hon har för övrigt inte den sortens behov av att stå i rampljuset, säger hon.

– Jag är så privilegierad som har Ainbusk. När vi gör våra låtar och föreställningar, så skriver vi själva och har ett budskap. Det känns ärligt och underbart roligt. Vi är dessutom väldigt fnissiga och har kul ihop. Det är svårt för en vanlig schlager att knäcka det.

Den här gången har Josefin i alla fall tackat ja. Så fort hon hörde balladen ”Med hjärtats egna ord”, var saken klar. Lotta Ahlin har knåpat ihop en riktig vinnare i samarbete med Jonas Isaksson och Tommy Lydell,

– Jag ville genast sjunga in den, säger Josefin. Budskapet är enkelt och rakt och angår oss alla.

Hon behövde bara segla in på presskonferensen i december för att bli tävlingens storfavorit. 

– Det är lite jobbigt, erkänner hon. Jag försöker att ta det lugnt. Det blev nog mest en chock för omvärlden att jag ska vara med. Jag hade verkligen inte väntat mig att det skulle bli ett sådant här ståhej. Själv har jag faktiskt samma härliga, pirr i magen som jag hade, när jag var sju år och tävlade i Tiljans talanger hemma på Gotland med min bästa kompis Anna. Vi sjöng Fritjof och Carmensita. Jag var Fritjof och klädd i tjusig sjömanskostym. Vi fick verkligen publiken med oss. Efteråt, när vi åkte hem i pappas röda Volvo, lutade jag mig mot honom och sa att det här vill jag göra! Det var näsan magiskt, sa pappa. Han kände en sådan glädje.

När Josefin tävlar i Linköping vet hon att tjejerna i Ainbusk sitter klistrade vid TV-apparaterna. De har alltid varit hennes främsta supporters och visar aldrig ens tillstymmelse till avundsjuka. 

– De skickar SMS, säger hon. Vi tänker på dig i dag, skriver de och önskar mig lycka till. De vet så väl, att det finns en väldigt liten Josefin också. Då känns Ainbusk väldigt tryggt. De är mina verkliga vänner.

Vare sig Josefin vinner Melodifestivalen eller ej, så kommer ”Med hjärtats egna ord” att finnas med på den CD hon släpper till våren. Den får gott sällskap med hennes egen musik likaväl som sånger signerade Niklas Frisk.

– Jag känner inte att jag bara måste ha egna låtar med på plattan. Jag vill framför allt att de ska vara bra. 

Josefin har längtat länge efter att få ge ut sin andra soloplatta. Den första, som hon gjorde med Björn Ulvaeus och Benny Andersson, blev ingen större hit. När hon för fem år sedan var redo för revansch, blev det trassel med skivbolaget så allt rann ut i sanden. Men nu är det alltså dags. Josefin läser dessutom ett filmmanus just nu som hon kanske tackar ja till framöver. 

– Det är väldigt spännande, säger hon. Men allt är hemligt. Vi får se hur det blir…

Monica Antonsson.

Läs Martina Montelius krönika om dokumentären. Du hittar den här.