fredag 20 januari 2012

Man kan inte jämföra Anna Wahlgren med Liza Marklund.

Jag fick följande mail från signaturen Verutschkow:
Jag undrar om du har tänkt skriva om Anna Wahlgren och dottern Felicia Feldt (eller vad
hon nu egentligen heter). Jag undrar om det bara är jag som ser likheterna med Marklund
och dina avslöjanden om henne.

I båda fallen handlar det ju om en stark auktoritet inom sitt ämne som plötsligt blir ifrågasatt och avslöjad. Och när jag såg Anna Wahlgrens svar, som var ungefär att " hon tar heder och ära av mig men jag tänker inte ta heder och ära av henne" kom jag att tänka på vår käre Anders Pihlblad ( kunde ses i morgonTV idag ) och hans formulering om dig i "Drevet går". Visst var det så att du hade gjort just det, nämligen tagit heder och ära av Liza Marklund. Och det handlar ju om sanning här som där.

Men, du är naturligtvis fri att välja dina ämnen och jag vet inte vad du har för inställning till Wahlgren från början. Själv har jag mest ett vagt minne från något diskussionsprogram i TV där hon använde sig av ett lätt hysteriskt tonfall. Jag är alltså något tveksam till henne s a s från början även om jag naturligtvis inte läst hennes "Barnboken". Så, nu vet du vad du kan göra när du har lite tid över.


Svaret är nej. Jag har inte tänkt skriva om Anna Wahlgren. Men då du faktiskt ställer frågan ska jag svara. Jag vill ju inte att du och andra ska gå omkring och fundera på detta. 
Jag är tämligen säker på att Anna Wahlgren gjorde sina livsval och skrev Barnboken av en inre övertygelse. Sedan spelar det liksom ingen roll om hon hade rätt eller fel. Hon trodde och tror säkert fortfarande att det var rätt.
Anna Wahlgren är att jämföra med till exempel makarna Alva och Gunnar Myrdahl som skrev "Kris i befolkningsfrågan" 1934 och politiskt sett hade en enorm betydelse på sin tid. De var säkert också övertygade om att de hade rätt.
Bådas eftermäle grumlas trots säljsuccéer och fredspris av att enskilda barn har en annan syn på saken. Med självklar rätt berättar de litterärt om detta och tar måhända "heder och ära" av sina föräldrar. Men det är helt okej. Alla har rätt till sin historia så länge den är sann. Ja, till och med om den är osann så länge vederbörande själv tror på den. Såväl Felicia Feldt som Jan Myrdal har skrivit subjektiva berättelser i ämnet. Deras alster äger ett allmänintresse enbart för att föräldrarna uppbar ett kändisskap försett med gloria.

***
Min bok var ett avslöjande av Mia Eriksson.
Det framgår redan av titeln. Avslöjandet var ett resultat av journalistiskt gräv, dvs fakta som går att kontrollera - kryddat med intervjuer, dvs personliga subjektiva berättelser. Men då Mia inte på egen hand hade skapat lögnerna (läs: böckerna Gömda och Asyl) så avslöjades även Liza Marklund.
Liza Marklund skrev inte Gömdaböckerna av övertygelse om att hon förmedlade en sann historia trots att hon faktiskt påstod det som säljargument.  
Tvärtom.
Liza Marklund ljög medvetet.
Det är bedrägeri.
Liza Marklund hade ett privat politiskt projekt vars syfte var att hon (som varken var folkvald eller hade annat mandat att agera) i eget intresse och för egen vinnings skull ville påverka såväl lagstiftning och rättspraxis i Sverige vilket hon också lyckades med.
Vad är det om inte ett brott mot såväl svensk rättsordning, hela befolkningen och svensk demokrati. 
Hon hade kanske gott uppsåt. Jag vill gärna tro det. Mot det talar emellertid hennes sätt att hantera sanningen när den väl kom ut. 
Liza Marklund krossade i inom ramen för sitt privata, politsika projekt ett antal oskyldiga människor för att nå sina mål. Som till exempel Elisabeth Hermon, Osama Awad med familj och inte minst lilla Sara Lerarp som inte bara berövades sin far utan också möjligheten till ett normalt liv. Liza Marklunds självpåtagna politiska gärning hade med andra ord en prislapp som oskyldiga människor tvingades reglera. För det har hon inte ens bett om ursäkt.   
Min bok avslöjar med andra ord ett gigantiskt bedrägeri.
Huvudpersonerna har inte agerat i tron att de hade rätt. De har avsiktligt ljugit och bedragit en hel omvärld. Därav allmänintresset för avslöjandet vilket alltså inte går att jämföra med de subjektiva berättelserna om Anna Wahlgren och makarna Myrdahl.
Den dagen som någon av Liza Marklunds barn skriver en kritisk bok om sin mamma så kan du jämföra den med Felicias Feldts och Jan Myrdals böcker. 
Min bok lirar i en helt annan division.
***
Vad gäller Anders Pihlblad och hans fjantiga bok kan jag bara konstatera att han bär sig åt som en knähund. Säkert för att få ha jobbet kvar. Det händer mycket underligt på TV4.

Som du säkert vet filmas just nu Liza Marklunds deckare för just den kanalen. Mitt avslöjande måste ha kommit väldigt olägligt i tiden så kraftfullt som TV4 och Aftonbladet - mot bättre vetande - försvarade Marklund. Det finns ingen annan förklaring än att det handlade om mycket stora pengar.

Vad gäller Pihlblads uttryck att jag skulle ha tagit heder och ära av Liza Marklund genom att avslöja hennes lögner och bedrägeri så tycker jag det är okej faktiskt. Den som bedrager har varken heder eller ära och det ska inte se ut så heller. Pihlblads utspel säger därför mer om hans (och polaren Marklunds) rättsuppfattning än om min.
Mitt avslöjade och min kritik av de lögnaktiga Gömdaböckerna har absolut ingenting what so ever med Liza Marklund privat och hennes övriga författarskap att göra. Om det har jag inga åsikter.

5 kommentarer:

  1. Jag tycker Myrdals böcker om sina föräldrar är lysande skrivna, men jag har naturligtvis ingen aning om vad som är sant eller inte. Men även Marklund skriver ju riktigt bra ibland, om än inte speciellt hederligt.

    Själv har jag någonstans i min boksamling en ganska tunn sak (inköpt på REA) där Myrdal beklagar sig över att demokratiska Kampucheas lagliga regering (alltså Pol Pot) störtats av Vietnam. Den har också sina poänger.

    SvaraRadera
  2. Anna Wahlgren verkar vara en förskräcklig människa. Inte bara utsatte hon sina barn för en extremt otrygg uppväxt med missbruk, sexuell gränslöshet (som när hon runkar av ett krogragg inför sina barn, eller ser mellan fingrarna när barnen utsätts för övergrepp) - hon är dessutom talesman för sjuka scientologisekten. Hur någon fortfarande kan ta henne på allvar är en gåta.

    SvaraRadera
  3. Monica Antonsson20 januari 2012 15:48

    Anonym 15.45
    Huga!
    Står det så i nya boken?
    Men det förändrar inte saken. Hon tror nog på sina egna teorier. Det finns inga skäl att tro annat.

    SvaraRadera
  4. Visst är det motiv och syfte som måste avgöra bedömningen!
    Man får inte heller glömma att det var andra tider när Felicia var barn! Idag skulle förmodligen soc tagit ungarna ifrån Anna men på 70-talet var allt lite friare och lösare. På gott och ont.

    Själv läste jag aldrig Batnaboken efter att ha fått den refererad för mig. Mina åsikter om barn och barnuppfostran överensstämde inte med Wahlgrens.
    Jag hittade mitt stöd hos Doktor Spock.

    SvaraRadera
  5. Apropå heder och ära : I samband med Fadimedagen alldeles nyligen talades det rätt ofta om HEDER OCH STOLTHET. Kanske låter det bättre eller så behöver vi bara ständigt förnya språkbruket för att bibehålla intresset hos lyssnaren/läsaren.

    SvaraRadera