Det skulle inte förvåna mig om hon får upprättelse en dag...

Jag hade anledning att googla på det gamla Södertäljefallet och råkade få upp en debattartikel skriven  på av flickan själv den 16 december 2002.
DN Debatt: 

Incestoffer till hårt angrepp mot Jan Guillous häxjakt

Så lyder rubriken

Med anledning av alla de förtalstexter som florerar på nätet om Södertäljeflickan och hennes fostermamma Birgitta Almo som skrev boken "Vem vågar tro på ett barn" är det ju lysande att få tillgång till hennes egen berättelse.

När folk snackar för mycket skit om någon, så blir åtminstone jag väldigt misstänksam. Då är jag öppen för nya förklaringar och intresserad av att få veta hur saker och ting verkligen förhåller sig.

Just så är det med Södertäljeflickan. Det är ständigt starka krafter i gång - inte minst här i bloggvärlden - för att just hon ska tillintetgöras och tystas. Det kan egentligen inte vara mer skumt.  

Det skulle faktiskt inte förvåna mig ett dugg, om just Södertäljeflickan en dag får upprättelse en dag. Jag skulle inte vilja vara i lobbyisternas spår då. Det är ju det de är, de som ljuger...


Södertäljeflickan: 

"Du raljerar om min tragedi"

Lögnaktig och uppenbart galen kallar Jan Guillou i sin bok "Häxornas försvarare" en flicka som i början av 90-talet utsattes för grovt sexuellt utnyttjande av en anhörig. 

Det så kallade Södertäljefallet fick stor uppmärksamhet för flickans berättelser om organiserade övergrepp även mot andra barn. Detta kunde aldrig styrkas, men flickans minnen finns kvar. 

Jan Guillou river upp gamla sår genom ogrundade och vilseledande påståenden, skriver hon, i dag en ung kvinna som lever under skyddad identitet och därför får vara anonym.


DEN INTRESSERADE KUNDE häromveckan läsa hur Jan Guillou i medierna framställdes som en sanningens riddare genom sin nyutkomna bok "Häxornas försvarare - ett historiskt reportage". Han utger sig för att, som seriös journalist, skriva ett historiskt reportage om dåtidens och nutidens häxprocesser. Med de senare avses barns vittnesberättelser om hur de utsatts för sexuella övergrepp, något som ibland lett till rättegångar och fällande domar.

Guillou tar upp fyra medialt mycket uppmärksammade nutida fall. Ett av dessa fall, det så kallade Södertäljefallet, handlar om mig. Jag råkar med andra ord vara mycket väl insatt i ärendet och vågar följaktligen påstå att Guillou inte har granskat sina källor särskilt noggrant och att han är mycket slarvig i sitt återgivande.

Utan hänsyn till det faktiska historiska tidsglappet liksom skillnaden i företeelser, blandar Guillou det ena med det andra. Inom modern vetenskap är det vedertaget att ange kriterier för sitt urval, sitt syfte och sin metod, varför och hur man väljer att tillämpa en företeelse på en annan. Det gör inte Guillou och resultatet blir förödande.

SÖDERTÄLJEFALLET FICK stor uppmärksamhet i medierna i början av 90-talet. Efter flera rättegångar under två års tid, dömdes en anhörig till fem års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av underårig, det vill säga av mig. Det fanns klar teknisk bevisning, ett rättsintyg om skador, som kunde stödja den delen av min berättelse.

Men jag hade också berättat om mina plågsamma minnesbilder av hur även andra personer, i grupp eller enskilt, utsatt mig och andra barn för så grova övergrepp att barn ibland inte överlevt. Här fanns i stort sett bara ett barns - mina - minnesbilder. Det skapade osäkerhet om tillförlitligheten och bevisningen ansågs inte tillräcklig för fällande dom. Detta har jag lärt mig att leva med.

Det har under årens lopp funnits ett antal personer som av diverse skäl haft intresse av att ta upp Södertäljefallet. Trots både grovt felaktiga och kränkande skriverier har jag hittills inte velat ägna min tid åt detta. Jag anser att den drygt två år långa och mycket plågsamma rättsliga processen är ett avslutat kapitel och hade hoppats att det så skulle få förbli. Men Jan Guillou river i sin bok upp gamla sår och åstadkommer plågsamma konsekvenser i mitt vardagsliv genom sina ogrundade och vilseledande påståenden. Jag har därför inget annat val än att bemöta den förvrängda bild av fallet som han presenterar i sin bok.

I arrogant ton, som om det vore en självklarhet, hävdar han att jag är "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" och att fängelsedomen därför var felaktig.

Guillou, skicklig på retorik, plockar ut fragment av fakta ur sitt sammanhang, förenklar och generaliserar, blandar dem med överdrifter, ironiserar, mystifierar och förvränger och får då fallet att framstå som än mer osannolikt.

Guillou har rätt när han skriver om hur kvällstidningarna i sin rapportering talade om massgravar och skändade lik efter ett trettiotal barn. Men mig veterligt är det inte någon som har berättat om massgravar i detta fall - jag har i alla fall inte gjort det! Mediernas överdrifter ger, som bekant, större tidningsupplagor än den krassa verkligheten.

JAG HADE BLAND ANNAT minnen av att övergreppen riktats mot utländska barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska verklighet.

Guillou plockar endast ut vissa delar som han anser skulle kunna styrka hans teser, genom att polisen inte lyckats hitta tillräckliga bevis. Men det har funnits andra indikationer. Hade Guillou haft tillgång till polisens egna utredningsanteckningar, hade han till exempel kunnat läsa om hur polisen konstaterat att märken efter att någon grävt av grästorvor fanns på en plats som jag pekat ut samt att man funnit en del av en trasig plastsäck intill.

Ett annat exempel kan vara polisens egen beskrivning av en sekvens från ett filmbeslag i samband med förundersökningen: "minderårig eller eventuellt utvecklingsstörd flicka som binds, hotas med kniv, piskas och tvingas till oralsex. Man som för in halva underarmen i slidan på flickan". Dessa uppgifter med flera har inte kommit fram i medierapporteringen.

GUILLOU LÅTER PÅSKINA att polismyndigheten lade ner ett så intensivt arbete på fallet, tvärs emot sin egen övertygelse om uppgifternas trovärdighet. Varför utredde man då? Ur förundersökningsprotokoll framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa fall avlidit.

I mitt vittnesmål hade jag pekat ut några personer som tidigare dömts respektive misstänkts för sexuella övergrepp mot barn, liksom en senare omskriven porrklubb och en filmstudio i centrala Stockholm. Det fanns alltså stor anledning för polisen att ta mina uppgifter på allvar.

Guillou kritiserar den journalistik som utgår från ogrundade uppgifter och hörsägen och på så sätt ger en förvrängd bild av verkligheten. Men det är uppenbart att det är just denna metod han själv använder här.

Guillou beskriver detta fall som om det skulle handla om "historier om djävulssekter". Det är en beskrivning som inte kommer från mig. Genom sina överdrifter skapar Guillou en förvrängd bild av barnsexhandel och får sexuella övergrepp att framstå som en mystisk osanning. Om Guillous resonemang får stöd kan det "legitimera" verksamheten. Eftersom den inte kan finnas behöver den inte bekämpas.

Men vem kan förneka Dutrouxfallet som har skakat Belgien sedan 1996 då fem flickor återfanns döda efter fångenskap, vanvård och sexuellt utnyttjande? Två flickor räddades och i samband med fallet avslöjades sexuell handel med barn samt barnporrfilmer. Vem kan påstå att fall som Huddingehärvan, "Örebropedofilen"eller så kallad trafficking inte existerar? Vem kan förneka att det finns en verklighet bakom begrepp som sadism, psykopati och pedofili?

Guillou ger sig också raljerande ut på beteendevetenskapens och psykiatrins område genom att anföra: ". . . den flicka vars uppgifter fällt båda föräldrarna, visat sig kapabel till fullständig galenskap . . ." Och "om hovrätten trott på en uppenbart galen människa borde ju båda föräldrarna frikännas . . . eftersom hans dotter visat sig lögnaktig".

Min stilla undran är: Var går gränsen för förtal?

OM MAN HAR FÖR AVSIKT att skildra faktiska omständigheter är även berättelsens kronologi av stor betydelse. Bland annat hånar Guillou mig och menar att jag inte vid första kontakten med polisen berättade om de organiserade övergreppen utan att de skulle ha varit en efterhandskonstruktion. Så var det inte. Jag berättade, om än i början ibland antydningsvis och ibland utan att de som lyssnade orkade ta in det.

Mina minnen trängde sig obönhörligt fram sedan jag äntligen sluppit mina förövare och försiktigt började kunna lita på vuxna.

Minnesbilder styr man inte över. De kommer upp när man minst anar det, ofta hemma, mitt i natten under vånda och skräck. Mina mest fasansfulla minnen berättade jag om redan på försommaren 1992, hemma och hos min terapeut, och även för polis och åklagare, som bad mig "lagra", det vill säga inte berätta mer på grund av pågående rättsprocess.

Min berättelse skapade ångest och oro även hos professionella. Få förstod hur man skulle bemöta och handskas med dessa hemska, osannolika minnesbilder. "Du måste nog mena så här i stället?!" var en vanlig reaktion. Erfarenhet av den typen av berättelser saknades, varför amerikanska terapeuter, vana att behandla barn med liknande upplevelser, konsulterades på hösten 1992 i samband med en vanlig terapitimme.

Guillou skriver: "efter att hon berättat sanningen inför hovrätten har hon . . . utsatts för en amerikansk terapeut som lärt henne hur det gick till med djävulsdyrkare i USA . . ." Detta är inte sant. Jag har alltså berättat om mina upplevelser långt tidigare och några djävulsdyrkare har aldrig nämnts i sammanhanget

Delar av Guillous bok vidmakthåller felaktigheter som får negativa konsekvenser för de individer han skriver om. Min främsta kritik är att han tar sig friheten att föraktfullt raljera över en mänsklig tragedi, som de berörda kämpar för att lägga bakom sig för att nå ett drägligt liv.

Guillou har dock sina poänger när han kritiserar domstolar, polis och medier för deras bristfälliga hantering av utsatta barns berättelser. Samhället tillåter inte sexuella övergrepp mot barn i någon form, men har i dag små medel att förhindra det. I stället riskerar berättande barn att utsättas för plågsamma rättegångar och mediernas många gånger förvrängda uppmärksamhet, som i mitt fall till och med har upplevts som än större kränkning än själva brottet.

ÄVEN VICE RIKSÅKLAGAREN Catharina Bergqvist Levin har nyligen erkänt att samhället i dag inte klarar av att hantera sexuella övergrepp mot barn rättsligt. Hon pekar på samhällets vanmakt vad gäller möjligheter till åtal och fler fällande domar. Den juridiska verkligheten har helt andra kriterier än den rent fysiska, vilket är ofrånkomligt.

Jag vill bidra till att den organiserade barnsexhandeln definieras som den egentligen är: Gränsöverskridande och gränslösa vuxna människor som i egna och kommersiella syften tar sig rätten att använda barn.

Jan Guillou, om du verkligen är den sanningssökande journalist du utger dig för att vara, borde du då inte, i dina strävanden efter sanning, ta dig tid att söka och belysa fler perspektiv på verkligheten än ditt eget?

Du läsare, var kritiskt medveten om ordets makt och varje individs samhällsansvar. De ord och definitioner du använder skapar andra människors verklighet. Vilken verklighet vill du vara med att skapa?

Södertäljeflickan