Avgrundsvrål och smutskastningskampanjer

Sverige har sett några bloggbävningar. Först ut var den om FRA-lagen. Sedan kom Gömda-skandalen och därefter Pirate bay. Jag var inblandad i en av dem. Det var ingen lek, om nu någon trodde det. 

Nu har vi #Metoo som likt en mareld löper över hela världen. Det är en oväntad befrielse och verkligen på tiden 737 år efter Birger Jarls Kvinnofridslag. 

Klipp från facebook. Christina Grahn:
Jag trodde i min enfald att #metoo skapades
för at belysa grova övergrepp men det
verkar vara ytterligare en hat-kampanj
mot (svenska) vita män!!!

Män måste förstå att de inte får förgripa sig på kvinnor och barn. Ja, inte på män heller för den delen. Förr var det belagt med dödsstraff. På 1770-talet var straffet för våldtäkt högsta kroppsplikt vilket innebar nio (9) gatlopp eller motsvarande, två år på fästning och förlust av egendom. 

I dag är det knappt någon inom rättsväsendet som ens höjer på ögonbrynen för slagna och våldtagna kvinnor. Rättsväsendet dömer knappt ut några straff alls ens för pedofiler. De sistnämnda tycks dessutom åtnjuta någon sorts olustigt samhällsskydd. Pedofiler får inte röras och barn får klara sig bäst de kan medan rättsväsendet blundar. Det är för jävligt helt enkelt.

Så har vi då fått #MeToo, ett slags feministiskt avgrundsvrål i protest mot sekler av kvinnoförnedring och förtryck. Nu får det faktiskt vara slut, ryter vi allihop och slår näven i bordet. Slut på sexövergrepp och trakasserier. Ja tamej faaan... 

Då plötsligt halkar debatten in på sidospår som i praktiken gynnar gärningsmännen. Unga kvinnor står i tv och beklagar sig över att män tittar för mycket på dem. En klagar över ett nyp i rumpan och en surar över visslingar. Och ve den man som sa något uppskattande om en kvinnas bröst. Hur kunde han?! För att inte tala om den karl som ställde sig lite för nära i kön på lunchrestaurangen. 

Allt medan våldsmännen glöms bort och kan agera fritt.

Detta gagnar ingen. Det föder kvinnohat eller rättare sagt feministhat om man ska tala klarspråk. Se till exempel klippet ovan hämtat från facebook. Ni som driver #Metoo-kampanjen ur det perspektivet skickar oss tillbaka till Hedenhös. 

Risken är uppenbar att åsikter som Alexander Bards får fäste. I synnerhet som fejk-news-blaskor bär ut budskapet. Bard går i god för alla de uthängda männen. De är oskyldiga, säger han. 
- Med en sådan vän behöver mansrörelsen inga fiender, skriver Sofia Mirjamsdotter. 

"Det går inte att se på en person om han är en våldtäktsman. Det går inte att se på en person om han är en sådan som skickar "dick pics" till okända kvinnor, eller om han har för vana att dela ut sexistiska kommentarer till kvinnor när ingen annan hör."

Sant. Det är därför kvinnor har beredskap jämt. Dygnet runt. 24/7. 

"Men den som våldtar brukar inte berätta det för sina vänner. Den som tafsar på personalfester brukar försöka göra det någorlunda diskret."

Våld, övergrepp och trakasserier är brott som ska utredas av polis och dömas av rättsväsendet hur illa det än må fungera. Fallerar det ska det påverkas och ändras politiskt. Till detta finns inga alternativ. Vilda Västern går bort. Medborgargarden och privatdomstolar är förbjudna. Vi kan därför inte acceptera uthängningar och smutskastningakampanjer drivna av hatmobbar på internet. Det är helt enkelt olagligt. 

Men av någon outgrundlig anledning har det plötsligt blivit okej att snacka skit! Hur mycket som helst! 

Risken är därför att #MeToo, som Fristad.eu skriver, blir ett monster som måste stoppas!!! Och det var ju inte tanken.

Därmed kommer vi in på den senaste tidens vidriga uthängningar. 

Fredrik Virtanen ska ha gjort sig skyldig till någon slags sexbrott mot Cissi Wallin, meddelar hon. 

Polisen har lagt ned ärendet i brist på bevis. Virtanen ska därmed ses som oskyldig. Ändå hängs han ut som sexbrottsling och knarkare. 

Aftonbladet ger honom time out och inleder en opartisk granskning av det nedlagda ärendet. Så långt är allt korrekt, enligt min mening. Återstår alltså att se vad utredningen kommer fram till.

Plötsligt får Virtanen inte längre vara ledarskribent på Aftonbladet. Ett publicistiskt haveri, klagar han och jag håller med. Han är frikänd och i lagens mening oskyldig. Den pågående utredningen är inte klar men hans chef har på egen hand - i sin privata AB-domstol - mätt ut sitt privata straff.  
Det enda som är kul är att han kallas Virre i kommentarsfälten.

Har Cissi Wallin fått sin hämnd nu, undrar jag. För vad annat kan ha drivit henne att hänga ut en människa på detta sätt? Han är slut som medieperson. Troligen också som journalist. Aftonbladets läsare kommer aldrig att kunna läsa hans byline igen utan att tänka på hur han med snorren i näven uppmanade henne att suga. 

Och vad ska man säga om Martin Timell? Upp som en sol och ned som en pannkaka. Hans karriär är slut. Någon annan kommer att snickra i "Äntligen hemma" framöver. 

Martin Timell har, enligt obekräftad uppgift, tafsat på en tjej i en privat badtunna för nio år sedan. Brottet är inte ens anmält. Han är än mindre dömd. 
Men varför i allsin dar skulle han visa snorren för Caroline Giertz?! Om det nu är sant. Det begriper ingen. 

Och nu är han anmäld för våldtäkt också! Av tjejen i badtunnan. 
- Efter tre försök till uppgörelse, så får jag göra jobbet som TV4 borde ha gjort för länge sedan, säger hon i Expressen. 
TV4? Badtunnan står ju hemma hos Timell på en ö i skärgården. Åh, vilken soppa!

Timell har dessutom skällt ut en medarbetare i produktionen. En film seglar omkring på internet som sägs visa hur hemsk han är. Han var arg. Det är inte olagligt. Resten är, såvitt jag förstår, elaka rykten ihopsnickrade av någon som uppenbarligen vill ha bort honom. Det är de som tidigare seglat på hans popularitet som nu skyller honom för mobbing, sexism och rasism. Det är inte särskilt snyggt. 

TV4-ledingen sparkar honom trots att brott inte är visat. Man samlas i lunchmatsalen och snackar skit. Tar avstånd. Programledaren hängs ut å det grövsta - inte minst av den sanslösa egna tv-kanalen där alla tycks ta avstånd från den fd kollega de tidigare fjäskat för.

Jag tycker det är för jäkligt. Han borde ha fått en rimlig chans. Vi är alla ett resultat av vår tid, tidigare generationers mansgriseri och ett månghundraårigt allmänt känt kvinnoförtryck. 

Lasse Kronér hängs också ut som sexbrottsling. Han har gjort något mot en kvinna som senare - frivilligt - var ihop med honom ett helt år. När han inte ville fortsätta anmälde hon honom för sexbrott. 

Förundersökning är inledd men han är redan uthängd och av allmänheten dömd. Svt är emellertid mer sansat är TV4 hans program Dobido tills vidare. 


Det är antagligen som att svära i kyrkan men för mig framstår Eva Rusz, 57, beskyllningar mot Dogge Doggelito, 42, som rent bisarra. Han ska ha kastat ned henne på sängen, försökt knäppa upp hennes blus och sagt att han ville suga på hennes bröst. 

Förundersökning inleddes efter hennes anmälan men lades ned. Det föreligger inte tillräckliga skäl att väcka åtal, tyckte åklagaren. Bevisningen är så bristfällig att den inte kan leda till fällande dom. Då har Eva Rusz (psykolog, relationsexpert och författare) valt att i stället hänga ut Dogge Doggelito till allmänt åtlöje på nätet och kalla honom mytoman.

Och om artisten Anders "Moneybrother" Wedin som just nu är aktuell i "Så mycket bättre" skriver Expressen: "Därför nämns inte artistens sexbrott" för att han - mot sitt nekande - är dömd för sexuellt ofredande. Man kan liksom inte sluta gotta sig i andras tillkortakommanden.

Anklagelserna väller fram genom TV-bolagens alla sportredaktioner, fotbollsförbundet, försäkringsbolaget If och i princip alla andra företag och organisationer också. Och sanningen är väl att varenda karl troligen har tafsat någon gång och att varje kvinna på något sätt varit drabbad. Vi har alla mer eller mindre villigt spelat med i den tystnadskultur som präglat vårt samhälle.

Det är för jävligt när man tänker efter och nu sätter det på pränt. Icke desto mindre är det sant. Alla kvinnor bär med sig oron och beredskapen genom livet. Det sitter i den så kallade ryggmärgen. Enda trösten är att angreppen och kränkningarna av naturliga skäl oftast glesnar ut med åren. 

Det fråntar emellertid inte även kvinnorna från ansvar. Att först låta sig tafsas på för att få stöd, förmåner och högre lön och sedan fegt hugga beskyddaren i ryggen när han redan ligger slagen - fälld av andra - är inte särskilt snyggt det heller. 

Men jag måste tillstå att Lulu Carter ger ett väldigt seriöst intryck när hon berättar sin historia i Aftonbladet. 

Jan Guillou har jag inga högre tankar om efter Gömda-skandalen. I den visade han en mycket olustig sida av lögnacceptans och skäms uppenbarligen inte för att utnyttja sin makt. I det fallet tror jag stenhårt på Katerina Janousch. Men vem bryr sig om Guillou mer än de hoppfulla författare som söker sig till Piratförlaget? Som tur är finns det andra förlag och han har väl gjort sitt. 

Men att hänga ut folk till allmän bespottning är en tillbakagång till medeltida skampålar fast värre. Inte en tanke på de uthängdas familer.
- Det skulle de ha tänkt på innan de tafsade, gastar folk i kommentarsfälten. Och så fortsätter kacklandet. Utan tanke, som sagt, på de uthängdas anhöriga. De utpekade männen - och många andra - har fått hållas för att exempelvis de chefer som nu tvår sina händer har hållit dem om ryggen. Sedan var det väl själva himlen som föll ner och slog dem i huvudet med #MeToo. Det är faktiskt inte okej. Man kan inte ändra spelregler retroaktivt.

Åsa Lindeborg har rätt. 
Den journalistiska etiken har åkt rakt ner i källaren. Och det är Expressen som har gett skampålejournalistiken ett ansikte.

Anmäl dem!
Stäm dem!
Låt juridiken och rättsväsendet avgöra.
Men avstå från uthängningar och smutskastningskampanjer! 
Jag hoppas att alla de utpekade männen söker upprättelse juridiskt när stormen bedarrat.
Det är inte mer än rätt.


Vägra smutskastning!

#MeToo-kampanjen är fantastisk. Måtte detta kvinnornas avgrundsvrål inte klinga ut förrän alla män förstått vad det faktiskt handlar om. Sexuellt våld, sexuella trakasserier och vad man nu ska kalla det som män med makt gör, när de kräver sex för att kvinnor ska få behålla jobbet eller sina medborgerliga rättigheter. Förövarna är i över 99% av fallen män. Det slog GW fast i förra veckans Veckans brott. Till och med Carola har råkat illa ut. Och i det fallet var gärningsmannen en kvinna vilket alltså är undantaget som bekräftar regeln.

För mig tog det flera dagar innan jag fick det hela på rätt köl. 
Verutschkow frågade:
- Och när får vi höra din berättelse då?
- Aldrig, sa jag. Jag är inte drabbad, har aldrig varit drabbad. 

Plötsligt kom jag att tänka på en av männen bakom Nygammalt som i mitten av 80-talet var Sveriges absolut största underhållningsprogram och som alla ville vara med i. Särskilt vi som sjöng och spelade teater. Allsångsprogrammet med den omåttligt populäre Bosse Larsson var ofta vägen till grammofonbolag, skivkontrakt och Svensktoppen. 

Jag var enastående småbarnsmamma i mitten av 1980-talet och hade fullt upp med Vallentuna Revyn vid sidan av sekreterarjobbet och frilansandet som lokalreporter. En kompis och jag skulle in till Radio Stockholm för att bli intervjuade och en annan kompis med dragspel hängde med. Vi skulle sjunga "Tunna skivor" men med annan text ur en föreställning som strax skulle ha premiär. 

Efteråt berättade dragspelaren att han kände en av producenterna för Nygammalt.
- Han borde verkligen få höra er, sa han. Jag ringer och frågar om vi kan få komma dit någon dag så kan ni bjuda in honom till premiären.
Producenten bodde ensligt i en skogsglänta bara någon mil bort, visade det sig. Det var lördag och han blev själaglad.
- Kom över direkt så bjuder jag på en bit mat. 

Producenten hade dukat till kalas i solen och vi hade hur trevligt som helst i flera timmar. När mörkret föll och dagen gick mot sitt slut var han tämligen berusad. Han riktade in sig på mig och krävde allt mer aggressivt att få visa sina etsningar. (I motsats till Cissi Wallin väljer jag att inte citera honom ordagrant.) 

Vi insåg att det var dags att tänka på refrängen.
- Du får aldrig vara med i Nygammalt, skrek han efter mig sedan vi tackat för oss och gått därifrån. Jag minns att jag blev väldigt ledsen. Vi hade avsiktligen inte sagt ett smack om Nygammalt och ändå trodde han... 
Vilken tur att jag inte var ensam, tänker jag nu. Det kunde ha gått precis hur illa som helst.

Dagen därpå ringde han och bad mig komma tillbaka. Jag tackade vänligt men bestämt nej och då sa han det igen.
- Du får aldrig vara med i Nygammalt!

Nej, jag fick inte det. Jag försökte inte heller. Lite stolthet måste man ha. Men jag kände mig kränkt rätt länge och berättade inte för någon. Man gör liksom inte det. 

Jag har inte ägnat det här en tanke på många herrans år och hade inte tänkt på det nu heller om inte #MeToo hade varit. Men visst var det ett sexuellt ofredande på något sätt. Jag vet inte vad man ska kalla det. Programmet lades ner några år senare och producenten är död sedan länge. I dödsrunan står:

"Det var lätt att bli bekant med X. Hans öppenhet gav många vänner. Sågs ofta i publiken spejande efter nya förmågor från scenerna. I Nygammalt fick många nya förmågor sin karriär krönt. X berättade en gång att programserien blev särskilt populär bland amatörerna av den enkla anledningen att det var det enda program där sådana människor fick sin chans till lansering."

Han satt i redaktionen för flera andra program också, ser jag. Han hade verkligen makt. Och han utnyttjade den. Jag har många gånger undrat hur många av dem som var med i programmet som faktiskt ställde upp. 

Det hindrar inte att han var en skicklig producent med många goda kvaliteter som gav svenska folket populära och folkkära program. Det måste man komma ihåg. Han var verkligen ingen ond person. Det bara var så eländigt med den kulturen. Det visste alla. Brist på hyfs och folkvett helt enkelt.   

Så här har du min berättelse, Verutschkow. 
Och sedan det minnet klarnat har en rad andra minnen också dykt upp. Allt från nypet i baken mitt på dagen på en gata i Tunis och dickpicks i datorn till killen som i samband med dans i parken kastade mina nya skor i Väddö kanal för att jag inte följde med till hans tält. Jag var 13 år. Det är så kvinnor har det. Det är det trista och själva anledningen att jubla över #MeToo. Polisanmälde jag? Nej. Berättade jag? Absolut inte. 

Det är som Underbara Clara skriver om alla kvinnors beredskap:

"Nu klagar vissa män på att de känner sig osäkra på spelet mellan man och kvinna. Att alla dessa neurotiska #metoo-kvinnor begränsar dem. Välkommen till vår värld! Vi kvinnor är redan osäkra på det sociala spelet. Men medan din rädsla handlar om oro för att uppfattas som plump eller sexistisk är vi rädda för våra liv. Vi begränsar oss i de kläder vi bär, var vi vistas ute på kvällen, hur vi interagerar med män och hur mycket vi dricker.

Nej – alla män begår inte övergrepp. Men hur ska vi kunna se skillnad? Vi måste vara på vår vakt."

Två av Expressens reportrar har gått ut på Stureplans nattklubbar för att testa läget.
Här är deras rapport.

Men uthängningar? 

Vill allmänheten egentligen veta hur kändisar tafsar på kvinnliga kollegor i hissar och badtunnor? Jag tror inte det. Och jag vill verkligen inte veta vem som har velat suga på någons bröstvårtor. Jag vill se bra tv-program och ha bra underhållning. Vad stjärnorna gör privat struntar jag i. I synnerhet sånt som att någon vid mental härdsmälta halar fram snorren eller skickar dickpicks till folk. 

Hur korkat de än har uppfört sig så har de även goda sidor och är skickliga yrkesmän. Såvitt här framkommit ligger det mesta av deras tafsande typ tio år tillbaka i tiden när de nu hängs ut och kölhalas. De är barn av sitt tidevarv präglade av den tystnadskultur vi kvinnor faktiskt - om än omedvetet och mycket motvilligt - gått med på. Av den enkla anledningen ska de inte hängas ut som svin i det offentliga rummet och få sina liv totalt förstörda. Jag förstår inte hyenorna som nu hänger på nätet för att spy sitt privata hat över män de aldrig ens har träffat och än mindre har någon relation till. 

Vi behöver #Metoo så slafsa inte bort den på trams. 

Angelica Wiktor

Folkvett och uppfostran behöver i synnerhet de män från underutvecklade kulturer som har kommit hit och för vilka sexuella trakasserier, våld och allmänt kvinnoförtryck är en självklarhet. Våldtäkterna har ökat. Till och med i grupp. Det måste vi också kunna tala om. Högt och ljudligt. Särskilt som det tigs ihjäl att kvinnor till och med tar livet av sig för att gärningsmän går fria i händerna på oproffsiga poliser och ett alltför slappt rättsväsende.  

Tag till exempel del av Angelica Wiktors öde. Hon blev våldtagen av en man "som fått en ny chans i vårt land". Allt medan hans kompis såg på. Hon tog sitt liv sedan polisutredningen lagts ned. Hon kunde inte leva vidare. Läs mer om henne här. 

Läs också Katerina Magasin om hur kvinnor offras för ensamkommande män här.

Och Katerinas Magasin om Jan Guillous villfarelser. 

Och Paulina Neudings artikel "Journalister, ta reda på fakta!"

"Polisens egen utredning av de uppmärksammade fallen av grupptrakasserier mot kvinnor från förra året, visar att just detta brott till stor del var ett utslag av migrationen de senaste åren. Tidigare studier från Brå 1996 och 2005 visade en kraftig överrepresentation av invandrare från patriarkala samhällen bland misstänkta förövare när det kommer till sexualbrott i stort. En ökad migration från just dessa områden de senaste decennierna bör alltså statistiskt sett ha lett till en ökning av sexualbrott i Sverige – om inte mönstren för överrepresentation förändrats mycket drastiskt sedan studierna gjordes.

Det bästa vore naturligtvis om regeringen gav Brå i uppdrag att göra en ny studie. I väntan på en sådan ligger ansvaret på journalistkåren att ta reda på fakta."

Men uthängningar är inte lösningen.

Jag citerar Jenny Strömstedt i Expressen:

"- Men lika viktigt som att tala om det som har hänt och kommer fortsätta att hända, lika komplicerat är det att offentliggöra varje enskild person som betett sig illa. Tiden kan ha gått. Stjärnor dalat. Förnuft fångats. Skvallertribunalen riskerar att kväva sakfrågan till förmån för lynchmobbens rop på hämnd.

Och Paul Ronge i News55:

"Ärligt talat – vilket är ”allmänintresset” i att namnge kända personer som inte dömts och låta dem schavottera i hela Sverige för sådant som är rent snask och skvaller? Vittnesmålen i #MeToo över hela världen är ju i huvudsak beskrivningar av vidriga övergrepp och beteenden utan att personer hängs ut med nam...Men i andra ändan av historierna finns människor som får sina liv krossade. De starkaste och mäktigaste klarar sig ibland, eftersom de har råd att stämma för förtal – ofta för miljonbelopp. Andra hamnar mer eller mindre i rännstenen."

Det finns ondsinta människor som ägnar sina liv åt att med just uthängningar förstöra livet för folk. Det räcker med några välriktade grova lögner i sociala medier och ditt liv är förstört - precis som för de uthängda männen ovan. Det har hänt mig och det kan när som helst hända dig. Du får aldrig, aldrig bort det. Och för vanligt folk är det minsann inte bara att ta en time-out när man vill komma undan en smutskastningskampanj.

Det är inte okej. Samhället och rättsapparaten måste ta tag i den uråldriga frågan om kvinnofrid men dessutom finna ett sätt att få stopp på nätets vidriga smutskastningskampanjer.