tisdagen den 25:e september 2012

Något att tänka på...

Jag frågade min kompis som tillsammans med sin fru blev mamma i somras efter spermadonation i Sverige, om de visste vem donatorn var eller om dottern så småningom kommer att få veta vem som är hennes biologiska pappa.
Hon sa att det får hon nog inte. Han har gjort sitt och har ingen vidare betydelse.
Jag invände och sa att det har han visst det. För mig som släktforskare är det självklart att barnet har rätt till sitt biologiska arv. Och tänk om det visar sig ha någon genetisk sjukdom, då måste man av olika skäl kunna kartlägga släkten.
Min kompis hade nog fel. Jag gissar att alla barn har rätt att åtminstone som vuxna få stifta bekantskap med sitt ursprung.
Men ändå... Jag förstår glädjen över barnet men är ändå lite tveksam till såväl ägg- som spermadonation och inseminering. Särskilt om det sker anonymt. Har jag fel?


Spermadonator med 43 barn hade sjukdom


KÖPENHAMN. En dansk spermadonator som är far till 43 barn har en ärftlig sjukdom. 18 av barnen bor i Sverige och Norge.

Spermabanken, Nordisk Cryobank, fick i juni 2009 veta att ett av donatorns barn fötts med sjukdomen, neurofibromatos typ 1. Men banken bröt mot reglerna och lät bli att informera om att deras donator hade en allvarlig sjukdom. Det dröjde ett och ett halvt år innan informationen gick ut. Under den tiden blev ytterligare två kvinnor inseminerade. En av dem har i dag ett barn som är sjukt.
Enligt danska myndigheter har säd från donatorn använts vid 14 kliniker.

Peter Bower, chef för Nordisk Cryobank, säger att läkarna till och börja med inte trodde att sjukdomen hade något med donatorn att göra.
Enligt reglerna ska alla kliniker som köpt säden omgående informeras när sådan sjukdom upptäcks och säden ska därefter inte användas.

Sjukdomen kan ge symtom från hud, ögon, skelett och nervsystem. Det är stora variationer i antalet symtom mellan olika personer, men de flesta får lindriga besvär. Det vanligaste symtomet är inlärningssvårigheter som upptäcks när barnen börjar skolan, enligt Smågruppscentrum vid Sahlgrenska sjukhuset.
Av TT-Ritzau

3 kommentarer:

  1. "Folk blir ofta upprörda av Carolina Jonsson Malms forskning. Kanske framför allt av hennes tes: att familjen bara är en konstruktion. Var du kommer ifrån, ditt ursprung, ditt blod, det spelar ingen roll.


    – Vi antas känna samhörighet med människor för att vi är biologiskt relaterade, trots att vi kanske aldrig har träffats. Därför blir de provocerade när jag säger att din familj kanske inte har nåt alls med dig att göra, säger hon.

    Hennes avhandling beskriver hur familjen, och synen på familjen, har förändrats mellan 1967 och 2007. Vad som är en familj är ju olika beroende på tid, ställe och kultur."

    http://www.sydsvenskan.se/sverige/historikern-om-den-heliga-familjens-fall/

    Om biologi spelade större roll än vem vi har växt upp med så skulle adoption inte vara möjligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara en sak som inte stämmer med det där. Förr eller senare börjar de flesta söka sina rötter. Se bara på tv-programmet Spårlöst försvunnen. Alla söker sitt urspung. Hela 99 av 100 söker framför allt modern. Det måste trots allt betyda något.

      Jag stöter ofta begreppet "Fader okänd" i kyrkoböckerna när jag forskar. Liksom förstås också oäkta barn.
      En moster (gift med min morbror) hade till och med såväl okänd far som okänd mor när hon föddes 1910. Man kunde ha det i början av 1900-talet. Hon blev omgående adopterad till en bra familj. Ändå var detta ett livslångt trauma för henne. Vilka var de som inte ville ha henne? Självklart undrade hon.
      Min moster fick höra av myndigheterna som ung att det fanns ett brev från hennes biologiska mor som hon skulle få när hon fyllde 70. Hon väntade och väntade. Dessvärre dog hon före 70-årsdagen men det var kanske lika så gott det. Det fanns inget brev som väntade på henne. Ingen vet än idag vem som var hennes mor. Modern kom till Stockholm, tog in på ett speciellt mödrahem, födde sitt barn och drog därifrån. Det var allt.

      Min moster mådde väldigt illa av det.
      Precis som de flesta gör när de stöter på begreppet "okänd far" i släkttavlan. Det blir till ett mysterium att ständigt grubbla över. Vem var han som inte ville ha mig?

      Med adoptivbarn och svikna (läs: övergivna) barn är det ofta så att de säger sig varken sakna eller bry sig om den försvunne föräldern. Vad ska de annars säga? Det är naturligtvis inte sant. De upphör aldrig att drömma om att hon eller han ska komma en dag och bara vara hans/hennes egen. För att skydda sig från smärtan måse de göra sig hårda och inte känna efter. Men alla bär med sig frågan: Vem är jag? Varifrån kommer jag? Finns jag med i ett sammanhang jag inte känner till där det finns andra som liknar mig och som jag liknar? Man kan ha vilka teorier som helst men detta går inte att komma runt hur många avhandlingar som än skrivs. Det finns, som bekant, inga sanningskrav på den här sortens vetenskapliga arbeten.

      Detta behöver emellertid inte betyda att det biologiska arvet spelar större roll än det faktiska. Det ena förtar inte det andra. Det är emellertid en nödvändig pusselbit i ett pussel som aldrig blir helt så länge hålen gapar tomma. Därför har alla rätt till information om sitt biologiska ursprung. Därför kan man inte bortse från någon av de biologiska föräldrarna.

      Radera
    2. Monica.
      Jag håller med dig i detta ämne.
      Jag släktforskar oxå och jag håller med dig om det du nu skriver.

      Det handlar om att få en realistisk bild av verkligheten samt kunna få en ärlig möjlighet till svar då dom behövs såväl psykologiskt, emotionellt eller ur ett medicinskt perspektiv.

      LEroy

      Radera