För mig är och förblir han en hjälte...

Staffan Heimersson,
journalist, författare, förebild och vän

Man behöver inte tycka lika i allt för att vänskap ska bestå. I vissa fall kan man tycka väldigt olika till och med. Så klart. Nu blåser det kring min vän Staffan Heimerson, en man som med ett osedvanligt starkt civilkurage vågade ställa sig upp för mig mitt i stormen och säga:
Hallå där! Vänta lite nu...
Jag ska inte blanda mig inte i den nu aktuella sakfrågan men konstaterar att Staffan Heimerson är ett av mitt livs bästa möten och en verkligt god vän. Så jag tänker vara hans. Man behöver, som sagt, inte tycka lika i allt.
Du är så bra, Staffan!

PS. En blogg-granne kallar honom korkad. 
Det är så inkompetent och fånigt att inget kunde ha varit mera korkat. DS

Aftonbladet

Marklundsfejket – som en repris från förr
KOLUMNISTERlör 03 jan 2009

Likheterna mellan IB-affären, Geijerskandalen, Alcalásvindeln och Marklundsfejket är slående.

I alla fyra fallen följer etablissemangets reaktion samma mönster: Fint folk sluter sig samman, höjer klubban och krossar budbäraren.

Detta är en defekt på vår nationalkaraktär: I kampen mellan David och Goliat håller vi på Goliat.

Jan Guillou avslöjade 1973 en militär spionorganisation, IB, som snokade på hyggliga vänstermänniskor. ÖB säkrade etablissemangets rätt att ljuga. Statsminister Palme bussade fram åklagaren Robèrt. Guillou och hans kolleger greps. De dömdes till ett års fängelse för ”indirekt haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda”.

Goliat - David 1-0.

Justitieminister Lennart Geijer brukade vara kund hos minderåriga flickor på horhus. Rikspolischefen hade varnat statsministern om att justitieministern var en säkerhetsrisk. Det avslöjades 1977 av Peter Bratt i Dagens Nyheter.

Statsminister Palme benämnde journalister ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”. Palmes hot och bluff synades av ingen. DN:s chefredaktör bad om ursäkt och betalade skadestånd. Bratt sattes i vedboden.

Goliat - David 2-0.

Jesus Alcalá gjorde ett försök att av Sida svindla till sig 250 000 kronor. När utredningen startades avslöjades Alacalá 2001 av Thomas Michélsen i DN. Med en namninsamling byggde etablissemanget en försvarsmur för kulturikonen.

Fallet ledde till fängelse för Alcalá. Men på kultursidor fördömdes Michélsen för ”sin kampanjs försåtlighet och illvillighet”. Krav ställdes på att han skulle lämna tillbaka det journalistpris han tidigare tilldelats.

Goliat - David 3-0.

Sådan är stämningen, när en journalist avslöjat, att Liza Marklunds ”Gömda: En sann historia” är lögn. Monica Antonsson har gått i Marklunds och huvudpersonen Maria Erikssons fotspår. Hon har skaffat fram dokument från socialvård, domstolar och invandrarverk, talat med varje inblandad släkting, fästman, politiker och myndighetsperson.

”Mannen med de svarta ögonen” ska systematiskt ha misshandlat flickvännen Maria och hotat deras dotter med kniv. Hans liga av araber utfärdade en fatwa; de skulle döda Maria varhelst i världen hon befann sig. Med två barn tvangs hon fly, beskyddad av den trygge norrlänningen Anders. Med skyddad identitet höll de sig gömda, flydde till Chile och fick senare asyl i Amerika.

Antonsson punkterar i ”Mia, sanningen om Gömda” ballongen: Norrlänningen är i själva verket en chilenare, som suttit i fängelse för mordförsök på rivalen, ”mannen med de svarta ögonen”. I varje detalj Antonsson kollar avviker boken från verkligheten.

Maria är en narcissistisk mytoman som gjort sitt liv till ett oavbrutet bidragsbedrägeri. Hon har för att förverkliga sitt liv övergett ett tidigare och något äldre barn. Som jagad var hon inte mera rädd än att hon upprepat återvänt till hemstaden för att besöka släkten.

I ”Gömda” var det synd om Maria. I verkligheten är det synd om de vardagsgestalter som fått sina liv förstörda av den så kallade sannskildringen.

Deckardrottningen Marklund är en del av eliten. Hon har hedersuppdrag för Unicef och prestigeposition på en stor tidning. På Antonssons meritlista finns bara att hon medverkat i lokalrevy, sjunger country och skriver i Allas Veckotidning.

Det blir som med IB, Geijer och Alcalá: Etablissemanget står upp för Goliat. Skandalen vädras inte på DN:s kultursidor. Det kan bero på att chefredaktören sitter som styrelseledamot i ett av bokförlagen. Nyhetstelevisionen har knappt nuddat ämnet. Det kan bero på att en ansvarig utgivare brukar låna Marklunds villa i Malaga.

Och precis som i tidigare skandaler: Anfall är bästa försvar. Förvrid perspektivet. Ett av förlagen har i ett rekord i futtighet låtit sin advokat i Maria Erikssons namn författa en anmälan till Justitiekanslern. Antonsson anklagas för att i strid med tryckfrihetsförordningen ha röjt Marias skyddade identitet.

Hur det går? Tips: Goliat - David 4 - 0. Jag garderar inte med kryss. Makten vinner alltid.

Hut går aldrig hem.

Staffan Heimerson



Monica Antonsson friad av JK
0 Reaktioner Av Nyheter24
2009-05-07

Liza Marklunds nemesis, Monica Antonsson, har inte brutit mot källskyddet.

Med sin bok "Mia - Sanningen om Gömda" riktade Monica Antonsson hård kritik mot Liza Marklund. Något som uppmärksammades stort bland annat av Nyheter24. Debatten tog efter mycket om och men upp av gammelmedierna och det hela slutade med att både Antonsson och Marklund JK-anmäldes.

Misstanken var brott mot tryckfrihetsförordningens anonymitetsregler. Alltså källskyddet. Anmälaren "Mia" menade att Monica Antonsson avslöjat hennes som källa till ett antal artiklar i Hemmets Veckotidning. Men nu lägger alltså JK ned förundersökningen.

"Med hänsyn till resultatet av förundersökningen finner jag att det saknas förutsättningar att styrka brott. Jag beslutar därför med stöd av 23 kap. 4 andra stycket rättegångsbalken att förundersökningen ska läggas ned", skriver de i sitt beslut.



Sydsvenskan
Kultur & Nöjen

19 januari 2009 17:54

Gömda klassas som roman

Är Liza Marklunds bok "Gömda" en roman eller en fackbok? En stor del av debatten kring bokens sanningshalt står och faller med det – och nu ändrar både Bibliotekstjänst och nationalbibliografin sin klassifikation av boken. "Gömda" ska från och med nu kallas skönlitterär.
– Vi hade inte fått några indikationer på alla dessa år om att någonting varit fel. Men nu när saken har uppmärksammats och det kommer fram nya fakta så är det helt befogat att vi gör den här ändringen, säger Ann-Marie Säfvestad på Bibliotekstjänst (BTJ).

Liza Marklund säger att boken är och alltid har varit en dokumentärroman. Boken har lanserats med orden "En sann historia" på omslaget, och även i förordet görs ett stort nummer av mängden autentiska dokument som stöder berättelsen.
Men då journalisten Monica Antonssons bok "Mia – sanningen om Gömda" nyligen utkom blev diskussionen mycket stor om vad som faktiskt var sant och falskt i pseudonymen Mia Erikssons berättelse.

Nu har alltså även Bibliotekstjänst gett sig in i debatten. Man menar där att talet om att boken alltid ska ha varit en roman inte är rimligt:

– Det fanns inte någon indikation på att man skulle betrakta den som något annat än facklitteratur när den kom ut, säger Ann-Marie Säfvestad.

Såväl recensenter som BTJ:s lektörer tolkade också boken som en fackbok när den gavs ut 1995. Följaktligen klassificerade både BTJ och nationalbibliografin, som Kungliga Biblioteket ansvarar för, boken på fackavdelningar. Och varken Piratförlaget eller Liza Marklund protesterade mot det.

Klassifikationen är vägledande för hur både bibliotek och bokhandlare sorterar sina böcker.
Men nu klassificeras alltså "Gömda" om - en mycket ovanlig åtgärd efter så lång tid, enligt Ann-Marie Säfvestad.

– Det är lite speciellt att det har gått så många år. Det kan hända att det går några dagar eller någon vecka under tiden som vi har en titel under bearbetning och så får man ett samtal från en författare eller ett förlag som säger: det här är nog en missuppfattning från er sida, kan ni ändra? Tycker vi att deras invändningar är befogade så ändrar vi. Men då har det ju inte gått så här lång tid.

Det finns ytterligare tre böcker som beskriver delar av Mia Erikssons historia: "Asyl", "Mias hemlighet" och "Emma, Mias dotter". Dessa berörs dock inte, eftersom de redan från början har räknats som skönlitterära.

– När vi började titta i "Asyl" slog det både mig och min kollega att det var en väldigt fantastiskt historia. Man började undra: kan detta verkligen ha hänt? Det verkade lite för fantastiskt. I "Gömda" tyckte vi nog att det verkade mer balanserat, men med "Asyl" blev vi misstänksamma helt enkelt och avvaktade tills vi hade ett lektörsomdöme. Lektören skrev att det var en blandning av fakta och fiktion och att man som läsare hade svårt att bedöma vilket som var vilket. Då tyckte vi att vi hade på fötter att klassificera boken som skönlitteratur.

Inte heller mot den klassifikationen har Liza Marklund eller Piratförlaget protesterat.