torsdag 23 februari 2012

Det är dags att barnen får upprättelse och stöd för sin ståndpunkt...

På Vallentunasjön innan barnen kom.
Bosse fiskar och jag röker pipa (Borkum Riff).
I detta kungliga glädjerus - som det väl alltid borde vara när ett litet barn föds - är det nog många som kommer att tänka på sina egna förlossningar. Åtminstone kvinnor som ju liksom inte kommer undan den skärselden. Hur det är med män kan jag av naturliga skäl inte riktigt svara på.
För min egen del sköljer minnena över mig med kraft i dag. Inte minst för att jag blev så nostalgisk över att berätta om mitt 70-tal härom dagen.
Så jag stövlar på av bara farten och jag gör det för min egen skull.

Ni stalkers och andra som vill mig illa kan sluta läsa här. Det jag ska berätta nu beror på er. Ni har ljugit om mig och min familj utan att veta ett smack. Kolla aldrig en story som är bra liksom. Detta är därför inte till för er. Följande är till för dem som har hjärta och kan tänka själva.


Efter mitt utomkvädeshavandeskap som akutopererades i vecka 16 den 8 augusti 1975 när sommaren var som allra hetast det året, var det högst ovisst om jag skulle kunna få några barn. Hela buken hade varit full med blod (allt lyftes ut och tvättades rent) och vänster äggledare (som sakta men säkert sprängdes av det växande fostret som fastnat där) opererades bort. Doktorn hette Margareta Nyman. Jag brukar säga att det är hon som är "far" till mina barn.
Hon sa nämligen:
- Det ser inte så ljust ut det här. Du har höger äggledare kvar. Den är tjock som en sytråd ungefär och har som en tratt i ena änden. Det är den som ska suga upp ägg från äggstocken men din ser rätt skruttig ut så det är frågan om det går. Men jag försökte peta upp den så gott det gick men återupprepningsrisken för ett nytt utomkvädeshavandeskap är mycket stor.

Jag har en tendens att lägga på mig vatten.
Dagen efter förlossningen gick jag upp
elva kilo av bara vatten.
Med tanke på att jag redan som 21-åring hade opererats för Cancer in Situ och att en del av livmodertappen då togs bort (vilket ökar risken för missfall om man inte lägger cerclage, dvs vid graviditet syr ihop den vilket inte alltid fungerar) så var chansen att få egna barn plötsligt tämligen liten.
Det är en bottenlös sorg för alla som drabbas men ett öde som delas av tio procent av befolkningen. Bosse hade visserligen en dotter sedan tidigare men ändå. Jag sa till honom att skaffa en annan kvinna, någon som kunde få barn. Han sa att det inte var så viktigt och jag skullle långt senare förstå varför.

Jag blev mot alla odds jag gravid igen och min förste son Ettan kom till världen 1977, samma år som kronprinsessan Victoria föddes.

Förlossningen gick fullständigt åt helvete. Värkarna stoppades då man misstänkte bäckenträngsel varpå jag kördes till röntgen.
- Vi rekommenderar absolut kejsarsnitt, sa röntgenläkaren. Men förlossningsläkaren som var en nitisk typ tyckte att det nog skulle gå den vanliga vägen.
Läkarna fick emellertid inte igång värkarna igen och rätt som det var satt barnet fast. Jag fick massor med lustgas och kunde till slut inte tala för mig själv än mindre röra mig. På avstånd hörde jag hur jag skrek som en stucken gris och i journalen står att jag låg på maximal smärtnivå under minst tre timmar. Bakom mig satt Bosse och åt köttbullemacka. Skrämd, antar jag, böjde han sig ner och väste:
- Håll käften!
Smärtorna, lustgasdimmorna och paniken att inte kunna gå därifrån var total. Ett tag klev jag till och med av till en annan smärtfri tillvaro, innan jag drogs ner till helvetet igen - ett fenomen som är väl känt från krigs- och tortyrsituationer. Ettan började visa tecken på syrebrist och folk kom rusande från alla håll. Till sist föddes han sedan flera starka personer tagit spjärn med fötterna mot förlossningsbordet och av alla krafter dragit ut honom med sugklocka. Hans lilla huvud var demolerat och fullt av sår efter sugklockan. Som tur var gick det bort. Men vi var båda i djupaste chock. Länge. I dag förstår jag att vi hade behövt kvalificerad hjälp för att komma över det som hänt. Dessvärre fick vi inte det. Vi var väldigt dåligt rustade för att åka hem och ta tag i livet.

Jag satsade på att försök afå prata med doktorn i samband med att jag skrevs ut men av det blev ingenting. Fem nyförlösta mammor togs in samtidigt i rummet.
- Ni är friska. Ni har bara fött barn. Åk nu hem och tag hand om era familjer så ses vi på återbesöket om två månader.
Jag fick inte en chans att få svar på vad som hänt. Så jag satsade på återbesöket.
- Hur i helvete kunde ni ge er till att ta risker med mitt barn?! Han höll på att få syrebrist!
- Än så länge bestämmer inte mammorna hur förlossningarna ska gå till, sa läkaren. Och det är tur det.
Vi var slagna i däck Ettan och jag. Det var en fruktansvärd tid helt enkelt. Vi var i chock båda två. I dag kan jag undra hur hans pappa mådde. Men jag tror inte han känner så mycket över huvud taget faktiskt.
När Ettan döptes var Bosses dotter M med förstås. Att han hade
två döttrar till med olika mammor berättade han inte.  
Ettan var och är världens vackraste barn, det största underverket någonsin. Vad annars?
Han var alltid glad och gullig men plågades den första tiden av kolik vilket gjorde att vi på toppen av allt inte fick sova om nätterna. Ingen som inte varit med om det förstår vad det innebär.

Och det var aldrig tal om att dela på nattvaket. Bosse måste ju jobba. BVC viftade bort problemet. Pojken var ju glad och social, som man sa. Vi fick Minifom som inte hjälpte. Till sist gick det inte längre. Ettan var sju månader gammal när det äntligen visade sig att han var allergisk mot komjölk, en åkomma som vanligen växer bort. I dag vet man att nio av tio kolikbarn lider av just det men det visste man inte då. Ettan fick sojavälling på licens och vi fick äntligen sova.

Min lille pojke växte upp till en solstråle som älskade sin mamma och sin pappa. Vi brukade sitta i varsin ände av vår svängda plyschsoffa medan han sprang från den ena till den andra med sina blöta småbarnspussar och vi låtsades kivas om vem som älskade honom mest. Jag minns hans sorglösa skratt. Han var trygg och lycklig. Det fanns inte ett moln på hans himmel.

Ingen har älskat dig så mycket som vår äldste son, Bosse.
Tre år senare föddes Tvåan - ett lika stort underverk han. När jag under graviditeten som alla andra blivande mammor skulle besöka förlossningskliniken kunde jag inte förmå mig att gå in. Personalen såg min ynkliga gestalt utanför fönstret och hämtade mig. Det var minnet av förlossningen innan som spökade med en fruktansvärd ångest som följd. Jag togs in i ett rum och min journal plockades fram.
- Oj då, sa läkaren. Så här ska man faktiskt inte behöva ha det 1980. Och det ska inte du heller. 
Jag fick där och då välja mellan ett planerat kejsarsnitt eller en normalförlossning med epidural. Narkosläkaren lovade dessutom att personligen komma i tjänst härhelst jag skulle föda. Det slutade med att jag togs in två veckor före beräknad förlossning, startades och förlöstes under bedövning med epidural (bedövning från midjan och nedåt) från början till slut.

Vi hade bestämt oss för att bygga ut huset, fått bygglov och tagit ett banklån i mitt namn. Jag ville vänta tills Tvåan var född men Bosse hade bråttom. Han ville dessutom att jag skulle ge honom fullmakt att plocka pengar från banklånet på egen hand. Det var helt enkelt opraktiskt för honom att hela tiden inhämta min namnteckning. Och jag skulle ju snart föda. Jag behövde få koncentrera mig på barnen.

Jag hade aldrig tidigare överlåtit ansvaret för min ekonomi på någon annan. Nu insåg jag att jag måste göra det. Efter sex år och två barn tillsammans så måste man ju kunna lita på varandra. Så jag skrev på. Bosse började riva och riva och riva. Det kom virke, plåt och takpannor. Hantverkare kom och gick. Det var en enda villervalla hemma hos oss.

Jag tog ensam bussen till sjukhuset tidigt en morgon när det var dags att föda. Bosse låg kvar hemma och sov. Några timmar senare körde han Ettan till dagis och gick till bowlinghallen för att äta frukost. Jag minns att BB-personalen tyckte det var konstigt att behöva ringa in en blivande pappa från en bowlinghall. Men han brukade äta frukost där, förklarade jag. Han jobbade ju ensam i verkstaden hemma och kunde behöva träffa lite folk. Att han sedan flera månader hade nya intressen i bowlinghallen visste förstås inte jag.
1980 fick Ettan en lillebror.
Bosse kom och vi hade en rätt behaglig dag i väntan på att Tvåan skulle födas. Jag kände inte ens underkroppen. Den skötte sig själv och vi såg värkarna komma och gå på en apparat bredvid. Vi pratade, skrattade, drack kaffe och åt lunch (för min del passerad) innan jag plötslig kände att barnet låg mot stolen. Barnmorskan trodde mig inte men jag behövde bara luta mig bakåt så var han född. Jag var inte ens svettig och kunde följaktligen direkt ta hand om den lille utan problem. Jag minns känslan av förvåning över att faktiskt kunna älska Tvåan precis lika mycket som Ettan.
Naturen är fantastisk.


Vi hann väl egentligen inte mer än hem förrän Bosse stack.
- Jag åker och köper Expressen, sa han. Och så köper jag cirkusbiljetter till dig och mig, Ettan. Så går vi på cirkus på lördag.
Han kom inte tillbaka. Jag förstod ingenting. Vi hade inte bråkat och det fanns ingenting som tydde på att han tänkte dra. Tvärtom. Jag ringde sjukhusen, fältassistenterna och polisen. Jag ringde vänner och bekanta men han var och förblev borta. Till slut ringde en av hans kompisar och talade om var han var. När jag ringde dit för att be honom förbarma sig över Ettan sa hans nya kvinna, hon från bowlinghallen:
- Det är väl inte mer synd om den där ungen än någon annan!
Och när jag fick prata med Bosse så sa han:
- Om inte du kan få tyst på honom så ska jag minsann se till att han blir tyst!
Den så kallade Storstrejken 1980 pågick, det fanns varken radio eller tv att sysselsätta en sörjande treåring med. Som tur var hade vi video och sagor på LP. Men det hjälpte inte. Ettan fick ingen ro. Han väntade på sin pappa. De skulle ju gå på cirkus.

Ettan klättrade upp på köksbordet och vägrade gå ner därifrån. Där satt han i två veckor och tittade genom fönstret i hopp om att få se sin pappa komma. Ibland grät han, ibland ropade han och ibland ramlade han ner för att han helt enkelt somnade. Han slutade äta. Han grät och grät och grät. Men ingen pappa kom.

Vi hade ett posthorn av mässing. Det gick han ut på trappan med och tutade han i så att pappa skulle höra honom. Han klättrade upp på garagetaket för att försöka se sin pappa men såg ingenting. Han tog hammaren och slog sönder alla fönster i våra drivbänkar. Med en liten vass kniv högg han gång på gång i wellpappkartongerna som Bosse hade lämnat tills själva arget övergick i tårar. Men ingen pappa kom.

Bosse lämnade oss verkligen i underläge. Särskilt med tanke på att han hade rivit sönder huset. Och av banklånet fanns inte ett spår. Alla pengar var slut. Jag samlade hantverkarna som tack och lov så långt hade fått betalt. Och jag sa att jag nog inte skulle kunna betala mer. En av dem (gift med en kompis) tyckte att natura var helt okej för hans del. Jag avstod. Återstod alltså att försöka ta reda på vad som fanns av byggnadsmaterial under pressenningarna utanför och på något sätt försöka fixa det själv.

Bosse hade byggt igen den gamla ytterdörren och altandörren gick inte att låsa. Jag kunde följaktligen inte ens lämna huset förrän försäkringsbolaget efter en månad (av någon anledning som jag inte minns) kom med ett hänglås. De var säkert bara snälla. En kompis sågade ett hål i väggen med sin motorsåg och hjälpte mig sätta in en ny ytterdörr. Vår hemmagjorda spånskivesäng (sånt var populärt på den tiden) fick bli golv i hallen som förr var kök och där Bosse hade rivit upp ett stort hål.

Vi sov på golvet tills jag fick en säng av mina föräldrar. Mina tonårssyskon och deras vänner hjälpte mig att sätta plåtfasad på huset och lägga tegel på taket. Samtidigt startade vi Vallentuna Revyn som kom att leva i 25 år. Vi släppte in skratten i huset som ett sätt att få luft och kunna andas.

Tvåan var också mjölkallergisk men vi fick sojavälling på recept. Åkomman var mer känd 1980. Ettan älskade sin lillebror. I sorgen efter pappan blev lillebror en tröst. Men han grät ett helt år tills hans immunförsvar inte fanns längre. Han var sjuk jämt. Hela nätterna höll han sig krampaktigt fast i mig rädd att också jag skulle försvinna. Jag kunde inte ens gå på toaletten utan att han var med. Tvåan var dessutom öronbarn. Han hade nio öroninflammationer och lika många ögoninflammationer under sitt första levnadsår. Mammaledigheten var bara sju månader då. Och bara tolv dagar fick man vara hemma med sjukt barn. Jag som var statligt anställd hade ytterligare tio. Men jag förstår inte hur vi klarade det. Bosse hade mycket lätt kunnat hjälpa till - och fått ett fungerande umgänge på köpet - men han var inte intresserad.
Han kom inte ens till dopet.
Bosse kom inte ens till Tvåans dop. I samband med det hittade jag en natt en utmäteslapp från kronofogden på ett underhåll till en dotter jag aldrig hade hört talas om.

Upprörd ringde jag hans mamma nästa dag.
- Hur många barn har han egentligen?!
Hennes svar efter en lång stunds tystnad går till min privata historia.
- Hur många har du hittat?
Jag berättade detta för prästen som skulle döpa Tvåan och han såg till att jag fick veta. Förutom dottern M hade han dottern C och dottern B med olika kvinnor redan när vi träffades. Av någon anledning ansåg han inte att han borde berätta det. Ingen annan i hans familj heller uppenbarligen. Men alla visste. Ett år efter hans försvinnande föddes ytterligare en dotter. Sex barn med fem mammor. Och inget av barnen har han betalat underhåll för. Med två av dem har han ytterst sporadisk kontakt någon gång per år förutsatt att det är de som tar initiativet.

- Vi ansåg att det var lönlöst att begära underhåll från honom, sa Försäkringskassan. Vi visste ju att han hade alla dessa barn när han flyttade från dig och eftersom han är sin egen går det ju inte att driva in pengarna.
Det blev en stor besvikelse för mig. Jag hade hoppats att han åtminstone skulle få ett och annat obehagligt kravbrev som påminnelse om vår existens. Särskilt som jag fick ta hela det praktiska och ekonomiska ansvaret på egen hand. Men det fick han alltså inte.  Han lyckades tvärtom halka på bananskal genom hela sitt "föräldraskap".

En dag några månader efter att han stuckit skulle han faktiskt komma och hälsa på sin ledsne pojke. Ettan väntade och väntade. Plötsligt störtade han in genom dörren med orden:
- Hej Ettan! Här får du en grävskopa. Mamma hjälper dig att sätta ihop den. Hej då!
Och så försvann han innan någon av oss ens hann säga hej.
Ettan älskade den grävskopan. Mycket mer än alla andra leksaker. Sånt känns.

- Han sitter på bowlinghallen och säger att alla har råd att äta t-benstek varenda dag om de vill, sa en av hans kompisar som var upprörd över vår situation. Det var knappt vi hade råd att äta alls. Utan min mamma hade det inte gått. 

Jag minns en natt sommaren 1980. Århundradets värsta åskväder brakade lös och pågick under några timmar. Det blixtrade och smällde något alldeles fruktansvärt. Ettan kunde inte sova och åskknallarna skrämde honom. Krampaktigt höll han sig fast i mig och grät hjärtskärande efter sin pappa. Medan blixtarna lyste upp vårt sovrum kunde jag se Bosse för min inre syn. Jag kunde se hur han med kråsskjortorna och kristallglasen som han hämtat satt skrävlade om sin egen förträfflighet utan att bry sig det minsta om Ettan som sörjde sig sjuk.
I den stunden hatade jag dig, Bosse.
 
Sedan var det bara vi. Men vi var också en liten fin familj, tröstade barnsköterskan på BVC.
Det hände en gång att Ettan och jag mötte honom på torget. Han passerade oss med en meter utan att så mycket som böja sig ner och säga hej till sin ledsna treåring. För övrigt hörde han inte av sig. Inte en enda gång på över 30 år har han frågat efter sina barn.
Jag kommer aldrig att kunna förstå det. 
- Jag förstår att du inte förstår det, sa han vid ett tillfälle utan att förklara sig närmare.
Med det svaret fick jag helt enkelt låta mig nöjas.
- Jag förstår egentligen inte vad det tog åt mig den gången, sa han inställsamt vid ett annat tillfälle.
Men någon närmare förklaring fick jag aldrig. 
Och jag förstår fortfarande inte.

När vintern kom det året satt jag en kväll i mitt kök och tittade ut. Barnen hade somnat och den första snön föll tung utanför. På skolgården på andra sidan vägen körde plogbilarna i skytteltrafik. Min uppfart var säkert 75 meter lång och jag undrade hur i all världen jag skulle kunna ta mig till dagis med barnvagnen nästa morgon. Jag drack te i min ensamhet och släckte lampan efter att utan framgång ha försökt räkna ut hur jag skulle kunna betala alla våra räkningar. Jag hade gått ner till 75 procents tjänstgöring strax före förlossningen - vi var ju trots allt två! - och fick därför en betydligt lägre moderskapspenning än jag annars skulle ha fått.

Plötsligt svängde en stor traktor med starka strålkastare upp på min uppfart. Jag blev så rädd att jag kastade mig på golvet för att inte synas. Traktorn plogade till min stora förvåning hela planen framför huset och därefter också hela uppfarten innan den plötsligt bara försvann lika snabbt som den hade kommit.
Nästa gång det snöade kom traktorn tillbaka och så fortsatte det två vintrar i rad. Jag vågade aldrig ge mig till känna. Var det ett misstag skulle han kanske sluta ploga och hur i all världen skulle vi då klara oss?
Efter två år hade vi lyckats lappa ihop huset, mina tonårssyskon och jag, så att det gick att sälja. Och när tredje vintern kom ringde jag de nya ägarna och frågade om någon hade plogat åt dem.
- Nej. Varför tror du att någon skulle göra det?
Så vem var min välgörare?
Jag vet än idag inte vem det var men så mycket vet jag, att det var inte Bosse.

Så här slutade mitt sjuttiotal. Jag tänker nästan aldrig på det numera. Det gör helt enkelt för ont. Bosse och jag har en helt okej kontakt numera - eller hade åtminstone tills Jocke Ramstedt och hans morsa började ringa honom och ställa frågor om huruvida jag är skulden till att han inte har kontakt med sina barn. Han har av pur förvåning antagligen bara hållit med. Varför skulle han erkänna för en tokfan från Tjörn att han faktiskt struntar i sina barn? Det har han sannerligen ingen anledning till.

Mina barn är stora nu. De har egna barn och är väldigt bra pappor. Ovanligt bra till och med. De vet bara alltför väl hur mycket bra pappor betyder. De skulle aldrig kunna svika sina barn, låta bli att betala underhåll eller hänga ut dem på nätet. Det går fetbort helt enkelt. Och just därför är jag extra stolt över dem.

Jag tackar min familj för skyddsnätet som gjorde att vi klarade oss. Bosse har aldrig lyft ett finger för att hjälpa oss. Han har inte ens haft vett att vårda kontakten fast vi har räckt ut våra händer många gånger. Inte minst när Tvåan gifte sig för några år sedan. Han är helt enkelt inte intresserad. Han brukar emellertid gnälla över att pojkarna aldrig kommer och hälsar på. Jag har sagt att det är han som måste anstränga sig. Det lilla ordet förlåt skulle göra susen. Men det örat lyssnar han inte på.

Jag tjatade på mina barn att de skulle acceptera sin pappa som han är och försöka hålla någon sorts kontakt med honom för att han kort och gott är ett trevligt sällskap. Jag tjatade i åratal tills de sa ifrån på skarpen. Antingen fick jag sluta tjata eller så skulle de ransonera kontakten med mig också.
- Jag förstår inte dig, säger Ettan som av förklarliga skäl är mest förbannad.
- Efter allt vad idioten har ställt till med (allt är inte berättat här). Hur kan du överhuvud taget prata med karln?

Ja, varför gör jag det?
Eller varför gjorde jag det får jag väl säga efter detta blogginlägg.
Ja, det är frågan.
Han var ju bara en biologisk funktion, som någon sa. Det måste han ha ansett själv.
Ja, jag vet inte.
Jag är inte mycket för hat. Jag är den naiva, överseende och förlåtande typen.
Jag önskade mina barn en pappa och Bosse var min förlorade pusselbit.
Men det är länge sedan nu.
Idag är situationen en annan.
Pusslet finns helt enkelt inte kvar.