Ingrid Carlqvist har inte gjort en Liza Marklund...

Jag har av någon anledning blivit indragen i en diskussion om boken "Horungen" av Donya Wihbi och Ingrid Carlqvist. Under helt andra inlägg har flera kommentatorer försökt få igång en diskussion huruvida boken är en ny falsk "Gömda" och om det är så att Ingrid Carlqvist har gjort en Liza Marklund.

Det har hon inte!

Ingrid Carlqvist och jag har haft våra duster sedan jag blev varse att hon inte var den jag först trodde att jag lärt känna. Tvärtom säkert också. Jag tänkte därför hålla mig borta från den här debatten. Min erfarenhet är att Ingrid Carlqvist är en minst sagt ohälsosam bekantskap.

Bakgrunden till vad jag nu ska skriva är följande:

• I Ingrid Carlqvists blogg ligger minst två dödshot mot henne falskt undertecknade med mitt namn. Hon är fullt medveten om de inte är skrivna av mig. Vi har båda polisanmält saken. Ändå låter hon kommentarerna ligga kvar.
• Ingrid Carlqvist har skrivit de mest vidriga brev fyllda med lögner om mig till minst en av mina uppdragsgivare i syfte att jag ska förlora min försörjning. Dessbättre var de för kloka. Det gick det inte hem.
• Det är delvis på grund av Ingrid Carlqvist som jag och Viktiga Lena lever under hot om avrättning och att våra hus ska sprängas mm.

Jag har med andra ord ingen som helst anledning att ta Ingrid Carlqvist i försvar.

Jag gör det ändå. För sanningens skull.

Boken Horungen
Ingrid Carlqvist talade redan för tre år sedan om för mig att hon var ombedd av Lind & Co att skriva den nu aktuella boken. Det var under den omtalade kvällen på Pressklubben i Stockholm när hon dels hällde två glas vin över mig och sedan kallade mig sinnessjuk eftersom jag har förståelse för föräldrar som flyr med sitt barn om den andre föräldern visar sig utgöra ett hot.
Orsaken att hon gladde sig åt uppdraget var att hon samtidigt hade minst tio titlar aktuella om i vårdnadstvister förfördelade män och, som hon sa, falskanklagade män dömda för våldtäkt. Tito Beltran var en av dem.
Boken om Donya Wihbi skulle bli hennes alibi mot omvärldens eventuella avslöjanden om att hon är en del av den skriande papparättsrörelsen.


Jag har undrat hur det gick med boken och nu är den alltså här. Den kom ut i maj som pocket för 40 spänn. Ändå finns det folk som spekulerar i att Donya Wihbi och Ingrid Carlqvist ska bli rika på kuppen. Så vad får de? Två spänn per såld bok kanske? I bästa fall. Rika lär de inte bli. De får antagligen inte ens betalt för jobbet.

Men Donya Wihbis pappa har tydligen fått fnatt och startat en flashbacktråd i vilken han radar upp vad som sägs vara dokument (på arabiska!) som visar att den berättande dottern och den skrivande Ingrid Carlqvist ljuger. Somliga drar dessutom paralleller med Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl som jag avslöjade i "Sanningen om Gömda" 2008.



Det går inte att jämföra Liza Marklund med Ingrid Carlqvist.
Liza Marklund hade inget uppdrag från förlaget att skriva Mias historia. Mia berättade privat och Liza skarvade på med sånt som passade hennes politiska projekt. Hon intervjuade Mia av egenintresse i ett mycket speciellt syfte. Hon hade för avsikt att ändra lagen.
Gömda är från början till slut ett gigantiskt bedrägeri baserad på en mestadels osann berättelse. Boken såldes in till förslaget efter att den var skriven. Till och med förlaget trodde på den och lät den illustreras som "sann" av en galen Mia som uppenbarligen njöt av sin påhittade garbofigur.

Ingrid Carlqvist har som skribent blivit tillfrågad av förlaget om hon vill skriva Donya Wihbis historia mot en oförskämt låg ersättning, såvitt jag förstår.
Det var alltså förlaget som hade storyn först.
Ingrid Carlqvists var deras redskap att få den på pränt.
Det är inte samma sak som att hon skulle ifrågasätta den.

I sin blogg berättar Ingrid att hon först ville träffa och lära känna Donya Wihbis. Det gör ett seriöst intryck på mig. Mer kan man nämligen inte göra. Hon hade ingen som helst anledning att ifrågasätta sanningshalten i berättelsen.

Det betyder att hon i praktiken har gjort ett högst normalt journalistiskt arbete.
Journalistiskt gräv - som jag gjorde kring Gömda och Asyl - är något helt annat.

Och så måste det vara.
Hur skulle det se ut om jag till exempel intervjuade bonden Persson om hans potatisland och plötsligt började gräva upp alla hans potatisar för att försäkra mig om att det i själva verket inte var morötter som växte där?
Så går det helt enkelt inte till. Man måste förutsätta att intervjuobjektet talar sanning. Säger han potatis så är det potatis Det är inte journalistens roll att ifrågasätta och kontrollera det.

Den journalistiska uppgiften i detta fall är att lyssna på den som berättar och vidareberätta historien, dvs göra den läsbar. Ingenting annat. Att anklaga Ingrid Carlqvist för att ljuga är i detta sammanhang helt galet.



När ska man ifrågasätta en persons berättelse?
Det finns några grundregler kring detta som bör intressera Donyas pappa. De är som följer:

Finns det ett missförhållande?

Finns det någon drabbad?

Finns det en ansvarig?

Finns det ett allmänintresse?
Sett ur hans synvinkel kan man svara ja på de tre första men inte på den fjärde. Inte än i alla fall.
Därmed finns faktiskt inget fog för journalistiskt gräv i den här historien.
Skulle det bli en stor rättsprocess med stor medial bevakning så kan detta ändras.
I dagsläget finns inget som helst allmänintresse för pappans historia.

Donya har skrivit en bok. Pappan kan göra detsamma, om han vill. För mig förefaller det oseriöst att han skriver på flashback i syfte att svärta ner sin dotter. En bok inbunden mellan två pärmar är trots allt mer begränsad och inte lika lortig i sin inramning. På Flashback kan den oseriösa och tämligen rättshaveristiska diskussionen fortsätta hur länge som helst. Men något allmänintresse får den inte.

Det är bara töntigt att rya om dokumentation och bevis hit och dit. Den som är intresserad kan gräva fram och kontrollera den själv om han eller hon har tid. Ingrid Carlqvist har helt rätt i det. Varken hon eller huvudförfattaren har någon anledning att bemöta en skränande pappa med fanclub på flashback.

Vad gäller mitt gräv om Mia så kunde man svara ja även på fjärde frågan. Gömdaböckerna var utgivna i miljonupplagor så bedrägeriet omfattade minst en miljon läsare, dvs minst 1/8 av svenska folket. Oskyldiga människor hade drabbats i stor omfattning (somliga drabbas än), lagar hade ändrats och stora summor skattemedel hade missbrukats (och missbrukas än).
Därav allmänintresset.
Donyas pappa får jobba hårt om han ska komma i klass med det.


Jag ska läsa boken innan jag läser flashbacktråden
Jag ska läsa boken och jag ska läsa tråden innan jag tar ställning i denna fråga. Det enda som bekymrar mig är att min vän Alexis tydligen har tagit ställning för pappan. Jag lutar nämligen åt andra hållet. Men man kan, som sagt, tycka olika och vara vänner ändå. Och Alexis är en av de klokaste så...
Härmed är det fritt fram i kommentarsfältet.
Jag återkommer med min åsikt när jag har formulerat den, om någon är intresserad

***

Ingrid Carlqvist!
Allt som fanns om dig i mina bloggar är sedan länge bortplockat. Hur vore det om du återgäldade den gesten? Och när du ändå håller på kan du ju ta ett allvarligt snack med din sinnesförvirrade polare. Det är dags att han stänger sin förtalsblaska och söker vård.