onsdag 24 maj 2017

Hasses hörna...

Tack Hasse!

Riktigt och viktigt om näthat...

Jag fick tips om den här:

Trollsnack. En liten guide till näthatets retorik. 

Trollsnack – en liten guide till näthatets retorik


Det är såvitt jag kan se ingen bok utan en artikel på SVT Nyheters sida som du hittar här.
En fyra minuter lång informativ film om just trollsnack följt av en artikel:


Whataboutism, gishgalopper och halmgubbar – med hjälp av retoriska tjuvknep kidnappar trollen samtalen på nätet.

Kulturnyheterna har granskat näthatarnas argumentation och skapat ”Trollsnack” – en liten guide till näthatets retorik.
Att diskutera infekterade frågor på nätet kan vara en frustrerande och ibland skrämmande upplevelse. Vid sidan av direkta hot kapas ofta samtal och diskussioner av aggressiva, anonyma användare.
Kulturnyheterna har tittat på flera av den senaste tiden nätdrev, och har kunnat identifiera återkommande, ohederliga knep som används för att styra debatten – taktiker som ofta hämtats från politiken och propagandans värld.
Trollsnack, kort och gott. 
Här är några av de vanligaste metoderna för att kontrollera samtalet:

Whataboutism

Konsten att byta samtalsämne. Whataboutism går ut på att kritik mot den egna gruppen avfärdas med en jämförelse med något som någon annan har gjort, i syfte att utmåla motparten som en hycklare.
Whataboutism uppfanns av Sovjetunionen under kalla kriget, och användes med framgång för att avfärda kritik mot kommunistregimen. Kritik för fängslade dissidenter? ”I USA har de lynchat svarta”. Invasionen av Afghanistan? ”USA har krigat i Vietnam”.
På nätet är det en vanlig metod för relativisering i debatter om invandring, klimat eller medier. Om en klimatforskare varnar för ökande koldioxidutsläpp letar man upp en semesterbild på personen i Thailand. Om en journalist granskar en högerextrem rörelse ifrågasätter man varför de inte har granskat vänsterextrema miljöer. Syftet är alltid att hävda hyckleri utan att bemöta sakfrågan.
– Jag tycker whataboutism är ett så bra uttryck, för det handlar om just detta: Men du då? En sorts barnslig sandlåderetorik som är väldigt enkel, men svår att komma åt. Det man vill åstadkomma är att byta fokus, säger Barbro Fällman, retorikexpert och före detta språkforskare.

Ad hominem - personangreppet

Ad hominem betyder ”mot personen” och är den retoriska termen för personangrepp. Här finns taktiker som att kalla sin motståndare för extremist, lögnare, psykiskt instabil eller kort och gott idiot – även här utan att bemöta sakfrågan.
På nätet används metoden ofta för att misstänkliggöra personer vars åsikt man vill neutralisera. Det kan ta formen av rena trakasserier, när hundratals personer plötsligt börjar mejla, ringa, kommentera på sociala medier och kontakta arbetsgivare.
– Syftet är ett karaktärsmord. Det är uråldrigt, redan med tryckerikonsten kom också floder av pamfletter där man ville göra ner människor, säger Heléne Lööw, näthatsexpert och historiker.

Halmgubben

Halmgubben är en specifik form av ad hominem-retorik som går ut på att tillskriva motparten argument som du formulerat själv. Ett tjuvknep som ibland ses inom politisk opinionsbildning: ”Problemet med borgerliga ledarskribenters islamofobi är att...”, ”Som med alla diktaturkramare inom kulturvänstern föraktar Namn Namnsson demokrati, problemet med det är att...”
– Halmgubben är det vanligaste argumentationsfelet jag ser på nätet, säger Karin Karlsson, som undervisar i retorik Göteborgs universitet och är ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning i Göteborg.
– Man belägger helt enkelt motparten med åsikter den inte har. Istället för att föra fram din åsikt måste du ägna tid åt att argumentera mot den här nidbilden. Men börjar du svara på anklagelsen så är spelet redan förlorat.
Halmgubben kan också användas som en påhittad motpart: Man talar om ”vänsterextremister” eller ”högerspöken” utan att definiera vem eller vilka som åsyftas.

Gish-galoppen

Argumentation genom att rabbla en överväldigande mängd (var för sig svaga) ”bevis” för den egna tesen. Effektivt då motparten tvingas in i en lång och mödosam motbevisning som är närmast omöjlig i en muntlig debatt eller på det begränsade utrymmet i sociala medier. Namnet kommer från den amerikanske kreationisten Duane Gish som var känd för just detta knep.
Inom politiken har den till exempel använts av Trump-administrationen i deras lista på 78 terrordåd som de påstod att media inte rapporterat om. Den har även använts för att beskriva Studio Etts omstridda intervju med anti-vaccinations-aktivisten Mia Tjärnlund.
– Den är extremt vanlig: Du dränker personen i ett hav av siffror eller 58 länkar till olika rapporter. På så sätt dödar du samtalet. Man ska förhålla sig till alla påståenden, annars kommer de omedelbara följdfrågorna: Varför svarar du inte? Vågar du inte bemöta detta?, säger Heléne Lööw.

Så bemöter du trollargument

Retorikexperterna Barbro Fällman och Karin Karlsson beskriver båda de ovanstående debattknepen som retoriska fällor. Har du väl börjat bemöta whataboutism, personangrepp eller gish-galopper har trollet redan vunnit: Då handlar samtalet plötsligt om något annat.  
– Jag anser att man ska hantera argumentationsfel som man bemöter härskartekniker: Genom att göra personen uppmärksam på att man förstår vad de håller på med, säger Karin Karlsson.
– Börjar man svara på anklagelsen så är spelet förlorat, man ska alltid försöka hålla sig borta från ohederliga debattpositioner.
Istället ska man hålla sig kvar vid sakfrågan, även om det kan vara svårt att inte tappa humöret när någon går till personangrepp, förklarar Barbro Fällman.
– Man behöver inte svara dem som förolämpar en, men resten bör bemötas med saklighet.
– Framförallt behöver vi prata mer om att retorik är viktigt. Det är ett demokratiskt verktyg: Ju fler som förstår den, desto mindre är chansen att man blir lurad. Då kan man se att innehållet inte behöver vara sant, även om det är väl framfört.


Gemensamt för alla exempel i denna text är att de är retoriska fallasier, så kallade argumentationsfel. Det handlar om irrelevanta argument eller felaktigheter i ett logiskt resonemang. Ett argument som helt enkelt låter bra men innehåller en logisk lucka.
– En fallasi är en form av felaktig argumentation som inte följer reglerna för hur man argumenterar. Det baseras inte på sanning, utan handlar om att få fram sitt budskap och svartmåla den andra personen på ett ohederligt sätt, säger Karin Karlsson, som undervisar i retoriska fallasier på Göteborgs universitet.

Oändlig bevisbörda
En sorts aktiv, uppsökande faktaresistens, där allt som strider mot den egna linjen misstänkliggörs eller kritiseras. Nyhetsartiklar är fake news, vittnesmål är partiska, myndigheter mörkar. Forskning är bara sann om den bekräftar den egna ståndpunkten – annars kritiseras metod/underlag/forskarens opartiskhet. Detta fortgår med ökande detaljkrav tills motparten ger upp.

Falsus in uno, falsus in omnibus
En enskild felaktighet i en omfattande bevisföring/argumentation används för att avfärda hela sakfrågan. En populär metod för att neutralisera journalistiska gräv. Har bland annat gett upphov till arbetsmetoden ”line by line-verifiering”.

Det enskilda exemplets makt
Motsatsen till ovanstående. Här används ett enskilt exempel för att bevisa ett generaliserande påstående.

söndag 21 maj 2017

Otäck Assange ruvar på hämnd. Kriget har bara börjat, säger han.

Julian Assange, den fege mannen som stängde in sig på Ecuadors ambassad i London för att slippa stå för sina gärningar, kan efter sju år fira att den svenska våldtäktsutredningen mot honom har lagts ned. Allt medan offren tvingas stå där kränkta och utskämda av allt skitprat. 

Assange själv är emellertid inte glad. Han lovar heligt att minsann aldrig glömma eller förlåta den oförrätt han tycker sig ha varit utsatt för och lurar helt uppenbart på hämnd. 
- Kriget har bara börjat!

Jag känner bara alltför väl igen stilen. Den här sortens människor är mycket farliga. Rent rättsligt är det dessutom minst sagt tveksamt, om beslutet var det rätta. Det behöver man inte vara en Einstein för att förstå. 

Advokat Elisabeth Massi Fritz skriver i en krönika i Expressen:

”Jubel när våldtäktsutredningen mot Julian Assange läggs ner.” Så inledde Rapport sin nyhetssändning på fredagskvällen. Assange hade återigen gått ut på balkongen tillhörande Ecuadors ambassad i London, och i fullt dagsljus stått där och sagt att han nekats tillgång till solljus i snart fem år. Ett påstående lika uppenbart falskt som det mesta han har sagt om den svenska brottsutredningen sedan den inleddes i augusti 2010.

Min klient tog del av åklagarnas beslut att lägga ner förundersökningen om våldtäkt via media. Ansvarig åklagare Marianne Ny och Ingrid Isgren säkerställde inte ens att hon var informerad med ett grundligt och motiverat nedläggningsbeslut innan de offentliggjorde det till media. 

Därefter följde en pressträff på polishuset på Kungsholmen i Stockholm och intervjuer med media där överåklagare Marianne Ny bland annat uttryckte lättnad över att slippa hantera så många förfrågningar om utlämning av offentlig handling som hon och hennes kollegor, i och med medieintresset för Assange-utredningen, tvingats hantera. Vad skönt det måste vara för åklagarmyndigheten att slippa det framöver.

I ett uppenbart försök att rädda åklagarmyndighetens anseende medverkade överåklagare Marianne Ny bland annat i Aktuellt där hon försökte ge en logisk förklaring till varför man inte sagt ett ord tidigare om att de i november förra året hade misslyckats att delge Julian Assange misstanke om brott, och på grund av detta enda försök ansåg det hopplöst att försöka med samma sak igen. En helt ny uppgift för mig och min klient.

... (klipp)

Assange kan uppenbarligen stå där på balkongen i solljuset och hävda att han har nekats solljus i fem år, släppas fri mot borgen för att sedan gömma sig på en ambassad och påstå att han har varit frihetsberövad sedan 2010, förtala och kränka min klient i oändlighet, förvränga fakta i år efter år, och ändå äras med rubriker som ”jubel när våldtäktsutredningen mot Julian Assange läggs ner” av den största tv-kanalen i ”världens mest jämställa land”.

En av Assanges många advokater har uttalat sig i media att Assange avser söka asyl i Frankrike. Det är givetvis ingen förvåning att han aldrig har haft för avsikt att flytta till Ecuador, eller att han vill bo i ett land känt för att husera och skydda Roman Polanski från utlämning till USA där han är dömd för att ha våldtagit en 13-årig flicka.

Den här brottsutredningen visar med all önskvärd tydlighet att de som utsätts för sexualbrott fortfarande behandlas förskräckligt i Sverige. Den visar hur långt människor går för att försvara misstänkta våldtäktsmän. Den visar hur högt pris ett brottsoffer får betala om hon vågar tro på grundstenen i vår rättsstat: att alla är lika inför lagen.

Hade åklagare Eva Finné läst lagboken och hade överåklagare Marianne Ny vågat anhålla en utländsk misstänkt utan hemvist i Sverige så hade min klient aldrig behöva genomgå det helvete som präglat hennes liv de senaste 6,5 åren.

Åklagarmyndigheten, den svenska polisen och media borde verkligen skämmas för hur de har handlagt och bevakat förundersökningen mot Julian Assange, och framför allt: hur de har behandlat min klient.
Och Julian Assange: du kan aldrig vinna."

Läs hela krönikan här.


Jag håller med Elisabeth Massi Fritz. Hur är det möjligt att man på bekostnad av brottsoffren kan ge efter för den här utpressningssituationen? Vad säger det om det svenska rättsväsendet? 

Det är inte det minsta synd om Julian Assange. Han har själv av egen vilja stängt in sig på Ecuadors ambassad för att undkomma rättvisan. Ingen annan än han själv har förpassat honom dit. 

Om Sverige och häktningen säger han nu:
- Det är inte så en civiliserad stat ska bete sig.

Jo, det är det. Exakt så. Man inställer sig till förhör om man kallas. Varken mer eller mindre. 

Vem tror Assange att han är? 
Det är som Assange man inte ska bete sig. 
Var och en ska stå för sina gärningar helt enkelt.

Assange har skyllt på sin rädsla för utlämning till USA för att avstå att som alla andra kallade inställa sig till förhör i Stockholm. Och vems fel är det att USA vill ställa honom inför rätta? Hans eget helt och hållet.
Han har själv tråcklat ihop den situation han befinner sig i. 

Det är inte - och har aldrig varit - det minsta synd om Julian Assange.
Han kan gott sitta kvar i sin självvalda husarrest.

Inte för att han är man 
- som mina belackare kommer att påstå att jag menar -
utan på grund av de gärningar han själv gjort sig skyldig till. 
Skillnaden mellan honom och andra brottslingar är att han har satt sig över lagen och lyckats komma undan med det. 
Nu också med hjälp av den svenska så kallade rättvisan. 

- Jag har vunnit, säger han till och med. Av rapporteringen i media får man till och med känslan av att offren nu erkänt att de ljugit. Men så är alltså inte fallet. De har svikits av myndigheten helt enkelt, hjälplösa lämnats ut till vargarna.

Hos mig väcker det bara avsky. Särskilt som Assage uppenbarligen ruvar på hämnd.

Scotland Yard har bekräftat att de tänker gripa Assange om han lämnar ambassaden. Enligt Londonpolisen kan han gripas för att han bröt mot villkoren för sin borgen då han lämnade sin husarrest och ansökte om asyl i Ecuadors ambassad.

Polisen har bevakat byggnaden dygnet runt mellan 2012 och 2015, men då det blev klart att det kostat myndigheterna drygt 136 miljoner kronor trappades bevakningen ner.

De brittiska myndigheterna har ännu inte bekräftat om de tagit emot en utlämningsbegäran av USA. Premiärminister Theresa May har hållit ärendet på avstånd. Hon har sagt att det är ett ärende för polisen och att Storbritannien tar ställning till begäran om utlämning ”fall för fall”.

Jag hoppas att de griper honom.
Är han så oskyldig som han påstår så har han ingenting att frukta.

torsdag 18 maj 2017

Ge familjen upprättelse!

Missa inte presskonferensen idag.  Du hittar den här. 


Återkommer till fallet Kevin som jag tidigare skrivit om här och här.
Se de tre dokumentärerna här. 
Leif GW Persson om fallet i Expressen här.
Och Leif Silbersky i Brottscentralen, Expressen-TV här.

Jag fick ett mail:
Hej Monica!
Se speciellt sid. 34-35.
Karriär på barns bekostnad.
Med vänlig hälsning, 
Ingemar

Länken går till en sammanfattning av fallet Kevin skriven av journalisten och författaren Nina Hjelmgren. Jag hinner inte läsa hela rapporten just nu men den ser väl genomarbetad och seriös ut. Rekommenderas!

Om förundersökningsledare Rolf Sandberg, inspektör Ingrid Harrysson, övriga poliser och i synnerhet psykprofessor Sven-Åke Christiansson kan bara sägas:

Vilka Stopskott!
Robin och Kristian med familj måste nu tilldelas det största svenska skadeståndet någonsin. 
De ansvariga bör helst själva tvingas stå för kalaset!


Jag har för övrigt sett att Erik Rodenborg skriver om den aktuella tv-serien och DN:s reportage om fallet Kevin i sin blogg som du hittar här. Eftersom man inte kan kommentera där så gör jag det här. 

Erik Rodenborg skriver om "naiva själar" (och refererar då till mig!) som uppriktigt tycks tro att reportagen har kommit till i en genuin önskan att värna barn rättssäkerhet. Men så är det inte, menar han. 

Erik tycker nämligen inte att Stefan Lisinski (DN) och Dan Josefsson (SVT) som gjort de nu aktuella avslöjandena av Kevin-fallet är trovärdiga personer. Dessa båda, skriver han, tror nämligen inte på möjligheten att bortträngda minnen kan återkallas. 

Det vet han emellertid att jag gör. Det är väl därför jag något överseende kallas naiv då. 
Man bör alltså inte tro på dessa båda journalister bara för att de har yttrat en sådan åsikt. 

Själv tycks Erik tro att Stefan Lisinski och Dan Josefsson har gjort det här gedigna grävjobbet - och alltså utstuderat ha utnyttjat de båda pojkarna Robin och Kristoffer med familjer - i syfte att slå undan benen för de barn som framöver ska komma att vittna om sexuella övergrepp. När barn misstänkta för mord alltså inte kan avlägga trovärdiga vittnesmål så kan inte brottsofferbarn heller göra det. Man borde alltså inte ha gjort dokumentären och artikelserien - som sannolikt kommer att fria de båda pojkarna från misstankarna om mord - menar Erik. Den slutsatsen måste man dra av hans resonemang. 

Jag inte bara tror utan till och med vet att obehagliga minnen kan trängas undan det medvetna. Rimligtvis kan de också återkallas. Vad andra tror om den saken rör mig inte i ryggen. Var och en blir salig på sin tro, som farmor sa.

Stefan Lisinski och Dan Josefsson är journalister. Möjligen tänker vi likadant inför en story som den om mordet på Kevin. När jag ser programmen ser jag ett gediget journalistiskt arbete och ingenting annat. Och ett lika uselt polisarbete. Lisinski/Josefsson blottar en spricka i det svenska rättssystemet som måste täppas till. För allas vår säkerhets skull. 

Det har absolut ingenting med framtida offer för barnaskändare att göra. Sanningen måste fram. Alltid. Även i fall där Erik Rodenborg av någon slags missriktad omtanke om offren helst vill dölja den. De offren måste vi också slåss för helt enkelt. Det är allas rättssäkerhet det handlar om. Och den tycks det ju vara både si och så med i Sverige. 

söndag 7 maj 2017

Mer om fallet Kevin...

Missa för all del inte Leif GW Perssons krönika om fallet Kevin.
Du hittar den här. 

Han har lagt till ett slutord kallat spaningstips som är så bra att jag tar mig friheten att lägga in det här:

Rolf Sandberg-spaning

Om uppgifterna om de förhör, samtal, vallningar och andra utredningsåtgärder som man skulle ha utsatt de två bröderna för, är sanna strider de inte bara mot de regler som gäller för förhör med barn. De medför också en utomordentligt hög risk för att man får falska medgivanden eller erkännanden.

Paolo Macchiarini-spaning

Minns ni Paolo Macchiarini? Denne kirurg som genom en bland läkare förhoppningsvis ovanlig förening av inkompetens, girighet och vanlig mytomani förkortade livet för ett stort antal människor med hjälp av sina egna händer och den kniv som han höll i. Säkert finns det många som minns den skandal som han vållade och om det nu kan vara till någon tröst för den medicinsk-akademiska världen runt Karolinska institutet vill jag påstå att han framstår som en enkel amatör jämfört med sin motsvarighet inom den polisiära kunskapssfären. ”Minnespsykologen”, professor Sven Åke Christianson.

Sven-Åke Christianson-spaning
Inom kriminalpolitiken saknas det inte galna experter. Vanliga virrpannor och lögnhalsar som det tidvis går tretton på dussinet av. Sven Åke Christianson är dock bara tillverkad i ett exemplar. Under sin trettioåriga karriär inom rättsväsendet har han bland annat lyckats med att förvandla olyckshändelser till mord, att få åtminstone en riktig mördare frikänd genom sin innovativa förhörsteknik, att skydda ett halvdussin andra genom att peka ut oskyldiga och dessutom förvandla en av den globala kriminologins minst trovärdiga mytomaner till en av dess allra gräsligaste seriemördare. En märklig man, ständigt redo att färdas på baron Münchhausens kanonkula oavsett färdriktning.

Sandberg-Christianson-spaning

Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att just professor Christianson är den som kan erbjuda en enkel man som kommissarie Sandberg den vetenskapliga stödkorsett han så innerligt väl behöver. Här gäller det att köra så det ryker, nämligen. Det kan ta flera månader innan man får smågrabbar att erkänna mord och redan i femårsåldern börjar grova våldsbrottslingar fantisera om alla hemska dåd som de ska begå senare i livet. Och hade det inte varit för Sandbergs och Christiansons förenade kompetens och deras nära samarbete – även det ”unikt” - hade det funnits ”en mycket stor risk för att fallet Kevin aldrig klarats upp”. Allt detta enligt herrarna själva och eftersom jag är en dålig människa är det med viss förväntan som jag ser fram mot de kommande avsnitten av ”Fallet Kevin”.

Mitt tidigare inlägg om fallet hittar du här.
På samma sida hittar du Expressens Brottscentralen och Leif Silbersky som också yttrar sig om fallet.

onsdag 3 maj 2017

För jävligt!!! Det enda man kan säga om fallet Kevin.

Lägg till bildtext
Jag har just sett första delen av Svt:s Dokument Inifrån om fallet Kevin och jag mår ILLA.
Fy Faaan så hemskt! Så fina pojkar! Ett sånt vidrigt utnyttjande av små barn. Och en spaningschef som gjorde karriär på deras bekostnad, satt i radion och skröt som sommarvärd och allt.
Fy faaan igen!

Ingen annan än polisen har sett och läst förundersökningen. Inte ens de båda pojkarnas föräldrar och än mindre de själva i vuxen ålder. De fick inga advokater, inte ens föräldrarna fick närvara vid förhör och ingen annan än de som förhörde ungarna fick någonsin höra det påstådda erkännandet.

Fy faaan igen!
Jag kan inte bättre säga.

Se programmet!

Det är ett strålande journalistiskt arbete av Dan Josefsson och hans redaktion. De påstår inget. De låter folk tala och sanningen växa fram av sig självt. Elegant. Kunde inte ha gjorts bättre.

- Häpnadsväckande, säger Dan Josefsson om fallet i media.
- För jävligt, säger jag. Och helt oförlåtligt! Vilket uruselt polisarbete och vilket grovt utnyttjande av oskyldiga små barn! Den här byken måste tvättas. Ordentligt. Nu!

Leif Silbersky sågar polisen i Kevin-fallet
Läs vidare om fallet Kevin här och här och här och här och här och här och här.
Se här vad GW säger.

Vem tänder månen

Musiksnickeriet proudly presents 135 takter månskensrock
i A-moll med Tommy Aperia, Monica Antonsson
och Ludwig van Beethoven

 Foto: Roger Larsson

Och här får Tommy verkligen briljera...

Musik: Tommy Aperia
Text: Monica Antonsson

Det var det värt...

Dags igen!
Ny låt om kärlek och rock´n roll



Musik: Tommy Aperia
Text: Monica Antonsson

Gitarren spelas av chilenaren Jorge Soto som gjort pålägget i en studio i Santiago de Chile.
Tommy spelar alla andra instrument, spelar in och mixar.

Texten hittar du på Musiksnickeriet.

Det kan förtjänas att påpekas, att när vi lirade i dansbandet WaDuWill i mitten av 70-talet så spelade Tommy inte bara piano och orgel. Han sjöng också. En (1) låt. Gissa vilken...?