onsdag 29 februari 2012

Och nu har hon kommit hem...


Och blir plåtad av folk på flygplatsen först i New York och sedan på Arlanda.
Kungafamiljen har allt av materiell rikedom den här familjen. Men ingen frihet. De tvingas utstå kritik, förtal och uthängningar men får inte gå i ´svaromål. När drottningen skrev ett litet kort till den ytterst obehaglige tv4-chefen Scherman och berättade att hon var sårad och ledsen blev det ett himla liv och hennes rader hängdes ut på längden, bredden och tvären i kvällspressen. Jag tycker oerhört synd om dessa människor.
Och nu får Madeleine inte resa hem till sin syster ifred ens en gång. Att  Norska Dagbladet råkade få syn på henne i New York och plåtade henne där är helt i sin ordning. Det vore tjänstefel att låta bli. Men vem tusan har filmat henne i smyg på Arlanda? Inget namn anges. En som är fegt anonym alltså? Anställda på Arlanda?
Det är absolut botten!


Och nu kan vi alla sticka prinsessan Estelles babykofta:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14441681.ab?teaser=true

tisdag 28 februari 2012

Vad bebisar och nyblivna föräldrar behöver är lugn och ro...

Svensk media går bananas för att prinsessan Madeleine inte pallrar sig hem från New York för att morsa på syrran, svågern och nyfödda lilla prinsessan Estelle. Det är ett jäkla tjat helt enkelt.
Nyheter 24 skriver till exempel:
- Över 100 flighter men Madde är kvar i New York.
Och:
- Men trots att dagens seminarium slutar klockan 13.00 lokal tid, 19.00 svensk tid, har prinsessan fortfarande inte bokat ett flyg hem.
Och:
- Kunde inte hon prioriterat annorlunda vid en speciell händelse som denna födsel?
Till råga på allt missade Madde pappa kungens födelsedag både 2010 och 2011, skriver sighten.
Och den stackars pressmänniskan (kungahusets) upprepar med en dåres envishet:
– Det här är en planering inom den kungliga familjen och de gör upp detta sinsemellan. Det är inte så att det är någon som är i konflikt. Det här är en fråga som prinsessan Madeleine ofta hamnar i. Det är alltid många som tycker att hon är på fel ställe och det har hon tvingats att leva med.

Flera andra medier går på i samma stil.
Hur oförskämd är hon inte som inte kastar sig på första bästa plan hem för att skåda den lilla bebisen? Hur kan hon?

Men hallå!
Vi har internet, Skype och en väldig massa annan teknik. Är det någon som inbillar sig att prinsessan Madeleine inte är en del av det. Hon har säkert redan i ett tidigt skede fått sig till livs varenda detalj om förlossningen och skådat den lilla prinsessan på närmare håll än de flesta andra. Varför i all världen skulle det vara viktigt att fysiskt finnas på plats?

Det är det inte. Tvärtom faktiskt. Bebisen behöver lugn och ro precis som de nyblivna föräldrarna. Hon skulle för övrigt inte ens märka att Madde var där. Hon skulle på sin höjd tycka att det var lite för rörigt omkring henne med alla besökare. Bebisar vill sova, äta, göra ifrån sig och känna närhet till sina föräldrar.

Vad gäller Victoria så har hon sin man på plats. Han behöver inte dra på sig blåstället, gå ut i verkstan och lämna henne hjälplös och ensam med en skrikande bebis. De har dessutom en hel stab av välutbildat folk som hjälper dem med bebisen. Skulle det bli kolik och nattvak hyr de bara in en till. Victoria kommer att se precis lika fräsch och utsövd ut närhelst hon dyker upp i offentligheten nästa gång.

Så Madde har ingenting att tillföra som hon inte redan kan ha gjort via digitala media. Det är hur lätt som helst att säga "Grattis lilla pappa" livs levande på Skype. Och när det passar familjen så dyker hon säkert upp på plats också. Lilla Estelle har ingen glädje av henne förrän om några månader. Det tråkiga är väl i stället att hon har känt sig tvungen att gå i någon sorts landsflykt, att hon trivs bättre i New York än i Stockholm. Kan det möjligen ha med de mediala förföljelserna av kungafamiljen och vårt tämligen empatilösa klimat att göra? Vissa medier borde nog rikta den frågan mot sig själva i stället för att hacka på Madeleine vars liv de inte har en susning om.   

torsdag 23 februari 2012

Det är dags att barnen får upprättelse och stöd för sin ståndpunkt...

På Vallentunasjön innan barnen kom.
Bosse fiskar och jag röker pipa (Borkum Riff).
I detta kungliga glädjerus - som det väl alltid borde vara när ett litet barn föds - är det nog många som kommer att tänka på sina egna förlossningar. Åtminstone kvinnor som ju liksom inte kommer undan den skärselden. Hur det är med män kan jag av naturliga skäl inte riktigt svara på.
För min egen del sköljer minnena över mig med kraft i dag. Inte minst för att jag blev så nostalgisk över att berätta om mitt 70-tal härom dagen.
Så jag stövlar på av bara farten och jag gör det för min egen skull.

Ni stalkers och andra som vill mig illa kan sluta läsa här. Det jag ska berätta nu beror på er. Ni har ljugit om mig och min familj utan att veta ett smack. Kolla aldrig en story som är bra liksom. Detta är därför inte till för er. Följande är till för dem som har hjärta och kan tänka själva.


Efter mitt utomkvädeshavandeskap som akutopererades i vecka 16 den 8 augusti 1975 när sommaren var som allra hetast det året, var det högst ovisst om jag skulle kunna få några barn. Hela buken hade varit full med blod (allt lyftes ut och tvättades rent) och vänster äggledare (som sakta men säkert sprängdes av det växande fostret som fastnat där) opererades bort. Doktorn hette Margareta Nyman. Jag brukar säga att det är hon som är "far" till mina barn.
Hon sa nämligen:
- Det ser inte så ljust ut det här. Du har höger äggledare kvar. Den är tjock som en sytråd ungefär och har som en tratt i ena änden. Det är den som ska suga upp ägg från äggstocken men din ser rätt skruttig ut så det är frågan om det går. Men jag försökte peta upp den så gott det gick men återupprepningsrisken för ett nytt utomkvädeshavandeskap är mycket stor.

Jag har en tendens att lägga på mig vatten.
Dagen efter förlossningen gick jag upp
elva kilo av bara vatten.
Med tanke på att jag redan som 21-åring hade opererats för Cancer in Situ och att en del av livmodertappen då togs bort (vilket ökar risken för missfall om man inte lägger cerclage, dvs vid graviditet syr ihop den vilket inte alltid fungerar) så var chansen att få egna barn plötsligt tämligen liten.
Det är en bottenlös sorg för alla som drabbas men ett öde som delas av tio procent av befolkningen. Bosse hade visserligen en dotter sedan tidigare men ändå. Jag sa till honom att skaffa en annan kvinna, någon som kunde få barn. Han sa att det inte var så viktigt och jag skullle långt senare förstå varför.

Jag blev mot alla odds jag gravid igen och min förste son Ettan kom till världen 1977, samma år som kronprinsessan Victoria föddes.

Förlossningen gick fullständigt åt helvete. Värkarna stoppades då man misstänkte bäckenträngsel varpå jag kördes till röntgen.
- Vi rekommenderar absolut kejsarsnitt, sa röntgenläkaren. Men förlossningsläkaren som var en nitisk typ tyckte att det nog skulle gå den vanliga vägen.
Läkarna fick emellertid inte igång värkarna igen och rätt som det var satt barnet fast. Jag fick massor med lustgas och kunde till slut inte tala för mig själv än mindre röra mig. På avstånd hörde jag hur jag skrek som en stucken gris och i journalen står att jag låg på maximal smärtnivå under minst tre timmar. Bakom mig satt Bosse och åt köttbullemacka. Skrämd, antar jag, böjde han sig ner och väste:
- Håll käften!
Smärtorna, lustgasdimmorna och paniken att inte kunna gå därifrån var total. Ett tag klev jag till och med av till en annan smärtfri tillvaro, innan jag drogs ner till helvetet igen - ett fenomen som är väl känt från krigs- och tortyrsituationer. Ettan började visa tecken på syrebrist och folk kom rusande från alla håll. Till sist föddes han sedan flera starka personer tagit spjärn med fötterna mot förlossningsbordet och av alla krafter dragit ut honom med sugklocka. Hans lilla huvud var demolerat och fullt av sår efter sugklockan. Som tur var gick det bort. Men vi var båda i djupaste chock. Länge. I dag förstår jag att vi hade behövt kvalificerad hjälp för att komma över det som hänt. Dessvärre fick vi inte det. Vi var väldigt dåligt rustade för att åka hem och ta tag i livet.

Jag satsade på att försök afå prata med doktorn i samband med att jag skrevs ut men av det blev ingenting. Fem nyförlösta mammor togs in samtidigt i rummet.
- Ni är friska. Ni har bara fött barn. Åk nu hem och tag hand om era familjer så ses vi på återbesöket om två månader.
Jag fick inte en chans att få svar på vad som hänt. Så jag satsade på återbesöket.
- Hur i helvete kunde ni ge er till att ta risker med mitt barn?! Han höll på att få syrebrist!
- Än så länge bestämmer inte mammorna hur förlossningarna ska gå till, sa läkaren. Och det är tur det.
Vi var slagna i däck Ettan och jag. Det var en fruktansvärd tid helt enkelt. Vi var i chock båda två. I dag kan jag undra hur hans pappa mådde. Men jag tror inte han känner så mycket över huvud taget faktiskt.
När Ettan döptes var Bosses dotter M med förstås. Att han hade
två döttrar till med olika mammor berättade han inte.  
Ettan var och är världens vackraste barn, det största underverket någonsin. Vad annars?
Han var alltid glad och gullig men plågades den första tiden av kolik vilket gjorde att vi på toppen av allt inte fick sova om nätterna. Ingen som inte varit med om det förstår vad det innebär.

Och det var aldrig tal om att dela på nattvaket. Bosse måste ju jobba. BVC viftade bort problemet. Pojken var ju glad och social, som man sa. Vi fick Minifom som inte hjälpte. Till sist gick det inte längre. Ettan var sju månader gammal när det äntligen visade sig att han var allergisk mot komjölk, en åkomma som vanligen växer bort. I dag vet man att nio av tio kolikbarn lider av just det men det visste man inte då. Ettan fick sojavälling på licens och vi fick äntligen sova.

Min lille pojke växte upp till en solstråle som älskade sin mamma och sin pappa. Vi brukade sitta i varsin ände av vår svängda plyschsoffa medan han sprang från den ena till den andra med sina blöta småbarnspussar och vi låtsades kivas om vem som älskade honom mest. Jag minns hans sorglösa skratt. Han var trygg och lycklig. Det fanns inte ett moln på hans himmel.

Ingen har älskat dig så mycket som vår äldste son, Bosse.
Tre år senare föddes Tvåan - ett lika stort underverk han. När jag under graviditeten som alla andra blivande mammor skulle besöka förlossningskliniken kunde jag inte förmå mig att gå in. Personalen såg min ynkliga gestalt utanför fönstret och hämtade mig. Det var minnet av förlossningen innan som spökade med en fruktansvärd ångest som följd. Jag togs in i ett rum och min journal plockades fram.
- Oj då, sa läkaren. Så här ska man faktiskt inte behöva ha det 1980. Och det ska inte du heller. 
Jag fick där och då välja mellan ett planerat kejsarsnitt eller en normalförlossning med epidural. Narkosläkaren lovade dessutom att personligen komma i tjänst härhelst jag skulle föda. Det slutade med att jag togs in två veckor före beräknad förlossning, startades och förlöstes under bedövning med epidural (bedövning från midjan och nedåt) från början till slut.

Vi hade bestämt oss för att bygga ut huset, fått bygglov och tagit ett banklån i mitt namn. Jag ville vänta tills Tvåan var född men Bosse hade bråttom. Han ville dessutom att jag skulle ge honom fullmakt att plocka pengar från banklånet på egen hand. Det var helt enkelt opraktiskt för honom att hela tiden inhämta min namnteckning. Och jag skulle ju snart föda. Jag behövde få koncentrera mig på barnen.

Jag hade aldrig tidigare överlåtit ansvaret för min ekonomi på någon annan. Nu insåg jag att jag måste göra det. Efter sex år och två barn tillsammans så måste man ju kunna lita på varandra. Så jag skrev på. Bosse började riva och riva och riva. Det kom virke, plåt och takpannor. Hantverkare kom och gick. Det var en enda villervalla hemma hos oss.

Jag tog ensam bussen till sjukhuset tidigt en morgon när det var dags att föda. Bosse låg kvar hemma och sov. Några timmar senare körde han Ettan till dagis och gick till bowlinghallen för att äta frukost. Jag minns att BB-personalen tyckte det var konstigt att behöva ringa in en blivande pappa från en bowlinghall. Men han brukade äta frukost där, förklarade jag. Han jobbade ju ensam i verkstaden hemma och kunde behöva träffa lite folk. Att han sedan flera månader hade nya intressen i bowlinghallen visste förstås inte jag.
1980 fick Ettan en lillebror.
Bosse kom och vi hade en rätt behaglig dag i väntan på att Tvåan skulle födas. Jag kände inte ens underkroppen. Den skötte sig själv och vi såg värkarna komma och gå på en apparat bredvid. Vi pratade, skrattade, drack kaffe och åt lunch (för min del passerad) innan jag plötslig kände att barnet låg mot stolen. Barnmorskan trodde mig inte men jag behövde bara luta mig bakåt så var han född. Jag var inte ens svettig och kunde följaktligen direkt ta hand om den lille utan problem. Jag minns känslan av förvåning över att faktiskt kunna älska Tvåan precis lika mycket som Ettan.
Naturen är fantastisk.


Vi hann väl egentligen inte mer än hem förrän Bosse stack.
- Jag åker och köper Expressen, sa han. Och så köper jag cirkusbiljetter till dig och mig, Ettan. Så går vi på cirkus på lördag.
Han kom inte tillbaka. Jag förstod ingenting. Vi hade inte bråkat och det fanns ingenting som tydde på att han tänkte dra. Tvärtom. Jag ringde sjukhusen, fältassistenterna och polisen. Jag ringde vänner och bekanta men han var och förblev borta. Till slut ringde en av hans kompisar och talade om var han var. När jag ringde dit för att be honom förbarma sig över Ettan sa hans nya kvinna, hon från bowlinghallen:
- Det är väl inte mer synd om den där ungen än någon annan!
Och när jag fick prata med Bosse så sa han:
- Om inte du kan få tyst på honom så ska jag minsann se till att han blir tyst!
Den så kallade Storstrejken 1980 pågick, det fanns varken radio eller tv att sysselsätta en sörjande treåring med. Som tur var hade vi video och sagor på LP. Men det hjälpte inte. Ettan fick ingen ro. Han väntade på sin pappa. De skulle ju gå på cirkus.

Ettan klättrade upp på köksbordet och vägrade gå ner därifrån. Där satt han i två veckor och tittade genom fönstret i hopp om att få se sin pappa komma. Ibland grät han, ibland ropade han och ibland ramlade han ner för att han helt enkelt somnade. Han slutade äta. Han grät och grät och grät. Men ingen pappa kom.

Vi hade ett posthorn av mässing. Det gick han ut på trappan med och tutade han i så att pappa skulle höra honom. Han klättrade upp på garagetaket för att försöka se sin pappa men såg ingenting. Han tog hammaren och slog sönder alla fönster i våra drivbänkar. Med en liten vass kniv högg han gång på gång i wellpappkartongerna som Bosse hade lämnat tills själva arget övergick i tårar. Men ingen pappa kom.

Bosse lämnade oss verkligen i underläge. Särskilt med tanke på att han hade rivit sönder huset. Och av banklånet fanns inte ett spår. Alla pengar var slut. Jag samlade hantverkarna som tack och lov så långt hade fått betalt. Och jag sa att jag nog inte skulle kunna betala mer. En av dem (gift med en kompis) tyckte att natura var helt okej för hans del. Jag avstod. Återstod alltså att försöka ta reda på vad som fanns av byggnadsmaterial under pressenningarna utanför och på något sätt försöka fixa det själv.

Bosse hade byggt igen den gamla ytterdörren och altandörren gick inte att låsa. Jag kunde följaktligen inte ens lämna huset förrän försäkringsbolaget efter en månad (av någon anledning som jag inte minns) kom med ett hänglås. De var säkert bara snälla. En kompis sågade ett hål i väggen med sin motorsåg och hjälpte mig sätta in en ny ytterdörr. Vår hemmagjorda spånskivesäng (sånt var populärt på den tiden) fick bli golv i hallen som förr var kök och där Bosse hade rivit upp ett stort hål.

Vi sov på golvet tills jag fick en säng av mina föräldrar. Mina tonårssyskon och deras vänner hjälpte mig att sätta plåtfasad på huset och lägga tegel på taket. Samtidigt startade vi Vallentuna Revyn som kom att leva i 25 år. Vi släppte in skratten i huset som ett sätt att få luft och kunna andas.

Tvåan var också mjölkallergisk men vi fick sojavälling på recept. Åkomman var mer känd 1980. Ettan älskade sin lillebror. I sorgen efter pappan blev lillebror en tröst. Men han grät ett helt år tills hans immunförsvar inte fanns längre. Han var sjuk jämt. Hela nätterna höll han sig krampaktigt fast i mig rädd att också jag skulle försvinna. Jag kunde inte ens gå på toaletten utan att han var med. Tvåan var dessutom öronbarn. Han hade nio öroninflammationer och lika många ögoninflammationer under sitt första levnadsår. Mammaledigheten var bara sju månader då. Och bara tolv dagar fick man vara hemma med sjukt barn. Jag som var statligt anställd hade ytterligare tio. Men jag förstår inte hur vi klarade det. Bosse hade mycket lätt kunnat hjälpa till - och fått ett fungerande umgänge på köpet - men han var inte intresserad.
Han kom inte ens till dopet.
Bosse kom inte ens till Tvåans dop. I samband med det hittade jag en natt en utmäteslapp från kronofogden på ett underhåll till en dotter jag aldrig hade hört talas om.

Upprörd ringde jag hans mamma nästa dag.
- Hur många barn har han egentligen?!
Hennes svar efter en lång stunds tystnad går till min privata historia.
- Hur många har du hittat?
Jag berättade detta för prästen som skulle döpa Tvåan och han såg till att jag fick veta. Förutom dottern M hade han dottern C och dottern B med olika kvinnor redan när vi träffades. Av någon anledning ansåg han inte att han borde berätta det. Ingen annan i hans familj heller uppenbarligen. Men alla visste. Ett år efter hans försvinnande föddes ytterligare en dotter. Sex barn med fem mammor. Och inget av barnen har han betalat underhåll för. Med två av dem har han ytterst sporadisk kontakt någon gång per år förutsatt att det är de som tar initiativet.

- Vi ansåg att det var lönlöst att begära underhåll från honom, sa Försäkringskassan. Vi visste ju att han hade alla dessa barn när han flyttade från dig och eftersom han är sin egen går det ju inte att driva in pengarna.
Det blev en stor besvikelse för mig. Jag hade hoppats att han åtminstone skulle få ett och annat obehagligt kravbrev som påminnelse om vår existens. Särskilt som jag fick ta hela det praktiska och ekonomiska ansvaret på egen hand. Men det fick han alltså inte.  Han lyckades tvärtom halka på bananskal genom hela sitt "föräldraskap".

En dag några månader efter att han stuckit skulle han faktiskt komma och hälsa på sin ledsne pojke. Ettan väntade och väntade. Plötsligt störtade han in genom dörren med orden:
- Hej Ettan! Här får du en grävskopa. Mamma hjälper dig att sätta ihop den. Hej då!
Och så försvann han innan någon av oss ens hann säga hej.
Ettan älskade den grävskopan. Mycket mer än alla andra leksaker. Sånt känns.

- Han sitter på bowlinghallen och säger att alla har råd att äta t-benstek varenda dag om de vill, sa en av hans kompisar som var upprörd över vår situation. Det var knappt vi hade råd att äta alls. Utan min mamma hade det inte gått. 

Jag minns en natt sommaren 1980. Århundradets värsta åskväder brakade lös och pågick under några timmar. Det blixtrade och smällde något alldeles fruktansvärt. Ettan kunde inte sova och åskknallarna skrämde honom. Krampaktigt höll han sig fast i mig och grät hjärtskärande efter sin pappa. Medan blixtarna lyste upp vårt sovrum kunde jag se Bosse för min inre syn. Jag kunde se hur han med kråsskjortorna och kristallglasen som han hämtat satt skrävlade om sin egen förträfflighet utan att bry sig det minsta om Ettan som sörjde sig sjuk.
I den stunden hatade jag dig, Bosse.
 
Sedan var det bara vi. Men vi var också en liten fin familj, tröstade barnsköterskan på BVC.
Det hände en gång att Ettan och jag mötte honom på torget. Han passerade oss med en meter utan att så mycket som böja sig ner och säga hej till sin ledsna treåring. För övrigt hörde han inte av sig. Inte en enda gång på över 30 år har han frågat efter sina barn.
Jag kommer aldrig att kunna förstå det. 
- Jag förstår att du inte förstår det, sa han vid ett tillfälle utan att förklara sig närmare.
Med det svaret fick jag helt enkelt låta mig nöjas.
- Jag förstår egentligen inte vad det tog åt mig den gången, sa han inställsamt vid ett annat tillfälle.
Men någon närmare förklaring fick jag aldrig. 
Och jag förstår fortfarande inte.

När vintern kom det året satt jag en kväll i mitt kök och tittade ut. Barnen hade somnat och den första snön föll tung utanför. På skolgården på andra sidan vägen körde plogbilarna i skytteltrafik. Min uppfart var säkert 75 meter lång och jag undrade hur i all världen jag skulle kunna ta mig till dagis med barnvagnen nästa morgon. Jag drack te i min ensamhet och släckte lampan efter att utan framgång ha försökt räkna ut hur jag skulle kunna betala alla våra räkningar. Jag hade gått ner till 75 procents tjänstgöring strax före förlossningen - vi var ju trots allt två! - och fick därför en betydligt lägre moderskapspenning än jag annars skulle ha fått.

Plötsligt svängde en stor traktor med starka strålkastare upp på min uppfart. Jag blev så rädd att jag kastade mig på golvet för att inte synas. Traktorn plogade till min stora förvåning hela planen framför huset och därefter också hela uppfarten innan den plötsligt bara försvann lika snabbt som den hade kommit.
Nästa gång det snöade kom traktorn tillbaka och så fortsatte det två vintrar i rad. Jag vågade aldrig ge mig till känna. Var det ett misstag skulle han kanske sluta ploga och hur i all världen skulle vi då klara oss?
Efter två år hade vi lyckats lappa ihop huset, mina tonårssyskon och jag, så att det gick att sälja. Och när tredje vintern kom ringde jag de nya ägarna och frågade om någon hade plogat åt dem.
- Nej. Varför tror du att någon skulle göra det?
Så vem var min välgörare?
Jag vet än idag inte vem det var men så mycket vet jag, att det var inte Bosse.

Så här slutade mitt sjuttiotal. Jag tänker nästan aldrig på det numera. Det gör helt enkelt för ont. Bosse och jag har en helt okej kontakt numera - eller hade åtminstone tills Jocke Ramstedt och hans morsa började ringa honom och ställa frågor om huruvida jag är skulden till att han inte har kontakt med sina barn. Han har av pur förvåning antagligen bara hållit med. Varför skulle han erkänna för en tokfan från Tjörn att han faktiskt struntar i sina barn? Det har han sannerligen ingen anledning till.

Mina barn är stora nu. De har egna barn och är väldigt bra pappor. Ovanligt bra till och med. De vet bara alltför väl hur mycket bra pappor betyder. De skulle aldrig kunna svika sina barn, låta bli att betala underhåll eller hänga ut dem på nätet. Det går fetbort helt enkelt. Och just därför är jag extra stolt över dem.

Jag tackar min familj för skyddsnätet som gjorde att vi klarade oss. Bosse har aldrig lyft ett finger för att hjälpa oss. Han har inte ens haft vett att vårda kontakten fast vi har räckt ut våra händer många gånger. Inte minst när Tvåan gifte sig för några år sedan. Han är helt enkelt inte intresserad. Han brukar emellertid gnälla över att pojkarna aldrig kommer och hälsar på. Jag har sagt att det är han som måste anstränga sig. Det lilla ordet förlåt skulle göra susen. Men det örat lyssnar han inte på.

Jag tjatade på mina barn att de skulle acceptera sin pappa som han är och försöka hålla någon sorts kontakt med honom för att han kort och gott är ett trevligt sällskap. Jag tjatade i åratal tills de sa ifrån på skarpen. Antingen fick jag sluta tjata eller så skulle de ransonera kontakten med mig också.
- Jag förstår inte dig, säger Ettan som av förklarliga skäl är mest förbannad.
- Efter allt vad idioten har ställt till med (allt är inte berättat här). Hur kan du överhuvud taget prata med karln?

Ja, varför gör jag det?
Eller varför gjorde jag det får jag väl säga efter detta blogginlägg.
Ja, det är frågan.
Han var ju bara en biologisk funktion, som någon sa. Det måste han ha ansett själv.
Ja, jag vet inte.
Jag är inte mycket för hat. Jag är den naiva, överseende och förlåtande typen.
Jag önskade mina barn en pappa och Bosse var min förlorade pusselbit.
Men det är länge sedan nu.
Idag är situationen en annan.
Pusslet finns helt enkelt inte kvar.

onsdag 22 februari 2012

Assange hotar Sverige genom utpressning!

Jag har just läst det här:

Wikileaks: Carl Bildt är USA-informatör.

Det är Julian Assange som nu förbereder sig att låta Wikileaks förtala och svärta ner Sverige internationellt bara för att han kan komma att utvisas hit. Carl Bildt ska avslöjas som informatör för USA sedan 1973 på ett sätt som strider mot svensk lag.

Det är i och för sig intressant men själva grejen är att Assange är en sån usel liten fjant att han alltså tänker utöva utpressning mot Sverige för att komma undan brottsmisstankarna mot två svenska kvinnor. Vilken skitstövel.

Expressen:
"Wikileaks uppger sig ha tillgång till hittills okänd och ännu opublicerad amerikansk diplomatpost där det ska beskrivas hur Carl Bildt sedan 1973 fungerat som "informatör" åt USA.
- Det finns hemliga dokument som avslöjar att Bildt samarbetat med den amerikanska administrationen på ett sätt som strider mot svenska lagar, hävdar en person med insyn i Wikileaks material och planering.
- Dokumentet ska användas mot den svenska regeringen och Carl Bildt om Julian Assange utsätts för fara eller riskerar att utlämnas till USA.
Assanges rådgivare är, enligt Expressens uppgiftslämnare, övertygade om att den svenska regeringen redan gjort upp med amerikanska myndigheter om att lämna ut Assange till USA.

"Det är bara en fälla"
En person med insyn i Wikileaks säger till Expressen:
Med all sannolikhet kommer Julian Assange att frias från sexbrottsmisstankarna, det är bara en fälla. Vad Assange fruktar är att han antingen med tvång kallas som vittne till rättegången mot den gripne soldaten och misstänkta Wikileaks-källan Bradley Manning, eller att han grips och överlämnas till amerikansk domstol för att ställas inför rätta för spionage mot USA."


Vad är det för sätt att hota ett helt land med utpressning när man är misstänkt för brott ska ställas inför rätta.
Och hur är det med den gripne soldaten Bradley Manning, borde inte Assange göra åtminstone någonting för att försöka underlätta för honom? Det är väl för hans skull den kraken sitter där?

http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/661581-bradley-manning
Jag tror inte ett ögonblick att Sverige har för avsikt att lämna ut Assange. Men det vete tusan om man inte borde göra det? Borde han inte stå för vad han gjort?

tisdag 21 februari 2012

Nu blev jag faktiskt lite imponerad...

WaDuWill 1973-74 men det är förutom trummisen inte samma grabbar
på plattan. Därför anger jag inga namn.
Nu har någon uppenbarligen lyckats hitta en LP jag spelade in 1974.
Det var ju himla kul. Tack för det!
Vilket kärt återhörande för mig! Varenda låt har sin historia. "Visa på Sängkanten" testades för Svensktoppen och kom nästan in. Den hamnade på elfte plats vilket ansågs vara en stor framgång. Inga andra låtar testades.

Jag är djupt imponerad över vårt land som har vett att arkivera precis allting. Men det känns krätt konstigt att vara arkiverad, måste jag erkänna. Det visste jag inte. Jag undrar var detta kommer ifrån. Jag kan inte tänka mig något annat än Sveriges Radios grammofonarkiv. Men det kanske sparas skivor på KB precis som tidningar. Inte vet jag. Synd att man bara får höra snuttar av låtarna. Med tanke på att sångpåläggen är gjorda rakt av på två timmar (i en tid när Abba använde en hel månad  i en 16-kanalers studio till sin Waterlooplatta. Därav kvalitetsskillnaden) så är den helt okej.
Gitarristen hade lirat med Jimi Hendrix. Han skrev låtarna och jag skrev texterna. Vi skulle erövra världen. Studio Decibel på Katarinavägen i Stockholm hade åtta (8) kanaler vilket var enastående då. Studiokostnad 300 kronor i timman. Svindlande summor, tyckte man. Vi fick två dagar på oss. När det blev min tur återstod bara två timmar för samtliga. Sanslöst! Det går nästan inte, kan jag tala om för er som inte varit med i den svängen.

Bild på skivans baksida. Fråga inte mig hur de tänkte...
Vi hade klättrat i trän över en frusen sjö som man gjorde på
den tiden och tagit fina proffsbilder i färg.
Men Marilla hade inte riktigt råd med det så vi fick
nöja oss med ICA-reklam.
Men jag var 24 år och livet lekte. Att Marilla, som Hasse Edlers skivbolag hette, inte hade råd att använda våra fina färgbilder till skivomslaget var ju rätt trist förstås. Efter det sa vi alltid Mårilla om bolaget. Vi hade rätt många åsikter om slutprodukten faktiskt men naturligtvis ingen talan. Och sedan satt jag fast som i skruvstäd i fem år på grund av kontraktet. Det var precis lika illa med det som det är med mitt bokkontrakt nu. Skillnaden är att jag struntar i det. Skivan är faktiskt konverterad till CD.

Det här var samma år som Abba vann Eurovision med Waterloo. Och vi spelade förstås alla Abba-låtar. Och det var sannerligen inte enkelt. Men Abba bodde i Vallentuna då och man kunde faktiskt ringa Benny Andersson och fråga vilka ackord det skulle vara i låtarna. Det gjorde vi också. Känns lite konstigt så här efteråt, måste jag säga men så var det.
Nynäshamn
Jag hade några bättre bilder i en annan dator som jag nu har lagt in. Annars ligger det mesta undanstuvat i lådor och karatonger. Den svarta klänningen var helt underbar. Hellång och med naken rygg. Jag hade den i flera färger och tyckte bäst om den gula. Det skulle inte förvåna mig om den finns kvar någonstans i gömmorna. Jag tror det. Och det här var bara början eller i varje fall bara en bit på väg. Jag debuterade redan som sjuåring. Det finns bilder på det med någonstans.

Och den där Customanläggningen med vadderade förstärkare och högtalare i vitt med silverstänk var helt nytt för Sverige. Det var bara vi och Solar Plexus som hade dem då - Monica o Carl Axel Dominique m Tommy Körberg alltså. Fast de hade en size större förstås.
Det här är rätt band från plattan fast det syns
kanske inte så väl.
Jag blev väldigt nostalgisk av det här och började undra över bilden ovan. Det var inte så ofta man fick foton från tidningar men den här var publicerad i Nynäshamnsposten. Det var nyårsafton och fotografen kom ner mitt under spelningen nära tolvslaget.
Där man stod och sjöng - man kan inte direkt kalla det en scen - var man omgiven av en rotunda bestående av stora panoramafönster ut mot hamnen. Där stod man och såg hur upplysta gotlandsbåtarna kom in och lade till. Det var mycket vackert. 
Hotellet brann dessvärre ner några år senare. Det var en stor förlust.

Eskilstuna
När jag nu ändå håller på så ska jag visa er ett klipp från Eskilstunakuriren sommaren 1974. Plattan har just kommit ut och vi ska spela på Smögen hela sommaren. Underbart. Stugan var hyrd och katterna skulle följa med.

"Musiken är mycket viktig. Orkestern vi har nu
är en riktig satsning. Det märks direkt på
publiktillströmningen." :-)
Men något gick stöpet och vi hamnade i Eskilstuna av alla ställen med katter och allt. Där hyrde vi in oss hos en gullig liten tant som älskade musiker. Hon hade en liten svart hund som var så gammal att den inte orkade hoppa upp på soffan. Men hon lyfte den så gärna. När jycken dog ett halvår senare skickade hon ett vykort och talade om det. Som hon sörjde sin livskamrat!
Vi spelade alltså på statt fem kvällar i veckan sommaren 1974 innan vi fortsatte till Nyköping. Varför vill jag då visa det här? Jo, för att det var här jag träffade Bosse. Han är till och med med i klippet fast felstavad. Han kom med blommor varje kväll och med röda rosor på slutet till min dåvarande fästmans stora förtret. Det sa snabbt tjong i medaljongen, om man säger så.

Chers låt "Dark lady" var Bosses favorit. När jag och bandet hade lämnat Eskilstuna och skulle spela första kvällen på statt i Nyköping kom ett telegram: "Sing Dark Lady for me please!" Än idag undrar jag varför han skrev på engelska.
Jisses vad jag gick på det.
Och som alla andra man ska se upp med så flyttade han in hur fort som helst. Plötsligt en dag så bara stod hans möbler i mitt hus helt enkelt. Och sedan rullade det på tills han drog som en avlöning sex år, ett utomkvädeshavandeskap och två barn senare. Jag kände igen rätt mycket av det som tjejerna hos Malou i morse berättade om sol-och-våraren de varit tillsammans med. Men det är en annan historia och inte fullt lika kul som den musikaliska. Det har emellertid spekulerats så mycket om mig och Bosse hos daddyn och fucken så jag tänkte ni skulle få se det här.

 Vi var ett väldigt tjusigt par faktiskt.
Kolla in bilderna från ett fint kalas i Köpenhamn 1975.
Och kolla frisyren!
Det var min svärmor som tyckte det var fint med så mycket som möjligt av precis allt. Klänningen var otroligt vacker modell svindyr. Jag fick eller köpte den av gitarristens flickvän som i sin tur hade köpt den i London på någon speciell gata som jag glömt namnet på. Carnaby street var det förstås.
Den var hellång och helsvart med gula sömmar från midjan och ner, öppen hela vägen fram men knäppt med kanske hundra gula knappar som satt tätt tätt och som var och en hade sin egen hälla.
Börres kostym var grön. Han var stor och stark och mycket manlig. Jag var gravid med utomkvedshavandeskapet här och mådde egentligen ganska dåligt, minns jag. Ja, jag var gravid under alla våra år tillsammans känns det som. Eller hade småbarn med kolik. 
Vi bråkade aldrig. Så fort jag försökte tryckte han upp tidningen framför sig och sa att han minsann inte hade några problem. Var det något jag tyckte måste diskuteras så fick jag väl diskutera det med mig själv då. Så det var liksom inte mycket idé. Och jag trivdes rätt bra med hans förträngande positiva livssyn. Vi hade kul för det mesta. 

Eskilstuna statt brann för övrigt också ner till grunden i en anlagd brand för några år sedan. Det tror jag faktiskt att även den i Nynäs var. Eller så förväxlar jag det med att ägaren på 70-talet, en konstnär med stora alkoholproblem, flera gånger hotade bränna ner det. I vilket fall som helst så brann båda hotellen långt sedan WaDuWill gått i graven. 

Jag lägger in den här bilden så här stor för att orginalet är så litet och jag ser så dåligt nuförtiden. Det bör ha varit en
Sven-Ingvarslåt detta, en sån där ni vet när man plötsligt inte spelar en vers utan låter publiken sjunga och klappa med
innan orkester kommer igång på nytt. "Säg inte nej säg kanske" eller "Jag ringer på fredag" som organisten sjöng, gissar jag.
Det var i vilket fall som helst inte den här plattan jag hade i tankarna när jag gjorde min jämförelse med en viss countrysångare utan en radioinspelning någon gång på 80-talet  från Vaxholmsfestivalen med Farmer Lips. Då var det country och rockn´roll. Det är ju inte detta.  Det finns flera inspelningar med farmarna förresten men jag vet just nu inte riktigt var. Men ni kan säkert hitta dem också. Jag ser fram mot det.

Jag tror inte det var meningen att jag skulle bli glad av det här men det blev jag. Så tack! Det var kul. Jag gick nästan i barndom...

fredag 17 februari 2012

Saknar du svar på mail?

Jag har på grund av hacking varit tvungen att byta såväl en dator som en hel del programvara. Jag har bland annat ett nytt mailprogram till mina adresser. För sent upptäckte jag att där finns stora lådor för så kallad skräppost - och att väldigt bra post kan hamna där. Så jag raderade. Massor. Utan att titta.
Om du har mailat mig och inte fått svar så kan det bero på det. Maila mig i så fall igen. Man lär sig av sina misstag...

Intervjuperson sökes!

Jag söker för en artikel en trevlig person med spännande släkthistoria - eller som tror att hon har en spännande svensk släkthistoria, kanske rykten i familjen som jag kan kolla upp - gärna med emigrationshistoria (USA) och som kan ställa upp på en intervju om detta. Hör av dig snarast! 
Monica

gabys@telia.com

onsdag 15 februari 2012

De högerextrema krafterna måste stoppas!

Maria Sveland
Många har redan skrivit om den och det har gått några dagar sedan Maria Sveland den 8 februari skrev sin artikel ”Hatet gör mig politiskt deprimerad” men jag ska göra ett inlägg om den ändå. Den är nämligen något av det bästa och mest upprörande jag läst.


- Går vi ett nytt 30-tal till mötes, undrar Maria Sveland och noterar den ­hatiska tonen ­som skruvats upp bland svenska krönikörer och nätdebattörer.
Och det vet vi ju bara alltför väl vi som håller till i denna avkrok av internet.

- I land efter land växer sig ­högerextremismen allt starkare, med sin rasism och anti­feminism, konstaterar Sveland.
Och så tycks det dessvärre vara på väg att bli även i Sverige. Vi måste därför se till att samhället sätter klacken i backen och stoppar det. Nu!

Artikeln har sin upprinnelse i Magnus Lintons reportagebok ”De hatade” om de mycket otäcka högerradikala krafter som tycks var på frammarsch i Europa och som vi alltså måste göra processen kort med. Nu är verkligen inte tid att likt strutsar stoppa huvudet i sanden vilket onekligen känns mest lockande. Sånt här vill man inte ens se. Snarare tvärtom. Extrema krafter som dessa - oftast fegt anonyma och lurandes bland skuggor - är inte acceptabelt i ett modernt demokratiskt samhälle.

Maria Sveland skriver exempelvis om galningen i Oslo:
De värsta förrädarna i Breiviks värld är kvinnor och framför allt feminister eftersom de underblåser multikulturalism och har feminiserat västerländska män som nu vet hur man byter blöjor men inte hur man slåss. Breivik skriver i sitt manifest: ”Den europeiska civilisationens öde vilar ytterst på de europeiska männens handfasta motstånd mot den politiska korrekta feminismen”.

Jag vet var jag känner igen det från!

Maria Sveland:
Just hatet mot det så kallat politiskt korrekta, eller kulturmarxismen, är ett genomgående tema bland antifeministiska bloggare som Pär Ström och Pelle Billing. I deras värld råder en stats- och medie­feminism som utövar en hegemonisk kontroll över åsikter och värderingar. Och eftersom gränserna långsamt förskjutits kallar ingen Pär Ström eller Pelle Billing för de extremister de faktiskt är, tvärtom bjuds de in till tv-soffor och debatter och erbjuds utrymme på olika forum.

Under hösten har attackerna mot feminismen varit regelbundna och mer aggressiva och hatfyllda än någonsin, något som nättidningen Feministiskt Perspektiv som enda medium uppmärksammat genom en ambitiös kartläggning och granskning av antifeministerna. Genom att närläsa nättrådar och bloggar urskiljs vissa gemensamma nämnare, som att hatet mot muslimer, judar, svarta och homosexuella går hand i hand med kvinnohatet och antifeminismen. De tillhör samma tankekomplex, skriver Paula Melkerson (Feministiskt Perspektiv 13/1) och beskriver uppsättningen ”Skärpning gubbar” som var en scenisk läsning av en högerextrem nättråd på Teater Galeasen.
”I nättråden omtalades kvinnor som ’sliddjur’ vars enda existensberättigande bestod i att reproducera rasen. Och till och med den funktionen ifrågasattes, eftersom svenska kvinnor ansågs ’rasblanda’ för mycket och därför borde avrättas för förräderi.”

Hatet mot Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet gick i samma anda. Både Pär Ström och Pelle Billing skapade ett drev på sina bloggar som flera andra antifeministiska bloggare snabbt anslöt sig till och skrev egna texter på samma tema. Förutom en våg av protester och demonstrationer uttalades rena dödshot. Längst gick bloggaren ”Medborgare X” som skrev:
”För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist. Varför inte börja med Andrea Edwards själv. Henne kan man hitta på följande adress.”

Det är tydligt för alla här att dessa högerextremister är desamma som vi brukar kalla papparättshaverister. Det är här på nätet de håller till. Det är härifrån de driver sin ofta av självgodhet drypande propaganda. 
- De har absolut ingenting gemensamt med normala män och vanliga farsor.
- De utgör mindre än tre procent av landets alla frånskilda föräldrar eftersom 97 % aldrig hamnar i vårdnadstvister och att merparten av de kvarvarande lyckas komma till rätta med problemen med hjälp av domstol.
För övriga (alltså mindre än tre procent) finns antagligen goda skäl att åtminstone ifrågasätta umgänge. Annars skulle samhället inte göra det.  
- Barn är ingen rättighet.
- Barn är enbart skyldigheter.
Föräldrar har till uppgift att i alla lägen gagna sina barn. Ingenting annat. Det är följaktligen aldrig okej att hänga ut dem och deras anhöriga genom att publicera vårdnadsutredningar och som är privat på nätet.

Jag intervjuade häromdagen en riksdagsman som är lärare i det civila.
- Som lärare är det svårt att inte vara feminist, sa han. Det är så uppenbart för oss hur könsrollerna hindrar människor. Bland grabbarna anses det inte vara tufft att plugga. De ser ingen mening med studier eller bara ger upp. För tjejer är det ofta tvärtom. För att lyckas tror de att de måste vara bäst på alla prov och ha högsta betyg. De sätter en oerhörd press på sig och riskerar att rasa samman.

Han menade att könsroller är oerhört destruktivt. Som ett exempel på det sa han följande om sin egen lilla dotter:
- Även om det tar 30 år innan hon får sitt första jobb så kommer hon att alltid värderas lägre än killarna hon växer upp med.
Groteskt? Verkligen.
Om rashat berättade riksdagsmannen att den nu aktuella hetsen mot muslimer går igen historiskt genom hela 1900-talet. Förr var det tattare och judar man skulle värja sig emot och som skulle ut ur landet.
- Man skrev om dem att invandringen måste begränsas. Annars skulle de föröka sig och till sist bli flera än svenskarna. Har man historien klar för sig så kan man lättare förstå det  som händer i dag. Det man sa om judarna då säger man om muslimerna idag.
Med tanke på de högerextrema vindarna måste man ställa sig frågan om inte Sverige är på god väg att ta några kliv bakåt efter alla framgångssteg de senaste hundra åren. Det finns helt enkelt högerkrafter som inte har klarat av jämställdheten, som är så underutvecklade att de måste trycka ner och känna sig bättre än andra för att kunna känna sig tillfreds. 

Hur ska man annars förklara IC:s Tryckfrihetssällskapet som hon – ivrigt påhejad av just de högerextrema papparättshaveristerna – har satt Malmö på kartan med?

Maria Sveland skriver:
- Frågan är inte om denna aggressiva, hatiska ton påverkar oss utan hur den påverkar oss.
Det har hon alldeles rätt i.
Dessa högerextrema människor tycks lida av ett känslomässigt handikapp genom att inte hysa empati för andra än sig själva. Det är viktigt att inse det. Dessa destruktiva krafter måste drivas på flykten. Att de kallar sig jämställdister är bara cyniskt trams.

http://sanningenompapparattsrorelsen.wordpress.com/2012/02/09/det-hogerextrema-kvinnohatets-fanbarare/
http://fittstimm.wordpress.com/2012/02/08/ajja-bajja-sveland/
http://shedlight.bloggplatsen.se/2012/02/08/7283658-granserna-forskjuts-mer-kvinnohat-tillats/

http://feministisktperspektiv.se/2012/02/10/antifeminism-farrell-till-sverige/
http://feministisktperspektiv.se/2012/01/13/antifeminism-liten-krets-koordinerade-drev/

http://www.aftonbladet.se/ledare/article14356114.ab

söndag 12 februari 2012

Sanningen om Gömda

Efter mer än två år har jag idag öppnat Gömdabloggen.
Jag har insett att jag aldrig kommer att hinna gå igenom de 14 303 kommentarerna som jag ursprungligen hade tänkt. Om någon kollar i bloggen och ser något tokig så är jag tacksam för besked därom så att det kan rättas till.
Jag har också öppnat bloggen Sanningen om Gömda som innehåller hela min bok om någon är intresserad av att läsa den.
Eventuella penningbidrag går oavkortat till Änglagård i Novozybkov och sätts in på postgirokonto 136 09 37-5.

torsdag 9 februari 2012

Vi är sämst i världen på kärnkraft...


Reaktor 2 i Ringhals står stilla på grund av en våldsam brand i reaktorn som uppstod på grund av ett felaktigt utfört test!
Parallellerna med förspelet till Tjernobylkatastrofen 1986 (som var resultatet av ett felaktigt utfört experiment) är förfärande många.
Orsaken var i båda fallen en icke fungerande klantig ledning.
Branden i Ringhals har hittills kostat 2,5 miljarder kronor. Skattebetalarna och elkonsumenterna får stå för notan.
Ledningen för Ringhals gör allt för att dölja sanningen och Janne Josefsson frågar:
- För kärnkraftsindustrin svenska folket bakom ljuset?
Svaret är: Ja! Och har varit det hela tiden. Det som pågår är mygel och bedrägeri.
Vi svenskar är så korkade att vi slår oss för bröstet och skryter om den rena atomen och förträffliga svenska kärnkraften som vi tror är så bra. Det har de ju sagt ju! 
Och så visar det sig att vi är sämst i världen!
Öppna ögonen gott folk! 
 
 
 
Tack Uppdrag Granskning!
 

måndag 6 februari 2012

Ryssvintern...

Ryssvintern tycks ha kommit för att stanna. Det är svinkallt. Men varför kylan just är rysk, vet jag inte. Det väl från Öst den kom den här gången, antar jag.
Jag tänker på mina vänner i Novozybkov, Ryssland, och undrar hur de har det i kylan. Där är ungefär som här fast värre. För att inte tala om hur deras hus är byggda.

Jag tänker på kvinnorna som föder barn på vårt sjukhus Änglagård där 700 barn föds varje år. Förr snöade det in på dem medan svartmöglet kröp på väggarna i den enda duschen. En kvinna blev nästan dödad när ett stort sjok av innertaket föll ner i hennes huvud och operationssalen såg ut som ett blodigt slagfält. Sedan kom vi i Lions och renoverade husen så det blev finare än alla andra sjukhus i regionen. Ja, antagligen i hela Ryssland. Jag har besökt ett antal specialkliniker i Moskva och de var sannerligen ingen fröjd. Så jag tänker på alla kvinnor på Änglagård som ska föda och vet hur rädda de är. Många dör faktiskt. Tio per år kanske.

Jag tänker också på deras män som får finna sig i att vänta utanför och hålla kontakt genom fönstret. Så var det här för 60-70 år sedan också. Vi bad dem ändra på det men jag vet inte hur det gick med den saken. De tyckte det lät väldigt konstigt. Jag hoppas att de åtminstone har det varmt och skönt där nu. Och på hotellet där man annars kan frysa ihjäl så här års. Och på tidningsredaktionen där det är hål i golvet.
Jag avskyr kyla och förtränger varje år att det ska bli vinter. Nu drar det genom altandörren för att jag inte hann klistra fast isoleringsremsor där. Katten vägrar gå ut och fåglarna utanför fönstret fryser. De får fågelfrö, bröd och äpplen. För springorna nertill i dörren lägger jag det tjocka täcket som mormor sydde på mammas trampmaskin när jag var barn. Där kan vi snacka om rysstäcke - sådana finns inte längre - tunga och absolut omöjliga för kyla att tränga igenom. Jag staplar stolsdynor mot dörren och hänger upp en filt med klädnypor för alltihop om nätterna. Att isolera dörren nu är inte att tänka på.
Det är en märklig tanke att bara några decimeter under snötäcket utanför ligger lökarna jag grävde ner i november, när det fortfarande var varmt, och sover i någon slags vinterro. Det är trösterikt att de snart ska spira och välkomna våren med att slå ut i full blom.
- Det är löjligt kallt här, utbrister min kompis i spanska Nerja på Facebook där man häromdagen noterade +13 grader på Balkon de Europa. Ja till och med +10 grader på sina håll.
- Så här kallt har det inte varit här på åtta år!
Det var då de flyttade ner för gott, han och frun.
- Du, skrev jag. Det är 30 grader varmare än här!
En annan kompis lade ut den här dagsfärska bilden tagen just från balkongen.
- Var fick du all blåfärg från, frågade jag.
- From heaven my darling, skriver han.
Gulligt.

Och på fredag ska de få +21 grader i Nerja. Så det är inga stora problem där men ack så orättvist.
Sedan några dagar går pannan och värmefläkten på högvarv här. Blir det kallare så kan värmefläkten i värsta fall lägga av. Då blir det att plocka fram el-elementen.
Och nu skriver tidningarna att elpriset har skjutit i höjden och mer än fördubblats. Under de senaste dagarnas kyla har elpriset på den nordiska elbörsen Nord Pool gått från 30-40 öre per kilowattimme till 80-90 öre. Och i skrivande stund – mellan 8 och 9 på måndagsmorgonen – ska priserna vara som allra värst, sa Nyheterna igår.
Ringhals
Kärnkraften fungerar förstås inte. Enligt Nyheter 24 stod fyra (4) av Sveriges tio reaktorer stilla. Och nu är det visst tre. Därför skjuter priset i höjden. Som om ryssvintern vore en överraskning. Är det inte just vinter och kyla de borde rusta sig för de som äger kärnkraftsverken? För det är ju inte vi, om nu någon trodde det.
- Det är inte frågan om någon Enron-skandal där elföretagen manipulerar tillgången för att öka priserna. I alla fall inte enligt elbolagen själva, skriver Nyheter 24.

Det tror jag det. Något sådan skulle de aldrig erkänna. Det vore ju närmast kriminellt. Icke desto mindre är det nog så ändå.
Såväl Forsmark som Ringhals har stängt varsin reaktor för att de, i samband med att de skulle startas när kylan kom, visade sig ha diverse brister. Kunde de inte kollat det tidigare? Det är ju liksom deras jobb.
I Forsmark upptäckte man ett läckage i reaktor 3 som det verkar av medias rapportering. Reaktorn skulle startas i fredags och kanhända nå full kapacitet någon gång under helgen. Men läs gärna igen och inse vad ordet läckage betyder.  
Reaktor 2 i Ringhals visade sig ha en trasig ventil och ännu tycks ingen veta när den kan vara bytt och reaktorn vara igång igen.
Varför har en svensk reaktor en trasig ventil just när kylan slår till? Varför har ingen kollat det innan vintern kom?
Och vad betyder en trasig ventil? Risk för läckage. Och vad är det som läcker ut? Radioaktivitet.

Så varför gör kärnkraftsverken så här varje år?
1)     För att straffa svenska folket för att här finns ett visst kärnkraftsmotstånd och för den tidigare så kallade tankeförbudslagen som åtminstone under några decennier år hindrade de värsta tokstollarna från att sätta galna planer i verket.
2)     För att vända opionen som stödja strutstänkandet med hot om energibrist.
3)     För att skrämma folk och vända opinionen så att de kan få bygga ut kärnkraften.  
4)     För att suga omotiverade stora pengar ur svenska folket.


 Antingen är det så eller så är våra svenska kärnkraftsverk i så dåligt skick att de är fullständigt livsfarliga och omedelbart borde stängas av.
Reaktor 4 i Tjernobyl
Det är för mig fullständigt obegripligt att en hel värld har satsat på en teknologi som absolut ingen behärskar. Den kan inte säkert kontrolleras. Ingen kan stävja den om den kommer lös. Och vi kan inte ta hand om avfallet. Det som läcker ut – och det gör det oavbrutet och ständigt – tar sakta men säkert död på mänskligheten.  Hur f-n tänker de?
- Vad tycker du att vi ska göra då, frågar vän av ordning. Elda med kottar och pinnar kanske?
Nu är det ju så, att man faktiskt inte behöver lösa världens energiproblem för att ta ställning mot en teknologi som är fullständigt livsfarlig för precis allt. Kommer bara förbuden så kommer även lösningarna. Det visar historien.

Och jag vill inte ha någon kärnkraftsdebatt egentligen. Det lönar sig inte. Kärnkraftskramarna är precis lika övertygade om sin sak som jag är om min.
Så jag säger bara:
- Res dit, tag en promenad i Tjernobyl och andas den luften.
Se med egna ögon och känn den speciella stämningen.
Prata med folk och besök sjukhusen – bara i Kiev, Ukraina, finns tre sjukhus enbart för Tjernobylolyckans offer. I Moskva finns ännu fler.
Sen kan vi snacka kärnkraft!
I Sverige styr elbolagen. Det är åt fanders faktiskt. Vanligt folk tvingas stå med mössan i handen och tacka för små smulor som möjligen råkar falla från deras bord. Den så kallade avregleringen av elmarknaden – som borde vara ett gemensamt samhällsintresse väl skött av staten – har försatt svenska folket i en gisslansituation.
 Ack ja. Och kallt är det. Levande ljus är faktiskt rätt effektivt om man vill ha upp värmen någon grad. Lämna bara inga brinnande ljus utom räckhåll.
Hur går det med Roslagsbanan? Än har jag inte hört att några växlar har fryst fast. Det beror antagligen på att jag inte åker så ofta. Det brukar de nämligen göra varje år. Som om vintern vore en överraskning.
På favoritkrogen visar krögaren bilder på datorn.
- Det är snö i Tessaloniki, Grekland, där vi kommer ifrån, säger hon. Titta! De har gjort en snögubbe.
Med röd mössa och halsduk.
Nyheterna berättar att det snöar i Algeriet till och med.

Och i Ryssland fryser människor ihjäl. Är det fortfarande 60 eller är det 100 nu. Det är uteliggare, gamla och sjuka. Jag tänker på alla torftiga stugor jag besökt. De barrikaderar sig i köken. Resten får stå kallt.
En liten gumma som bor inne i den förbjudna Zonen runt Tjernobyl – jag minns just nu inte om det var i Vitryssland eller Ukraina – hade avsatt sitt vardagsrum för de allra vackraste broderier. Hon bor där ensam i sin stuga, stickar och virkar och broderar de allra vackraste kuddar, dukar och sängkläder till sina barnbarn. Risken för tjuvar gör att hon sällan eller aldrig visar sina alster men jag fick komma in. Och när vi åkte fick jag en radioaktiv blomma från hennes lilla köksträdgård. Jag undrar om hon fryser nu.

- Hur f-n har dom det, säger Viktiga Lena barskt. Ni vet hon som alltid är så mjuk och snäll och önskar kärlek till alla.
- Hur har de det de där som ligger ute, säger hon. F-n! Det finns 600 rum på slottet. Och det är vi som pröjsar. Det är väl bara att släppa in dom!
Det är ingen tvekan. Det finns många fantastiska människor.

Jag läser på Facebook att min kompis Gregory ligger på sjukhus med propp i lungan. Han som redan är så drabbad med reumatism i hela kroppen. Det finns väl inte en led i hela karln som inte är opererad vid det här laget. Stackars Gegge!

För att inte tala om Conny som efter en olycka är totalförlamad från halsen och ned. Han kan inte peta sig i näsan ens en gång. På Fejjan skriver han:
- Är det vinter så är det. Tänkte passa på nu när det är riktig vinter att göra ett par snöänglar. Tyckte att det var på tiden, man vet ju inte hur det är förrän man har provat. Återkommer när jag har provat;-)

Och genast dyker det upp vänner med samma sorts humor.
- Glöm inte att filma!
Och Conny svarar:
- Hade ingen film i kameran. Vilken jävla otur. Vilken dum jävla idé också, det är ju skitkallt ute, men fina blev de. Inte ens katterna vill gå ut. Jaha, nu har man provat det då.... Vad gör man nu då, lite kaffe kanske, varmt och gott nästan lika bra som vad vet jag använd fantasin. Hejdå för den här gången!
Sådana människor finns, tack och lov. Vilka hjältar! Det är stort.
***
I Malmö kräver IC och hennes nybildade Tryckfrihetssällskapet att de ska få lov att trycka ner muslimer och andra invandrarna med hjälp av lagen.
Och här roar sig hennes polare, stalkern och hans ynkliga papparättshaverister till kompisar med att tysta mig och förstöra mina bloggar.
Det säger väl allt...
***

Tillägg:

Över 360 döda i köldvågen

Köldvågen fortsätter sin obarmhärtiga framfart över Europa och dödssiffran steg på måndagen till över 360.
I Polen dog ytterligare nio personer, de flesta hemlösa, och i Bulgarien drunknade fem personer när en fördämning kollapsade på grund av kraftigt snöfall och regn. Ungern bekräftar tolv dödsfall under de senaste tre dagarna.
Tjeckien och Schweiz rapporterade nya rekordtemperaturer på 39,4 respektive 35,1 minusgrader. I Italien är omkring 60 000 hushåll strömlösa.


***
Ibland är en stalker inne på den här bloggen 30 gånger per dag. Sedan i går kväll har han varit inne med sin iphone (20.12), (21.02), (23,34), (03.04) och (04.39). Hur många gånger han har varit inne med sina övriga datorer orkar jag inte ens räkna. Snacka om att vara besatt. Sover han aldrig? Har han fått sparken från Swedavia?

Sedan i morse har han varit inne med sin iphone (10.50) 33 minuter och (12.00). Det var kanske lunchen. Och (14.12) kafferast. Det mönstret följer han faktiskt. Han ser nog till att sköta jobbet för att inte väcka den björn som sover. Han är så laglig att han inte ens går mot röd gubbe, säger tokskallen D. Ha ha ha...

Han tycker också att vi som har fanskapet efter oss får skylla oss själva.
Ingen av dem begriper att stalking och förtal är kriminellt.
I helgen var det en Sundbybergsbo som känner till honom som sa att han är flygledare på A-a. Det får vi verkligen hoppas att han inte är. Han är så besatt av sitt eget privata krig att han inte ens sover om nätterna!

Jag var på rymmen från datorn i går kväll och missade flera timmar men såg att han varit inne (18.42), (19.56), (21.06) och (21.57).
Sedan var jag på rymmen igen men ser (jag ser bara de senaste 100 besöken) att han har varit inne på bloggen (02.31) och (05.41) i natt.
Han har alltså inte sovit i natt heller!
Därefter har han antagligen jobbat (och varit här med jobbdatorn) innan han vid lunchtid tog en ny titt med sin iphone (12.22). 

IP-numret är: 94.234.170.xx
Nu måste han ränna iväg och köpa en ny iphone...
Rätt åt dig!

Ett annat väl använt ip-nummer han använder sig av är: 213.65.118.xx. Det är en teliaadress som han använder både här, när han micklar med falska varningsskyltar, och när han ljuger om mig och min bok på Wikipedia. Klantigt!